Alla farliga misstags moder

Solen skiner, men än är det lite småkyligt ute. Staden utanför caféet där jag sitter vaknar. Sista arbetsdagen. På måndag börjar semestern och dagens beting är att läsa ut Talebs bok Antifragilitet. För första gången på många, många år är jag helt i fas med livet och kan inleda semestern med semester, istället för att ägna en eller två veckor av min ledighet åt att komma ner i varv för att kunna njuta av den helt nödvändiga pausen från arbetet.

För första gången på länge längtar jag dessutom tillbaka till arbetet redan i juli. Skillnaden mellan idag och förra året är stor; då tvivlade jag vid den samma tid på året att jag någonsin igen skulle känna glädje i arbetet. Jag var desillusionerad och uppgiven, vilket är plågsamt när man på pappret har exakt det arbete man vill ha. Att få arbeta med kunskapsutveckling och lärande är en ynnest och jag har enormt stor respekt för det faktum att min lön betalas av skattebetalarna. Jag ägnar gladeligen i princip all min vakna tid åt det jag (också på skattebetalarnas bekostnad) utbildat mig till: lärare och forskare. Problemet är att så som dagens universitet och arbetet som utförs där är organiserat handlar det allt mindre om kunskap och utveckling och allt mer om måluppfyllelse, kontroll, konkurrens och jakt på effektivitet. Det som stör och gnager och som fick mig att känna som jag gjorde förra året är att administrationen och styrningen av mitt arbete hämmar effektiviteten. Varje minut som jag inte läser, skriver eller undervisar är slöseri med tid och pengar, och ändå krymper tiden jag kan lägga på det jag utbildats för  mer och mer för varje år. Det tär på mig eftersom jag är lojal och plikttrogen. Jag vill göra rätt för mig, men det kan och får jag inte när jag måste följa alla regler som allt mer i detalj styr min vardag och som handlar om, utifrån ett kunskapsutvecklingsperspektiv helt meningslös, administration och kontroll av verksamheten som bedrivs på högskolan. Jag är utbildad för att agera på egen hand, i frihet. Jag är utbildad för att ta ansvar. Det kan inte ligga i skattebetalarnas intresse att jag som docent tvingas utföra order enligt rigida regler; vad var då poängen med att satsa så mycket av skattebetalarnas pengar på min utbildning och meritering?! Släpper det nu och fokuserar på det som är bra, på ledighet och vila.

Först bara några tankar om ett centralt citat, från sidan 132, i Nassim N. Talebs bok:

Av historien om kalkonen framgår också vad som är alla farliga misstags moder: att man förväxlar avsaknaden av bevis på skadlighet med bevis på avsaknad av skadlighet, ett misstag som huvudsakligen begås i intellektuella kretsar [...] och som sitt ursprung i samhällsvetenskaperna.

Kalkonen samlar på sig mer och mer evidens för varje dag som går, för att bonden är väldig och vill kalkonen väl. All tillgänglig evidens talar för detta, vilket uppfattas som ett bevis för att det är sanningen om bonden. Ju mer evidens, desto tryggare känner sig kalkonen. Tilliten till bonden ökar för varje dag som går, ända tills den dag då han hugger huvudet av kalkonen.

Det handlar inte bara om kalkonen och är inte bara en sedelärande berättelse, citatet är en metafor för dagens samhälle och vår syn på kunskap. Undervisning får inte bygga på lärarens erfarenhet, personlighet och det som händer i klassrummet, just där , just då. För att öka effektiviteten och för att kvalitetssäkra utbildningen ställs allt högre krav på evidensbaserade, standardiserade metoder som bevisats fungera. Kan man inte uppvisa evidens för det man vill göra betraktas det som subjektivt hittepå och anses problematiskt; men som Taleb övertygande visar, avsaknad av bevis är INTE samma sak som bevis på avsaknad! Allt jag lärt mig, via studier och egen forskning, talar för att det är så som samhället och kultur fungerar. Ändå tvingas jag agera som den där kalkonen, trots att jag ser varåt det barkar.

Om man först måste visa upp evidens för att det man vill göra fungerar kommer INGEN ny kunskap eller några nya metoder någonsin att kunna utvecklas. Forskning och lärande handlar om att röra sig ut i okänd terräng, utan några garantier för att lyckas. Det är vad jag utbildats för, det är vad kan kan och vill ägna mig åt. Det är vad skattepengarna som läggs på utbildning borde användas till. Jag kommer inte ge upp den där kampen, men nu tar jag ledigt och laddar batterierna. Ska jag orka arbeta till 70 eller längre, vilket verkar vara vart vi är på väg, MÅSTE jag ha semester och måste det finnas tid för återhämtning.

Framöver kommer bloggandet att bli mer sporadiskt när jag prioriterar vila och läsning av skönlitteratur, men skrivandet och tänkandet är också vilsamt så det blir säkert en eller annan bloggpost även under semestern. Det kan till med bli fler än vanligt eftersom det är så som jag fungerar när jag får vara fri.