Information om mig

måndag 6 maj 2019

Utkast till analys av: För ett jämlikt Trollhättan. Strategi för social hållbarhet 2016-2020

För att tag sedan gjorde jag för mitt eget höga nöjes skull en analys av ett dokument som tagits fram av Trollhättans stad. Delar min vana trogen med mig av tankarna, särskilt som Trollhättan inte är unikt.

Texten är skriven lite på uppstuds och presenteras utan några vetenskapliga ambitioner, det är mina tankar om det jag läser, vilka i och för sig bygger på kunskaperna och erfarenheterna av över 20 års studier och forskning.

Inledande tankar och utgångspunkter

Först några utgångspunkter för analysen och slutsatserna. Jag ser mångfald som en förutsättning för (social) hållbarhet, inte som ett problem eller utmaning. Graden av mångfald i samhället är en indikator på hur hållbart det är, inte ett mål för arbetet med hållbarhet. Denna syn på mångfald tvingar fram andra sätt att se på alla medborgare och så länge samhället inte präglas av eller kan hantera mångfalden är det allas ansvar att göra vad man kan för att bli bättre.

Tankarna om integration bygger på samma utgångspunkt; det är något som utspelar sig mellan människor. Integration är ett ömsesidigt projekt. Ingen integreras, det är något man gör tillsammans. Integrationsfrågan handlar därför inte om de andra, utan oss alla och det samhälle som växer fram i vardagen mellan samtliga medborgare.

Nyckeln till framgång i arbetet med dessa frågor är inte nya och bättre strategier, målsäkringssystem eller något speciellt ledarskap, utan en generell förmåga i samhället att hantera komplexitet i vardagen. Först när alla förstår detta och anställda på kommunen och övriga medborgare kan och får agera i frihet och under ansvar, med utgångspunkt i dessa principer (och inte för att producera mätbara resultat) kan ett socialt hållbart, väl integrerat Trollhättan som kan hantera mångfald, växa fram, underifrån och mellan samtliga kommuninnevånare.

Reflektion över Principer för genomförande (s. 10)

Här läggs väldigt stor vikt vid mätning och utvärdering, för att kunna ”bedöma effekterna av de åtgärder som vidtas.” Det talas vidare om vikten av invånarnas medverkan och möjlighet att kunna påverka och känna sig delaktig. Jag ser dessa båda tankar som den allvarligaste målkonflikten, för det går inte att få både och. Antingen ansvara beslutsfattarna för styrningen och prioriteringarna, eller också överlåts ansvaret för detta på medborgarna. Allt annat är dömt att misslyckas.

För att kunna leva upp till de inledande, grundläggande principerna krävs ett mer självorganiserande system för ledning av stadens utveckling. Och för att klara det krävs mer av tillit och frihet under ansvar. Forskning visar att en av de viktigaste faktorerna för hälsa är att det finns en känsla av sammanhang och meningsfullhet, vilket hindras om allt för mycket fokus riktas mot beslutsfattarna och strategierna. Ett hållbart samhälle kan bara växa fram underifrån och mellan människor som bryr sig om varandra, som skapar något gemensamt, tillsammans.

Målkonflikter är oundvikliga och ska inte betraktas som ett problem som ska lösas, det är snarare en förutsättning eller utgångspunkt för arbetet. Mångfald, integration och folkhälsa är komplexa problem som inte går att lösa genom att dekonstruera dem och dela upp dem i delproblem. Först när medborgarna har ansvar och känner tillit, alltså först när beslutsfattarna inte leder samhällsutvecklingen med hjälp av strategier som tagits fram i samverkan med externa experter, kan arbetet med att förvalta Trollhättan på ett långsiktigt hållbart sätt inledas, och när den processen väl är i rullning leder det till mer och dessutom hanterbar mångfald och djupare integration samt bättre folkhälsa.

Det är inte satsningar som behövs; det är nya, annorlunda och mer inkluderande samt självorganiserande sätt att se på samhällsförvaltning och ansvarsfördelning som jag föreslår och menar i sig är en investering. Det är heller inte kunskapspåfyllning som behövs. Kunskap och information finns redan i överflöd. Genom att överge alla tankar på målstyrning och istället arbeta löpande med olika former av fortbildning i samhället, via skolorna och högskolan, KomVux, Studieförbunden och generösa bidrag till föreningslivet, främjas både medborgarnas engagemang och möjligheterna att utveckla samverkanskompetens. En annan tanke är att arrangera regelbundna, tvärsektoriella seminarier för anställda på kommunen där man träffas för att utbyta erfarenheter eller för att lyssna på någon inbjuden talare som talar om något engagerande (istället för någon konsult eller expert som ger goda råd eller talar om hur det är). Det är inte kunskap som saknas, det är möjligheter för fler att mötas i vardagen över alla möjliga och omöjliga typer av gränser, som behövs och det kostar i princip ingenting. Bara så kan ömsesidig förståelse för människors vardag skapas. Och när man förstår varandra bättre kan man tillsammans arbeta för att minska komplexiteten och problem, samtidigt som man ökar integrationen och skapa förutsättningar för att hantera mångfald bättre, samt främja folkhälsan.

Reflektion över: I Trollhättan skapar vi förutsättningar för social hållbarhet (s.13)

Här staplas många fina ord på varandra, men vad betyder orden och vems är ansvaret för att åtgärderna genomförs? Jag tänker på torget som just nu byggs om och på min egen besvikelse över att man endast tog bort bussarna. Jag trodde man skulle skapa en stor, öppen och flexibel plats för olika typer av arrangemang och möten. Jag trodde jag skulle få se en mötesplats växa fram, ett tomt utrymme mitt i staden som kan fyllas med varierat innehåll efter säsong och intresse. Varför flyttades inte kiosken längre upp mot Drottninggatan? Varför tog man inte chansen att överlåta ansvaret på medborgarna att fylla platsen med meningsfullt innehåll? Istället växer nu fram en plats som i princip är färdig och som bara går att använda på högs begränsade och på förhand bestämda sätt.

Reflektion över innehållet på sidan 15

Jag ser skolan som en avgörande arena och lärarna som nyckelaktörer. Lärarnas arbetsförhållande uppvisar alla problem som listas inledningsvis i rapporten. Hur tänker man sig att lärarna ska kunna skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling – det vill säga lägga grunden för den uppväxande generationens förståelse för vad som krävs för att bygga ett hållbart samhälle underifrån och mellan intresserade och ansvarstagande medborgare – om deras arbete är styrt och resultatorienterat? Lärande och kunskapsutveckling fungerar inte på det sättet. Målet om hållbarhet kan och kommer aldrig att kunna nås om lärarna åläggs ännu en uppgift. Ett samhälle där man inte litar på lärarna och placerar kunskapen i centrum kan aldrig utvecklas till det kunskapssamhälle som är förutsättningen för att kunna hantera komplexitet, mångfald och integration. Allting hänger ihop och det går inte att välja ut vissa prioriterade delar och aspekter av helheten.

Trollhättan kan bara bli en hållbar stad präglad av jämlikhet och jämställdhet om alla medborgare arbetar tillsammans för det gemensammas bästa, och det kan i sin tur bara hända ifall man ser vägen fram som målet; istället för som nu, i dokumentet, som en transportsträcka i väntan på resultatet av utvärderingen av strategin.

Avslutande, sammanfattande tankar och rekommendationer

Skapa öppna, flexibla mötesplatser som olika människor kan fylla med olika arrangemang.

Skapa forum för samtal och dialog, inte för att lyssna på vad medborgarna vill utan för att det främjar integration och underlättar hanteringen av mångfald samt leder till ökad känsla av mening och delaktighet, vilket främjar hälsa och leder till integration.

Inse att självorganisering underifrån är själva vägen mot lösningen och att målet är att mötas och arbeta tillsammans. Överge alla mål och strategier och inse att Trollhättan och blir vad Trollhätteborna gör staden till. Det är förutsättningen, och den kan inga politiker i världen ändra på.

Överge alla tankar på och satsa inte mer resurser på uppföljningar och utvärderingar. Sätt inte upp några nya mål, inse istället att vägen fram är målet och att dålig kvalitet ändå alltid visar sig. Samhället kan bara bli hållbart om alla känner tillit till processen, och det kan bara uppnås om medborgarna får större frihet och slipper känna ansvar för att förverkliga politikernas strategier.

Jag förordar inte någon låt-gå-mentalitet. Ledning och styrning behövs, men det finns olika sätt att tänka och agera och jag pekar på alternativ. Kvalitativa, övergripande analyser av helheten är något helt annat än uppföljningar av strategier. Det kan nämligen bli utmärkt bra även om alla inte följer planen eller om man misslyckas med att nå målen. Framtiden är en öppen fråga och den skapas i vardagliga möten mellan människor.

Trollhättan är en stad som vilar på en stolt tradition av att vara innovativ, men jag ser inget av detta i strategidokumentet. Tvärtom. Kanske bör man snegla mot Borås, som nyligen utnämndes till Sveriges mest innovativa kommun. Där arbetar man utifrån många av tankarna som berörts ovan och har slagit in på en annan väg. Trollhättan ska dock inte bli eller göra som Borås, men det finns massor av inspiration att hämta genom att lyssna på hur man tänker där.

I all ödmjukhet

Eddy
-->

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar