För att knyta ihop säcken återvänder jag än en gång till Michel Foucault. Det finns de som menar att vi är färdig med honom, att han inte kan tillföra vetenskapen något mer. Men det stämmer inte, vi är inte på långa vägar klara med honom. Det må vara så, vilket jag hört bland annat historiker hävda, att Foucaults arbeten rymmer en del faktafel. Men det betyder inte att han blivit obsolet. Tvärt om blir sådana påpekanden till ett slags bekräftelse på relevansen i hans filosofi, som alltså inte handlar om att skriva en in i minsta detalj korrekt historia utan om tänkandets och maktens inneboende logik. Utan att jämföra mitt arbete med Foucaults så har detta även varit min ambition i boken. Det finns säkert detaljer i texten som går att vederlägga, och det finns troligen exempel som motsäger delar av resonemanget, men det är att betrakta som ovidkommande petitesser. Projektets syfte har aldrig varit att kartlägga den svenska alkoholkulturen, att skapa en simulering av den. Vad som har undersökts är den mycket viktigare frågan om vilken logik som kan sägas ligga inbäddad i den kontext där drickande och drogande praktiseras. I fokus för arbetet står helheten, inte detaljerna, och det har påverkat dispositionen av texten. Foucaults storhet ligger i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett lysande exempel på denna eftersträvansvärda egenskap är förordet till boken The Order of Things.
This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that is should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.[1]Det är i mellanrummen, mellan människor, mellan tankar och mellan texter och dess läsare som det klimat för kunskapsproduktion som Foucault efterlyser kan uppstå. Framförallt är det när man på allvar börjar lyssna mer på vadsom sägs än vem som talar och först när många människor tänker själva, som möjligheterna med föreliggande studies perspektiv på alkohol och droger kommer till sin rätt. Om man verkligen vill analysera orsakerna till människors fruktan för kaos, komplexitet och motsägelser, och om man istället för att förneka förekomsten av sådana inslag på allvar vill sätta sig in i frågan om hur man kan hantera verkligheten, måste man bestämma sig för att göra tre saker. Man måste för det första ifrågasätta sitt begär efter sanning. Det vill säga, man måste förlika sig med att sanning är och kan bara vara något som existerar i människors medvetande, och man måste acceptera att bara för att man inte kan veta om något är sant för evigt så kan man fortfarande vara säker på att stora delar av den kunskap som hålls för sann är och kommer under överskådlig tid att vara giltig. Förnekandet av en absolut och evig sanning betyder inte att allting är lika giltigt. För det andra måste man återge diskursen dess händelsekaraktär, vilket innebär att fokus helt enkelt riktas från att betrakta världen som något som är, till att betrakta samhället och kultur som storheter under ständig tillblivelse, som kontexter skapade genom handling och interaktion mellan aktörer. För det tredje måste man upphäva det betecknandes makt, eller åtminstone försöka inse vidden av ”problemet.” Det vill säga om man verkligen vill förstå världen måste man acceptera att det inte finns någon allmängiltighet hos någon mening, att alla påstående kommer någonstans ifrån och är situerade i tid och rum. Arbetet med att nå insikt om detta kan utföras på olika sätt. Det sätt som Foucault förordar handlar om att belysa det faktum att försanthållanden upprätthålls genom en rad olika, såväl yttre som inre, utestängningsprocedurer och regleringsmekanismer. Diskursen ”är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon. Eftersom allt till slut kan anta diskursens form och eftersom allt kan sägas och diskursen kan sägas om allt, kan också alla ting som visat och utbytt sin mening återvända till självmedvetandets tysta inre” (Foucault 1993:35).
Att hänföra alkohol- och drogproblemet uteslutande till isolerade missbrukande subjekt är en brutalt orättvis och missvisande förenkling av ett högst komplext problem, det har jag på olika sätt och med hjälp av olika exempel argumenterat för eftersom det är min övertygelse att missbruket av droger och alkohol bör betraktas som en oundviklig ytterlighetskonsekvens av det i samhället utbredda intresset för droger som visar sig och samtidigt kanaliseras genom bland annat filmer med drogrelaterad handling, rockbiografier och så vidare. Svaret (ett av dem i alla fall) på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemen bör således sökas i analyser av hur och var det underliggande begäret kanaliseras. För att förstå bruket av droger kan man med andra ord inte begränsa undersökningen till missbrukare, vilket vore att på förhand bestämma var svaret finns. Istället bör man intressera sig mycket mer för hur och var det talas om droger samt undersöka hur sådana berättelser sprids, för det är i och genom sådana nätverk av aktörer som (miss)bruket växer fram över tid, hos vissa individer, som en konsekvens av samtliga aktörers agerande. Drogvärlden är liksom övriga samhället och kultur inte något passivt som bara finns, precis som allt annat blir dessa storheter ständigt till och omskapas processuellt. Om det är så, vilket en lång rad undersökningar visat (se bland annat Andréasson (red) 2003) att minskad exponering och begränsad tillgänglighet av alkohol har en positiv inverkan på folkhälsan, och om det också är så, vilket jag har försökt argumentera för, att populärkultur påverkar människor i och genom den allomfattande kontrollmakt som finns inbyggd i kontexten, då är det hög tid att sätta igång och samtala förutsättningslöst kring sådana frågor. Först när insikterna används aktivt av många aktörer får de något värde. Det är med andra ord först när och om ovanstående förslag på hur man kan förstå droger och alkohol används, sprids, diskuteras och omsätts i handling, som denna bok blir meningsfull. Texters och tankars värde bestäms uteslutande i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron. Och denna text hade aldrig kunnat skrivas om jag inte stod i ständig kontakt med det sammanhang som består av böckerna i min bokhylla, med Internet och med kollegor som läser och kommenterar vad jag sätter på pränt, samt inte minst läsarna. Människor är som sagt bara en typ av aktör i det nätverk, diagram, assemblage, självorganiserande system (välj det term som fungerar för dig) som allt och alla ingår i och blir till genom, i processer av ömsesidig tillblivelse. Om tillräckligt många människor gör sig medvetna om detta sakernas tillstånd kan ett långsiktigt hållbart arbete för att förstå och motverka problemen med droger sättas i verket. Vad som blir resultatet får framtiden utvisa.
[1] ”Detta förord skulle kanske ha kunnat få titeln ’Bruksanvisning.’ Inte för att jag anser att jag inte kan lita på läsaren – givetvis står det honom [eller henne] fritt göra vad han [hon] vill av boken som han [hon] varit vänlig nog att läsa. Vilken rätt har jag då att föreslå att den ska läsas på ett sätt hellre än något annat? När jag skrev boken var det många saker som inte var helt klart definierade hos mig: visa av dessa var bara allt för uppenbara, andra allt för vaga och otydliga. Jag tänkte då för mig själv: Detta är hur jag skulle vilja att läsaren idealt skulle ha angripit och förstått min bok, om mina intentioner hade varit klarare uttryckta och projektet mer färdigarbetat.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar