Information om mig

söndag 20 januari 2019

Hur når man ut?


Jag slutar aldrig fascineras över kulturella processers komplexitet och oöverblickbarhet. Studier av kultur är studier av förändring, i rörelse. Framtiden är öppen och går inte att räkna på, bara räkna med. Just nu jobbar jag på en bok där jag formulerar mitt bidrag till forskningen om kultur; mitt livsverk. Den boken bygger på de tre böcker som jag skrivit och publicerat på nätet, open access, vilka jag ser som ett slags skisser. Det jag gör är att plocka guldkornen ur högen av sand som vaskats fram ur tillvarons myller, och jag slipar diamanterna som jag funnit längs vägen som tagit mig dit där jag är. Jag lär mig nya saker av att granska mina egna tankar och texter kritiskt och jag inser allt tydligare att jag aldrig kommer att bli färdig. Det är inte så kunskapen om kultur fungerar.


Nedan följer att utdrag från den sista boken i serien böcker med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Den tar sin utgångspunkt i begreppet rizom, hämtat från den analytiska verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnade efter sig. Själv är jag mest nöjd med den boken. Jag uppfattar den mer som en helhet än de två andra, och språket flyter på bättre, liksom tankarna. Här känner jag mer att jag vet vad jag talar om, vilket peppade mig att skriva boken jag arbetar med nu. Tyvärr och för mig obegripligt nog når den inte ut. Medan den första boken laddats ner runt 1000 gånger och den andra en bra bit över 2000 (och varje dag tickar det på), har den senaste boken bara (fast jag är ändå nöjd, det vill jag vara tydlig med) laddats ner strax över 200 gånger. Jag förstår inte varför. Är det titeln? Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, är kanske inte lika lockande som Studier av förändring, i rörelse. Jag har ännu inte bestämt vilken titel den nya boken ska få, men jag inser att det är viktigt. Liksom att den får uppmärksamhet. Kultur fungerar på det sättet, det är inte kvaliteten och innehållet som avgör utan en hel massa andra saker, omöjliga att kontrollera. Jag accepterar att det är så och min nyfikenhet på ämnet jag valt att forska om blir inte mindre för att min senaste bok inte lockar fler att ladda ner den, trots att den utgör en helhet tillsammans med de två föregående böckerna vilka uppenbarligen når ut och blir lästa.

Följande rader är hämtade från bokens inledning, och kan fungera som ett slags programförklaring även till bloggen och min forskning om kultur. Om du är en av dem som läst boken och tycker att den givit dig något, sprid gärna länken. Jag tjänar inte ett öre på boken och bloggar på min fritid, för kunskapens och min egen kompetensutvecklings skull; för att jag ser ett behov av insikt om det jag forskar om: kultur, komplexitet och förändring.
Här bjuds in till samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är en föränderlig, sammanhållen och dynamisk helhet, som får sin betydelse i relation till sammanhanget och som dessutom är fylld av för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur är mycket mer ett resultat av kollektiv delaktighet än av solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Länge sökte jag i mitt arbete som kulturforskare efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Kultur går inte att styra i en bestämd riktning, mot ett tydligt mål; kulturella processer går inte att kontrollera, bara lära sig leva med och hantera.

Jag har tagit fasta på att det verkar råda konsensus i samhället om att hållbarhet är bra, jag har i alla fall inte stött på någon som sagt att hållbarhet är dåligt och bör motverkas. Och den tanken, den önskan, utgör det nav runt vilket resonemangen om kunskap och kultur som presenteras i böckerna kretsar. Hållbarhet är liksom kultur en fråga som saknar definitiva svar. Många försök att definiera begreppet har gjorts och många har stött på patrull i arbetet. Hållbarhet är svårt på samma sätt som kultur är svårt, eller etik. Det finns massor av exempel på den typen av gäckande frågor där ute. Kompetens att förstå vad som krävs för att försöka hantera sådana frågor är därför viktig, inte minst för att hållbarhetsarbetet ska kunna leda till att samhället blir mer hållbart. Försöka och hantera, är nyckelorden här. Lika viktig är förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans. Vi måste fortsätta vara ödmjuka inför världens och livets komplexitet, fortsätta ställa frågor av typen: Vad är kultur? Vad är hållbart? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Vi måste utveckla kompetensen att hantera frågor utan givna svar. Om den typen av frågor och om sätt att hantera komplexa problem handlar böckerna.

