Dagens bild: Kapitalismens förödande logik

Man kan vara kritisk mot kapitalismen utan att förorda kommunism. Det är inte svart eller vitt och handlar inte om antingen eller. Vill man förstå måste man inse hur komplexa samband det finns i världen och verkligheten och att makten inte är jämnt fördelad i världen. Kultur uppstår mellan människor och förstärker eller försvagar makten. Viljan att få det man önskar och strävan efter att äga har varit en framgångsrik strategi som gjort människan till jordens härskare. 

Kapitalismen i sin rena och råa form tar inga andra hänsyn än begäret efter ägande och kontroll, därför måste den balanseras och regleras för att inte livet på jorden och klimatet ska riskeras. Människans önskningar måste anpassas efter förutsättningarna för att inte bli självförbrännande. Tyvärr lyser den typen av insikt med sin frånvaro i dagens infekterade debattklimat. Kapitalismens förvarare tar till snart sagt vilka medel som helst i sin kamp för oinskränkt äganderätt och ser alla varningar och kritiska synpunkter som ett hot mot deras egen existens, när det i själva verket är tvärtom.

Bild: Ajan

Mannen i båten symboliserar de rikaste av de rikaste, som har råd att anställa människor som kan förverkliga deras drömmar. Rikedom är aldrig absolut, den är alltid relativ. Den som lever i en värld där alla runtomkring är rika kan mycket väl känna sig fattig i jämförelse, trots att hen har mer pengar och makt än majoriteten av jordens innevånare. Därför räcker det inte alltid att ha hur mycket pengar som helst. För att imponera på sina likar tvingas de rikaste av de rikaste att ta till allt mer extrema åtgärder, som till exempel att jaga utrotningshotade djur eller flyga mellan sina olika egendomar och lägenheter i världens mest attraktiva städer och platser. För den som är rik och egoistisk blir världen ett medel för sin egen önskan om att få sina högst personliga behov tillgodosedda.

"How dare you", sa Greta Thunberg när hon talade i FN. Och försvararna av den eviga tillväxten attackerade direkt, med ryggmärgen och utan en tanke på morgondagen eller någon annan än sig själv och sina egna önskningar. Det kanske känns bra att döda och äta den sista varelsen av sin art, vilket är det mest exklusiva man kan tänka sig, men det är en cynisk önskan och ett helt galet sätt att tänka och agera. I Australien brinner det och miljontals utrotningshotade djur dör i lågorna, som ytterst orsakats av människans orimliga önskningar om att få alla sina önskningar uppfyllda, samtidigt som ledarna i landet förnekar att klimatförändringarna drivs på av människan. How dare you, behöver fler säga, oftare!

Hur har vi mage att dyrka en valuta och ett ekonomiskt system som gör det möjligt att byta regnskogens myllrande mångfald mot palmolja? Allt talar för att det bara är en tidsfråga innan vi tvingas tänka om, men kapitalismens lockelser och människans oförmåga att tänka på andra eller ta ansvar för kommande generationer, bjuder motstånd. Bara för att man kan betyder inte att man bör eller att det är oproblematiskt.

Kunskap saknas inte, det är i viljan att veta och förmågan att ta in det brister. Karl-Bertil Johnsons pappa visar hur kapitalismen fungerar. När han utbrister: "Den var ju MIN" efter att han fått höra att hans som skänkt julklappsgåvan som han fram till dess inte brydde sig ett dugg om till de fattiga, visar han vad som är det enda han bryr sig om; sig själv. Därför har han heller inga problem att senare hylla sin son när det visar sig att hans rika vänner tycker att det var en god idé. Sådan är kapitalismen, en efterhandskonstruktion och en strategi för att tillgodose människans kortsiktiga begär efter makt och trygghet. Fortsätter utvecklingen når vi förr eller senare en punkt där kapitalismens försvarare liksom Karl-Bertil Johnsons pappa tvingas tänka om. Problemet är att när den tiden kommer kan det mycket väl vara försent.

För den som inser allvaret och ser problemen är Noas ark en räddningsflotte, men för den som är rikast av de rikaste och redan äger allt är det en chans att ägna sig åt conspicuos consumption, för att tala med Vebelen. Det må kännas bra för den som lever i överflöd, men eftersom det är dåligt för allt och alla andra, har vi som ser och förstår ett ansvar att säga ifrån, innan det är försent. Kapitalismen behöver regleras för att den inte ska föröda sig själv och dra oss människor och livet på jorden med sig i fallet.