Etnologi bortom humanismen 3

När jag satte mig vid datorn för att skriva här på morgonen drabbades jag av en förlamande trötthet. Det är så många bollar i luften just nu att jag har svårt att samla tankarna. Så är i mitten av terminen är det kaos. Första läsperiodens kurser går in på upploppet, vilket genererar fler frågor och mer oro, samtidigt som tentauppgifter ska konstrueras och planeras. Dessutom ska nästa periods kurser planeras och schemaläggas och KursPM ska skrivas. För mig handlar det om nätkurser, så jag ska även spela in filmer. Som om det inte var nog har jag även en bok att korrekturläsa. Om allt arbete var fokuserat till det som händer här och nu, det vill säga om kontrollen och styrningen upphörde samt inrapporteringarna och utvärderingarna hölls på ett minimum. Om man litade på lärarna och om ansvaret för lärande låg på studenterna som kommer till högskolan för att studera gratis, skulle KUNSKAPEN kunna placeras i centrum på ett helt annat sätt. Då skulle lärarna kunna utvecklas i vardagen och bli bättre och bättre för varje år. Nu handlar läraryrket allt mer och allt tydligare om reproduktion av en lägsta godtagbar standard. Det är bara min erfarenhet som gör att jag kan läsa och skriva annat än det jag måste. Nya lärare går på knäna och har svårt att göra något annat än att klara sig från en dag till nästa. Det är inte så man bygger ett utbildningssystem där det finns förutsättningar för utveckling av verklig kunskapskvalitet och livslångt lärande. Det är så man kör slut på människor och förstör lusten att lära. Därför låter jag dagens bloggpost bli en text jag skrev för länge sedan:

En av mina kulturvetenskapliga artiklar, som publicerades 2008 tycker jag fortfarande håller att läsas; särskilt av någon som inte är bevandrad i den senaste teoriutvecklingen. Därför väljer jag att publicera den här, i ett antal lagom långa poster.

Aktörer organiserade i nätverk

För att kunna ta sig förbi och bortom humanismen gäller det att frigöra sig från invanda mönster, det krävs att man tar steget ut i det okända och slutar se världens oöverskådlighet som ett problem. ANT är ingen teori man kan applicera på materialet och sedan fortsätta som vanligt. ANT är och måste vara framförallt en metod för att lära sig tänka annorlunda, en hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att världen är en och odelbar och att allt och alla är delar av samma helhet, samma sammanhang. Och det sammanhanget byggs av mindre delar, som för att kunna hanteras analytisk på ett smidigt sätt, av Latour (se 1998:11ff), benämns aktörer. Både sociala och materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, därför benämningen aktör på samtliga. Detta för att inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins). Poängen med att betrakta alla ingående delarna i analysen på ett och samma sätt är att det därmed blir möjligt att uppmärksamma det faktum att en makroaktör är, ”en mikroaktör som sitter på svarta lådor, en kraft som är kapabel att förena så många andra krafter att den agerar som ’en enda man.” (Latour 1998:35). Det vill säga, genom ett sådant perspektiv hoppar man aldrig över de led och alla de manövrar genom vilka makroaktörer som till exempel företaget Volvo ständigt byggs upp av. Om man börjar analysen genom att leta efter aktörer kommer man att finna att alla större företag, andra organisationer och i princip alla fenomen, på ett eller annat sätt är uppbyggda av mindre element. ”Samhället består inte av sociala element utan av en lista som utgörs av en blandning av sociala och icke-sociala element”, skriver Latour (1998:53). Detta blir uppenbart när man betänker att en företagsledares makt, ”uppnås genom en lång räcka av telefonsamtal, protokoll, väggar, kläder och maskiner” (ibid). Och alla dessa aspekter betraktas alltså, med ett ANT-perspektiv, som likvärdiga aktörer. Åtminstone gör man det i analysen, för att inte bestämma sig för något som påverkar utfallet i förväg. Latour (1998:21) menar att en aktör helt enkelt är varje element som ”skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget”, alltså allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad. Det rum som alla verkar i och som vetenskapen undersöker är således ”platt” och består av, eller snarare blir ständigt till genom interaktion mellan, sinsemellan mer eller mindre jämställda aktörer organiserade i nätverk. Det är i sanning en radikalt demokratiskt, jämlik utgångspunkt.

Förbindelsernas makt

Vid sidan av aktör och nätverk behöver man ett begrepp för att uppmärksamma det som håller storheterna samman, och det är förbindelser. Det är dessa som ska studeras, enligt Latour (1998:54ff). För ”samhället är inte det som håller oss samman, det är vad som hålls samman”, vilket i princip går ut på att vända den traditionella samhälls-/kulturvetenskapen på huvudet. Latour menar att vi måste göra oss medvetna om att samhället inte bara passivt existerar utan att det ständigt blir till och att det just därför inte går att fånga vetenskapligt, en gång för alla. Nätverken går dessutom in i och ut ur varandra och aktörernas inbördes förhållanden förändras ständigt.

Att ägna sig åt studier av aktörer som hålls samman i nätverk genom förbindelser ska nu inte ses som en modefluga, ett nytt och fräckt sätt att göra samma sak som förut. ANT är heller inte ett perspektiv med anspråk på att ersätta alla andra perspektiv. Men, och detta är viktigt,

Om denna nya definition accepteras blir en annan typ av förklaring tillgänglig för analytikern. Han eller hon kan använda alla de krafter som har mobiliserats i vår mänskliga värld för att förklara hur det kommer sig att vi är förbundna med varandra och att vissa befallningar blir åtlydda medan andra inte blir det. Dessa krafter är heterogena till sin karaktär: de kan inkludera atomer, ord, lianer eller tatueringar. De förbinds också själva med varandra för att skapa maskiner och intriger som håller oss alla på plats. (Latour 1998:55f).

