Kunskapssamhällen och utbildningsländer

Den som klarat en kurs eller har fått en examen kan och vet det som formulerats i läromålen. I den bästa av världar är det så det ser ut och fungerar. Tyvärr lever vi inte i den världen utan i den ofullkomliga värld som är vår, och vi lever inte i ett kunskapssamhälle. Sverige är ett utbildningsland där det är viktigare vilka mätbara resultat man kan visa upp och producera än vilka kunskaper man faktiskt har och kan använda i samtal med andra och på egen hand i nya och unika vardagssituationer.  Hela poängen med högre utbildning är att man ska lära sig saker, det vill säga förstå hur man utvecklar och använder kunskap -- inte att få godkänt på sina tentor och klara av att ta sin examen.

Det är helt i sin ordning att studera på högskolan för att öka sina chanser att få ett jobb. Alla kan och ska inte bli forskare. Men en examen kan bara öppna dörren till arbetslivet. Examen är vad som får en att bli kallad till intervju, men det är KUNSKAPEN och FÄRDIGHETERNA som är nyckeln till att behålla ett kvalificerat arbete där man förväntas kunna ta ansvar för svåra och viktiga uppgifter.

Tyvärr förstår allt färre skillnaden mellan ett kunskapssamhälle och ett utbildningsland. I ett kunskapssamhälle är det vad man har lärt och verkligen kan som betyder något. Där är det kunskapen som betyder något och därför vill alla som lever där hela tiden lära sig mer och utvecklas som tänkare tillsammans med andra. I ett utbildningsland är det viktigt vilka examina man har och vilka utmärkelser man kan visa upp.

I ett kunskapssamhälle möts man för att samtala och man välkomnar kritiska granskningar eftersom det är enda sättet att lära mer och utvecklas. Där inser man att forskning inte bevisar hur det är, och forskarna identifierar sig inte med sina egna resultat och försvarar dem inte. I ett kunskapssamhälle lyssnar man på varandra och arbetar tillsammans för att skapa den bästa och mest användbara kunskapen som vid varje givet tillfälle går att uppbringa, och man använder kunskapen man förfogar över i vardagen. Kunskapen är i centrum och när ny och bättre kunskap växer fram anpassar sig samhället efter insikterna. Här uppskattar man fritänkare och byter åsikt när ens argument inte längre visar sig hålla sträck, och det gör man utan att förlora prestige eftersom kunskapen är viktigare än den som har den. Det är ett öppet och nyfiket samhälle där demokratin och meritokratin fungerar eftersom alla respekterar dessa mänskliga påfund.

I ett utbildningsland produceras resultat och konkurreras det om utmärkelser. Där är det viktigare vilken skola man tar sin examen, var man som forskare publicerar sina resultat och hur mycket pengar man drar in. Antalet artiklar och citeringar är det enda som betyder något. Vad man skriver om och vilken kunskap man faktiskt har är en underordnad fråga. Här debatteras det och den som vinner debatten skriver historien och tilldelas tolkningsföreträde när man ska förklara varför hen vann. I ett utbildningsland konkurrerar man med varandra om pengar och prestige. Det är ett tillknäppt land där det är viktigare att det ser bra ut än att det faktiskt är bra. Här bevakas gränser och följs regler. Här tänker man rätt och försvarar sina åsikter intill döden; därför ser man fiender överallt och bygger murar. Utbildningsländer är auktoritära och stängda.

Inga länder är renodlade. Sverige är inte antingen ett utbildningsland eller en kunskapsnation. Alla länder är mer eller mindre av både och. Jag skriver här om idealtyper. Begreppen är verktyg att tänka med när man undersöker samhället man lever i. Utpräglade kunskapssamhällen är ovanliga och frågan är om det finns eller någonsin har funnits några sådana, men utbildningsländer finns det gott om. Sverige är på väg med stormsteg i en sådan riktning. Jag ser med oro på hur kunskapens värde snabbt urholkas i takt med att allt fler vet och förstår allt mindre och därför också slutar bry sig om kunskapen.

Det kostar på att ifrågasätta auktoriteter, och kunskap är svår att utveckla, ta till sig och integrera i sin vardag. Därför är det så viktigt att kunskapens egenvärde bevaras, för när fler och fler känner att de inte orkar eller vill vara kritiska och ifrågasätta rådande sanningar, eller när det är förenat med risk för ens liv och lem att kritisera auktoriteter, kommer makt att gå före rätt. Och då är demokratin i fara, och med den allt det vi lärt oss ta för givet.

Ett par märkesskor, ett skärp och ett ensamt barn

Donald Trump står verkligen för allt jag inte tror på. Han är en arrogant människa med en vedervärdig människosyn. Han borde aldrig fått bli president. Tyvärr tror jag att det finns en uppenbar risk att han blir omvald. Makt fungerar på det sättet och han står för en politik som gynnar de rika och starka, och de fattiga och svaga vet att det inte spelar någon roll, annat än på marginalen, vem som blir näste president, så varför skulle bry sig? Jag har inget till övers för Trump, men ändå. Bilderna på honom från den där basebollmatchen visar en människa som först blir glad när han hör folket reagera när de ser hans bild på skärmen, för att på några sekunder senare bli besviken och ledsen. Jag önskar ibland att jag inte skulle bli berörd av den här typen av händelser, när det drabbar en skitstövel som Trump. Men jag kan inte. Det gör ont att se, och jag vägrar att sänka mig till hans nivå och ge mig hän i skadeglädje. Jag hoppas att han avsätts eller i alla fall inte blir omvald. Både för Amerikas skull och för honom själv. Ingen människa ska behöva utsättas för det han utsattes för där på stadion.

Politiken som drivs idag leder till besvikelse för allt fler eftersom politikerna lovar mer än de kan hålla; utan att straffas av väljarna. Vi lever över våra tillgångar, och istället för att göra något åt den underliggande sjukdomen fokuserar vi på symptomen. Det är inte Försäkringskassans fel att människor blir av med sin sjukpenning. Det är inte Postens eller SJs fel att det strular. Politikerna som säger sig kunna effektivisera skolan och vården säger det som väljarna vill höra: Att det går att få det man önskar utan att betala vad det kostar. Donald Trump är själva sinnebilden av människans fåfänga och dumhet, och det finns en uppenbar risk att han driver sitt land i fördärvet och att han visar vägen för politiker i andra länder. Fast det är inte ledarna det är fel på. Inte så länge vi lever i en demokrati. Vi har oss själva att skylla. Och det är dags att vi öppnar ögonen tar in det vi ser och vad vi gör med och mot oss själva och varandra.

Trump i sig river upp en massa känslor för mig (som synes), men bilderna på hans ansikten när han inser att folket på stadion inte jublar utan ropar: Lock him up, skär in i hjärtat på mig och det är detta jag vill skriva om. Bilderna på hans ansikte tar mig tillbaka till barndomen. Till utsattheten och mobbingen på högstadiet. Till smärtsamma minnen av förhoppningar och glädje som förbyttes i besvikelse, sorg och känslor av utanförskap. Jag skulle kunnat bli kall och cynisk, men jag är tacksam för att jag reagerar som jag gör när jag ser bilderna på Trump, att jag berörs även av en sådan som han. Det betyder att mobbarna inte vann. Jag har kvar min mänsklighet och min värdighet och jag slutar aldrig tro på människan.

Bilden av Trumps ansikte tar mig tillbaka till alla gånger när jag gick ensam hem från skolan med ögonen fulla av tårar. Hans ansikte väcker min längtan in i gemenskapen i klassen till liv igen. Kanske var och är jag överdrivet känslig, men varför kände jag mig då tvingad att ständigt hålla garden uppe? Varför fanns det överallt individer som bevakade mina mått och steg och som reglerade mitt handlingsutrymme? Som barn och tonåring var jag en liten muskelsvag, sent utvecklad kille. Det kan vara en förklaring till att jag skulle sättas på plats. Jag var ett idealt offer som inte uppfyllde kriterierna för det gällande manuskriptet för manlighet. Jag var just den typen av människa som Donald Trump föraktar. Ändå kan jag inte annat än känna med honom, inte för att han förtjänar det utan för att jag annars skulle ge sådana som honom makt och inflytande. Jag vill inte leva i det samhälle han försöker skapa. Jag vill leva i ett samhälle där man tar hand om varandra och känner med sina medmänniskor.

Kan inte hejda floden av minnen från min uppväxt. Vart jag än rörde mig i skolan och i samhället riskerade jag att stöta på någon som jag inte kände eller ens visste att de fanns eller vem de var, som när som helst kunde hotade mig. Plötsligt stod de bara där och hindrade min väg. Jag försökte aldrig utmärka mig; genom att spela clown till exempel, eller bära uppseendeväckande kläder. Tvärtom! Istället upplevde jag mig som en grå individ helt utan egen identitet. Till självutplånandets gräns höll jag med alla och vågade aldrig invända mot någon. Ändå smälte jag inte in, ändå fick jag inte vara ifred. Kanske var det just det som gjorde mig till ett tacksamt offer, detta att jag ville men inte fick eller kunde vara en självklar del av gemenskapen? Jag intog självmant den underlägsnes position och gjorde mig till ett offer. Det var helt enkelt lätt att dominera mig. Jag fogade mig och försökte ge sken av att jag inte brydde mig, att jag var stark. Men inombords led jag ofta. Besvikelsen bär jag fortfarande på, den går aldrig över. Idag har jag lärt mig leva med den, men sorgen finns djupt där inne, liksom beredskapen på att det jag har när som helst kan tas ifrån mig och mina förväntningar om glädje ska bytas i besvikelse. Den där skiftningen i Trumps ansikte hugger som en kniv i hjärtat.

Om jag någon gång hade nya kläder eller vad som helst som på ett eller annat sätt stack ut fick jag vara beredd på repressalier. En gång i sjuan, när jag hade fått ett nytt skärp. För en gångs skull den sortens skärp som alla andra hade, och som jag därför var så innerligt glad över. Vi hade köpt det i Malmö och jag minns hur jag glad, tacksam och stolt visade upp mig i det i mormors kök. Den glädjen förknippar jag dock lika mycket med känslan av sorg och besvikelse när två av mina ”klasskompisar” hotade mig med stryk om han inte tog det av mig. De konfronterade mig under lektionen, som vanligt på ett sådant sätt att läraren inte reagerade. Just den gången klarade jag mig undan genom ett lyckat men sorgset försök att förekomma dem. Jag smet ut och gömde mig på toaletten. Strax efteråt såg jag dem båda komma efter för att uppfylla sitt hot. De kom ut ur klassrummet upprymda över sitt förmodat lättfångade byte, rusiga över att än en gång få njuta triumfens sötma på min bekostnad. Jag stod dock gömd, beredd. Jag tog av mig skärpet på toaletten och smög sedan tillbaka till klassrummet. Det var en klen tröst att se deras förvånade miner när de kom tillbaka och såg mig sitta vid min bänk. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på besvikelsen, trots att det snart är 40 år sedan. Och är just skiftet mellan glädjen och tacksamheten till sorgen och känslan av utanförskap som smärtar. 

En annan gång när jag hade fått ett par nya skor, ett par efterlängtade Nike, i födelsedagspresent, fick jag under en teckningslektion höra att just de skorna på mig var rena slöseriet med resurser, för han som uppenbart var avundsjuk på dem menade att han borde ha dem istället. På dessa och andra mer eller mindre subtila sätt fogades jag in i den fålla och den roll jag tilldelats av kollektivet. Det värsta med mobbingen var dock inte trakasserierna och den hotfulla stämningen, utan känslan av ensamhet som inympades i mig, känslan av att stå helt ensam och försvarslös.

Ett sista minne av besvikelse är från en skoldans när jag dansade med min flickvän. Plötsligt och fullkomligt överrumplande, och av en för mig totalt okänd anledning, kom det fram en äldre kille, som jag inte kände och slog mig till golvet utan ett ord. Han bara tittade på mig när jag låg ner på golvet, hjälplös och förtvivlad. Sedan gick han utan ett ord därifrån. Ingen reagerade. Jag var totalt utlämnad och ensam där jag låg på golvet med övriga elever i en ring, tysta. Stirrande. Den händelsen förbryllar mig mest av allt, inte bara för att tjejen gjorde slut samma kväll. Det som skrämde mig var oberäkneligheten, och att ingen reagerade. Vad hade jag gjort? Varför just jag?

Det som skrämmer mig mest idag är att jag egentligen inte var förvånad över att jag utsattes för detta. Mobbingen var helt enkelt ett så pass vanligt inslag i vardagen att jag räknade det som något normalt. Kanske är det därför jag valt att hålla dessa minnen vid liv; just för att det ALDRIG får bli eller uppfattas vara normalt att utsätta någon för liknande saker. Vi människor kan bättre än så och ett annat samhälle är alltid möjligt!

Akademisk frihet och målstyrd forskning

Igår skrev jag om skillnaden mellan syftet med utbildning och försöken att målstyra studier. Samma skillnad finns i forskningen, och målstyrningen är lika förföriskt lockande där som i den högre utbildningen. Innehavare av makt har alltid haft problem med frihet, det vill säga andras frihet. Frihet i forskning är emellertid helt avgörande och tanken på att det skulle innebära slöseri med skattemedel är lika befängd som relativism och kunskapsförnekelse. Ändå betraktas grundforskning som drivs av nyfikenhet med skepsis.

Ovanför ingången till den stora hörsalen i Uppsala står det: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Orden är Thomas Thorilds, formulerades på 1700-talet och är aktuella än idag, trots att få säger sig försvara tanken som de bygger på, vilket säger mer om hur människans hjärna fungerar än om kunskapen som all forskning och utbildning ytterst syftar till. Ett annat exempel på samma fenomen är alla Nobelpristagare som brukar varna för minskade anslag till grundforskning. De vet att kunskapen som belönas med världens mest prestigefulla vetenskapliga utmärkelse oftast är resultatet av fritt tänkande. Inte för inte är akademisk frihet inskriven i högskolelagen.

Trots att vi vet att frihet är en förutsättning för skapande av ny kunskap och även om resultaten av försöken till styrning och kontroll av högskolans verksamhet är minst sagt deprimerande, fortsätter politikerna och ledningarna för lärosätena att försöka få forskare och lärare att tänka rätt; det vill säga i enlighet med rådande diskurs (vilket är ett begrepp hämtat från postmodernistisk forskning om relationen mellan makt och kunskap, vilken surpris, surpris inte erkänns som "riktig" forskning).

Om kunskap är målet finns inga genvägar, av den enkla anledningen att kunskap som ännu inte funnits eller skapats ligger dold i den okända terräng som forskarutbildningen övar doktoranderna och ger dem verktyg att att orientera sig i. Visste man på förhand var den fanns eller hur den såg ut var det inte KUNSKAP. Det är ett slags omvänt moment 22, som vi måste bryta oss loss ifrån ifall det är kunskap vi verkligen vill ha. Kunskap är en omväg eller eller ett äventyr.

När Jan Björklund fick makten över forskningspolitiken var det som han samtidigt fick hybris. Han försökte målstyra vårt lands forskningsresurser för att Sverige skulle få fler Nobelpris. Hade han intresserat sig för historien och det vi vet om kunskap hade man insett att hans forskningspolitik liknade Stalins dito. Följande sedelärande historia, hämtad från tidningen Forskning och Framsteg visa manar förhoppningsvis till eftertanke.

Historiens kanske största vetenskapliga skandal bär den sovjetiske biologen Trofim Lysenkos (1898-1976) namn. Han hade återupptäckt en gammal metod att öka tillväxttakten hos vete, nämligen att utsätta utsädet för köld och fukt innan det sås. Enligt Lysenko var den här effekten ärftlig och berodde på att arvet inte är statiskt utan anpassas till förändringar i miljön. Att organismen aktivt reagerar på förändrade villkor är en typisk lamarckistisk tankegång.

Trots att Trofim Lysenko inte hade några vetenskapliga belägg för sin teori fick han politiskt stöd av självaste Josef Stalin, som använde Lysenkos fynd som ett argument i tvångskollektiviseringen av jordbruket. Snabbt steg Lysenko i den vetenskapliga hierarkin.

Teorin var dock helt oförenlig med modern genetik och darwinism. Lysenkos kamp mot sina motståndare kom att kläs i ideologisk retorik. Den mendelska genetiken klassades som "borgerlig", forskarna beskylldes för att vara "trotskistiska sabotörer". År 1948 upphöjde Stalin lysenkoismen till statsideologi. Vetenskapsmän som inte fogade sig riskerade deportation.

Strax efter Stalins död började man inse att Trofim Lysenkos program var ett fiasko. Lysenko manövrerades ut och genetiken återintroducerades. Men Lysenkoaffären hade skadat den sovjetiska biologin för lång tid. Och genom att man inte tillämpade modern växtförädling förlorades många miljoner ton skörd.

INGEN äger kunskapen. Därför är kunskap och demokrati två sidor av samma sak. Makt är bra och fungerar om man vill diva igenom beslut, men vill man veta måste man utrusta sig med tålamod och ödmjukhet inför det faktum att verkligheten sällan anpassar sig efter hur människor önskar att det vore. En målstyrd skola leder till mätbara resultat, vilket inte är samma som kunskap. Och skillnaden mellan är viktig att lägga märke till. På samma sätt behöver satsningar på tillämpad forskning, som är viktig och behövs, balanseras mot generösa anslag för det som är basen i en kunskapsnation: grundforskning.

Låt inte akademisk frihet reduceras till ett vackert ord som liksom bildning allt mer förpassas till historien. Utan kunskap och förståelse för verklighetens föränderlighet, komplexitet och alla risker som mänskligheten utsätter sig för och har att hantera är livet på jorden och tillvaron så som vi lärt oss ta den för given hotad.

Vad är syftet (inte målet) med högre utbildning

Idag är vi så pass fokuserade vid målen med högre utbildning att vi glömt bort vad som är dess syfte. Och när syftet väl förlorats ur sikte blir målen allt viktigare. Hur målen nås är en underordnad fråga. Att de nås är avgörande. Så länge politiker och ledningar tänkte i termer av syftet med högre utbildning fanns balans mellan linjen och kollegiet. Varje lärare fick och förväntades också sätta upp egna mål, för att på det sättet skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära sig så mycket som möjligt. När fokus riktas mot syftet med högre utbildning placeras kunskapen i centrum och alla påminns om varför vi har en högskola. Dagens måltänkande placerar helt andra saker i fokus än det hopplöst komplexa begreppet kunskap. Även den som inte vet eller förstår kan formulera mål och kan sedan använda sin makt för att styra verksamheter mot dessa. Och om målen inte nås skyller man på allt och alla andra än på målen och den egna förmågan att skapa fungerande mål.

På 1990-talet lovade politikerna att Sverige skulle få världens bästa skola. Samtidigt lovade politikerna sänkta skatter till alla och mer valfrihet till föräldrar och unga. På kort tid förändrades synen på vad som är syftet med skolan och den högre utbildningen, från att tidigare handla om att sträva efter bästa möjliga kunskap till att bli ett slagträ i politikernas kamp om makt. Det är lätt att sätta upp ambitiösa mål och formulera slagkraftiga budskap rörande utbildning, och kan man dessutom skylla på lärarna om målen inte nås, utan att ens trovärdighet går förlorad, finns inga incitament att tänka om. Skolpolitikerna tävlar om vem som "bryr" sig mest om skolan och vårt lands kunskapsutveckling genom att lova valfrihet. kepsförbud, ordning och reda eller lära-läsa-garanti. Och när målen inte nås skyller man på lärarna och kontrollerar deras yrkesvardag ännu mer.

Måltänkandet lägger ansvaret där det inte hör hemma och när problemen visar sig straffar man mot bättre vetande oskyldiga och maktlösa lärare. SYFTET med skolan och den högre utbildningen är KUNSKAP! Ingenting annat. Kunskap är inget mål man kan styra mot, det är något man kan hoppas på och skapa förutsättningar för. Sedan är det helt upp till eleverna och studenterna att göra vad de kan för att lära och utvecklas intellektuellt. Lärare blir lärare för att arbeta med lärande och för att få vara med och utveckla kunskap, inte för att uppfylla omöjliga mål som andra tar åt sig äran för om de uppfylls, och som de straffas för om de misslyckas med att nå dem.

Ska Sverige kunna återupprätta sitt rykte som kunskapsnation måste måltänkandet i skolan överges och gränsöverskridande samtal om vad som är SYFTET med skolan och den högre utbildningen inledas. Det enda lärare kan lova är att göra sitt yttersta för att skapa så bra FÖRUTSÄTTNINGAR för lärande som möjligt, men för att kunna leva upp till det löftet måste skolledningarna och ansvariga politiker ge dem mandat att vara lärare, liksom tid och möjlighet att utvecklas och tänka tankar till slut. Ansvaret för LÄRANDET ligger alltid på den som ska lära, aldrig på läraren. Och politiker som lovar saker som ingen kan lova är populister som bör hållas så långt som möjligt från allt vad skola och högre utbildning heter.

Låt lärarna vara LÄRARE. Och om kunskapsresultaten uteblir ställ högre krav på eleverna och studenterna som får tillgång till gratis utbildning på skattebetalarnas bekostnad. Jag vänder mig mot tanken på utbildning som något slags prestation, men om det är någon som ska prestera så är det den som är i skolan för att lära. Skola och högre utbildning är något som samhället investerar i för att säkra framtida kunskapsbehov, men som en konsekvens av dagens måltänkande har skolan och den högre utbildningen kommit att förvandlas till en huggsexa om vinst, betyg och politiska poänger; på lärarnas och kunskapens bekostnad.

Dagens bild: Mediers makt och makten över medierna

Tar mig an ännu en bild av Ajan och tänker högt m det jag ser. Vissa bilder är tydligare än andra. Denna tycker jag talar väldigt mycket för sig själv, och den knyter an till många av tankarna jag återkommer till här. Vi får se vart det landar. Som vanligt har jag ingen aning, och det är själva poängen med dessa och egentligen alla andra bloggposter också; att tänka högt utan skyddsnät.

Angreppen på Public Service, som ägs av folket som helhet och som bekostas av allmänna medel, kommer allt tätare, men när kritiken förs fram med argumentet att man vill öka friheten och mångfalden skrämmer det mig, för det är inte så det fungerar. Public Service är det ENDA fria och oberoende mediebolaget vi har. Värnar vi inte den friheten finns en uppenbar risk att andra friheter med tiden också urholkas. Public Service uppdrag är att ta vara på gemensamma intressen, så som demokratin och den opartiska granskningen av samhällets aktörer. Det är vår gemensamma angelägenhet, till skillnad från andra mediebolag som ägs av mäktiga aktörer som inte anser att det ligger i allmänhetens intresse att de blir granskade.

Kunskap är grunden för alla moderna och demokratiska samhällen som (även om det är svårt) strävar efter att vara meritokratiska. Kunskap är den grund som demokratin vilar på, inte för att det är enkelt eller självklart; det är svårt och det kan inte vara på något annat sätt. Kunskapen anpassar sig inte efter människors önskningar om hur det är eller borde vara. Fakta är lättare att hantera, men när inte ens fakta betyder något är vi alla illa ute. Och det är vi idag; illa ute alltså, för fakta betyder allt mindre och kunskapens värde ifrågasätts allt oftare. Känslor, makt och pengar hotar ständigt att ta över. Kunskapen måste liksom demokratin, öppenheten och den mänskliga rättigheterna aktivt försvaras och medvetet värnas för att inte känslorna ska övertrumfa vetandet och makten spela bort korten och vända informationen till sin fördel. Det är en ständig kamp och det går i vågor. Just nu är kunskapen hotad av en lång rad olika och samverkande faktorer, och det är inte första gången i världshistorien. 

Klicokratin som växt fram är ett hot mot kunskapen och leder till en gradvis fördumning och allt ytligare reflektioner. Den leder till ett slags censur, för bara den som skriker högst och det som genererar mest klick syns och når ut. Donald Trump är en typ av politiker som skapats av samtiden, och han bryr sig som bekant föga om kunskap, argument och utbyte. Han menar, liksom Jimmie Åkesson, att känslan och åsikten är mer sann än kunskapen och argumenten. Och eftersom deras makt finns i det dolda behövs heller inget annat. Kunskapen blir överflödig. Populisternas framgångar är resultatet av att kunskapen förlorat mark till åsikten, vilket är ett av demokratins alla dilemman. Problemet med populisterna är att de inte lyssnar, de till och med avfärdar all kritik som illvilja och lögn. Populister söker stöd i känslorna för att få makt, men när målet väl är nått gör de allt för att för att hindra andra att kritisera dem. Det är en försmak om vilket samhälle vi får om tyckande ges företräde framför argument, och vi är i förfärande snabb takt på väg i en sådan riktning.

Fox News är en synnerligen problematisk kanal att skaffa sig nyheter via. En undersökning gjord i USA indikerar att den som använder den kanalen vet mindre än den som inte alls är intresserad av nyheter. Men frågan är kanske vad som är hönan och vad är ägget. Blir man ointresserad för att man tittar på Fox, eller tittar man på Fox för att man är ointresserad? Egentligen spelar det emellertid ingen roll. Som alltid är det viktigare att se till resultatet än att ägna tid och möda åt att undersöka dess yttersta orsak. Att lägga ner Public Service vore katastrof eftersom medier som sätter kunskapen och moralen i första rummet har svårt att hävda sig i konkurrensen om människor känslomässiga uppmärksamhet.

När lögner betraktas som legitima åsikter och när politiker utan att möta kritik på allvar kan och får hävda att det är känslan som räknas, är det en dånande varningsklocka som måste tas på allvar. Det finns ingen quick fix på den här typen av problem, inga enkla lösningar. Först när bildning tas till heder och strävan efter vishet blir starkare än jakten på snabb ekonomisk avkastning, kan vi börja hoppas. Bara så kan demokratin värnas. Endast där och när makten VERKLIGEN utgå från folket och KUNSKAPEN har ett egenvärde, där alla respekterar sanningen (det vill säga vetenskapens samlade resultat, som aldrig bygger på koncensus) och förståelsen för hur svårt det är att avgöra vad som faktiskt är sant är stor och utbredd, kan demokratin överleva och hållbarheten stärkas.

Den som kontrollerar medierna kontrollerar makten. Därför är angreppen på Public Service ingen liten sak. Vilka intressen spelas i händerna av kritiken, och varifrån kommer den ursprungligen? Det är viktiga frågor, för när man väl lagt ner går det inte att bygga upp igen.

Bild: Ajan

Demokratin bygger på förnuft och är den klokaste och mest hållbara styrelseformen, men den kan bara fungera och överleva i ett samhälle och ett kulturellt klimat där kunskapen självklart anses ha ett EGENVÄRDE. I samma stund som vi accepterar att kunskapen värde är indirekt och ekonomiskt avhängigt har dörren till populism, faktaresistens och känslosyre öppnats och den dörren måste liksom Pandoras box hållas stängd, för har den en gång öppnats är det enormt svårt att mota tillbaka mörkerkrafterna. Kunskap är bara makt i ett samhälle som erkänner dess värde. Går det inflation i kunskapen är det känslan som räknas och makten och pengarna den enda som betyder något.

Hur ska man se på denna tendens? Man kan acceptera den som tecken i tiden, och gå vidare med sitt liv utan närmare eftertanke. Det finns andra problem, mer akuta, att ta tag i, kanske man tänker. Eller så kan man bli upprörd och ropa på åtgärder från politiker eller andra med makt. Inget av detta leder emellertid till något konstruktivt. Om man bara ger upp, eller ställer sig likgiltig inför världen underblåser man utvecklingen. Och om man tänker sig att någon annan skall göra det man själv inte orkar, då händer inget annat än att politikernas och andra makthavares makt ökar. Makt korrumperar och faran är att man lierar sig med medierna (som skall granska makten, inte följa den) istället för att underlätta för dem att rapportera enligt sin egen logik.

Italiens före detta ledare Silvio Berlusconi hade makten över medierna. Liksom Putin i Ryssland. Och Fox kan sägas ha makt över politikerna. Vem som sitter i vems knä spelar ingen roll, egentligen. Konsekvensen blir ändå den samma, att folket förlorar och det leder ytterst till att samhället förlorar. Vem skall se till att det inte blir så? Vem skall granska makten, och undersöka konsekvenserna av det som sker och hålls för sant och riktigt? Är det Uppdrag Granskning? Nej, inte bara i alla fall! Även om UG gör ett gott jobb så krävs det mycket mer granskning, mycket längre ner och ut i samhället. Fler måste engagera sig i samhällets blivande och dess konsekvenser.

Det som belyses och reflekteras över i denna bloggpost är exempel på frågor som vi Kulturvetare är utbildade att arbeta med. Vi gör det inte för egen vinning skull, bara för den lön som vi behöver för att kunna fortsätta arbetet över tid. I en tid där medierna sviker sitt uppdrag att granska makten och det som sker i världen är det än viktigare att det finns någon som kan över den rollen. Kulturvetarna är redo, och har både metoder för och vilja att granska samhället. Tragiskt nog är kulturvetenskapen också hotad. Det finns en röd tråd i kritiken, det är den kritiska granskningen av makten man försöker komma åt. Genom att söndra kan man härska.

Vem tjänar på att medierna slutat granska, och att ämnen som kulturvetenskap (och andra liknande vetenskaper) avvecklas eller marginaliseras genom minskade anslag? Fundera på det, ofta. Och agera i enlighet med det du anser leda till ett gott och långsiktigt hållbart samhälle. Det är ur våra handlingar samhället växer fram, inte våra tankar om hur det borde vara.

Vilken människosyn vilar dina värderingar på?

Vill man inte bli kallad rasist måste man tydligt redogöra för vilken grundläggande människosyn man har och utgår från när man formulerar sina åsikter. Kan eller vill man inte det är man rasist. Och är man inte konsekvent i sitt sätt att tänka om människor försöker man dölja att man är rasist, eller också förstår man inte att man är det. Det är lika illa vilket som. Rasist är inget skällsord även om det reducerats till det i den allt mer avintellektualiserade och fördummande samhällsdebatten. Rasist är en syn på människor som gör skillnad på individer beroende på etnicitet eller hudfärg, trots att det saknas vetenskapligt stöd för den tanken. Partier som talar om Svensk identitet eller svenska värderingar som essenser, som något mer eller mindre biologiskt givet är per definition rasistiska och att påpeka detta är ingen anklagelse, det är ett konstaterande av fakta.

Dagens politiska landskap och ändlösa debatterande är skadligt för demokratin eftersom det saknas tid att gå på djupet. Det är inte bara fakta som ska granskas, utan partiernas ideologiska grund och hur väl tankesystemet man söker mandat för hänger ihop. Politiska åsikter och förslag är inte en påse lösgodis som man kan fylla med saker man tycker om. För att politiken ska kunna bli hållbar måste tankarna hänga ihop och fungera på en övergripande nivå. Det går inte att bygga en hållbar politik på känslor. Politiska förslag får konsekvenser, och dessa går att härleda till beslut och prioriteringar. Sänker man skatten blir det mindre pengar till vård, skola och poliser. Dessutom får politikerna mindre makt att driva igenom förändringarna som man lockar till sig väljare med. Föraktet för politikerna har alltså inte med politikerna att göra. Det är väljarnas kritik mot sig själva och sina egna omöjliga drömmar om att slippa ta ansvar för sina tankar och handlingar. Demokratin blir aldrig starkare än medborgarna tillåter den bli, och den står och faller med folkets generella engagemang. Inget enskilt parti sitter inne med lösningen, och absolut inte ett parti som bygger på en rasistisk människosyn, som litar mer på känslorna än på tillgänglig kunskap och vars förslag dessutom inte går att förena i en sammanhållen politik.

Det måste straffa sig att sprida lögner, vara inkonsekvent eller dåligt påläst. Ett politiskt system som tillåter partiledare att säga att de är vuxna, samtidigt som de uppför sig som trotsiga treåringar. Om det inte spelar någon roll ifall man i opposition kritiserar samma förslag som själv stred för när man hade makten, eller om det anses okej att skylla på regeringen när det visar sig att lagarna som drevs igenom av det egna partiet leder till växande problem, utsätts demokratin för en press som den aldrig kan klara. Vi leker med elden och nya förslag eller byte av partiledare löser ingenting. Både ekonomin och samhället behöver bli mer hållbart för att mänskligheten ska kunna klara av att hantera de växande klimatproblemen. Att debattera kepsförbud eller tillsätta en utredning för att komma tillrätta med glädjebetygen som är en konsekvens av en skolpolitik som värderar privata ägares önskan om att göra vinst högre än samhällets behov av kunskap och kompetens, är själva sinnebilden av en ohållbar och fördummande politik som talar mer till känslorna än till intellektet.

Samhället håller på att bli omoraliskt, och allt fler förstår allt mindre varför. Och så länge fåtalet bryr sig allt mindre och flertalet tycker det är viktigare att strida för sänkt bensinpris, finns ingen lösning i sikte. Problemen förvärras istället, och det blir allt snabbare allt värre. Moral är ett system av tankar och åsikter som hänger ihop! Vilket parti klarar en SÅDAN granskning av deras partiprogram och agerande i kammaren och den offentliga debatten? En sådan granskning är väldigt enkel att göra, men så länge få bryr sig spelar det ingen roll. STOPP, behöver vi säga! Det räcker nu. Inkonsekventa politiska partier är och kan ALDRIG vara lösningen.

Låt oss tala om GRUNDLÄGGANDE värderingar och principer. Och låt oss bygga politiska system på dessa, utan inkonsekvenser. Det blir snabbt komplext, men alla som vill bli tagna på allvar och som vill bli betraktade som seriösa MÅSTE bottna i något och vara konsekventa, annars kan samhället aldrig bli hållbart. Vilka är dina grundläggande värderingar? Fundera. Hur ser du på människan? Inte bara på dig själv och de du känner, utan människan som sådan? Forskningen är entydig, skillnaderna vi ser är INTE biologiska. Vill du inte riskera att kallas för rasist måste du bottna i och vara konsekvent med din MÄNNISKOSYN.

Jag tror på och tummar inte på min övertygelse om att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är det enda hållbara att sträva efter. Jag är humanist och tror på människans förmåga att förändras i mötet med andra människor. Med stöd i egen forskning vet jag att förändring är all kulturs enda konstant. Jag tror på demokratin och försvarar yttrandefriheten. Det är inte av godhet jag propagerar öppenhet och humanism, utan för att det är tankar som ligger i linje med mina grundläggande värderingar, vilka inte är åsikter utan noga genomtänka ståndpunkter och väl beprövade moraliska principer. Genom åren och med utgångspunkt i studier och forskning av mänsklighetens samlade kunskaper har jag utvecklat ett system av tankar som vägleder mig i mina samtal med människor som kommer i min väg. Även om jag är en känslomänniska som lätt blir upprörd låter jag inte känslorna styra mitt tänkande, och jag uppfinner inte åsikter och argument efter rådande konjunktur.

Humanist är motsatsen till opportunist, populist och egoist. Jag är humanist eftersom det är den enda ism som håller samman logiskt och som jag kan bottna i. Det är det enda systemet av tankar som gör att jag kan se mig i spegeln varje morgon med hedern i behåll. Ingen äger kunskapen, därför följer jag den och tar avstånd från alla totalitära tendenser. Jag vill samtala för att lära och förstå den jag talar med, inte debattera för att vinna personliga fördelar.

Några åtgärder som skulle kunna leda till jämställdhet

Förra veckan var jag i Stockholm, på ett möte anordnat av Jämställdhetsmyndigheten. Vi talade om problemet med bristande jämställdhet och olika åtgärder för att öka den. Jag skrev om mötet här, men det finns mer att säga. Under dagen antecknade jag för fullt, och frågan ligger mig varmt om hjärtat. Det är bara så himla mycket nu. Tiden att samla ihop tankarna har inte funnits. Inte så att jag är stressad, det har jag lärt mig hantera. Jag är snarare ledsen. En del av känslan av överlastning beror på förpappringen av samhället, som gör att allting måste utföras minst tre gånger. Det finns en utbredd övertro på regler och rutiner, och allt ska kvalitetssäkras: Planeringen, genomförandet och uppföljningen. Ingen kan med andra ord vara fullt ut närvarande här och nu. Det är ett allvarligt samhällsproblem, men jag ska inte fastna i det här och nu. Jämställdhet var det, och åtgärder som skulle kunna leda till ökad jämställdhet, liksom tankar om vad man måste ta hänsyn till och förstå.

Allt förändringsarbete kommer oundvikligen att leda till att man utmanar rådande maktstrukturer, och vinnarna i det rådande systemet kommer att försvara sig med alla till buds stående medel för att bibehålla status quo. Där på mötet och i många andra sammanhang talar man inte om det, bara om problemen med förändringsarbetet; alltså konsekvenserna av rådande maktstruktur, som på det sättet så att säga legitimeras eller i alla fall görs till norm. Under en övergångsperiod tror jag man MÅSTE acceptera att kvaliteten i verksamheten som ska förändras och bli mer jämställd KANSKE blir lidande. Det är ett oundvikligt offer man måste vara beredd att göra för att uppnå en förändring som man på goda grunder kan anta kommer att leda till att kvaliteten på sikt och i hela högskolesektorn ökar. Varför anses myndiga och väl meriterade mäns ord väga tyngre i jämställdhetsfrågan än experter på makt- och genusanalyser? Jag tror man måste välja. Vill man verkligen verka för en varaktig förändring borde de som nått framgång inom rådande system vara diskvalificerade att uttala sig om systemet som sådant. Oavsett vilka argument som anförs av den som gynnas av staus quo så är eller kan/bör det uppfattas som ett uttryck för jäv. Makt leder på definition till bristande objektivitet, och förhållandet är linjärt: ju mer makt och inflytande man har desto mer har man att förlora på förändring. Den med minst makt kan mycket väl och ofta högst troligt vara mer objektiv, eftersom hen inte har något att förlora på förändring och det heller inte finns någon garanti för att hen får fördelar eller blir framgångsrik i den nya systemet.

Här kommer några konstruktiva reflektioner och förslag på åtgärder som kanske skulle kunna leda till nytänkande och jämställdhet inom forskningen. Nedtecknade i en hast på mötet och redigerade under en viss tidspress (det är så vardagen ser ut. Det finns aldrig tid att göra något ordentligt, vilket är ett problem i sig eftersom det gör att man lätt springer på fel bollar eller ser problemen som åtgärderna man inför leder till först när det är för sent):

Ingen av dagens talare var män, alla var kvinnor. Om den här typen av dagar och presentationer skulle tvingas göras av hälften män och hälften kvinnor skulle kanske det som sägs uppfattas på andra sätt och det skulle kanske ge upphov till andra frågor och typer av diskussioner. Ett annat förslag skulle kunna vara att alltid låta det överrepresenterade könet ta hand om arbetet med att öka jämställdheten, för att på det sättet ge representanter för den underrepresenterade könet möjlighet att fokusera på forskningen, för att meritera sig.

Utvärdering i efterhand av projekt som fått stöd. Hur har jämställdhet beaktats genomgående och i alla aspekter av arbetet med projektet. Och om utvärderingen visar på problem sätts forskarna i karantän. Idag försöker man på olika sätt garantera detta i ansökningen, men erfarenheten visar att det är allt för lätt att manipulera ansökningar. Det är alltid lättare att få det att se bra ut, än att verkligen göra det bra. Vet man att det finns en risk att man inte får söka pengar igen ifall man inte på allvar faktiskt har beaktat jämställdheten i projektet man fått pengar för ökar  chansen att det som görs faktiskt får önskad effekt.

Samma krav skulle kunna ställas på ledningarna och rektorerna för lärosätena. Om de inte bara ansvarar för att planer och program arbetas fram, vilket kan delegeras och är till intet förpliktigande, skulle deras vidare karriär som ledare och ansvariga kunna sättas på vänt. Det är idag alldeles för lätt att skylla ifrån sig eller manipulera mätetal. Fast jämställdhet är enkelt att mäta; har den ökat eller minskat under nuvarande lednings regim? Ledare som inte förbättrat jämställdheten borde inte få fortsatta vara ledare, inte om vi menar allvar med talet om jämställdhet.

Kan man visa att genus INTE spelar roll för det man vill arbeta med behöver man inte beakta perspektivet, annars alltid. Lägg bevisbördan där den hör hemma och där den får effekt. Det är normen och det som tas för givet som ska utmanas, annars kommer ingen förändring att kunna komma till stånd. Den som inte vill engagera sig aktivt för att arbeta främjande för jämställdhet skulle vidare kunna tvingas motivera detta, med stöd i relevant forskning. Finns det inga hållbara argument ställs hen inför ett val: engagera dig eller bli av med ditt uppdrag.

Man kan se över kvalitetsbegreppet och väga in jämställdhet som ett mått på kvalitet, av den enkla anledningen att vi vet att det finns en risk att kvaliteten blir lidande om inte meritokratin faktiskt fungerar, och det kan den bara göra om ingen hindras att försöka och visa vad hen går för på grund av fördomar, normer eller misogyna traditioner.

Vad fokuseras på? Idag är det arbetet med jämställdhet som diskuteras och problematiseras, inte det arbete som leder till ojämställdhet och ojämlikhet. Vi tar för givet att det rådande är rådande för att det är bäst, vilket alltid återstår att bevisa. Begreppet överlevnadsbias, som handlar om vår tendens att tro att vinnaren alltid vinner för att hen är bäst, trots att slumpen och tillfälligeter ofta spelar in.

Om man delar upp forskningsmedlen i två potter, en för manliga forskare och en till kvinnliga och arbetar med kvalitet på samma sätt inom respektive grupp skulle andelen kvinnliga forskare alltid vara lika stor som andelen män, och man skulle kunna jämföra kvaliteten på resultatet av arbetet som utförs i efterhand och mellan grupperna. Då skulle man få evidens som kan ligga till grund för diskussioner om skillnaden mellan manliga och kvinnliga forskare. Och skulle det visa sig att det saknas sökande i någon kategori kan pengarna antingen sparas eller användas till något annat, till exempel arbetet med att öka jämställdheten.

Eftersom vi alla är människor, med allt vad det innebär, och vi dessutom vet att vi människor har svårt att inse och göra något åt det faktum att vi ofta tenderar att lyssna mer på VEM som talar och mindre på VAD som faktiskt sägs, skulle man kunna införa en regel som säger att ingen får presentera sina egna eller den grupps tankar som man är en representant för. Tankar och förslag utformade av män skulle kunna presenteras av en kvinna och vise versa.

Kanske man skulle kunna införa en tidsbank där man kan "tjäna" tid till forskning genom att engagera sig på allvar i arbetet med jämställdhetsfrämjande insatser. Det är bara fantasin som sätter gränser, om man VERKLIGEN vill och menar allvar med talet om jämställdhet. Få sektorer i samhället har utvärderats så mycket som högskolesektorn, och vi har fortfarande stora problem. Jag tror inte det är mer av detta som behövs, jag tror vi behöver tänka helt nytt och skapa kvalitets- och jämställdhetsdrivande incitament som faktiskt leder till förändring i praktiken.

Allmänbildning eller populism?

Igår på vägen hem från jobbet läste jag ut Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar, vars undertitel är: Den svåra konsten att veta tillsammans. En viktig bok som fyller mig med hopp. Det känns skönt att få det bekräftat att jag inte är ensam om att tänka på kunskap på det sätt jag gör. (Innan jag läste Sörlins bok läste jag även Raewyn Connells bok The good University, där liknande tankar lyftes). Kunskap är ingen vara och heller ingen tjänst, men dagens utbildningssystem är allt mer tydligt utformat för att producera resultat. Det har varit befriande att läsa dessa båda böcker, för båda reagerar på problemen, utan att bli nostalgiska. Kunskap är ett GEMENSAMT projekt och bildning är ett verktyg som behövs för att bygga en hållbar framtid.

Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin men vi vet allt mindre tillsammans. 

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Jag har inte tänkt på det, men när jag stötte på ordet allmänbildning i boken reagerade jag med saknad. Ingen talar om allmänbildning längre. Idag förfogar vi, som Sörlin skriver, över mer fakta och information än någonsin, men vi vet allt mindre TILLSAMMANS. Det är detta min lärobok handlar om; den svåra konsten att utveckla gemensam kunskap. Dagens presations- och mätfixerade samt strikt kontrollerade skola är inte längre allmänbildande. Den är inte ens kunskapsorienterad. I dagens skola förväntas lärarna producera betyg, och när det visar sig att kunskaperna sjunker och det går inflation i betygsvalutan tillsätter regeringen en utredning. Varför drar man inte i nödbromsen, förklarar nödläge och tänker om och gör rätt?!

Jag blir tragiskt nog allt mer övertygad om att man inte bryr sig. Kunskapen har inget egenvärde och det finns inga politiska poänger att göra på den. Allt fler fokuserar allt mer på sig själva och sin egen karriär. Ägarna till skolorna fokuserar på vinst, eleverna och deras föräldrar fokuserar på betyg, och lärarna som verkligen bryr sig om KUNSKAPEN lämnar skolan eftersom den påminner dem om hur det skulle kunna vara. Politikerna skär ner på kostnaderna och påtvingar skolpersonalen effektiviseringar (som i utbildningssammanhang bara är ett ord, för lärande och kunskapsutveckling går inte att skynda på, bara produktion av nyckeltal) för att kunna lova väljarna sänkt skatt.

Jan Björklund får sig en känga i boken, men har är inte ensam om ansvaret för nedmonteringen av den svenska skolan. Hans dröm var att Sverige skulle få fler Nobelpris, och han offrade kunskapen som går på djupet och bredden för att med en ful och tom retorik driva igenom besluten som försatt oss i den prekära situation vi nu befinner oss i, där ingen längre talar om allmänbildning och där allt fler förstår allt mindre vad kunskap är.

För att återupprätta kunskapsskolan måste fler, oftare tala om och på allvar bry sig om följande fråga: Vad är rimligt att veta? Ett samhälle som saknar ett allmänt vetande, en gemensam kropp av kunskap att förenas i, utsätter sig för enorma risker. Tyranner har i alla tider härskat genom att söndra, och vi ser en sådan utveckling i land efter land. Populisterna tar över, och den bristande allmänbildningen utgör grogrund för den utvecklingen. Allmänbildning är ett verktyg för integration och en motvikt till individualism, egoism och en förutsättning för att kunna motverka alla former av rovdrift.

Kunskap är något man ska mötas i och utveckla tillsammans, den uppstår mellan och håller ihop. Mot bättre vetande införs konkurrens på allt fler områden, vilken leder till att allt fler mår allt sämre. Och i avsaknad av en allmänbildning och en utbredd känsla för medmänsklighet skyller man de växande problemen på invandrarna. Globalist har blivit ett skällsord och klimat- och kunskapsförnekare ses av en växande skara som frälsare. Trump, SD och andra populister är motsatsen till bildning, och bristen på allmänbildning är grogrunden för deras makt.

Den svåra konsten att veta tillsammans behöver sannerligen återupprättas och uppvärderas. Skolan och den högre utbildningen måste placera KUNSKAPEN i centrum, vilket är omöjligt om samhället som helhet inte bryr sig mer om allmänbildning än vad som är fallet idag. Det finns inga enkla lösningar, inga genvägar till kunskap. Lärande är ett äventyr och vägen till vetande en omväg. Ska den destruktiva fördumningen av samhället kunna brytas är insikten om detta viktigare än något annat. Jag önskar att min lärobok skulle kunna förändra världen eller i alla fall kunskapssynen, men jag är ödmjuk inför det faktum att ingenting talar för det. Allt färre läser tyvärr böcker idag, men jag är tacksam för att ha fått skriva den och över att den kommer att ges ut på Studentlitteratur, liksom över insikten om att jag inte är ensam om att tänka som jag gör.

Resten av dagen ägnas åt kursadministration och fortsatt korrekturläsning, och jag avslutar bloggposten med förordet till boken som kommer ut i januari:

Detta är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika utan även meningsfulla utifrån ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att inte bara ta sig igenom högre utbildning och få sin examen utan faktiskt lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt i andra sammanhang också. Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om skolan och vårt lands universitetsutbildningar. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare. 

Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Det finns inte ett sätt eller en väg att klara av högre studier, det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Utgångspunkten för tankarna som lyfts här är att svaren på frågorna man har rörande sin utbildning i hög grad finns hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som lyfts handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig med i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier på högskolan. Utgångspunkten är att högre studier handlar om lärande och kunskapsutveckling, inte om betyg, examen eller om att göra rätt. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammans för att förvalta och utveckla den kunskap som är en förutsättning för att värna demokratin och bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av. 

Kvaliteten på resultatet av studierna står i direkt relation till graden av engagemang och delaktighet i arbetet. Till högskolan kommer man inte för att få något, utan för att delta i ett ansvarsfullt utvecklingsarbete med andra som är intresserade av samma saker. Både lärare och studenter befinner sig så pass nära forskningsfronten att kunskapen som kurserna bygger på inte alls är lika entydig och säker som i grundskolan och på gymnasiet. Det är avgörande att man förstår och lär sig hantera insikten om detta även om det initialt kan ge upphov till frustration. På högskolan studerar man verkligheten och den anpassar sig inte efter hur individer känner, tycker eller tror. Utan eget ansvar, en god portion tålamod och beredvillighet att anta utmaningen som det innebär att studera, utan förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap och utveckling av det kritiska tänkande som kännetecknar studier på universitetet, kan och kommer verksamheten som bedrivs där inte att kunna sägas vara högre.  

Boken vänder sig till alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.

Bloggpost 4100

Stannar upp vid ännu ett hundramärke, ännu en milstolpe i mitt skrivande liv. Det känns inte lika högtidligt idag som när jag skrev min hundrade eller tusende post, men tacksamheten är den samma. Inspirationen just här går i vågor, men skrivandet har blivit ett konstant inslag i mitt liv. Just nu är jag upptagen med två böcker. Jag korrekturläser läroboken och är inne på sista varvet med kulturboken. Båda böckerna handlar om liknande saker som jag skriver om här och ibland är det svårt att dela upp fokus, särskilt när det dessutom är stressigt på jobbet i skarven mellan kurserna. Snart lugnar det dock ner sig, och korrekturet blir färdigt här i veckan. Sedan har jag bara ett skrivprojekt att fokusera på, vid sidan av bloggandet; mitt stora projekt. Jag står i begrepp att ta ett nytt steg i min intellektuella utveckling, eller är åtminstone redo för det. Och rinner det ut i sanden kan jag med ålderns rätt ta det också. På det sättet är åldrandet skönt.

Jag blickar både framåt och bakåt. Fokuserar på att vara närvarande i det mellanrum, mellan då och sedan, som är nu. Det är här och nu vi lever. Mellan minnen av hur det en gång var och drömmar om hur det ska bli. Återvänder till texterna jag skrev i början och finner att jag fortfarande håller mig på det spår jag startade med. Hittar en lista på några punkter. Jag skrev: Det jag har lärt mig är följande:

1. Det är förödande för den personliga utvecklingen att ta åt sig av andras synpunkter rörande den egna förmågan. Visst bör man lyssna, men man bör bara ta till sig sådant som leder framåt. Allt för ofta får man höra vad man inte borde göra, vad som inte går, eller hur svårt det är att göra det man vill. Men sådana synpunkter leder inte framåt. Att något är svårt är inget argument för att inte försöka!

2. Våga göra din grej fullt ut! Var konsekvent och stå på dig. Följa dina tankar dit de leder dig, utan att bry dig om vad andra tycker. Bara så kommer du att kunna få svar på frågan om det ligger något i din vision, om dina tankar har någon bärighet. Räkna inte med att få hjälp från någon under arbetets gång. Din vision är din angelägenhet och det kommer den att vara ända tills den är genomförd, fullt ut. Först då kommer andras tankar om och synpunkter på din grej att kunna tas i beaktande.

3. Lita på att det bär. Går projektet i stå handlar det i princip alltid om att du har brustit i tron på den egna förmågan eller på att du inte har varit tillräckligt konsekvent.

4. Snegla inte på andras resultat, jämför inte det du gör med andras arbete. Om, säger om, du inte har ett grundmurat självförtroende! Försök däremot att lära av dem som är kompetenta, snabba och som får mycket gjort. Tänk bara på att den som får mycket gjort inte nödvändigtvis har det tålamod som krävs för att lyckas i längden. Lätt fånget, lätt förgånget! Själv har jag ofta känt mig som en strävsam sköldpadda, i ett sprinterlopp med harar. Och liksom i den gamla fabeln har det inte sällan inneburit att jag i slutändan är den som fått mest gjort. Det är alltid slutresultatet som räknas.

5. Titta aldrig framåt, på att det du skall eller bör göra. Men titta gärna och ofta bakåt på allt det du faktiskt har åstadkommit. Jämför på samma sätt gärna och ofta resultatet av ditt arbete med sådant du gjorde för länge sedan. Du kan bara tävla mot dig själv.

6. Välj samarbetspartners med omsorg. Avsluta alla engagemang där du har att göra med människor som tar mer än de ger. Utan att åka snålskjuts på någon (det har man i konsekvensens namn allt att förlora på, för det uppskattas inte av någon) går det alltid att hitta människor som vill samma sak som du, och när du väl hittat dem håll fast vid dem! Två som drar åt samma håll åstadkommer mer än var och en på egen hand.

Jag tycker nog att jag levt upp till mina egna råd och principer, och det bär än. Snart går jag in på mitt nionde år som bloggare. När det gått tio år ska jag ta mig en funderare, och kanske har jag då kommit upp i en miljon träffar på bloggen. Vi får se. Sluta skriva kommer jag hur som helst inte att göra, det känner jag. Det var också mitt primära mål med Flyktlinjer, att hitta en rutin. Läsandet hade jag redan integrerat i vardagen. Det ena är en förutsättning för det andra och båda verksamheterna befruktar varandra.

Skrivande är dock ingen soloprestation, det är ett samarbete. Utan läsare går det inte. Därför avslutar jag denna den fyratusenetthundrade med att tacka dig för att just du läser det jag skriver. Jag vet inte vem du är, men jag vill att du ska veta att jag är tacksam för att du hittat hit.

Etnologi bortom humanismen 3

När jag satte mig vid datorn för att skriva här på morgonen drabbades jag av en förlamande trötthet. Det är så många bollar i luften just nu att jag har svårt att samla tankarna. Så är i mitten av terminen är det kaos. Första läsperiodens kurser går in på upploppet, vilket genererar fler frågor och mer oro, samtidigt som tentauppgifter ska konstrueras och planeras. Dessutom ska nästa periods kurser planeras och schemaläggas och KursPM ska skrivas. För mig handlar det om nätkurser, så jag ska även spela in filmer. Som om det inte var nog har jag även en bok att korrekturläsa. Om allt arbete var fokuserat till det som händer här och nu, det vill säga om kontrollen och styrningen upphörde samt inrapporteringarna och utvärderingarna hölls på ett minimum. Om man litade på lärarna och om ansvaret för lärande låg på studenterna som kommer till högskolan för att studera gratis, skulle KUNSKAPEN kunna placeras i centrum på ett helt annat sätt. Då skulle lärarna kunna utvecklas i vardagen och bli bättre och bättre för varje år. Nu handlar läraryrket allt mer och allt tydligare om reproduktion av en lägsta godtagbar standard. Det är bara min erfarenhet som gör att jag kan läsa och skriva annat än det jag måste. Nya lärare går på knäna och har svårt att göra något annat än att klara sig från en dag till nästa. Det är inte så man bygger ett utbildningssystem där det finns förutsättningar för utveckling av verklig kunskapskvalitet och livslångt lärande. Det är så man kör slut på människor och förstör lusten att lära. Därför låter jag dagens bloggpost bli en text jag skrev för länge sedan:

En av mina kulturvetenskapliga artiklar, som publicerades 2008 tycker jag fortfarande håller att läsas; särskilt av någon som inte är bevandrad i den senaste teoriutvecklingen. Därför väljer jag att publicera den här, i ett antal lagom långa poster.

Aktörer organiserade i nätverk

För att kunna ta sig förbi och bortom humanismen gäller det att frigöra sig från invanda mönster, det krävs att man tar steget ut i det okända och slutar se världens oöverskådlighet som ett problem. ANT är ingen teori man kan applicera på materialet och sedan fortsätta som vanligt. ANT är och måste vara framförallt en metod för att lära sig tänka annorlunda, en hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att världen är en och odelbar och att allt och alla är delar av samma helhet, samma sammanhang. Och det sammanhanget byggs av mindre delar, som för att kunna hanteras analytisk på ett smidigt sätt, av Latour (se 1998:11ff), benämns aktörer. Både sociala och materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, därför benämningen aktör på samtliga. Detta för att inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins). Poängen med att betrakta alla ingående delarna i analysen på ett och samma sätt är att det därmed blir möjligt att uppmärksamma det faktum att en makroaktör är, ”en mikroaktör som sitter på svarta lådor, en kraft som är kapabel att förena så många andra krafter att den agerar som ’en enda man.” (Latour 1998:35). Det vill säga, genom ett sådant perspektiv hoppar man aldrig över de led och alla de manövrar genom vilka makroaktörer som till exempel företaget Volvo ständigt byggs upp av. Om man börjar analysen genom att leta efter aktörer kommer man att finna att alla större företag, andra organisationer och i princip alla fenomen, på ett eller annat sätt är uppbyggda av mindre element. ”Samhället består inte av sociala element utan av en lista som utgörs av en blandning av sociala och icke-sociala element”, skriver Latour (1998:53). Detta blir uppenbart när man betänker att en företagsledares makt, ”uppnås genom en lång räcka av telefonsamtal, protokoll, väggar, kläder och maskiner” (ibid). Och alla dessa aspekter betraktas alltså, med ett ANT-perspektiv, som likvärdiga aktörer. Åtminstone gör man det i analysen, för att inte bestämma sig för något som påverkar utfallet i förväg. Latour (1998:21) menar att en aktör helt enkelt är varje element som ”skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget”, alltså allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad. Det rum som alla verkar i och som vetenskapen undersöker är således ”platt” och består av, eller snarare blir ständigt till genom interaktion mellan, sinsemellan mer eller mindre jämställda aktörer organiserade i nätverk. Det är i sanning en radikalt demokratiskt, jämlik utgångspunkt.

Förbindelsernas makt

Vid sidan av aktör och nätverk behöver man ett begrepp för att uppmärksamma det som håller storheterna samman, och det är förbindelser. Det är dessa som ska studeras, enligt Latour (1998:54ff). För ”samhället är inte det som håller oss samman, det är vad som hålls samman”, vilket i princip går ut på att vända den traditionella samhälls-/kulturvetenskapen på huvudet. Latour menar att vi måste göra oss medvetna om att samhället inte bara passivt existerar utan att det ständigt blir till och att det just därför inte går att fånga vetenskapligt, en gång för alla. Nätverken går dessutom in i och ut ur varandra och aktörernas inbördes förhållanden förändras ständigt.

Att ägna sig åt studier av aktörer som hålls samman i nätverk genom förbindelser ska nu inte ses som en modefluga, ett nytt och fräckt sätt att göra samma sak som förut. ANT är heller inte ett perspektiv med anspråk på att ersätta alla andra perspektiv. Men, och detta är viktigt,

Om denna nya definition accepteras blir en annan typ av förklaring tillgänglig för analytikern. Han eller hon kan använda alla de krafter som har mobiliserats i vår mänskliga värld för att förklara hur det kommer sig att vi är förbundna med varandra och att vissa befallningar blir åtlydda medan andra inte blir det. Dessa krafter är heterogena till sin karaktär: de kan inkludera atomer, ord, lianer eller tatueringar. De förbinds också själva med varandra för att skapa maskiner och intriger som håller oss alla på plats. (Latour 1998:55f).

Tankarna om aktörer i nätverk innebär en konstruktiv möjlighet för samhälls-/kulturvetenskapen. Det är ett icke-konfrontativt perspektiv som mer ser till möjligheter än till eventuella problem. Latour uppnår detta genom att,

istället för att fråga ’är detta socialt’, ’är detta tekniskt eller vetenskapligt’ eller att fråga ’är dessa tekniker påverkade av samhället’ eller är denna sociala relation påverkad av teknik’ frågar vi helt enkelt: har en människa ersatt en icke-människa? Har en icke-människa ersatt en människa? Har denna aktörs kompetens förändrats? Har denna aktör – mänsklig eller icke-mänsklig – ersatts av en annan? Har denna förbindelsekedja utsträckts eller modifierats? (Latour 1998:153f).

Samhället är konsekvensen av kollektiv handling, inte orsaken till handling, och det realiseras, ”genom vars och ens ansträngningar att definiera det. De som är mäktiga är inte de som ’håller’ makten i sin hand i princip, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla.” (Latour 1998:51). Ett sådant perspektiv på världen blottlägger de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället och uppmärksammar därmed det faktum att kultur inte finns, den görs och blir ständigt till inom ramen för sammanhang som består av både människor och icke-mänskliga aktörer.[1]

Inga nya tankar, egentligen

Gemensamt för teoretikerna som nämnts här är att de inte postulerar någon fundamental skillnad mellan världen och människorna, mellan objekt och subjekt. Samtliga utgår på ett eller annat sätt från tanken att vad som är den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika vetenskapsgrenar och att de mest användbara modellerna för tänkande uppstår i kommunikationen mellan vetenskapen och resten av samhället. Ett posthumanistiskt perspektiv på världen är en strategi för att lära sig förstå världen och den kontext där människorna lever och verkar, på nya och annorlunda sätt. Om man verkligen vill gå på djupet med frågan om vad kultur är och står att finna måste man öppna sinnet och lyfta in såväl materialiteten som teknologierna i analyserna. Man får i alla fall inte avfärda några aspekter på förhand genom att bestämma vad som inte behöver beaktas. Så skulle en etnologi bortom humanismen kunna se ut, i alla fall om man frågar mig.

Litteraturlista

Barad, Karen, 2007. Meeting the Universe Halfway. Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning. Durham & London: Duke University Press.

Bateson, Gregory, 1995. Ande och Natur. En nödvändig enhet. Stockholm/Stenhag: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Bateson, Gregory, 2000a. Steps to an Ecology of Mind. Chicago, London: The University of Chicago Press.

Bateson, Gregory, 2000b. ”The Cybernetics of ‘Self”: A Theory of Alcoholism.” I Bateson, Gregory. Steps to an Ecology of Mind.Chicago & London: The University of Chicago Press.

Braidotti, Rosa, 2002. Metamorphoses. Towards a materialist theory of becoming. Camebridge & Malden: Polity Press.

Braidotti, Rosi, 1994. Nomadic Subjects. Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory. New York: Colombia University Press.

Cooney, Brian, 2004. Posthumanity. Thinking philosophically about the future. Lanham, Boulder, New York, Toronto, Oxford: Rowman & Littlefield Publishers. INC.

Damasio, Antonio, 2004. Descartes misstag. Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Stockholm: Natur och Kultur.

Halberstam, Judith & Livingston, Ira (ed.), 1995. Posthuman Bodies. Bloomington, Indianapolis: Indiana University Press.

Haraway, Donna J, 1989. Primate Visions. Gender, Race, and Nature in the World of Modern Science. New York, London: Routledge.

Hayles, Katherine N. 1999. How we became posthuman. Virtual bodies in cybernetics, literature, and informatics. Chicago & London: The University of Chicago Press.

Hirdman, Yvonne. 2001. Genus – Om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber.

Ingvar, David, 2001. ”Medvetandets bild.” i Lagercrantz, Hugo (red.), Hjärnan och medvetandet. Neurofilosofiska essäer om medvetandet som en hjärnprocess, medvetandets uppkomst, det omedvetna, hjärnan och konsten och hjärnan och livsviljan. Nora: Nya Doxa.

Ingvarsson, Jonas, 2001. ”GÅR GRÄNSEN VID HUDEN ELLER KÄPPEN?” Stencil.

Latour, Bruno, 1993. We Have Never Been Modern. Cambridge/Massachusetts: Harvard University Press.

Latour, Bruno, 1998. Artefaktens återkomst. Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Stockholm: Nerenius & Santérus förag.

Latour, Bruno, 2000. Pandora’s Hope. Essays on the Reality of Science Studies. Cambridge (Massachusetts), London.

Latour, Bruno, 2005. Reassembling the social. An Introduction to Actor-Network-Theory. Oxford, New York (m.fl.): Oxford University Press.

Law, John, 2006. After Method. Mess in social science research. London & New York: Routledge.

Nationalencyklopedin (band 13), 1994. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB.

[1] För den vars intresse väckts för perspektivet och som vill läsa mer om hur man kan tänka rent metodologiskt om man vill arbeta ”poshumanistiskt” finns det en bok som varmt rekommenderas: After Method. Mess in social science research, av sociologen och ANT-företrädanden John Law.

Tankar om pedagogik 3a

När jag gick den högskolepedagogiska kursen som alla lärare måste gå var jag först skeptisk. Jag hade ju arbetat som lärare på högskolan i närmare fem år, och begreppet obehörig lärare finns inte på högskolan. Där möter man studenter som bedriver självständiga studier och behovet av pedagogik ser annorlunda ut. Jag började kursen med inställningen att bara ta mig igenom den, för att jag var tvungen. Fast ganska snart insåg jag att den inställningen skulle vara förödande för lusen att lära och utvecklas, som är min drivkraft i livet. Efter några veckor ändrade jag därför inställning, läste fler kurser än nödvändigt och plötsligt, när jag läste för min egen skull blev det både roligare och mer meningsfullt. Den här texten skrev jag på en kurs som handlade om lärande, och nästa post i serien 3b skrev jag på en kurs om kvalitet.

Reflektioner kring kursen så här långt

Nu är snart halva kursen avklarad och jag vill börja med att säga att den misstro med vilken jag började terminen nu har förbytts till stor entusiast. Jag har verkligen lärt mig oerhört mycket. Samtalen med lärarkollegorna och pedagogiklärarna har varit ovärderliga. Idag ser jag med helt nya ögon på mitt arbete som Lektor. Det är emellertid svårt att sätta fingret på vad det är som har förändrats. Men det är som något föll på plats när jag fick möta lärare från andra discipliner. Jag tror det är den stora poängen med kursen, just detta att man får möta andra lärare som har andra erfarenheter och som kan se på mina kunskaper och efterenheter med andra ögon. När man träffar sina kollegor på den egna avdelningen då talar man bara om ämnet (och om specifika studenter och unika händelser i mötet mellan dem och oss som lärare) och väldigt sällan om sina pedagogiska tankar, hur man lär ut och varför? Det blir som att de sakerna tas för givet, och man hamnar lätt i en situation där man gör som man alltid gjort. Alla ens kollegor har ju väldigt liknade erfarenheter eftersom man kommer från liknade bakgrunder. Kulturvetenskapen är sig ganska mycket lik mellan de olika lärosätena i Sverige. Därför har det varit så oerhört givande att möta lärare från Omvårdnad, Informatik och Teknik. Och den stora behållningen har varit detta att mötas och få chans att samtala.

Auskultation var något som jag, när detta moment presenterades vid introduktionen, kände instinktivt skulle bli jättejobbigt. Och när jag så fick ett mail om att nu var det två kurskamrater som skulle komma och lyssna på mig fick jag en riktigt stor klump i magen. Jag såg framför mig hur jobbigt det skulle bli att utsättas för den typen av granskning. Döm om min förvåning då när jag märkte att det fick mig att skärpa mig bättre. Och när kamraterna välkom då kändes det inte alls jobbigt, tvärt om. Det var roligt att ha dem där. Jag är dessutom övertygad om att deras närvaro gjorde mig till en bättre lärare, inte bara där och då utan även i ett längre perspektiv. Det gjorde något med mig, detta att lägga upp det hela på ett sådant sätt att jag inte skulle tycka det vore jobbigt om någon kollega helt plötsligt skulle vilja komma förbi och lyssna. Det intrycket förstärktes senare när det var dags för Jan-Erik att vara med. Nu var det alltså ännu lite mer på ”allvar”. Men även det gick bra, och det stärker mig ytterligare inför framtiden. Detta att få utvärderande konstruktiv kritik efteråt ser jag som enbart positivt. Vill man arbeta som lärare, då måste man vara beredd på att bli utvärderad, kanske inte alldeles i början, men definitivt efter ett tag. Undervisning på högskolan är ett statligt uppdrag och studenterna tar ofta studiemedel. Därför har de rätt att kräva att deras lärare är väl förberedda, kompetenta och tillmötesgående. Man måste göra sitt bästa, alltid. Vi undervisar ju sällan varje dag, därför blir det ännu viktigare att det är bra när man väl står där. Och det kan jag ju säga så här med intrycken från mina auskultationstillfällen, att det har fått mig att utvecklas. Nu ser jag, med stort intresse och förväntan, fram emot att själv få gå och lyssna på andra lärare. Men det får bli till våren.

Ett sociokulturellt perspektiv på lärande

Mitt möte med Roger Säljös bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv, har faktiskt ytterligare förstärkt mitt intryck av pedagogikkursen. Om jag hade suttit i Idoljuryn hade jag nog kunnat drista mig till att säga att boken gett mig ett ”Halleluja moment”. Det var riktigt roligt att läsa den. Faktum är att efter den lösningen så har nog alla mina fördomar om pedagoger kommit på skam. Det finns alltså hopp. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap och han för samma typ av resonemang som jag gör i min alkoholbok, delvis utifrån andra teoretiker, men det är helt klart samma perspektiv på världen. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom alla våra gemensamma, kollektiva verksamheter, det ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett oerhört viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i.

Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Ska man använda Power Point, till exempel? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör och vilka verktyg man använder, spelar roll, och är oerhört viktigt att reflektera över detta, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att styra processen.

När Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt, då kan jag inte göra annat än inom mig höra Johan Asplunds fantastiska förmåga att uttrycka sig i skrift. I hans bok Genom huvudet, som är en bok om hur vi tänker, argumenterar Asplund för tanken på att allt tänkande utförs inom ramen för kommunikation. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem, eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Och här och nu sitter jag och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer de att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig mot? Det utförs dessutom en ständig kommunikation mellan mig och den artefakt, det vill säga datorn, som jag sitter och konstruerar texten med hjälp av. Jag råkade ut för ett datorhaveri förra veckan, och det kan jag säga dig käre läsare var något traumatiskt. Det var förstå gången jag råkade ut för detta och händelsen har påverkat mig djupt. Visserligen hade jag backup, men känslan av att inte kunna lita på mitt verktyg, att datorn svek mig, den känns det som jag aldrig kommer att kunna komma över. Tack gode gud för USB-minnen! Sådana ska jag i fortsättningen skaffa flera.

Det sociokulturella perspektivet på lärande fokuserar även kommunikationen mellan läraren och studenten, och handlar om att lärande alltid är en tvåvägskommunikation. Om jag någonsin har trott att jag bara lärde ut saker till en grupp studenter som tacksamt sög åt sig, så är den illusionen nu definitivt krossad. Kunskapen är alltid situerad och beroende av det sammanhang den förmedlas inom och genom. Jag har på senare år märkt hur vissa föreläsningar som fungerat lysande tidigare, i olika grupper och vid olika tillfällen, helt plötsligt kan ”dö”. Rätt som det är, i en speciell grupp så är det som det manus man har med sig förvandlats till en obegriplig massa ord som faller fullständigt platt till marken. Det är som orden i vissa sammanhang bara försvinner ut i tomma intet, och studenterna tittar på en som vore man tokig. Då kan det vara bra att, känner jag nu efter att ha läst Säljö, att kunna plocka fram de sociokulturella perspektvet. Då slipper man gå under av grubblerier över vad det var som gick snett, eller vems felet var. Världen förändras, och med den kunskapen om världen. Det gäller att vara följsam och uppmärksam på skiftningarna. Det har Säljö gjort mig ännu mer uppmärksam på än jag var förut.

Slutligen tar han upp skriftens roll i lärandet, hur det påverkar vårt tänkande och följaktligen också lärandet. Det handlar som jag ser det om att göra sig medveten om i hur hög grad språket är ett verktyg, skapat av människor, för kommunikation. Det gäller alltså att ständigt försöka förstå, eller åtminstone försöka göra sig medveten om hur språkliga konventioner styr vårt tänkande. När man till exempel bedömer en hemtenta, då gäller det att försöka att inte förföras av ett vackert språk. Man måste försöka se förbi det (även om det givetvis är en viktig kompetens) när man bedömer tankarnas bärighet. Det är viktigt.

För mig handlar det sociokulturella perspektivet om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket, och om att öppna upp sitt sinne för att man kanske inte är det unika geni man så gärna vill vara. Det handlar om att göra sig medveten om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en. Det handlar vidare om att göra sig medveten om att allt lärande och all kunskapsproduktion sker inom ramen för kommunikation, mellan människor, och mellan individer och artefakter samt olika former av materialitet. Jag vet inte om det är just det som illustreras i följande utdrag från inledningen till min bok om alkoholens kulturella roller. Men jag vill nog tro att mina tankar inte är väsensskilda från Säljös.

Michel Foucault menar att ett av de största problemen som vi människor som lever här och nu har att brottas med är den djupa samhälleliga övertygelsen om att det existerar en ideal sanning, och att det i historien finns inlagd en inneboende rationalitet (Foucault 1993:32). Jag ska genast förklara närmare hur jag tänker. Foucault menar att den kollektiva förvissningen om att det finns en absolut sanning som med hjälp av vetenskapliga metoder är möjligt att nå, har en oerhört stark ställning i vårt samhälle. Det han genom sina studier vill göra oss uppmärksamma på är att den inställningen och övertygelsen lever kvar i våra medvetanden genom en rad begränsningar och utestängningar och att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier – och här är det viktigt att lägga märke till att det är just omedvetna strategier som omtalas – som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Förnekandet av detta, som han benämner, spel, har ända sedan sofisterna uteslöts ur samhällets gemenskap, i Grekland på 400-talet för Kristus, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare förträngts (Foucault 1993:32f).

Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (ibid:36).

Kanske det är så enkelt som att vi människor helt enkelt inte gillar kaos och osäkerhet? Vi lyssnar därför hellre på den som säger sig veta hur det ligger till, än den som hävdar att det är svårt, komplicerat och kanske till och med omöjligt att plocka fram svaret på just de frågor vi har. Men det vore väl olyckligt i så fall, tycker jag. Det vore lite som att stoppa huvudet i sanden för att slippa ta tag i det vi oundvikligen måste ta tag i, om vi nu vill förstå den värld vi lever i. Här har humaniora emellertid ett stort pedagogiskt problem. Och då kan det vara på sin plats att å det bestämdaste påpeka att det sista jag vill uppnå med denna bok är att skapa kaos och sprida osäkerhet. Däremot vill jag diskutera förutsättningarna för vårt samhälle och ifrågasätta rimligheten i vårt ständiga sökande efter visshet och säkerhet. Men för att göra detta måste man först kunna bemästra den fundamentala osäkerhet som oundvikligen finns ”vid roten” av världen, som är själva det socialas och kulturens ”ursoppa”. När man väl gjort sig vän med den tanken, när man väl har integrerat den i sin världsbild, då först kan arbetet med att förstå världen börja. 

En viktig väg för att förstå hur världen är konstruerad menar Foucault i Diskursens ordning, är att inse vikten av att utsätta den vetenskapliga praktiken för oberoende och öppna granskningar av det arbete som utförs och de rön som presenteras. Alla som vill bedriva arbete i vetenskapens namn bör således, om man nu ställer upp på dessa premisser, presentera den egna praktiken på ett tydligt och väl genomlyst sätt. Foucault menar emellertid att många sådana strävanden förhindras av människors begär efter sanning. Men vad menas med begär efter sanning? Ett trivialt svar på den frågan anser jag mig vara på spåret när jag diskuterade rymden med mina barn. Båda två visade då tydliga tendenser till frustration när de i kör ansatte mig med orden: ”Men rymden måste ju ta slut någonstans”. Och jag tror inte jag är ensam om att minnas hur även jag som barn kände samma frustration. Det finns till och med de som hävdar att man kan bli galen om man funderar för mycket kring rymdens oändlighet, vilket blir en tydlig indikation på hur hög status sanningen och den absoluta säkerheten har (helt oavsett om den är bra eller dålig). Även om jag idag har accepterat att rymden måste förstås som ett rum utan slut, så stöter jag ständigt i min vardag på problem där min instinktiva tanke är, att det eller detta måste gå att förstå, det måste finnas en förklaring. Likafullt så vet jag, om jag tänker närmare på saken, att så inte alltid är fallet. Allting går helt enkelt inte att förklara. Svårigheten att acceptera detta faktum vill jag se som ett uttryck för människans inneboende begär efter sanning. Men den vetenskap som jag, med inspiration från Foucault, här testar förutsättningarna för, är en vetenskap som insett att allt inte går att förklara och som accepterat tanken på att åtminstone den sociala verkligheten är komplex och motsägelsefull. Foucault (1993:36) skriver, för att förklara hur detta kan vara ett faktum även om det är en bild som vi inte känner igen att,

det verkar som om alla förbud, hinder, trösklar och gränser ordnats för att åtminstone delvis bemästra diskursens snabba spridning, på så vis att dess rikedom berövas sin farligaste del och att dess oordning ordnas i figurer som undviker det mest okontrollerbara. Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen.

En strategi för att hantera världens komplexitet och oförutsägbarhet är att göra som med rymden, ge upp tanken på att det finns ett svar som vi kan förstå. Det kan också sägas handla om att försöka göra sig själv medveten om att det inte finns några garantier för något i livet. Överfört till en diskussion om bruket av alkohol och droger skulle man kunna säga att ingen troligtvis vill bli alkoholist. Ingen människa (föreställer jag mig i alla fall) tror heller att just han eller hon ska bli alkoholist eller att han/hon ska drabbas av skador på grund av sitt drogbruk, åtminstone inte i unga år. Men under tiden som man lever sitt liv i realtid så utsätts man ständigt och oundvikligen för hela den process som drivs mot en allt högre grad av komplexitet genom att den utgör det samlade resultatet av individens samtliga göranden och låtanden, olika löften, val av vägar, reaktioner på stimuli, influenser från andra samt de lagar, regler och konventioner (eller med andra ord den kultur och det samhälle vi lever i). Och alla dessa aspekters respektive konsekvenser, är per definition oöverblickbara. Det är först när man inser detta som en balanserad diskussion om alkohol kan ta sin början. En absolut central premiss för min forskning är att ingen i förväg kan veta hur livet, varken det egna eller kulturen/samhället, kommer att gestalta sig i framtiden. Det enda vi kan veta är att kulturen/samhället och vår egen roll i dessa ständigt görs, och att detta görande oundvikligen får konsekvenser, samt att vi alla därmed har ett ansvar för det samhälle och den kultur vi lever i.

Tack för en givande termin!

Dagens bild: Hem är ett relativt begrepp

Gränser finns bara i våra föreställningar. Jorden är ett klot och allt liv lever på och konkurrerar om utrymme på en och samma insida. Människan kan bara överleva på den lilla, tunna skärvan av atmosfär som skyddar oss från rymdens kalla och sterila tomhet. Det är här vi har vårt hem, allt och alla som lever är del av samma evolutionära utvecklingsprocess. Livet är ett och mångfalden som det uppvisar är en förutsättning för allt och allas överlevnad. Det är utgångspunkten för mitt tänkande och min grundsyn.

Föreställningen om att det finns gränser som kan och bör försvaras och uppfattningen om att människor som lever på insidan har mer gemensamt än de som lever på utsidan handlar mer om hur vår hjärna är konstruerad än hur verkligheten är beskaffad. Det är så vi ordnar information och griper oss an livet. Det är enkelt att tänka och leva med utgångspunkt i antingen eller, men svårt att förstå och hantera mångfald. Det kan ingen ändra på, men förstår man det kanske det blir lite lättare att inse att det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Mångfald är en förutsättning för liv, inte ett problem som ska hanteras. Strävan efter igenkänningens trygghet är förklarlig, men den är likafullt ohållbar; den föreställningen går inte att bygga något varaktigt på. Vill vi överleva måste vi förstå och lära oss hantera olikhet.

Tanken på att hjälpa flyktingar på plats, eller uttalanden av typen: Åk hem; bygger på samma dikotomiska tankefigur som delar in världen i vänner och fiender, vilken skapar det fiktiva behovet av gränser som markerar insidor och utsidor. Det ena ger det andra. Tankefiguren äter sig in och sprider sin förödande sjukdom i kroppen som sedan smittar andra kroppar och tanker, eftersom vi människor är sociala varelser. Åk hem säger bara den som tror sig vara säker på att höra hemma på insidan, men i själva verket är vi alla redan hemma. Jorden är VÅRT gemensamma hem. Det är inte invandringen som är problemet, det är vår föreställning om gränser och vår omöjliga längtan efter trygghet och säkerhet. Ju mer vi skyddar oss, desto mer sårbara blir vi. Det är så enfald fungerar, den enfaldige vet inte om och förstår inte hur lite hen vet.    

Bild: Ajan

Den vars hus bombats sönder och vars land förötts av krig hör lika mycket som du och jag HEMMA på jorden. Tänker vi bort alla gränser och ser till det som förenar oss människor, om vi lyssnar på varandra och skapar arenor för möten öga mot öga, kommer vi att se och förstå. Bygger vi murar som stänger andra ute stänger vi in oss själva. Och i avsaknad av information växer olika föreställningar om de andra fram. Det är så vår hjärna fungerar. Det är inte de andra som utgör hotet, utan vi själva och vår förmåga att tänka. Vi kan och bör ta kontroll över tänkandet, inte ta det för givet; för det är en kraft som måste tyglas för att kunna vara till hjälp.

Att stänga ute någon som inte har ett hem att åka till låter sig göras, men handlingen och tankefiguren som gör handlandet möjligt är destruktiv och påverkar både den som hyser den och den som drabbas av oresonligheten. Det kanske uppfattas som ett politiskt uttalande, men det är det inte; det är fakta. Detta är vad vi alla har att förhålla oss till. Mångfald är svårt, oerhört svårt. Problemen vi ser är därför ingen giltig orsak till att stänga gränserna, för det är ingen lösning, bara ett förnekande av faktum. Vill vi överleva har vi alla ett ansvar att lära oss förstå hur livet fungerar och hur vårt tänkande är organiserat.