Ingen struktur i hela universum är så pass komplex som den mänskliga hjärnan, så det finns verkligen saker att förundras över. Strategin att skapa imponerande teknologier, för att man kan leder bara till längtan efter nya och mer fantastiska maskiner. Pengar och rikedom hänger samman med trygghet, så det är lätt att förstå lockelsen, men vi vet också att de rikaste av de rikaste bara blir rikare och rikare i en allt snabbare takt, och att jakten på tillväxt i vår ändliga värld utsätter jorden, livet och människorna för en enrom press. Pengar är med andra ord en uppfinning som blivit ett självändamål.
Den viktigaste frågan av alla, som mänskligheten brottats med genom hela sin medvetna historia, är frågan om meningen med livet. Den frågan finns det inget givet svar på, och teknologin, ekonomin eller något annat kommer inte att ge oss några svar. Att arbeta med utveckling av nya system kan naturligtvis kännas meningsfullt för den som utvecklar dem, men om det sker till priset av ökad stress, osäkerhet och klimatpåverkan för resten av mänskligheten och livet på jorden kan man verkligen fundera på om det är värt att betala priset.
Tänk om vi istället satsade på kulturell utveckling, lärande och bildning. Att skriva och läsa böcker, att skapa och titta på film, teater eller konst och att samtala och utbyta tankar och erfarenheter av upplevelserna, både av kulturen och av livet och det som händer mellan människorna och i världen, utan krav på prestation, är meningsskapande i sig och miljöpåverkan av den typen av verksamheter är minimal. Istället för att fåfängt jaga mening skulle vi kunna skapa den själva; den finns inom oss, om och när vi bara tar oss tid att reflektera över den. Mening kommer inte utifrån, den uppstår alltid på insidan och mellan människor som tänker tillsammans och samtalar om förslag på lösningar.
Paradoxalt nog känner jag mig stressad när jag skriver detta, och det hämmar kreativiteten. Idag är sista dagen på några veckor som jag är på jobbet innan jul. Jag ska inte vara ledig, men det finns en del saker som jag bara kan göra när jag är här, så det blir en intensiv dag, även om jag är på plats tidigt. Det borde inte vara så, inte på en arbetsplats där syftet är att skapa kunskap, men det är så det ser ut. Tiden för tankar, intellektuellt utbyte och meningsskapande krymper för varje år. Det är tragiskt och det gör mig ont att tvingas vara en del av förändringen, men det är som det är. Jag avslutar dagens bloggpost med en text jag skrev för några år sedan, som handlar om just det jag försökt sätta ord på här. En reflektion med utgångspunkt i kultur, några tankar om mening.
Tro och tvivel är från För sent för edelweiss. Jag älskar introt som tillsammans med publikens jubel på liveskivan som spelades in förra gången Håkan stod på Ullevis scen dras ut och bygger upp en spänning och förväntan som förlöses i en explosion av känslor när Håkan äntligen greppar mikrofonen och sjunger.
Tänk om vi istället satsade på kulturell utveckling, lärande och bildning. Att skriva och läsa böcker, att skapa och titta på film, teater eller konst och att samtala och utbyta tankar och erfarenheter av upplevelserna, både av kulturen och av livet och det som händer mellan människorna och i världen, utan krav på prestation, är meningsskapande i sig och miljöpåverkan av den typen av verksamheter är minimal. Istället för att fåfängt jaga mening skulle vi kunna skapa den själva; den finns inom oss, om och när vi bara tar oss tid att reflektera över den. Mening kommer inte utifrån, den uppstår alltid på insidan och mellan människor som tänker tillsammans och samtalar om förslag på lösningar.
Paradoxalt nog känner jag mig stressad när jag skriver detta, och det hämmar kreativiteten. Idag är sista dagen på några veckor som jag är på jobbet innan jul. Jag ska inte vara ledig, men det finns en del saker som jag bara kan göra när jag är här, så det blir en intensiv dag, även om jag är på plats tidigt. Det borde inte vara så, inte på en arbetsplats där syftet är att skapa kunskap, men det är så det ser ut. Tiden för tankar, intellektuellt utbyte och meningsskapande krymper för varje år. Det är tragiskt och det gör mig ont att tvingas vara en del av förändringen, men det är som det är. Jag avslutar dagens bloggpost med en text jag skrev för några år sedan, som handlar om just det jag försökt sätta ord på här. En reflektion med utgångspunkt i kultur, några tankar om mening.
Tro och tvivel är från För sent för edelweiss. Jag älskar introt som tillsammans med publikens jubel på liveskivan som spelades in förra gången Håkan stod på Ullevis scen dras ut och bygger upp en spänning och förväntan som förlöses i en explosion av känslor när Håkan äntligen greppar mikrofonen och sjunger.
