Nomadologiska variationer 3

Måndag morgon. Kallt. Uppe tidigt. På tåget till stan läser jag Klubben, av Matilda Gustavsson, om Forum, Jean-Claude Arnoult och Svenska akademien. Köpte den i helgen, började läsa igår och fastnade direkt. Både ämnet, författarens förmåga att bygga upp stämningar och språkhanteringen fångade mig. Härom veckan tittade jag på Rovdjuret, på SVT Play, om den amerikanske motsvarigheten till klådan (som Arnoult tydligen kallades). Har ni inte sett den, gör det. #MeToo lever och är större än enskilda förövare och deras övergrepp. Nu kommer analyserna. Målet var aldrig, som vissa män hävdat, att ge sig på enskilda. Syftet med #MeToo var och är att skapa ett nytt kulturellt klimat som gör det omöjligt för män med makt att utnyttja sin ställning. Boken är inget snaskreportage utan en djupgående analys av ett fenomen och ett kulturellt sammanhang.

Förståelse för kultur, dess dynamik och konsekvenser går att nå på väldigt många olika sätt. Det viktiga är inte vad man läser eller vilka metoder man använder, utan att man är nyfiken och engagerar sig i arbetet med att förstå och är ödmjuk inför det faktum att kunskapen sällan finns där man tror att den ska finnas. Kulturvetenskapliga texter skrivs inte bara av akademiker, och alla texter som kulturvetare av facket skriver är inte kulturvetenskapliga. För att kunna studera kultur måste man närma sig den från marginalen eller som outsider, och det är svårt att kombinera med att göra akademisk karriär eftersom det handlar mer om att göra rätt än att tänka fritt. Kanske är det därför som kulturvetenskapen inte riktigt passar in i den allt mer strömlinjeformade och strikt kontrollerade kulturen som växer fram på universiteten och högskolorna?

Boken som jag håller på att skriva och som jag här publicerar kasserade brottstycken från utmanar alla akademiska konventioner som inte leder till kunskap. Jag har vetat i flera år vad jag vill säga, men har haft svårt att finna en stil som fungerar. Utgångspunkten är att om inte alla kan läsa och bilda sig en egen uppfattning om kulturen jag skriver om ska ingen läsa, vilket inte betyder att jag strävat efter att förenkla eller trivialisera. Populärvetenskap brukar man tala om, men jag har svårt för den typen av uppdelning. Kunskapen har ett egenvärde och alla texter som hjälper människor att förstå livet och tillvaron är vetenskapliga. Jag ser lärande och kunskapsutveckling som ett kollektivt projekt, som ett gemensamt ansvar. Om endast forskare anses veta skapas ett exklusivt prästerskap som kontrollerar kunskapen, vilket var precis vad som hände med Forum och just det som gav klådan makten att utnyttja kvinnorna. Öppenhet och kritisk granskning är förutsättningen för demokratin som kunskapen ytterst är en garant för; därför är det så viktigt att värna kunskapens egenvärde.

Texten nedan handlar inte exakt om detta, men ungefär. Orden som jag delar har klippts ur boken, men tankarna finns kvar och uttrycks bättre. Andemeningen är den samma och budskapet är att vägen till kunskap alltid är en omväg, vilket för övrigt även Flyktlinjer är en illustration av. Här är det vägen fram som är målet och upprepningarna av liknande tankar är metoden. Likt en nomad rör jag mig med kulturen jag studerar.

