Flöden kan aldrig kontrolleras, bara regleras

Kultur vill jag se som ett flöde. Det finns bara där och när det rör sig. Flöden kan inte kontrolleras, bara regleras och kanaliseras. Därför har jag så svårt för allt tal om målstyrning, resultatmätning och kvalitetssäkring. Som forskare och lektor vill jag naturligtvis använda kunskaperna jag tillägnat mig under åren av studier. När jag tvingas acceptera regler som går på tvärs mot allt jag vet, bara för att någon med makt bestämt att nu är det så här vi ska göra, är det som jag slits isär inifrån. Jag känner mig lurad. Varför ska samhället satsa på utbildning när kunskapen och kompetensen som landets högst utbildade har inte används, när man inte litar på och låter docenter eller ens professorer ta eget ansvar för arbetsuppgifterna som de anses kompetenta att utföra? Det går över mitt förstånd.

Processledare är idag en titel, ett yrke. Det säger en hel del om synen på kultur i samhället. Kulturella processer kan inte ledas, i alla fall inte mot på förhand definierade mål. Kultur är ett flöde som bara kan regleras, och det kräver många människors samverkan. Ledare kan peka, gapa, bestraffa, hänvisa till dokument och grafer, men det är bara ett spel. Utan medarbetarnas lojalitet och medverkan blir ingenting gjort. Resultatet som gruppen uppnår är allas förtjänst, inte ledarens. Kulturell utveckling kan man bara följa med och försöka påverka på marginalen. Det spelar ingen roll hur mycket man vill och önskar sig att det vore på något annat sätt, det är så det är.

New Public Management bygger på ett fundamentalt och vida spritt tankefel, på en linjär modell för utveckling. Kultur och samhällsutveckling är liksom evolutionen öppna flöden. Jag förespråkar inte anarki och menar inte att allt ordnar sig till det bästa av sig själv. Det behövs absolut regler och även ledare; det är synen på styrning och det fiktiva behovet av kontroll samt försöken att mål- och kvalitetssäkra utbildning jag vänder mig mot. Är det kunskap och hållbar utveckling vi önskar oss är det an annan typ av ledare än dagens chefer och manager vi behöver. Och en helt annan syn på vem som kan och bör ta åt sig äran för framgångar och lyckade projekt. Idag är det ledaren äras och belönas, och medarbetarna ses som utbytbara kuggar i ett mekaniskt system.

Gilles Deleuze skiljer mellan mekaniska och maskiniska processer, och det bör även vi göra. Kultur och kunskapsutveckling är maskiniska processer, det vill säga öppna och icke-linjära process. Processer som delvis alltid lever sitt eget liv, och som därför aldrig går att reducera till och förstås genom dess ingående delar tagna för sig. Kulturen är levande och förändras dynamiskt i mellanrummen; den inte är någons, den är allas. Och denna förståelse är viktig och måste lyftas fram och göras synlig, för den går på tvärs mot det "sunda förnuftet", med hur det upplevs vara. Människans hjärna söker samband och ser orsak och verkan, vill veta säkert och söker efter svar och har därför svårt att hantera det som är komplext, eller paradoxalt och motsägelsefullt. Det är förklarligt att vi tänker och agerar som vi gör, kanske till och med rationellt; men klokt är det inte, eftersom det går på tvärs mot verkligheten. Tron kan absolut försätta berg, men kulturen bryr sig föga om människors hjärnor och hur vi tänker om den, den följer sin egen logik. Även en kulturförnekande kultur är en kultur. Som alltså är levande, eller maskinisk.

