Nu vänder det

När jag arbetare som bagare hatade jag att gå upp tidigt på morgonen. Nu gör jag det gärna. Inte så att jag studsar upp och sjunger, absolut inte. Jag går upp för att jag vet att det är på morgonen jag får det mesta och viktigaste gjort, och jag gör det för att få lugn och ro. Jag tycker dessutom om att se städer vakna, att promenera ensam hjälper mig samla tankarna. Känslan av att ha fått ihop 6000 innan klockan är sex härlig. Idag möttes jag av en brinnande sol, men det finns en tjusning att vandra i mörkret också. Det känns exklusivt på något sätt. Och kaffet hemma i köket smakar extra gott när man kan dricka det utan att behöva titta på klockan.

Den här veckan peakar terminen och arbetsåret, men jag har allt är förberett inför dagens uppsatsseminarium och kan nu bara vänta. När jag bloggat ska jag börja på en ny bok. Äntligen finns det tid för läsning; eller jag tar mig alltid den tiden, men nu glesas åtagandena ut och det blir möjligt att läsa mer sammanhållet. Fast mest längtar jag efter att kunna fokusera till hundra procent på skrivande. Läroboken seminariebehandlades förra veckan och jag fick kritisk men väldigt konstruktiv feedback från mina kollegor. Igår stod jag hela dagen framför webbkameran här hemma och talade mig hes, men idag är det halvdag. Två uppsatser ska behandlas på förmiddagen och sen kan jag fokusera på mina egna texter resten av dagen och på förmiddagen imorgon, innan det är dags för möten och helg.

Nästa vecka är lugn och sen blir det en topp igen, men det mesta är gjort nu. För varje dag som går kommer det att finnas mer tid för skrivande. Den här sommaren blir ju inte som andra somrar, men jag är lyckligt lottad som har ett arbete. Att inte kunna resa är oproblematiskt. För mig är det vilsamt att skriva och läsa, särskilt om jag kan och får göra det utan krav. Och under höstterminens första tio veckor har jag i princip bara sex föreläsningar och ett examinerande seminarium, resten av tiden är vikt åt skrivande. Äntligen kan jag lösa in alla timmarna med övertid. Jag kan inte minnas när jag var så fri senast. När jag var doktorand hade jag i princip inget annat att göra, men då var jag så tagen av stundens allvar att jag inte riktigt uppskattade friheten., och jag hade inget att jämföra med.

Det finns inga garantier för att skrivandet kommer att flyta på som jag önskar, men nu finns i alla fall inget att skylla på. Det är upp till mig att förvalta tiden. Det känns högtidligt på något sätt, och skönt att vara mitt inne i två bokprojekt. Planen är dels att bli färdig med läroboken och mitt livsverk, kulturboken om mellanrummens filosofi, dels att påbörja arbetet med två nya böcker. Det ska gå. Först i slutet av oktober drar kurserna jag är ansvarig för och inblandad i igång. Sen rullar det på fram till sommaren nästa år.

Det är inte bara arbetsåret och arbetsbördan som vänder, även livet och karriären går in i en ny fas. Om allt går vägen blir jag morfar i augusti/september, och även om jag har svårt att se hur det ska gå till ska jag försöka bli professor. Jag ska i alla fall göra vad jag anser krävs för att bli det, även om böcker inte räknas som meriter i dagens system. Jag är redo och känner att jag har vad som krävs. Det är dags nu att acceptera att jag är en medelålders man, vilket på inget sätt betyder att jag börjar vänta på pensionen. Tvärtom! Det finns massor jag vill göra och som jag först nu kan göra, och får jag ha hälsan finns det gott om tid.

Att kunna gå upp på morgonen och njuta samt få gjort något vettigt av tiden innan dagens larm och måsten dundrar in är en ynnest. När klockan ringer är det ingen domedagsklocka som tvingar upp mig utan en påminnelse om att livet är gott men tiden är kort. Jag vill ta vara på dagarna, och är tacksam över att jag med åren blivit ganska bra på det.