Vasaloppsreflektioner

Sitter som vanligt i soffan och tittar på det klassiska skidloppet; det är en fin gammal tradition. Har inte missat särskilt många lopp. Det jag minns bäst är loppet jag såg från Östra sjukhusets hjärtavdelning när jag låg där för observation i samband med en misstänkt hjärtinfarkt. Av kommentarerna i flödet på sociala medier att döma är vi många som tittar och som har tittat många gånger. Och vore det inte så var Vasaloppet inte det arrangemang det nu är. Storheten ligger dels i den långa traditionen, dels i alla minnen och berättelser, både från åkare och från publiken. Moranisse är död, men han lever vidare i vårt kollektiva minne, liksom Sixten Jernberg.

För varje år som går adderas nya minnen till berättelsen om Vasaloppet. Lundbecksbackarna hette något annat innan Sven-Åke Lundbeck ryckte ifrån klungan där och gick segrande i mål. Gustav Vasa, det moderna Sveriges första kung, är själva upphovet till mytologin. Under starten dyker Sven Plex Petersson upp i minnet; min barndoms skidkommentator. Och associationerna går till Ingemar Stenmark. Förr, innan internet och reklamkanalerna, fanns det många event som som samlade nationen men idag är det nästan bara Vasaloppet och Nobelbanketten som "alla" tittar på.

Många har åkt och de flesta känner någon som har gjort det. Fast inte bara människor är del av helheten. Valla, snö och väder, samt känslorna gör Vasaloppet till VASALOPPET. Utan Smågan, Mångsbodarna och Berga by samt upploppsdramatiken i Mora och alla berättelser genom åren därifrån hade loppet bara varit ett lopp bland andra. Och blåbärssoppa, jag höll på att glömma blåbärssoppan. Den klassiska kranskullan har på senare år fått sällskap av kransmasen.

Eftersom loppet är så långt är det svårt att utse favoriter, vilket bidrar till dramatiken. Det är en känsla som växer fram, men det går aldrig att vara säker. Ofta avgörs loppet strax innan eller på mållinjen. Den stora frågan är om det ska bli svensk seger eller om en åkare från något annat land ska stjäla segern. Så länge det inte är en norrman är det okej, men allra bäst är det om någon av hemmaåkarna från Mora vinner. Det skänker trygghet och skapar en illusion av ordning och trygghet.

Vi talade i soffan om kraften i flödet som helikopterbilderna från starten visar. Vasaloppet har liksom kulturen ingen egen kraft, det är allt och alla som bidrar till helheten som genererar rörelsen och håller igång flödet. Att ens försöka reda ut var Vasaloppet börjar och slutar är omöjligt, och det blir för mig en påminnelse om kulturens komplexitet och oöverblickbarhet. Vasaloppet är ett avgränsat fenomen, men dynamiken är den samma som i kulturen som helhet.

Idag åker man med klassiskt stil, men jag minns några år på 90-talet (eller var det på åttiotalet?) när man skejtade. Då var Vasaloppet inte riktigt VASALOPPET, även om skillnaden mellan dagens åkare och Moranisse är stor. Det är ur spelet mellan kontinuitet och förändring som arrangemangets mytologiska status växer fram. Det ska vara som det alltid varit och ändå hänge med i utvecklingen. Förr fick inga kvinnor åka, men så är det inte längre.

En av alla sakerna jag tänker tillbaka på är tiden när hela loppet inte bevakades, när åkarna försvann från radarn och man fick spekulera om hur det såg ut i täten. Då vände sig TV-teamet till ärrade veteraner som fick sitta i studion och berätta, vilket gav en annan känsla av närvaro än dagens helikopter- och skoterbilder. Det var inte bättre förr, bara annorlunda. Det är dock inte självklart att mer information är bättre, särskilt inte om det är en mytologi som konstrueras.

Så många tankar. Det är bara att släppa fokus på det som händer i täten. Tids nog drar det ihop sig. Än så länge är det en öppen fråga och vi som sitter i soffan kan njuta av bilder av det som händer längre bak i fältet. Rapporter från vallabodar och blåbärskokning och nu en intervju med ett syskonpar. Vasaloppet är så oändligt mycket mer än striden om den där eftertraktade kransen som läggs runt halsen på den som först passerar under skylten där det står: I fäders spår för framtids segrar.

Nu ska jag äta frukost och sedan ladda för slutuppgörelsen.