Det spelar roll ifall vi betraktar liv och samhälle, kunskap och utbildning som maskinska processer, eller mekaniska processer. Och, som sagt, den maskinska uppfattningen är idag den dominerande. Se på debatten om skolan till exempel, där ledande politiker har bestämt sig för hur det är, och hur man ska påverka processen i önskad riktning. Ett fatalt och fundamentalt tankefel. Skolan är ingen mekanisk process som går att styra, det är en dynamisk och levande process som leder till kollektiv erfarenhet. Inte bara skolan, utan samhället som helhet har tappat bort sig och gått vilse i sökande efter kunskap. Vi letar eller är anmodade att leta efter kunskaper som inte finns, för att ekonomin kräver detta. Ekonomins krav som idag upphöjts till norm är verklighetsfrämmande, och eftersom dessa krav inte får ifrågasättas kommer skolan aldrig att leva upp till förväntningarna. Så länge som ekonomin är överordnad och synen på vad det är för typ av processer man har att göra med ser ut som den gör, kommer skolan och hela utbildningsväsendet att vara ställt under förmynderi, vilket gör att människorna som vill och är bäst lämpade att arbeta med utbildning och forskning inte kommer att kunna använda sina kunskaper och kompetenser. Bara om och när kunskap, av alla i det aktuella sammanhanget, anses vara det högsta goda, kommer lärande och utbildning att locka till sig de mest kunniga och bäst lämpade.

Meningen med skolan och den högre utbildningen samt forskningen skulle kunna vara att lära och forska, att utveckla kunskap. Så ser det inte ut idag. Visst talas det om kunskap, men det är en kunskap som saknar egenvärde. Kunskapen har bara ett värde om den leder till ekonomisk tillväxt, och så länge det är den rådande samhällssynen är det ekonomi som är det högsta goda och New Public Management som är den enda vägen fram. Och eftersom det går att bli rik utan att ha gedigen utbildning och eftersom kunskap inte har något egenvärde, det har bara pengar, så kommer samhällets utveckling att dikteras av ekonomin och skolan kommer att styras enligt principer hämtade från näringslivet.

Alla talar om skolan och har en åsikt om skolan, men så länge man inte litar på och lyssnar till lärarna kommer skolan aldrig att bli en plats som lockar till sig landets skarpaste och mest hängivna forskare och kunskapsutvecklare. Skall läraryrket göras prestigefyllt med hjälp av ekonomi krävs VD-löner. Det är så den ekonomiska logiken ser ut, och det är dess inflytande över samhället som färgar av sig och påverkar allt annat. Ekonomisk vinst skapas genom effektivitet, produktivitet, kontroll och målstyrning. Kunskap, vetande och vishet är emellertid något helt annat än ekonomi. Vetande kan absolut leda till ekonomisk tillväxt, men ekonomi och kunskap är två helt olika typer av logiker som kräver olika ledningsstrategier för att bli framgångsrika verksamheter. Det förstår alla som sysslar med och är intresserade av lärande och kunskap, och därför växer frustrationen i landets skolor, när politiker och andra makthavare försöker tvinga in skolan i en mall som den inte passar in i. Frustrationen växer än mer när man talar om kunskap, men sedan inte lyssnar på dem som har insikt och som vet.

Först när kunskap är det värde och den måttstock som allt annat mäts med eller mot kommer skolans resultat att förbättras och den högre utbildningen att leva upp till förväntningarna. Först när kunskap blir ett värde i sig, lika mycket eller mer värt än pengar. Först när skolan är en plats som alla vill vara i (inte bara tala om), så länge som möjligt, både som elev och som lärare, forskare och medborgare. Först när ansvariga lyssnar på forskare och ger lärare mandat att bestämma. Först när skolan hamnar i centrum för samhället. Först där och då kan man hoppas på ett samhälle där kunskapen växer, idéer flödar och innovationer genereras. Idag är skolan en produktionsenhet som så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt skall leverera det som beställts av ekonomin och näringslivet. Det vill säga en strikt kontrollerad, mekanisk process som leds mot mål. Synen på och meningen med skolan idag är att man ska vara där så kort tid som möjligt, för att sedan kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.

Meningen med skolan kan och ska bara vara ett: Kunskap, i obestämd form plural. Först när skolan betyder något i kraft av sig själv, utan att relateras till annat kommer kunskapen att bli värt något. Det är ingen utopi, men det låter så idag. Och anledningen till det är att vi av någon outgrundlig anledning fått för oss att kultur går att kontrollera, inte ett flöde som bara går att reglera. En annan syn på kultur och kunskap är både önskvärd och möjlig, så låt oss tänka om tillsammans.