Samlade verk, av Lydia Sandgren. En betraktelse.

Jag är dyslektiker och har fått vänja mig vid att läsning är en kamp. Begrepp som lust, streckläsning och slukarålder är mig obekanta. Är jag lite trött skriver jag hellre än läser. Det går lättare. Trots det har jag aldrig gett upp läsandet. I julas tog jag mig igenom Tokarczuks Jakobsböckerna, men det var bara för att jag bestämt mig, och jag läste många passager på tvärs, bara för att ta mig igenom boken. Förra sommaren läste jag Brott och straff samt Idioten av Dostojevski, inte av lust utan för att jag tänkt på det länge. Visst var de bra, men läsningen var en kamp och jag fick uppfinna knep för att ta mig igenom böckerna. Jag ångrar mig inte en sekund, det var och är mödan värt. Under ett långt tag här det dock tröstlöst, för böckerna jag börjat på har inte fångat mig. På nattduksbordet finns alltid en bok. Så har det varit så länge jag minns. Länge kunde jag inte förmå mig att släppa en bok jag börjat på, så vissa av böckerna jag läste som ung vuxen kunde jag hålla på med i ett år. Idag lägger jag undan eller läser på tvärs, för hoppet om att finna en verkligt bra bok ger jag aldrig upp.

Igår läste jag ut boken som hållit mig i ett järngrepp från första till allra sista sidan. Karaktärerna följde med mig in i drömmens värld. Martin, Gustav, Rakel och den gåtfulla Cecilia som försvann. Jag skriver om den för att dröja mig kvar i känslan. Boken kom till mig av en slump. Jag trillade över ett tips på Twitter, skummade en recension och gick direkt ner till bokhandeln i huset, köpte den och började omgående läsa. Det kändes med en gång att detta var något unikt. Jag ville sluka den, men samtidigt stanna kvar i dess litterära universum och dra ut på upplevelsen. Har fått stålsätta mig för att kunna lägga undan den. Igår efter jobbet, kastade jag mig över avslutningen och plötsligt försvann fyra timmar. Kan inte minnas när jag läste något så fokuserat, så förundrad och så länge i ett sträck. Lydia Sandgrens bok består av 700 sidor språklig briljans och hon visar prov på djup människokännedom. Dessutom utspelar sig handlingen till stor del i Göteborg. Helt tagen av kraften i Samlade verk.

Sandgren är född 1987 men skriver trovärdigt om män i min ålder och den stad jag växte upp i, vilket i sig visar prov på en osedvanlig förmåga. Hon har språket i sin hand och varje ord, varje mening, stycke, kapitel och del av boken är väl avvägd. Det finns inga transportsträckor, inga maner eller någon übersmart intrig. När jag läser känns det lätt och självklart, men när jag tänker efter inser jag hur intelligent och gediget upplägget är. Personteckningarna, miljöbeskrivningarna och handlingen (även om den är extraordinär) känns trovärdiga in i minsta detalj. Martin är den man får följa mest, från barndomen till 50-årsåldern. Han är några år äldre än jag, men jag känner igen honom, studentlivet och staden som förändras.

Handlingens nav är Martin som när författardrömmar, hans vän från gymnasiet Gustav som blir en internationellt känd konstnär och den intelligenta och ambitiösa men gåtfulla Cecilia som är Martins flickvän och senare fru. Plotten i boken är att Cecilia försvann när hon var 33 år. Några veckor efter sin disputation lämnade hon Martin och deras två barn, Rakel som läsaren också får följa, och Elis som bara var tre år och inte har några minnen av sin mor.

Sandgrens förmåga att hålla läsaren fast och sättet hon får ihop hela berättelsen på är genial, men det är en helhet. Språket, sättet att berätta och förmågan att förtäta och växla tempo är imponerande. Hon är en stjärna helt i eget namn och skriver på sitt sätt. Boken tog sin och berörde mig på samma sätt som Bodil Malmstens, När kastanjerna blommar ... och handlingen är lika klar för min inre blick som John Williams Stoner. Samlade verk liknar ingen av dem, men har samma kvaliteter.

Om jag ska försöka mig på en analys tänker jag så här. Boken innehåller alla ingredienser som finns i böcker skrivna av författare som Lundell, Kerouac eller någon annan man som skriver om manlig vänskap, dekadenta konstnärliga genier (om de får säga det själva) och gåtfulla kvinnor. Sandgren ger dock ett annan och mycket mer inkännande bild av både männen och kvinnorna. Lundell beskriver världen och sin egen upplevelse av den, medan Sandgren gestaltar. Cecilia är lika gåtfull som Lundells kvinnogestalter, men i Samlade verk förstår man henne. Hon är inte ett objekt, utan ett levande och sammansatt subjekt; trots att man inte får veta särskilt mycket om henne eftersom hon till stor del är frånvarande i handlingen. Martin och Gustav gestaltas också och blir till verkliga individer. Deras tillkortakommande är ibland plågsamt pinsamma, men Sandgren lyckas med konststycket att framställa dem båda som människor av kött och blod, inte som ouppnåeliga genier som läsaren förväntas beundra. När jag läst klart boken förstår jag Cecilia, Martin, Gustav och Rakel. Jag känner med dem alla tre och vill dem väl.

Henning Mankells Wallander och Beck i Sjövall Wahlöös böcker är karikatyrer av män. Det är så vi lärt oss att manliga huvudkaraktärer ska gestaltas. Paradoxalt nog lyckas få manliga författare beskriva männen inifrån. Liksom de dyrkade gåtfulla kvinnorna är det ofta ytliga beskrivningar av attribut och handlingar. Sandgren gestaltar framförallt Martin och hans storslagna drömmar som aldrig förverkligas på ett inkännande sätt, och vi får känna Rakel via hennes tankar och upplevelser. Läsaren kommer Martin innanför huden. Det fantastiska är att Cecilia beskrivs på samma sätt som kvinnor brukar beskrivas av manliga författare, men här blir hon ändå levande. Hennes gåtfullhet är kvar, men man förstår henne och känner med henne. Sandgren är psykolog och visar prov på djup människokännedom. Den här boken och dess karaktärer kommer att finnas kvar i mig länge, det känner jag.

Nu pockar jobbet på uppmärksamhet, och ute i världen skördar Corona nya offer. Det är en märklig tid vi lever i, men Sandgren lyckades trots det bjuda in mig i en annan värld och hålla mig fången där under några dagar. Nu tror jag på litteraturen och läsningen igen. En privatspaning jag har är att kvinnorna som föddes runt millenniet kommer att ta över och dominera världen framöver, vilket jag välkomnar. Manligheten har irrat in sig en återvändsgränd. Det uppblåsta manliga geniet har här under senare år klätts av inpå bara skinnet och avslöjats som nakna kejsare. Inte alla män, men påfallande många. Sandgren visar vägen, inte bara för unga kvinnor utan för alla. Hon har gjutit nytt liv i romanen och visat att man kan hålla läsarens intresse vid liv utan att några brott begås. Jag är ingen vän av deckare, för så fort jag förstår poängen tappar jag intresset för berättelsen som bara blir en uppvisning. Jag var orolig i början av läsningen av Samlade verk, men det fanns ingen grund för det. Jag fastnade direkt och hölls kvar ända till sista sidans sista mening som markerar slutet på boken, men början på en annan historia som jag bär med mig och kan forma som jag vill. Det är stort och jag önskar Lydia Sandgen all lycka och välgång i sitt fortsatta skrivande, och avundas alla som ännu inte läst och har denna storslagna upplevelse framför sig.