Tankarna om aktörer i nätverk innebär en konstruktiv möjlighet för samhälls-/kulturvetenskapen. Det är ett icke-konfrontativt perspektiv som mer ser till möjligheter än till eventuella problem. Latour uppnår detta genom att,

istället för att fråga ’är detta socialt’, ’är detta tekniskt eller vetenskapligt’ eller att fråga ’är dessa tekniker påverkade av samhället’ eller är denna sociala relation påverkad av teknik’ frågar vi helt enkelt: har en människa ersatt en icke-människa? Har en icke-människa ersatt en människa? Har denna aktörs kompetens förändrats? Har denna aktör – mänsklig eller icke-mänsklig – ersatts av en annan? Har denna förbindelsekedja utsträckts eller modifierats? (Latour 1998:153f).

Samhället är konsekvensen av kollektiv handling, inte orsaken till handling, och det realiseras, ”genom vars och ens ansträngningar att definiera det. De som är mäktiga är inte de som ’håller’ makten i sin hand i princip, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla.” (Latour 1998:51). Ett sådant perspektiv på världen blottlägger de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället och uppmärksammar därmed det faktum att kultur inte finns, den görs och blir ständigt till inom ramen för sammanhang som består av både människor och icke-mänskliga aktörer.[1]

Inga nya tankar, egentligen

Gemensamt för teoretikerna som nämnts här är att de inte postulerar någon fundamental skillnad mellan världen och människorna, mellan objekt och subjekt. Samtliga utgår på ett eller annat sätt från tanken att vad som är den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika vetenskapsgrenar och att de mest användbara modellerna för tänkande uppstår i kommunikationen mellan vetenskapen och resten av samhället. Ett posthumanistiskt perspektiv på världen är en strategi för att lära sig förstå världen och den kontext där människorna lever och verkar, på nya och annorlunda sätt. Om man verkligen vill gå på djupet med frågan om vad kultur är och står att finna måste man öppna sinnet och lyfta in såväl materialiteten som teknologierna i analyserna. Man får i alla fall inte avfärda några aspekter på förhand genom att bestämma vad som inte behöver beaktas. Så skulle en etnologi bortom humanismen kunna se ut, i alla fall om man frågar mig.

Litteraturlista

Barad, Karen, 2007. Meeting the Universe Halfway. Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning. Durham & London: Duke University Press.

Bateson, Gregory, 1995. Ande och Natur. En nödvändig enhet. Stockholm/Stenhag: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Bateson, Gregory, 2000a. Steps to an Ecology of Mind. Chicago, London: The University of Chicago Press.

Bateson, Gregory, 2000b. ”The Cybernetics of ‘Self”: A Theory of Alcoholism.” I Bateson, Gregory. Steps to an Ecology of Mind.Chicago & London: The University of Chicago Press.

Braidotti, Rosa, 2002. Metamorphoses. Towards a materialist theory of becoming. Camebridge & Malden: Polity Press.

Braidotti, Rosi, 1994. Nomadic Subjects. Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory. New York: Colombia University Press.

Cooney, Brian, 2004. Posthumanity. Thinking philosophically about the future. Lanham, Boulder, New York, Toronto, Oxford: Rowman & Littlefield Publishers. INC.

Damasio, Antonio, 2004. Descartes misstag. Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Stockholm: Natur och Kultur.

Halberstam, Judith & Livingston, Ira (ed.), 1995. Posthuman Bodies. Bloomington, Indianapolis: Indiana University Press.

Haraway, Donna J, 1989. Primate Visions. Gender, Race, and Nature in the World of Modern Science. New York, London: Routledge.

Hayles, Katherine N. 1999. How we became posthuman. Virtual bodies in cybernetics, literature, and informatics. Chicago & London: The University of Chicago Press.

Hirdman, Yvonne. 2001. Genus – Om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber.

Ingvar, David, 2001. ”Medvetandets bild.” i Lagercrantz, Hugo (red.), Hjärnan och medvetandet. Neurofilosofiska essäer om medvetandet som en hjärnprocess, medvetandets uppkomst, det omedvetna, hjärnan och konsten och hjärnan och livsviljan. Nora: Nya Doxa.

Ingvarsson, Jonas, 2001. ”GÅR GRÄNSEN VID HUDEN ELLER KÄPPEN?” Stencil.

Latour, Bruno, 1993. We Have Never Been Modern. Cambridge/Massachusetts: Harvard University Press.

Latour, Bruno, 1998. Artefaktens återkomst. Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Stockholm: Nerenius & Santérus förag.

Latour, Bruno, 2000. Pandora’s Hope. Essays on the Reality of Science Studies. Cambridge (Massachusetts), London.

Latour, Bruno, 2005. Reassembling the social. An Introduction to Actor-Network-Theory. Oxford, New York (m.fl.): Oxford University Press.

Law, John, 2006. After Method. Mess in social science research. London & New York: Routledge.

Nationalencyklopedin (band 13), 1994. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB.

[1] För den vars intresse väckts för perspektivet och som vill läsa mer om hur man kan tänka rent metodologiskt om man vill arbeta ”poshumanistiskt” finns det en bok som varmt rekommenderas: After Method. Mess in social science research, av sociologen och ANT-företrädanden John Law.