Vill man uppnå något i livet kan man göra det på ren vilja och utan hänsyn till något annat än att nå målet. Vill man göra karriär är det bara det man uppnått som räknas, inte det man gör av glädje eller för att det känns rätt och bra. I den bästa av världar sammanfaller dessa aspekter, men vi lever i den värld som är, inte den vi önskar oss. Och idag är det viktigare och viktigare att uppnå saker eftersom få har tid att bryr sig om det man åstadkommit. Jag förenklar, jag vet. Det stämmer inte riktigt heller. Kvalitet vinner alltid i längden och den kan man bara nå genom att fokusera på det man åstadkommer. Men i den akademiska konkurrensen om medel och tjänster räknas bara det man uppnått, det som går att räkna och mäta.
Jag har länge närt en dröm om att få möjlighet att publicera mig på Under Strecket. Igår gick den drömmen i uppfyllelse (här finns en länk till artikeln), och jag kunde sola mig i glansen av kollegors och andras uppskattning. Det kändes verkligen som om jag åstadkommit något genom att skriva om etnologin och dess paradoxa kris. Jag är nöjd med artikeln och som dyslektiker vänjer jag mig aldrig vid att få höra att texter jag skriver är välskrivna, särkilt inte om den typen av omdömen kommer från författare jag högaktar och ser upp till. Att bli publicerad på Under Strecket anses inte meriterande, det är inget jag kan säga att jag uppnått. Det viktiga var aldrig att pricka av publiceringen på en lista och försöker jag igen är det med en text vars innehåll jag verkligen kan stå för. Att skriva på spekulation intresserar mig inte alls.
Ska man få artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter måste man först knäcka något slags kod, man måste skriva om saker som passar in i tidskriftens profil och man måste skriva på det sätt som tidskriften bestämt, hänvisa till rätt referenser och sedan acceptera alla synpunkter från de två anonyma granskarna. Jag känner mig inte bekväm med det sättet att se på kunskap som tidskriftsvärden bygger på och som håller på att bli norm i akademin. Det viktiga är inte vad man skriver om, utan var man publicerar sig. Kunskapen, det vill säga det man som forskare åstadkommer är underordnat formen och publikationen som sådan. Ju fler artiklar man publicerar desto bättre, och blir de dessutom citerade är man hemma. Den som kan dela upp sina resultat i skärvor och sprida ut kunskapen i flera artiklar räknas som en vinnare i nuvarande system, där bara det man uppnått räknas.
Samma gäller för projektansökningar. Vad man vill forska om spelar ingen roll så länge man vinner framgång i den hänsynslösa konkurrensen. Idag anställer alla högskolor människor som specialiserat sig på ansökningsskrivande. Forskningshantverket betraktas som ett slags formalitet. Forskaren och dennes kompetens underordnas ledningens strateger, administratörerna som bestämmer över pengarna och bibliotekarierna som mäter och jämför det forskarna uppnår. Ingen (jag överdriver, jag vet) bryr sig om vad forskare åstadkommer idag.
Jag är besviken, det erkänner jag; men jag är inte bitter. Jag har valt väg med öppna ögon och är stolt över vad jag åstadkommit. Min avhandling läses fortfarande, liksom min alkoholbok. Mina vetenskapliga resultat har lång hållbarhet, just eftersom jag altid fokuserar på innehållet och det jag åstadkommer. Det är för att nå ut och bli läst som jag bloggar, inte för att uppnå något. Jag skriver läroböcker för att vara med och påverka förutsättningarna för lärandet och kunskapsutvecklingen inom akademin. Jag är oerhört nöjd med vad jag åstadkommit hittills och har stora planer för de kommande åren. Får jag inte mina böcker utgivna på något förlag, vilket skulle kunna räknas som en merit, som något jag uppnått, ger jag ut dem som filer på nätet, open access. En av de tre böckerna jag skrivit, som finns publicerade på nätet har laddats ner över 3000 gånger. Och när jag får uppskattande mail från studenter som säger att det jag skriver hjälper dem i deras tänkande känner jag att jag åstadkommer något viktigt. Det är det enda som betyder något för mig.
Kalla mig gärna gammalmodig, men det var för kunskapens skull, för möjligheten att lära och utvecklas som jag sökte mig till akademin. Det har alltid varit möjligheten att åstadkomma något betydelsefullt som drivit mig, inte strävan efter att uppnå saker och ting. Jag blev docent som en konsekvens av mitt arbete, inte tvärtom. Jag har tyvärr gett upp hoppet om att bli professor; inte för att jag saknar förmågan utan för att det jag kan och vill göra inte räknas som meriterande i dagens akademi. Jag vill kunna se mig i spegeln med stolthet, vill kunna känna att jag åstadkommit något, på ålderns höst. Jag vill kunna se tillbaka på kunskaperna, texterna och dess innehåll, inte på meriterna. Därför klagar jag inte, jag slutar dock aldrig att ställa frågan: Vad fan får skattebetalarna för pengarna som investeras i akademin och forskningen? Vad tjänar samhället på att forskare konkurrerar om att meriter och tävlar sinsemellan om att uppnå så mycket som möjligt?
SvaraRaderaTack för länken utan BETALDSVÄGGAR eftersom borgerligheten har den inbyggda reflexen att alla förhållanden mellan medborgare ska hända i utbyte mot pengar.Adams Smith osynliga handen blir jätte synligt.Jag har förslag tex du,paulsen och en psykoanalitiker transkriberar månadsvis "best off shits"från Ring P1,analyserar det i lättsam-humoristisk vetenskaplig form.Då blir ni älskade och uppskattade av gemene man.Det kan vara som en hobby forskning,medborgarolydnad och opinion bildning.Det är svårt att föreställa sig FRI och förutsättningslös tänkande.Tänkandet tjänar alltid någon herre.
Det här är från Under strecket från 1980 och låter bekant även idag:
För att trygga sin materiella existens i en bristekonomi har de intellektuella således som grupp, som skrå, tvingats att bli antiintellektuella. Inom svenska författarförbundet diskuterar man – på fullt allvar – om bibeln inte borde skrivas om och censureras då Gud i Gamla testamentet är en manlig gud. Under åren efter 1964 då de intellektuella tycktes börja gå åt vänster har den verkliga förändringen bestått i deras tilltagande irrationalism. Känslorna har upphöjts till dignitet av argument. För att trygga de intellektuella som grupp ekonomiskt har den intellektuella nivån i samhället i stort sänkts. Arbetarklassens barn från förorterna går nu ut skolan utan att kunna läsa. Det var otänkbart i min barndom då Sverige hade ett skolsystem för folket. Och på universitetsstadiet är studierna ytligare, mera perifera och ofta mytiska.