Tankar om pedagogik 1

När jag gick den obligatoriska högskolepedagogiska kursen skrev jag en del texter som jag fortfarande tycker håller och som jag därför har för avsikt att dela. Jag tyckte om att skriva de där texterna minns jag, och det var delvis därför som jag sedan började blogga, för jag saknade skrivandet och insåg att det behövdes något slaga krav för att det skulle bli av. Det tog några år innan jag kom igång på allvar, men det var så här det började kan man säga.

Tankebok 1

När jag började som student på högskolan skrev jag frenetiskt i olika anteckningsböcker om allt som rörde min nya situation. Att läsa vad man skrev för ett tag sedan och att se sina egna framsteg är oerhört nyttigt och utvecklande. Idag hinner jag dock inte skriva på det sättet och jag känner också att jag inte riktigt har samma behov av det längre heller. Lika fullt arbetar jag kontinuerligt med ett slags tankebok genom att spara och ofta titta tillbaka på det jag skriver. Det kan vara artiklar, information till studenter, gamla kursplaner, och så vidare. Ofta kan det kännas som man inte utvecklas, om man hela tiden jagar fram i snabb takt. Men om man då och då tar sig tid att titta tillbaka på det man gjorde för ett tag sedan, då upptäcker man inte sällan att man gjort framsteg och det kan åtminstone hjälpa mig ibland att hålla motivationen uppe. Ska bli kul att se hur denna tankebok utvecklas.

Min lärohistoria, och syn på lärande

Ända sedan grundskolan har jag jobbat med att försöka övervinna min osäkerhet och rädsla för att framträda inför grupp. På många sätt har det blivit till en utmaning att söka sig till och utsätta mig för det obehagliga. Jag har arbetat som högskolelärare på (i princip) heltid sedan 2002, med föreläsningar och handledning av uppsatser. I början gick det inte så bra. Jag var nervös och väldigt osäker. För att stävja min nervositet satt jag ner under de första föreläsningarna och läste ibland i princip innantill ur manus. Utvärderingarna blev därför ofta dåliga och jag fick ingen riktig kontakt med studenterna. Men idag, när jag lärt mig att föreläsa stående, att improvisera utifrån manus, att vara lyhörd för studenternas behov och när jag på grund av detta känner mig trygg i min roll som lärare; då går det jättebra. Studenternas utvärderingar är oftast uppskattande och jag får bra feedback på mina insatser.

Jag tycker absolut att jag har världens bästa arbete. Att få se studenterna växa som människor är oerhört utvecklande och ett privilegium att få vara delaktig i. Hur man blir en riktigt bra lärare är något jag funderat intensivt på under alla år, och det är också något som upptar en stor del av min vakna tid. När jag lyssnar på andra som talar, på TV eller i vilket annat sammanhang som helst, försöker jag lära mig något av det. Antingen hur man kan göra eller hur man inte ska göra.

Mitt svar på frågan om vad det är som gör någon till en bra lärare handlar i väldigt hög grad om att först och främst tycka om att undervisa. Det handlar också i hög grad om att vara lyhörd för studenternas reaktioner under föreläsningarna och att man är flexibel, samt att man aldrig glömmer att man är där för deras skull. Vilka ambitioner finns inom gruppen, hur ser graden av intresse ut, varför läser de min kurs, vad ska kunskaperna användas till och i vilka sammanhang? Det är frågor som det aldrig finns något definitivt och entydigt svar på. Svaren måste man istället ständigt hålla aktuella och ständigt modifiera i förhållande till vilken grupp man står inför. Lika viktigt är det att man själv, kontinuerligt utvecklas och lär sig nya saker parallellt med studenterna (dels genom egen forskning, dels genom studier inom det egna området och genom att hålla sig ajour med vad som händer i samhället). Insikten om att det aldrig går att slå sig till ro med de kunskaper man har anser jag vara den kanske allra viktigaste.

Min syn på nuläget

Nu är det tyvärr inte alltid som arbetet som lektor på högskolan ger mig de bästa förutsättningarna att arbeta och utvecklas enligt ovanstående tankar. Därtill krävs ganska mycket uppoffringar från min del. Tråkiga och meningslösa möten som måste besökas, ändlösa diskussioner kring saker som inte rör mitt arbete men som jag ändå förväntas delta i, administration och lösande av praktiska problem – allt sådant hindrar mig att bli den lärare jag vill vara. Det är ofta oerhört frustrerande! Som lärare befinner man sig i en mellanposition och som ett gummiband dras man allt som oftast ut till bristningsgränsen när man ska försöka balansera tillvaron. Det djävulska i situationen är att man aldrig, aldrig, aldrig får glömma att man är där för studenternas skull. Och just det förhållandet gör att man hela tiden balanserar på gränsen till undergång. Det är något som utnyttjas inom systemet genom att man ständigt lägger på oss lärare fler och fler småsaker, sådant som ”bara tar några minuter”. Sammantaget blir det väldigt mycket av den varan, och den som förlorar är alltid läraren. Antingen blir studenterna sura och lämnar dåliga utvärderingar, eller så blir arbetsledningen irriterad och hotar med repressalier. Ändå kan jag inte tänka mig ett bättre jobb. Vad säger det om mig, om högskolan och om synen på kunskap och utbildning i samhället idag? Det kan och bör man fundera på.

