Dagens ekonomisk/vetenskapliga logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av vetenskapen och samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte, vilket understöds av vetenskapen som både integrerats i och ger stöd åt det rådande systemet. Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det enda svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något konstruktivt. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta? Den typen av frågor driver mig och min forskning om kultur som handlar om att utveckla metoder för att undersöka frågor utan givna svar, eller, vilket är titeln på min senaste bok, om att bedriva Studier av förändring, i rörelse.
Deleuze (1998) skriver i slutet av sin text om kontrollsamhällena att en: ”orms ringar är än mer komplicerade än en mullvads hålor” och det samma gäller för katakomberna som genom sitt myllrande gytter av gångar under staden räddade representanterna för den spirande kristna kyrkan i Rom under antiken. Ironiskt nog övertog den katolska kyrkan samma maktstruktur som bekämpat dem. Motstånd mot makt har genom historien ofta visat sig vara en spegelbild av det som bekämpas vilket inte kan sägas vara tecken på ny-tänkande. Enda sättet att bygga något verkligt nytt är att göra det helt utan hänsyn tagen till det man bryter med. Det är svårt, men är man bara medveten om riskerna somt förstår hur kunskap formas ökar chansen att man lyckas. Vetenskapen övertog under upplysningen kyrkans makt och byggde egna akademiska katedraler och skapade vetenskapliga ritualer, istället för att bryta upp strukturen och skapa något nytt och konstruktivt. Därför är jag noga med att inte föra fram kulturvetenskapen som ett alternativ; jag vill inte bygga eller verka i en katedral eller dyrka den högste, det enda; sanningen.[1] Tron på kyrkans skapelseberättelse och en dömande Gud kritiseras ivrigt idag av företrädare för vetenskapen; påfallande ofta på ett lika dogmatiskt och dömande sätt som de religiösa fundamentalister som kritiseras. Jag är kritisk mot och tar avstånd från alla former av och uttryck för fundamentalism. All blind och ogrundad övertygelse är problematisk, oavsett om det är en vetenskaplig sanning eller Gud som försvaras. Fundamentalism finns på båda sidor av demarkationslinjen, både bland religiösa och sekulära. Det finns bokstavstroende religiösa både inom Islam, Kristendom, Judendom och andra religioner, liksom det finns blind tro på sanningar som inte bevisats vara sanna inom vetenskapen, och även i politiken finns gott om exempel på fundamentalism. Debatten bygger på fundamentalistisk grund och underblåser tvärsäkerheten och är olika uttryck för territorialisering.
Jag efterlyser samtal. Ömsesidigt lyssnade samtal, där det går att ändra åsikt utan att tappa ansiktet och där engagemanget i utbytet bygger på välvilja och önskan att förstå den man samtalar med. Vad handlar religion om egentligen? Varför tror man och vad tror man på? Det går inte att förutsätta att tro handlar om att läsa Bibeln eller Koranen bokstavligt. Det är inte självklart att det finns en tydlig motsättning mellan religion och vetenskap, det finns gott om exempel på människor som bygger sin tro på vetenskaplig grund och det finns många teologer som liksom Nietzsche utgår från att Gud är död. Den som utan att veta tar för givet att alla religiösa tar avstånd från vetenskapens resultat och att det finns en motsättning mellan tro och veta bygger inte sina resonemang på kunskap. Det är debattens logik som spökar och det är lika illa vilken sanning som försvaras i katedralerna. Ingen äger kunskapen, alla måste förhålla sig ödmjuka, både till det man vet och det man inte vet. Och det är lättare att vara ödmjuk och svårare att kämpa om makt och inflytande i katakombernas vindlande gångar; därför är det där jag trivs, i dunklet och mellan det ena och andra. Att mötas i katakomberna under katedralerna och de akademiska skrytbyggena, för att samtala om allt som är viktigt i livet och tillvaron och med en ärlig önskan om att lyssna på andra för att tillsammans lära av varandra, är ett sätt att göra uppror mot alla auktoriteter, ett sätt att bryta med maktens tvingande vilja att ta kontroll över kunskapen. Det är inte det enda sättet, men jag trivs där, överallt där jag kan och får tänka fritt och där det inte finns någon mall som kunskapen måste passas in i eller några färdiga svar, bara tillblivelse, reflektion och fokus på kunskapens funktion. Därför har jag skrivit denna text, inte som en stridsskrift att försvara, utan som en inbjudan till samtal och förutsättningarna för forskning och kunskapsutveckling och ett rop på hjälp.
________________________________________
[1] Här vill jag rikta ett stort tack till teologen Josef Gustavsson som inspirerat mig att tänka i dessa banor.
[1] Här vill jag rikta ett stort tack till teologen Josef Gustavsson som inspirerat mig att tänka i dessa banor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar