Information om mig

torsdag 3 oktober 2019

Mitt pedagogiska credo

Att återvända till sina egna gamla texter är viktigt för den intellektuella utvecklingen. Att både blicka bakåt och framåt, samtidigt som man är närvarande här och nu, är avgörande för kunskapens kvalitet. Och när jag gör det inser jag hur lite som faktiskt förändras egentligen. Tankarna jag sitter och filar på nu, i arbetet med den bok som allt mer framstår som mitt livsverk, har jag levt med länge. Det är detaljerna och nyanser jag arbetar med, liksom språket som är det medium som tankarna sprids med, ut till den allmänhet som behöver kunskapen. 

När jag rensade bland filerna på datorn hittade jag en mapp med texter som skrevs när jag gick den obligatoriska högskolepedagogiska kurs som alla lärare måste gå, 2007. Och här är en av tentorna jag skrev, som avslutas med mitt pedagogiska credo. När jag läser texten inser jag att tankar förändras i mötet med vardagen och de nya texter och idéer som kommer i ens väg. Kantigheter slipas av, men i grund och botten är det inte mycket som ändras. Jag står fortfarande för det jag skriver här, och credot som avslutar texten fungerar som motto för den lärobok som nu lämnats till förlaget (och som kommer ut i januari). Det finns fortfarande mycket att säga om kultur och kunskap, men tankarna har hittat sin form, vilket gör att jag kan fokusera på innehållet och letandet efter pedagogiska exempel att förklara dem med.

Försök i kulturvetenskaplig pedagogik eller pedagogisk kulturvetenskap.


Inledning

Den vetenskaplighet och pedagogiska verksamhet jag strävar efter handlar i hög grad om att anpassa kunskapsanspråken efter vad man vill uppnå. Och eftersom alla sanningar, det som av samhället accepterats som just sanningar, historiskt visat sig föränderliga menar jag att det är meningslöst att ens försöka förmedla nya sanningar. Istället bör man lyfta blicken och fokusera det som bäst passar syftet för forskningen och undervisningen. Det handlar i mitt fall om att fokus förflyttats, från uttrycken för hur verkligheten är, till hur den görs. Synen på världen har egentligen inte förändrats, bara de vetenskapliga anspråken och undersökningens fokus/perspektiv. Mycket av min energi som lärare går ut på att försöka göra studenterna medvetna om just detta och få dem att förstå vilka krav det ställer på dem som vetenskapsmän/-kvinnor. Först när de förstått detta kan de börja jobba självständigt och då behöver de egentligen inte mig som handledare. För mig är detta en viktig definition av högskolelärarrollen, att man ska avskaffa sig själv. Jag betraktar mig ganska mycket som en byggnadsställning, och under dess beskydd får studenterna växa. Men det är viktigt att de hela tiden gör det med vetskapen om att de en dag kommer att vara tvungna att stå på egna ben. Mycket av mödan som jag lägger ner på A-kursen handlar om att få studenterna att inse att de måste ta ansvar själva för sina studier. Det gäller i lika hög grad den forskning som jag bedriver. Orsaken till min inställning är att jag är oerhört skeptisk till det expertvälde som jag ser växa fram. Tilltron till ensamma genier, konsulter och solitära experter är oerhört farlig, speciellt om man sysslar med forskning om alkohol/droger. Här finns naturligtvis en paradox. Visst vill jag att människorna ska lyssna på mig, men jag vill att de ska lyssna kritiskt.

Kunskapssyn

Jag utgår från att det inte bara är omöjligt utan också farligt, att försöka etablera eller ens sträva efter några som helst enkla principer eller definitiva sanningar (åtminstone inom humaniora). Min forskning handlar därför om att upprätthålla ett tillstånd av ”tolkningarnas konflikt”, vars mål inte är att hitta den definitiva eller ens en enda tolkningen av världen. Jag vill snarare diskutera och kritiskt granska den verklighetsrikedom som vi alla, tillsammans lever i och med och där vetenskapen finns med som en viktig beståndsdel.

För det andra utgår jag från och för även min diskussion inom ramen för en medvetenhet om, att människors kulturella och samhälleliga vara överallt och alltid är präglat av inkonsekvenser, komplexitet och att allt som ter sig fast och sant i själva verket på ett eller annat sätt är kontingent det vill säga hade kunnat se annorlunda ut. Motivet för denna ansats och ett tecken på tillvarons kontingenta karaktär finns i det faktum att människor överallt och ständigt, idag såväl som genom hela historien, visat sig äga förmågan att överskrida rådande försanthållanden och konstruerade gränser i tillvaron. Månresorna som bara är ett exempel ett sådant överskridande visar att man inte med säkerhet kan slå fast eller konstatera som sant, några som helst ”saker” gällande vad människor i samverkan kan utföra. Det enda man kan veta är att alla övertygelser om att det eller detta inte kommer att gå obönhörligen kommer att bli besannade, eftersom ingen därmed försöker. Gränsen för vad som är möjligt att förändra är helt enkelt omöjlig att peka på, den skapas av människor kollektivt, nu och framgent genom aktiva handlingar.

För det tredje menar jag att våra föreställningar om världen aldrig formas i ett tomrum eller ur tomma intet. Vi lever tvärt om i en värld som alltid redan är tilldelad mening och våra föreställningar formas, positivt såväl som negativt, av den kontext vi befinner oss i. Språket har här en viktig funktion i kulturen och därmed blir metaforer och berättelser viktiga producenter av ny mening och nya identiteter. Språket sätter både upp villkor och definierar möjligheter för vad vi kan föreställa oss och vad vi inte kan föreställa oss samt fungerar som ett instrument för vad vi ser och vad vi inte ser.

Alla behövs

En viktig pedagogisk ambition i min forskning och undervisningen handlar om att få igång en kollektiv (lär)process som medvetandegör det faktum att ingen människa undgår nödvändigheten att tolka. Det är så vi kommer i kontakt med världen, samhället och kulturen och det är också så vi förstår och kommunicerar med våra medmänniskor. Det är en central utgångspunkt för mitt arbete och just därför har jag valt ett sätt att skriva vetenskap som mer syftar till att uppmuntra läsaren att tänka själv och att tolka annorlunda än att visa ”hur det är.”

Mitt val av framställningssätt motiveras med att det inte finns någon enkel verklighet som går att få direkt tillgång till eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga det vetenskapliga arbetets resultat. Åtminstone finns det ingen som hittills lyckats övertyga mig om att det finns någon absolut sanning som gått förlorad men som kan återupptäckas, eller att det finns någon sanning att upptäcka i framtiden. Och just därför att världen är konstruerad på det sättet har vi människor bara en väg att gå, nämligen att lära oss förstå och vara öppna för de osäkerheter, den komplexitet och de motsägelsefullheter som den värld vi lever i är fylld av. Därför bör vi hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än leta efter svar på frågor som: Vad är möjligt att göra? Och hur är världen konstruerad, egentligen?

Arbetet som följer som en konsekvens av sådana insikter måste dock bedrivas kollektivt och absolut inte i någon påtvingad anda av konsensus eller strävan efter harmonisk kontinuitet. Faktum är att det gång på gång i historien har visat sig att det är lättare att hitta fram till fungerande lösningar på kulturella problem om man låter många människors olika tankar stötas och blötas i en kreativ process där alla röster är lika mycket värda än om man lägger kollektivets öde i ett fåtal experters händer. Jag ser mig därför mer som en initierad samtalspartner än en faktapresentatör och vill således hellre möta kritiska läsare som reflekterar och kritiserar min text än tysta nickanden av samförstånd. Min forskning ska läsas dels som ett inlägg i en ständigt pågående debatt om den svenska alkoholpolitiken, dels som ett försök att anlägga ett kulturvetenskapligt perspektiv på världen.

Makt görs också

För att knyta an till filosofen Michel Foucault, som är min stora inspirationskälla, kan man säga att mitt sätt att bedriva kulturvetenskaplig forskning handlar om att försöka hitta vägar och strategier att förstå och kanske till och med bemästra: ”[den] oro över att under denna vardagliga, gråa verksamhets yta förnimma makter och faror som är svåra att föreställa sig, en oro över att ana strider och segrar, dominans och slaveri bakom alla dessa ord vilkas kantighet språkbruket sedan länge slipat ner” (Foucault 1993:7). Foucault sätter här fingret på är den makt som ligger och lurpassar överallt där människor möts och kommunicerar. Gilles Deleuze (1998) utvecklar Foucaults tankar genom att tala om denna makt i termer av kontroll snarare än disciplin. Det är en makt som påverkar oss människor, ofta men inte alltid, omedvetet. En makt som gynnar vissa egenskaper, tankar och grupper av individer, inte för att de har makt, utan för att rådande förhållanden så att säga ”krattar manegen” för dem och gör att det förefaller som den naturligaste sak i världen att just de individerna eller just de tankarna utgör normen i samhället. En bra liknelse för att beskriva hur makten fungerar kan vara att tänka på en tyngdlyftare, på hur de nästan samtliga ser likadana ut. De har oproportionerligt korta ben och är inte speciellt långa någon av dem. Man skulle kunna säga att de som ser ut så har makt i gymmet, eftersom reglerna i sporten gynnar människor med deras kroppskonstitution. Ändras reglerna så tappar de som ser ut så emellertid snabbt sitt försprång. Makt är således mer en konsekvens av reglerna än av människors egenskaper. Och makten är starkt relaterad till att dessa aspekter aldrig ifrågasätts, vilket får till följd att de som utsätts för maktutövningen inte uppfattar att så är fallet och således själva är med om att upprätthålla sin egen maktlöshet.

Jag tror emellertid att det är mycket svårt om inte omöjligt att fullt ut inse i hur hög grad man som kulturell varelse styrs av rådande diskurser (ett annat ord för dessa regler). Tänk bara på hur lång tid det tar innan man vinner självinsikt och förstår att man är en unik individ, ett subjekt. Tänk sedan på hur lång tid det tar att tillgodogöra sig en kritisk förmåga att bedöma och utvärdera den individ man blivit och världen man lever i. Det tar minst 15 år (och redan det är säkert för de flesta väl snålt tilltaget) och under hela denna tid påverkas vi av den kultur vi lever och växer upp i och därmed tar för given. Vi är helt enkelt utkastade i en värld som redan finns där och som vi, oavsett vad vi med tiden kommer att tycka om den, har att acceptera och finna oss i. Utgångspunkten för och det jag vill trycka på här är, att den världen har vi människor ingen direkt tillgång till. Om man vill förstå det samhälle och den kultur man lever i, om man vill bryta rådande maktförhållanden (åtminstone de som av flertalet anses orättvisa) och om man vill förändra världen så måste det arbetet ske i form av kollektiva diskussioner kring olika tolkningar av verkligheten och där har pedagogiken en viktig uppgift att fylla.

Eftersom vi lever i en värld som bara går att nå intellektuellt i förmedlad form genom kommunikation på diskursiv nivå så måste vi anpassa vetenskapen efter dessa förutsättningar och det är också därför vi måste ta tolkningsproblematiken på allvar. För hur lockande det än är att lyssna till karismatiska och tvärsäkra forskare, som bestämt och med hänvisning till en uppsättning metoder och dess resultat hävdar det ena eller det andra, så är det bedrägligt att ta vad de säger för sanningen, det vill säga något som inte går att diskutera eller förstå på olika sätt. Argumentet för detta förhållningssätt är att när vi människor (om vi nu gör det) okritiskt tar till oss det som experterna talar om är vi som mest mottagliga för maktutövning, just eftersom vi då själva medverkar i vår egen underordning.

Hur bryter man makten?

Ett slags botemedel mot en sådan maktutövning kan vara att avkräva forskaren en väl genomlyst forskningsprocess där det också (och framförallt) framgår vilka samhällsvisioner och tankar på ett gott liv som arbetet bedrivits i relation till, just eftersom ingen kunskap är fri från värderingar. Jag efterlyser alltså ett annat forskarideal. Vad jag är kritisk till rörande det rådande forskaridealet är att det bygger på och samtidigt sprider (den för samhällsgemenskapen skadliga och med makt förknippade) tanken på att en ensam människa eller en vetenskaplig disciplin kan äga någon sant objektiv kunskap som står över alla former av sociala värderingar. Framförallt är jag kritisk till den önskan som finns kopplad till ett sådant tänkande om att alla vi andra ska lägga våra liv i dessa ”hemliga” sällskaps händer. Hemliga är de eftersom allmänheten sällan får inblick i hur den kunskap de producerar skapas. För att tala med Foucault kan man säga att detta är ett konstruerat förhållande och att alla ”stora män” genom historien i själva verket blivit de genier de betraktats som genom att den stora massan av samhällsmedborgare tagit till sig deras rön och erkänt dem som värda att lyssna på.