Jag anser att arbetssituationen, både för studenterna och för lärarna, är dåligt anpassad till den unika position som högskolan har i samhället. Det talas till exempel alldeles för lite om det faktum att högskolorna och universiteten utgör den sista utposten i utbildningsväsendet. Efter avslutad utbildning på högskolan finns det ingen instans som tar vid. Då står individen helt och hållet på egna ben, utlämnad till sig själv och den kompetens och de kunskaper han eller hon har skaffat sig under (utbildnings)resans gång. Om man allt för mycket driver på tempot och arbetsbelastningen för lärarna, och om man ständigt ökar kraven på effektivitet i undervisningen. Om man kontinuerligt skär ner, förkortar, snabbar på och minskar marginalerna i enlighet med gällande ekonomiska paradigm, då minskar chanserna i motsvarande grad att inom ramen för utbildningen på högskolan korrigera sådant som eventuellt inte fungerat på tidigare stadier i utbildningen. Med krav på ökad genomströmning blir faran dessutom överhängande att kunskapskraven med tiden sänks, vilket också indikerats av undersökningar utförda på vår egen högskola som visar hur det lätt går inflation i betygen. Vad händer då med samhället där kunskaperna ska användas?

Önskat läge

Hur skulle jag vilja ha det i mitt arbete som lärare? Vad skulle en högskola kunna vara? Önskeläget vore att få en tjänst där 50 procent ägnas åt undervisning och handledning av studenter, 5 procent ägnas åt (korta och effektiva) möten, schemaläggning och utvecklig av nya kurser och 45 procent åt egen forskning. En sådan tjänst skulle göra mig till en väldigt mycket bättre lärare och forskare. Och inrättandet av fler sådana tjänster tror jag skulle gynna högskolan på lång sikt dels genom att chanserna ökar till att studenterna blir nöjda och presterar mer och bättre resultat, vilket kan göra att fler och mer motiverade studenter söker sig till Högskolan Väst. Dels genom att chanserna ökar att goda forskningsresultat sprids, om inte över världen så åtminstone inom Sverige/Norden, vilket sätter vår högskola ”på kartan”.

Det önskade läget handlar om att man i högre grad än idag från stadsmakternas sida betonar värdet av och visar större uppskattning för kvalitet, kunskap och bildning. Och att det tar tid och att det kostar pengar.

Ansvar?

För att illustrera hur jag ser på ansvarsförhållandet mellan mig som lärare och mina studenter citerar jag från mitt PM till A-kursen i Kulturvetenskap:

Tänk på att vi lärare finns här för er skull. Det är ni som står i centrum och ni har rätt att kräva av oss att vi ger er det ni behöver för att klara er igenom er utbildning. Men, och det är minst lika viktigt, ni har också ett eget ansvar för era studier. All aktuell information ligger till exempel på DISCO och det är er skylighet att hålla er uppdaterad (vi påminner givetvis så gott vi kan och hjälper er, men ansvaret för att söka hjälp ligger på er). Vi förväntar oss också att ni läser kursen för att ni är intresserade av kulturvetenskap och vill lära er vad det innebär att arbeta som och tänka kulturvetenskapligt. Det kan vara bra för er att känna till att vi lärare har en lång rad andra uppgifter vid sidan av undervisningen. Bland annat bedriver vi forskning, och därför kan det ibland vara svårt att nå oss på våra rum. Oftast kommer vi bara till Vänersborg då vi undervisar. Men vi svarar alltid så fort vi kan på mail.

Tänk på att om det strular med datorer och annat så är det ert ansvar att meddela ansvarig lärare om detta, eller kontakta datoravdelningen. Det är ingen ursäkt för att låta bli att göra uppgifter. Och om man inte närvarar på föreläsningarna och därför missar att få viktiga papper eller information får man själv skriva ut papperna via DISCO och läsa informationen där.

Särskilt viktigt är det att alla deltagare i seminariegruppen tar ansvar för att det momentet fungerar. Vi lärare ska inte behöva kontrollera att studenterna har läst och att gruppen diskuterar det som är tänkt att diskuteras. För att få godkänt måste alla deltaga aktivt. Därför, om någon inte har läst eller sitter tyst och åker snålskjuts på övrigas flit, så är det gruppens ansvar att se till att han eller hon bidrar till diskussionen, alternativt att detta meddelas till ansvarig lärare så personen ifråga får lämna in skriftlig komplettering.

Mitt ansvar som lärare handlar om att finnas där för studenterna, som ett stöd och som hjälp. Mitt ansvar handlar vidare om att komma väl förberedd till lektionerna och seminarierna. Det handlar också om att hålla mig ajour med fackkunskaper och samhällsfrågor och det handlar om att bedriva egen forskning att relatera min undervisning till.