Allt kan egentligen användas som verktyg för förändring, i strävan efter makt eller för att utveckla kunskap. Längre fram ska skillnaden mellan vapen och verktyg beskrivas men redan här påpekas skillnaden. Med vapen kan man vinna genom att erövra mark och förgöra fienden, men för att överleva på sikt krävs verktyg som kan användas för att bruka jorden och underhålla byggnader och infrastruktur. Ibland kan det vara svårt att på förhand avgöra vad som är ett vapen och vad som är ett verktyg, men i efterhand vet man till vad samt om och hur det fungerar. Och det är konsekvenserna som är det viktiga, vad som händer och om det fungerar. Religion har levererat förklaringar som fungerat till olika saker i tusentals år. Samma gäller för naturvetenskapen, fast dess historia är kortare. Det råder ingen som helst tvekan om att både religionen och naturvetenskapen bidragit med många användbara redskap. Ifråga om kunskapsanspråk var skillnaden mellan kyrkan och vetenskapen marginell. Båda sökte svaret, det enda och bästa svaret: Sanningen. Kunskapen och makten kom således att blandas samman, för bara en kan ha rätt i en värld där utgångspunkten är att det endast existerar ett enda möjligt svar. Kampen mellan tro och vetande har varit förödande och den har krävt många liv. Tänk om man samtalat istället, tänk om man lyssnat på varandra och arbetat gemensamt för att hitta svar som fungerar på olika frågor istället för att strida om makten över vetandet. Olika verktyg är bra till olika saker och olika frågor kräver olika svar. Kyrkan och vetenskapen är bra på olika saker och fyller olika behov. Det finns plats för båda, om man bara kan enas om nyttan med en mer inkluderande kunskapssyn. Kunskapen kan och får inte sättas på undantag. Formen får aldrig överordnas innehållet. Ser man på kunskap som verktyg istället för universella sanningsanspråk minskar viljan att strida och debattera och lusten att samtala ökar. Jag tror verkligen det. Jag vet inte att det är så och jag kan inte bevisa det. Vad har vi att förlora på att försöka, säger jag till den som kräver evidens innan ett oprövat verktyg ska testas? Fungerar verktyget dåligt eller om konsekvenserna inte blir de önskande vore det idioti att fortsätta använda verktyget, och det gäller alla verktyg, även de som genomgått rigorösa tester. När frågan handlar om verktyg och användbarhet, finns inte mycket att strida om, då riktas fokus istället mot framtiden och den värld och det samhälle man vill bygga.

Vapen är tveeggade och kan vändas mot den som skapat dem. Senapsgas, till exempel, användes för att förgöra fienden under första världskriget. Ända tills vinden vände och gasen (fast det är väl ingen gas egentligen) drabbade de egna soldaterna. Samma med kärnvapen. När kunskapen väl finns och sätts i verket blir den allmän egendom och kan användas även av fienden. Kunskap om kultur ger inga konkurrensfördelar, men vad spelar det för roll? Livet är ingen strid, det handlar om mänsklighetens och hela biosfärens långsiktiga överlevnad. Kulturen känner inga gränser. Information förflyttas från en till en annan, över stora avstånd, lite som vinden. Det går inte att kontrollera människors tankar och kollektivets rörelser. Det enda som kan kontrolleras är handlingar.

Balans mellan olika vetenskapsgrenar är viktigt. Tyvärr handlar det idag om ett slags terrorbalans. Skillnaden är avgörande, för balans kan uppnås både i system som befinner sig långt ifrån jämvikt och system som är i jämvikt. Det krävs bara olika mycket energi för att stanna kvar i tillståndet av balans i de olika systemen eller sammanhangen. Processer och system som förändras långsamt är överblickbara och går att räkna på, medan högt uppdrivna, hårt effektiviserade och strikt kontrollerade system ligger just vid gränsen för att explodera eller implodera av inre spänningar. Kultur är ett slags system, och det kan förändras snabbt eller långsamt (beroende hur hårt jakten på effektivisering och minimeringen av mellanrum och marginaler drivits). Dagens prestationsfixerade och effektivitetsjagande samhälle befinner sig långt ifrån jämvikt och det behövs inte mycket för att rubba balansen, vilket gör att möjligheten att räkna på utfallet tillintetgörs. Vill man räkna på kultur måste man räkna andra sätt, vilket forskarna som sysslar med kaosteori insett (se t.ex. Mitchell 2009, Johnson 2001, Holland 1998, Gleick 1987, Law och Mol (ed) 2002). Kultur är inte kaos, men kulturella system som kontrolleras rigoröst och där effektiviseringen drivits till sin spets uppför sig och liknar kaos. Förändringen må vara konstant, men hastigheten förändras över tid och i olika sammanhang, vilket påverkar förutsättningarna för den. Det spelar roll vilka verktyg man väljer, och hur man agerar, med vem man lierar sig och hur man förhåller sig till varandra och andra. Kunskap är relationell och kontextuell och olika vetenskaper är bra till olika saker, därför är epistemologisk och ontologisk mångfald viktig att värna. Vetenskap och vetande, oavsett metod, teori och disciplin, handlar om att förstå vad som krävs för att hantera världen, livet, samhället och så vidare bättre. Vetenskap handlar om vad man gör och hur resultatet kan användas, inte om vad som är sant.

Det blev en utvikning, men så fungerar ett samtal. Allt jag skriver handlar om att försöka förstå kultur bättre och eftersom kulturen inte är logisk eller stringent kan inte heller texter om kultur vara det. En tanke ger en annan, och resonansen som uppstår i mellanrummet ger upphov till en tredje, som tvingar fram ett behov av reflektion över det som sagts. Så växer kunskap om kultur fram, i samspel. Stannar upp där, och återvänder till Deleuze och Guattari, till detta kapitels röda tråd, texten om krigsmaskinen och nomadologin.

Korstågens historia kännetecknas av de mest överraskande riktningsförändringar: den fasta orienteringen mot de heliga landområdena som ett centrum att uppnå förefaller oftast bara vara en förevändning. Men det skulle vara fel att säga att egenintresset eller ekonomiska, kommersiella eller politiska faktorer fick korstågen att avvika från sitt egentliga syfte.

Korstågen följde sin egen logik, sin egen inneboende processlogik. Liksom arméerna under det trettioåriga kriget som böljande rörde sig över Europa och förödde landskapet och byarna i sin jakt på mat och resurser gick rörelsen inte att stoppa när den väl satts igång. Över sådana processer har inget mänskligt subjekt eller enskild grupp makt. Korstågen och andra arméer var på många sätt självorganiserande och utvecklade sig som de gjorde på grund av en hel massa olika förutsättningar och slumpartade händelser under vägs. Idag, i efterhand, med facit i hand går det att hitta en logik, men där och då, vid varje givet tillfälle var framtiden öppen. Det går att starta ett krig, men aldrig att kontrollera dess utgång. Segern kan man hoppas på, men sanningen är att soldaterna som sätter sina liv på spel aldrig kan veta vad utgången blir eller vilka konsekvenser agerandet resulterar i. Berättelsen som Deleuze och Guattari förmedlar är inte en historielektion utan ett verktyg som kan användas för att förstå dynamiken i kollektiva fenomen som kultur och kunskap.

Korstågets idé implicerar i sig denna variation av riktningar, att de bryts och förändras, och den besitter på ett inre sätt alla dessa faktorer eller variabler från det ögonblick då den förvandlar religionen till en krigsmaskin och samtidigt utnyttjar och frambringar en motsvarande nomadism.

För att parafrasera Donna Haraway (2008) skulle man kunna säga att allt och alla är companion species, ett slags medresenärer på den evolutionära utvecklingsresan. Människan är en integrerad del av livet på jorden och står inte över resten. Kultur är ett begrepp som fångar helheten och hjälper oss förstå förändringen som är det enda som är konstant över tid, för både nomader och bofasta, utövare av både minor och Royal science liksom akademiker och allt och alla andra. Samtliga delar av helheten har något att lära av varandra. Det handlar bara om att ta sig tid och om att lyssna. Vill man förstå komplexitet och förutsättningar för förändring är det bättre att samtala och lyssna, än att debattera och missionera. Antingen fungerar verktygen för ändamålet, eller också inte. Vad finns att diskutera egentligen, om det nu inte handlar om konsekvenserna vill säga? Det man inte vet är alltid mer än det man vet och därför är kunskapen man söker viktigare än kunskapen man har. Eftersom världen är en icke-linjär process av blivande som aldrig fullt ut kan förstås eller kontrolleras är frågorna viktigare än svaren.

Den nödvändigt strikta skiljelinjen mellan bofasta, migranter och nomader utesluter inte faktiska blandningar; tvärtom gör den dem mer nödvändiga. Och det är omöjligt att tänka sig den generella process av sedentarisering som besegrade nomaderna utan att också föreställa sig de utbrott av lokal nomadism som förde iväg de bofasta och dubblerade migranterna (något som religionen i högsta grad kunde dra nytta av).