Ett alternativt förhållningssätt till vetenskap handlar om att göra sig och sina läsare medveten/na om att den text som producerats (givetvis av en författare med anspråk på att bli tagen på allvar) helt och hållet måste läggas i läsarnas händer för att bli meningsfull. Det handlar om att acceptera det faktum att alla böcker och tankar lever eller dör genom det som dess läsare gör med dem. Det handlar om att man mer måste lyssna på vad som sägs, än på vem som säger det. Även en dåre kan ha viktiga tankar att förmedla till världen. Men om vi redan på förhand har bestämt vem vi ska tillskriva klokskap och inflytande samt varifrån sanningen om världen ska hämtas så är det lätt att den kritiska medvetenheten i samhället urholkas. Och den tendensen vill jag försöka motverka i min lärar- och forskargärning.

Hur görs verkligheten?

Samtidigt som tillvaron ter sig stabil för oss alla består den de facto av ett ständigt görande, det är ett viktigt pedagogiskt grepp som jag använder för att visa på vilken potential till förändring som finns i samhället. Tänk bara på hur vi alla på morgonen sträcker oss efter väckarklockan och stänger av den, sedan går vi upp, klär på oss, och i mitt fall kokar kaffe och så vidare. Allas tillvaro består på detta sätt, mer eller mindre, av handling, görande och upprepning (och det gäller kön och alla andra aspekter av mångfald och makt i samhället också). Det vi uppfattar som vår vardagliga verklighet är som synes omöjlig utan människors aktiva handlingar och jag ställer mig frågan om det inte är så att förändring till syvende og sidst kräver lika hög grad av handling som bevarandet av det rådande. Med den viktiga skillnaden att förändring föregås av just sådana insikter som jag menar att det är vetenskapens uppgift att peka på. Att titta på den samtida verkligheten som en process av görande och att diskutera konsekvenserna av och utgångspunkterna för görandet och upprepandet handlar således inte om att hävda att världen har förändrats. Det handlar bara om att den granskande blicken riktats åt ett annat håll. Verkligheten finns fortfarande där ute i all sin komplexa mångtydighet, det är bara det att vi förstår den på ett annorlunda (och som jag tror mer adekvat) sätt. Att använda vetenskapen för att slå fast saker kan få som konsekvens att människornas inneboende handlingsförmåga hämmas, åtminstone om rönen presenteras av en expert som gör det för att visa på behovet av vissa åtgärder, någon som hävdar att det är så för att forskning visat detta och därför inte anser sig behöva argumentera för varför just det eller detta är den bästa lösningen på problemet. Och det vore fullkomligt förödande för alla som har några som helst pedagogiska ambitioner. Vad ska vi ha pedagoger till om världen redan föreligger där ute, oförändrad och stilla, för oss att med specifika och evigt giltiga ”vetenskapliga” metoder, upptäcka?

Avslutande tankar

Mitt sätt att se på och förstå världen framförs inte med anspråk på att vara helt igenom perfekta. Jag tror överhuvudtaget inte att det finns några perfekta teorier om världen, bara mer eller mindre användbara tolkningsredskap. Och det är just det jag vill presentera här, redskap att tolka världen med. Det är inte några redskap som jag uppfunnit, men väl tankar som filtrerats genom min hjärna. Tankarna är hämtade från en rad olika håll, och jag vill alltså att de ska läsas som ett förslag på lämpliga analysverktyg för att förstår den värld vi lever i. Alltså ett slags redogörelse för min kulturvetenskapliga verktygslåda, som läsaren kan botanisera i, ta det han eller hon vill och lämna det som inte passar därhän. Det läggs alldeles för mycket tid inom akademin på att strida för att just det eller dessa verktyg är de bästa. Det som fungerar kommer hur som helst att användas av dem som finner det användbart, och det som inte fungerar lämnas oundvikligen åt sitt öde. Vad tjänar det då att strida? Käre läsare, ställer du upp på mina tolkningar och tankar blir jag naturligtvis glad, annars tackar jag ödmjukt för att du tog dig tid att läsa. Och om ovanstående tankar kan hjälpa dig i ditt liv då får jag gratulera, annars önskar jag dig lycka till i sökandet efter en användbar förklaringsmodell som uppfyller dina önskemål.

Ovanstående resonemang leder mig fram till mitt pedagogiska credo: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar