Tvärsäkerhet och arrogans

En sak jag lagt märke till under åren i akademin är att de som anser sig veta bäst och som anser sig kunna mest, de som är tvärsäkra på sin sak, väldigt ofta också är arroganta, inte sällan otrevliga och avfärdande. Och lyssna gör de heller inte, kanske för att de anser sig vara färdiga med sitt tänkande och för att de är övertygade om att argumenten är vattentäta och resultaten entydigt positiva. Ställer man frågor, även vänliga frågor som ställs för att man vill förstå och veta mer, möts man inte sällan av sura miner och ibland får man inget svar. De tvärsäkra får en ofta att känna sig ovärdig, som om man får vara i deras närhet på nåder. Dristar man sig till att ställa en kritisk fråga blir man i bästa fall avfärdad och i värsta fall har man skaffat sig en fiende för livet. Svårast har jag för de som inte nöjer sig med att veta bäst utan dessutom söker upp andra som inte tycker och tänker som de själva för att kritisera deras avvikande slutsatser och åsikter.

Konsulter och gurus som ger människor vad de vill ha skördar enorma framgångar och spottar ur sig böcker som säljer i miljonupplagor, just för att de är tvärsäkra på sin sak. Massorna älskar dem för de erbjuder trygghet och klarhet i en allt mer komplex och oöverblickbar värld. Känslorna övertrumfar intellektet så fort man inte är på sin vakt, vilket allt fler har svårt att vara när kraven på prestation ökar och tiden att utföra arbetsuppgifterna minskar i den eviga jakten på effektivitet. Under rådande förhållande och med dagens syn på utbildning och forskning riskerar den som säger sig vilja tänka efter innan man svarar eller som påpekar att frågan är komplex att uppfattas som suspekt. Ju säkrare man är och ju snabbare och klarare man svarar, på vilka frågor som helst, desto mer pålitlig uppfattas man som. Ju mer tvärsäkert man uttrycker sig desto mer älskad och uppmärksammad blir man. Det är ett intressant fenomen, men samtidigt oroande.

Självklar ska man vara och uttrycka sig så säkert och tydligt som det bara går; det är en bra och viktig princip. Men säkerhet och klarhet är inga objektiva mått på kvalitet, eftersom det alltid är frågan och ämnet som avgör hur säkert och tydligt man kan uttrycka sig innan man talar om något annat. Det dunkelt sagda är inte alltid eller per definition det dunkelt tänkta. Insikter om det som är vagt till sin natur går inte att beskriva klarare än vad problemet/fenomenet som beskrivs tillåter. Man kan tycka vad man vill om detta, men i samma stund som klarhet och säkerhet görs till norm i vetenskapen kommer resultatens användbarhet att spela en underordnad roll och det blir viktigare vem som talar än vad som sägs. Den som snabbast levererar det tydligaste svaret vinner makten och äran och får själv förklara varför hen är så bra och värd att beundras. Dagens akademiska kultur premierar inte ödmjukhet och den som är prestigelös körs hänsynslöst över och krossas i den mördande konkurrensen, som antas driva kvalitet.

Jag har valt att ställa mig vid sidan av allt det där och betraktar kulturen som är mitt forskningsobjekt med nyfikenhet. För att nå insikt och och förståelse för kultur krävs ödmjukhet och en välutvecklad förmåga att lyssna. Och man måste både kunna ta och ge kritik. Vill man verkligen veta måste man till och med älska kritik och omfamna möjligheten att man har fel. Man måste vara öppen för att tänka om och aldrig identifiera sig med sina resultat och publikationer. Insikter ska inte försvaras, de ska utsättas för kontinuerlig granskning. Vetande och lärande är kollektiva processer av ömsesidig tillblivelse, för det allmänas bästa. Tvärsäkerhet och den arrogans som går hand i hand med säkerhet och känslan av att vara oövervinnelig som det leder till utgör hinder för en långsiktigt hållbar utveckling.

Fast vem är jag att påstå det. Jag kan ha fel. Det kan alla, alltid. Det är grundforskningens moment 22 och stora dilemma.