Jag har ingen bestämd politisk åsikt och har aldrig varit trogen något särskilt parti. Jag väljer aldrig först parti och sedan argument som rättfärdigar mitt val, och söker heller inte efter ett politiskt parti som säger det jag vill höra. Jag är forskare, humanist och vill vara med och bygga en bättre och mer hållbar värld med utgångspunkt i kunskap. Det är sant att jag ofta hamnar till vänster i politiken men jag försvarar aldrig något särskilt parti. Min världsbild bygger först och främst på kunskap och kritisk och sedan orienterar jag mig i politiken. Att politiker tänker och agerar annorlunda är helt i sin ordning. Politikens uppgift i en demokrati är att formulera ideologiska visioner byggda på vad man vill och önskar för att sedan söka stöd hos folket för sina idéer och förslag på lösningar. Jag tror inte på evidensbaserad politik. Verklighetsbaserad och lyhörd politik tror jag dock på. Jag tror på samtalet och är kritisk till debatten. Jag tror på kraften i mänskliga möten och skräms över oresonligheten i dagens samhälle.
Jag häpnar över hur snabbt förändringen av det politiska landskapet och samhällsdiskussionen har gått. Det känns som Donald Trump öppnade dammluckorna för en fullkomligt förödande högerpopulistisk och kunskapsföraktande rörelse där ingenting är heligt och det enda som betyder något är att få mandat att sänka skatter, stänga gränser och höja straffen. Om 1970-talet präglades av en kollektivistisk populism präglas dagens samhälle av en individualistisk populism. Båda är lika ohållbara men kollektivisterna trodde i alla fall på kraften i det gemensamma och ville bygga ett samhälle för alla medan dagens högerkrafter bara klagar och kritiserar. De säger sig vara stolta över och försvara Sverige, men det enda som hörs är kritik mot alla förslag som läggs och tal om systemkollaps. Även om Joakim Lamotte gått längst är han inte ensam på högerkanten om att fokusera på sig själv och sina egna oförätter. Trots att majoriteten av alla budgetar som legat till grund för politiken under 2000-talet har varit högerbudgetar och även om högern fått igenom sina skattesänkningar, privatiseringar och valfrihetsreformer klagar man, högljutt. Och allt skylls på regeringen eller invandrarna. Hur hamnade vi här, och vad hände med kunskapens status i samhället?
Vad är populism, egentligen? Googlar och finner en definition på Wikipedia:
Jag häpnar över hur snabbt förändringen av det politiska landskapet och samhällsdiskussionen har gått. Det känns som Donald Trump öppnade dammluckorna för en fullkomligt förödande högerpopulistisk och kunskapsföraktande rörelse där ingenting är heligt och det enda som betyder något är att få mandat att sänka skatter, stänga gränser och höja straffen. Om 1970-talet präglades av en kollektivistisk populism präglas dagens samhälle av en individualistisk populism. Båda är lika ohållbara men kollektivisterna trodde i alla fall på kraften i det gemensamma och ville bygga ett samhälle för alla medan dagens högerkrafter bara klagar och kritiserar. De säger sig vara stolta över och försvara Sverige, men det enda som hörs är kritik mot alla förslag som läggs och tal om systemkollaps. Även om Joakim Lamotte gått längst är han inte ensam på högerkanten om att fokusera på sig själv och sina egna oförätter. Trots att majoriteten av alla budgetar som legat till grund för politiken under 2000-talet har varit högerbudgetar och även om högern fått igenom sina skattesänkningar, privatiseringar och valfrihetsreformer klagar man, högljutt. Och allt skylls på regeringen eller invandrarna. Hur hamnade vi här, och vad hände med kunskapens status i samhället?
Vad är populism, egentligen? Googlar och finner en definition på Wikipedia:
En vanligt förekommande definition av populism föreslås av bland andra Cas Mudde och Rovira Kaltwasser. De föreslår att kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det "sunda förnuftet".[1]Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket. Ofta förespråkar populisterna fler folkomröstningar och är allmänt skeptiska till den representativa demokratin.[3][4]Opinionsvindarna blåser helt klart i en populistisk riktning, och idag kommer vindarna från höger. Det kan komma att ändra sig, men idag är tokvänstern obefintlig medan tokhögern växer i opinionen. Orsaken till detta är att intresset för kunskap och dess egenvärde har minskat. Trump visar vägen genom att bli framgångsrik trots eller just för att han förnekar alla kunskaper som inte bekräftar hans uppblåsta ego och den världsbild han anammat. Jimmie Åkesson anspelar på och vinner sympatier på samma retorik, trots att han lika lite som Trump är en man av och för folket.
Synen på objektivitet förändrades när Fox News lanserade sin journalistiska slogan "fair and balanced", som bygger på att övriga medier är vänster, eftersom de inte bekräftar högerns världsbild. Det är inte postmodernismen som uppfann relativismen, det var högerpoulisterna. Och idag anklagas alla som inte är höger för att vara vänsterliberala globalister. För att rättfärdiga sina kuskapsförnekande åsikter behöver man i dagens märkliga syn på objektivitet en motbild att balansera sina egna uppfattningar mot, därför skapades begreppet vänsterpopulist, inte som ett resultat av någon analys av några förslag som presenterats av vänsterpolitiker utan enbart som en motbild, avsedd att rättfärdiga högerpopulisternas uppenbart helt orimliga förslag som enbart talar till känslorna och som bygger på förnekelse av alla vetenskapliga resultat som inte bekräftar det man redan "vet". Även forskare som talar med utgångspunkt i solida vetenskapliga resultat avfärdas som vänsterpopulism.
Vad är det då att vara vänsterpopulist, enligt högerpopulisterna? Att vara kritisk mot effekterna av nedskärningarna i samhället, som tvingats fram av högerns krav på skattesänkningar och privata ägares vinstuttag, är vänsterpopulism. Att vara kritisk mot växande klyftor och ojämlikhet är vänsterpopulism. Att lyssna på aktuell forskning eller ta avstånd från egoism, girighet, ignorans och dumhet, är vänsterpopulism. Greta Thunberg är vänsterpopulist. Alla förslag på åtgärder som inte handlar om att höja straffen, sänka skatten eller stänga våra gränser är vänsterpopulism; enligt högerpopulisternas företrädare. Om det är att vara vänsterpopulist så kalla mig gärna det.
Bra skrevet!
SvaraRadera
SvaraRaderaKolla på det här och sej vad du tycker:
https://www.youtube.com/watch?v=cw-ZPRnN3Ak
Om det här var största debatt i 21 århundrade då återstår 80 tråkig utpräglade år till seklets slut.Enligt min mening detta var kamp mellan två desorienterade professorer där ena kan kritisera marxismen trots att han kan ingenting om den och den andra kan kritisera kapitalismen med att snacka vad som helst om den.Märkligt tema,märkligt publik,märkligt pris(1500#dollar)och lika desorienterad publik med andra ord "Qud licet lovi,non licet bovi".
Ang. "populism" är enligt mig en sort delirium där fakta inte biter eller sätter igång reflektion,utan är fakta deliriums materialisering,forsknings resultat biter inte på den.Uppvigling,våld,hårda tag är dess melodi och "fri tanke"fakta är inte värda ett jota.
Läser ofta om "kultur marxism" men förstår inte begreppets innehåll? Hjälp!