-94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerierNågra rader om ett liv som skulle kunna vara mitt. Jag jobbade extra på ett bageri, där 1994. Och jag hade två barn. Trivdes inte men behövde pengarna. Läste på universitetet, och drömde om ett annat liv. Jag valde att att tro på framtiden, men gnagdes av tvivel. Varje dag på högskolan med föreläsningar, seminarier och studier kändes oerhört värdefulla. Varje minut i friheten som jag kände i kunskapens och lärandets universum var värd känslan av osäkerhet och risken att leva på studiemedel. Jag var fri och vågade tro på framtiden. Livet var dock ingen dans på rosor.
till jag började med Tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dem på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom
Det var nästan alltid svart i tankarna på LångedragspaviljongenBåde och. Unga, glömska, skuld och lidande. Är vi inte alla unga, så unga som vi vill och vågar? Och vad vore livet värt om det inte också innehöll ett mått av lidande. Håkan är kanske inte en stor poet, men det finns så många andra som är det. Han är något annat, något unikt och mycket mer värdefullt. Håkan har förmågan att se poesin i vardagen, och tillsammans med bandet och publiken kan han förmedla känslan på ett både personligt och allmängiltigt, samt synnerligen innerligt sätt. Gränsen mellan sångaren, musikerna på scen och publiken upplöses och bildar en helhet. Utan tro OCH tvivel går det inte, det har alldeles för många beundrade artister visat prov på. Framgången gör något med den som når den, men Håkan visar i ord och handling att han står fast förankrad i den göteborgska myllan. Han vandrar stolt på samma gator som Cederhök, och bjuder in sina vänner att spela med honom på scen. Skulden och lidandet finns där, men också närvaron i glädjen och tacksamheten över att få vara där, på scen och i publiken. Håkan delar med sig och är generös, och får alla att känna sig delaktiga. Han uppträder inte, han skapar något stort, värdefullt och unikt, tillsammans. Det är vackert och visar att det är möjligt att tro, trots att allt talar för tvivlet.
där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen
Och vi såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar
och tänkte "skuld och lidande väntar på er fortfarande"
Jag har gått på knä så många år i den här stadenMitt i euforin finns alltid påminnelsen om att vardagen också är en del av tillvaron. Att minnas hur det var en gång, hur man gått på knä, ridits av ångest eller dignat under en omänsklig arbetsbörda. Att inte glömma de där året på existensminimum med två barn på halvtid, efter skilsmässan, är viktigt för mig. Även när det ser hopplöst ut finns det hopp. Det där stipendiet som räddade första sommaren ensam med barnen. Det finns något vackert i det, och jag uppskattar den gåvan mer än lönen jag lyfter idag. Inte så att jag skulle vilja byta, men jag hör också lastbilarna som dundrar förbi på E4, och godstågen som slamrar på stambanan, från mitt fönster. Och jag låter ljuden påminna mig om att livet är en blandning av sött och salt. Som Håkan sjunger: Vad vet du om månljuset, förrän du slagits sönder under det. Och vad vet du om morgonen, förrän du mött den med sömnlösa ögon. Tro och tvivel. Livet är både och, inte aningen eller. Ingen människa är en ö, vi blir människor tillsammans. Glömmer vi det är vi inga människor utan cyniska narcissistiska robotar. Håkan är allt annat än det, han är ödmjuk och inkluderande, tacksam och vet att ta vara på livets båda sidor. Därför har jag hållit fast vid honom som artist, för han har inte glömt hur det är att leva ett helt vanligt liv.
men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt
bakom sig, första gången jag såg dig
Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarnaParkbänken är inte långt borta! Glömmer man det, och glömmer man sina vänner, är man ingen god människa. Och om man inte rör sig bland de utslagna är det lätt att glömma, lätt att bortse från hur lyckligt lottad man är för det man har, vilket inte är framgång och rikedom. Ett barn som håller sin förälder i handen, som man upplever livet tillsammans med. Inget är mer värdefullt än det. För parkbänken är aldrig långt borta. Tro och tvivel. Lycka och sorg. Livet är både och, inte antingen eller. Allt kan förändras i ett ögonblick. Därför gäller det att ta vara på det som är här och nu, där och då. Därför gäller det att både kunna längta bort och tro på något bättre, och att inte glömma stunderna av tvivel och tristess. Det gäller att stanna upp och ta vara på det är nu, mellan då och sedan.
Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna
Och min lille son ler mot manshororna
när vi går förbi hand i hand, åh Fiskekyrkan
Åh, ändå Hurricane
när de skrev om mig i tidningen sa du som det var
"Glöm mig aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta"
Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbakaÄr en lycklig är alla lyckliga, förutsatt att man ser varandra och delar med sig. Tiggare, missbrukare, sjuka och arbetslösa är också del av samhället. De kan och får inte skylla sig själva, för tänker vi så har vi glömt att parkbänken aldrig är långt borta för någon av oss. Livet och samhället är alla vi tillsammans. Vi måste se det, annars kommer drömmen om hållbarhet att förbli en dröm. Jag kan inte bli lycklig på riktigt om inte alla är lyckliga. Därför är jag för höjd skatt och vill inte bara leva i utan även bidra till ett förlåtande samhälle där man kan och får misslyckas. Håkan Hellström är inte politisk, han är solidarisk. Det är vackert och inspirerar. Hur kunde frågan om grundtrygghet, sjukvård och utbildning för alla, bli en politisk fråga? Hur kom det sig att vi talar om storleken på skatteuttaget innan vi kommit överens om vad som är gemensamt och vad som är individuellt? Varifrån kommer den befängda iden att man kan få utan att ge? Svaret är enkelt: För att vi glömt att parkbänken aldrig är långt borta. För att vi tror utan att tvivla, och för att vi slutat se varandra och bara satsar på oss själva. Den gamla goda tiden kommer aldrig tillbaka, men din tid kommer. Det bästa har inte hänt än. Fortsätt, det kommer aldrig vara över. Mellan tro och tvivel utspelar sig livet och skapas samhället.
men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn
hälsade på oss, natten jag fann dig
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanförLyft blicken. Studera stjärnhimlens vidunderlighet, våga acceptera oändligheten. Skaffa dig perspektiv. Betrakta livet ur evighetens synvinkel. Tro, men glöm aldrig tvivlet. Kyss all gammal skit adjö, men förbered dig på att det kommer ny skit. De kommer trampa på dig igen. Det är aldrig över. Därför, fortsätt. Så länge det bästa inte hänt än finns det hopp, samtidigt som parkbänken står där och väntar. Både och, inte antingen eller. Känn dig inte skyldig om du ser mig bland drömmarna vid Gullbergsvass som slipar på sina båtar och tror att just deras tid kommer. Tappar man tron finns bara tvivel, men lika illa är det med blind tro. Balans är viktigare än något annat i livet och samhället. Både och.
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Adjö...
Mycket intressanta tankar du delar. Finns all anledning att jag återkommer till din blogg.
SvaraRaderaTron + torr krut!!!
SvaraRaderaI målsättningen håller med dig men beskrivningen av pengar och att frysa tillståndet som det är nu principiellt inte men om du tycker inte om mina principer jag har också andra :)
Vi måste fråga oss vem skapar pengar och hur?Dess symboliska som är byggd på tillit och tro i kontrast mot dess reella makt och inflytande.Alla dessa griller i människans huvud är hans eget produkt lika nu som då.Om det var en förtrollning då skulle det räcka med prinsens kyss för att vakna ur förtrollningen men så är det inte.Man kan tänka sig produktion för behov,man kan tänka sig av allmänna medel som mat,verktyg,transporter,tjänster som vi lånar böcker i bibliotek och lämnar tillbaks när vi har läst klart.De flesta instinktivt drar fram gula kort med SSSR och alternativet är borta.Först och främst det var "stats kapitalism" med masken om alternativt ekonomisk system men tekniken,tron,styrning var i det stora hela likadant som vi har nu under "liberala demokrati"som är annan ord för produktion,reproduktion och distribution av varor och tjänster,helt enkelt Kapitalism utan mänskligt ansikte.Så religion,kultur,natur,liv är bara relevanta så länge de tjänar kapitalet och kan generera mervärde(vinst) och den dagen när den inte kan göra just det då kommer förändring.Fram till det ska våra herrar och deras barn bli våra barns herrar om möjligtvis snart allsmäktiges son kommer inte tillbaka med svärden i handen för att döma över levande och döda(en liknelse för natur som slår med klimatändringar). Fast Marx gav psykologisk profil på sådana kapitalister som villiga att sälja snaran till sina bödlar och tänkte att efter de kan syndafloden kan komma lugnt.
Min favorit trubadur är Kornelius W for sin humor och tragik och båda var Heleniska kulturens svar på människans vånda.mening och utveckling.Det räcker att ha maningsfull liv då slipper man söka efter meningen,eller hur!
Bortom horisonten; ändå slutna ögon ser ej när stunden är inne.
SvaraRadera