Den ovärderliga tilliten

Föreläser just nu om sociala aspekter av hållbarhet, för ingenjörsstudenter. Det är en liten kurs om tre poäng och både ekologiska, ekonomiska och sociala aspekter tas upp. Det känns som den viktigaste kursen jag är inne i, just eftersom den handlar om det som är förutsättningen för allt annat. Om inte demokratin respekteras, rättssystemet fungerar, polisen har förutsättningar att upprätthålla ordning och medierna tar sin granskande roll på allvar, finns en stor och uppenbar risk att samhället löses upp inför våra ögon. Än så länge är korruptionen och låg och tilliten hög i Sverige, men det är på inget sätt en självklarhet. Talet om systemkollaps och den oppositionsindignation som idag dominerar nyhetssändningar och sociala medier är ett mycket större hot, vid sidan om lögnerna om invandringen.

Hotet mot vårt land och dess hållbarhet kommer inifrån och växer fram mellan oss som lever här. Jag är lika bekymrad som alla andra över skjutningarna och sprängningarna, som får oproportionerligt mycket utrymme i medierna idag (eftersom oppositionen i sin jakt på billiga poänger och väljarsympatier anklagar regeringen för problemet, och därmed visar okunskap om hur det juridiska systemet fungerar eller ignorans inför svårigheten i arbetet med att stifta nya och bättre lagar som fungerar i relation till hela samhället och alla andra fördrag som Sverige skrivit under), men oppositionens arroganta och oresonliga hållning och tecknen på bristande tillit i samhället oroar mig mer, och oron blir inte mindre av att så många tror att populistiska politiker som talar till känslorna ska kunna lösa problemen. Populismen kan bara ge oss det vi vill ha, men det vet vi är inte alltid samma som vi behöver. Populismen underblåser människors oro, tar alla chanser att väcka folks ilska och bortser konsekvent från alla problem kopplade till den egna hållningen.

Tilliten är som sagt än så länge förhållandevis hög i Sverige, men den håller på att upplösas eftersom jakten på kontroll är starkare. Målstyrningen och kvalitetssäkringen anses idag vara viktigare än verksamheterna som ska styras och kontrolleras, vilket får följande, förödande konsekvenser som slår direkt mot tilliten. Eftersom kontrollsystemen kostar massor med pengar (skattepengar som stadigt minskar eftersom allt fler vill betala allt mindre till det allmänna) minskar polisens, socialtjänstens, arbetsförmedlingens, försäkringskassans och lärarnas (det vill säga alla de samhällsbyggande och trygghetsskapande systemen) möjligheter att agera som poliser, socialarbetare, arbetsförmedlare, försäkringshandläggare och lärare, vilket i sin tur leder till ökade krav på mer kontroll och styrning. Systemen för styrning och kvalitetssäkring är en snabbt växande gökunge som riskerar att äta oss alla ur boet, samtidigt som vi jagar livet ur oss för att få livspusslet att gå ihop och kritiserar regeringen för att den inte gör tillräckligt.

Varken demokratin eller tilliten tål att utsättas för påfrestningarna som populismen och oppositionsindignationen leder till. Elefanten i rummet som måste uppmärksammas och diskuteras är den växande apparaten för styrning och kontroll. Det går inte att både sänka skatten och öka kontrollen och styrningen SAMTIDIGT som kvaliteten i trygghetssystemen upprätthålls. Det är en omöjlig ekvation. Och när okunskapen ökar i samhället minskar förståelsen för den här typen av samband och kritiken som riktas mot de som allmänheten tror är ansvariga (men som saknar förutsättningar att göra ett bra jobb) blir mer och mer oresonlig. Vi gräver vår egen grav och det är inte invandrarnas fel.

Den enda grupp som kan bjuda motstånd mot försöken att kontrollera dem är läkarna i vars händer vi bokstavligen lägger våra liv. Alla inser hur beroende samhället och medborgarna är av läkare och därför kan läkarna säga upp sig för att på det sättet befrias från en del av kraven på dokumentation och administration som kontroll- och ledningssystemen tvingar på läkarna och som hindrar dem från att arbeta med det läkare är utbildade för. Behovet av vård minskar dock inte, så samhället är tvunget att hyra läkarnas tjänster till kostnader som vida överstiger kostnaderna för fast anställd personal.

Läkare ska läka. Poliser ska utreda brott och värna tryggheten i samhället. Och lärare ska arbeta med lärande. Alla resurser som läggs på ledning och målstyrning av personalen som arbetar inom samhällsbärande institutioner, vilket i många fall handlar om högt utbildade människor, är slöseri med skattemedel. På högskolan har kollegiets, det vill säga lärarna och forskarna, makt över yrkesvardagen minskat på den växande linjeorganisationens bekostnad. Och när kunskapskvaliteten minskar som en oundviklig följd av att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling försämras, eftersom det saknas pengar för kärnverksamheten (eftersom kontroll- och ledningssystemen tär på tillgängliga resurser), skyller man på lärarna och forskarna och använder detta som argument för att anställa fler chefer med större befogenheter och öka kraven på dokumentation och administration.

Det är inte bara kostnaderna som ökar, tilliten minskar också; eftersom medborgarna ser hur mycket de betalar i skatt och hur lite de får ut av pengarna. Problemet är att man skyller på poliserna, vårdpersonalen och lärarna, istället för att stanna upp och reflektera över vad som främjar långsiktig social hållbarhet. Det är INTE mer kontroll och styrning, utan växande tillit som behövs, vilket bara kan uppnås genom att låta personalen inom alla samhällsbärande institutioner arbeta heltid med det man är bra på och utbildad för, istället för att lyda order och ägna den värdefulla arbetstiden åt dokumentation och utvärdering för dokumentationens och utvärderingens skull. Det är inte fler chefer och konsulter vi behöver, utan fler lärare, läkare, sjuksköterskor, poliser och socialarbetare som känner sig litade på och som kan och får vara stolta över arbetet de utför.