Ett samhälle som saknar förståelse för och kompetens att hantera komplexa problem är ett fattigt samhälle, dränerat på mening. Det är ett samhälle och en kultur som förlorat förmågan att skilja mellan rationell och intellektuell, som är två helt olika mänskliga egenskaper och delvis även personlighetstyper. Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur måste man beakta den skillnaden i analysen. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett resultat, det enda och bästa. Intellektet handlar om ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant och om att bedöma rimligheten i olika uttalanden. Intellektet svänger i takt med människan och överbryggar mellanrummet mellan jag och vi. Rationella beslut går att debattera och är möjliga att nå konsensus om, medan intellektuella beslut alltid är mer eller mindre öppna och därför lämpar sig bättre att samtala om.

Hur blir det som det blir? I den bästa av världar tänker man först och handlar sedan, men i sinnevärlden handlar många först och tänker sedan. Människans intellekt används olika i en kultur som dyrkar rationalitet och utgår från att människor är rationella, och i en kultur som präglas av intellektuell mognad, där man förstår att kunskap utvecklas av människor för människor; med allt vad det innebär (det vill säga att man beaktar det faktum att känslor och olika typer av bias alltid påverkar utfallet). Vårt moderna samhälle är på många sätt intellektuellt omoget och därför blir det svårt att diskutera problemen med att handla först och leta efter eller uppfinna rationella förklaringar i efterhand. Det är enkelt att identifiera olika typsituationer och exempel på liknade fenomen: Förklaras följandet eller följs förklaringarna? Lyssnar man på vem som talar eller vad som sägs? Människan är social och därför är kulturen en oskiljaktig del av kunskapen, på samma sätt som intellektet (till skillnad från rationaliteten) alltid är förkroppsligat. Ett hållbart samhälle är ett intellektuellt moget samhälle där medborgarna både förstår skillnaden mellan rationell och intellektuell samt inser att båda kompetenserna behövs; rationalitet för att lösa komplicerade problem och intellekt för att lösa komplexa.

Jag har valt att respektera mina läsare genom att lägga mig på en relativt hög abstraktionsnivå eftersom jag menar att det krävs för att förstå kultur på kulturens egna premisser. Tyvärr anses det av många elitistiskt, men jag ser snarare den typen av påpekanden och anklagelser som en indikation på det finns en allmän och utbredd, bristande förståelse i samhället för betydelsen av intellektuell förmåga bland befolkningens breda lager. För om man talar om verkligheten är det den som avgör, inte personliga åsikter eller kulturella smakpreferenser. Vid sidan av skrivandet följer jag flödet på olika sociala nätverk, av tankar och erfarenheter från lärare ute i landet som kämpar för att få gehör för sina önskemål om att få ägna sig åt lärande och undervisning, inte som nu åt administration, budgetdisciplin och kontroll av elevernas resultat. Jag skriver som jag gör i solidaritet med dem och alla andra som liksom jag vill placera kunskapen i centrum och värna bildningen i samhället. Jag balanserar medvetet på gränsen och ibland blir det allt för abstrakt. Därför vill jag vara tydlig med att det inte är ett uttryck för snobberi. Hög (och ibland allt för hög) abstraktionsnivå kan vara nödvändig i såväl vetenskap som konst. Här ett exempel som förhoppningsvis kan förklara hur jag menar: Under en poesiuppläsning kan författaren lägga sig på högsta möjliga abstraktionsnivå för att utmana intellektet hos åhörarna och det är inte tänkt att man ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. Konstutställningar och uppläsningar går man på för upplevelsens skull, för att utmanas intellektuell, inte för att få svar. Förutsatt naturligtvis att man lever i ett intellektuellt moget samhälle. Där lyssnar man på forskare som föreläser om sina resultat och kunskaper för att lära sig mer, för att utvecklas som människa, inte för att informeras om fakta. Det är bra och viktigt att förenkla så mycket det bara går, men förenklar man mer än så talar man plötsligt om något helt annat. Det kan man göra i ett intellektuellt omoget samhälle och i sammanhang där man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. I ett intellektuellt moget samhälle däremot, lyssnar publiken uppmärksamt och tvekar inte att påpeka felaktigheter, för att tillsammans kunna räta ut frågetecknen. Där kunskapen verkligen betyder något får känslorna anpassa sig trots att det kanske upplevs obekvämt. I ett intellektuellt moget samhälle är det kunskapen som styr makten, inte tvärtom. Där avfärdas ingen som allt för intellektuell och kunskapen och lärandet står i centrum både i samhällsdebatten och i skolan och den högre utbildningen. Där delar man på ansvaret för att arrangemang inom konst och vetenskap blir lyckade och alla är med på tanken att ju högre abstraktionsnivå man kan lägga sig på desto bättre är det, för alla. Ingen ställer krav på den andre och man visar ömsesidig respekt för varandra och ämnet som avhandlas. Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Bara i ett intellektuellt moget samhälle kan verklig frihet, kunnighet, varaktig fred och långsiktig hållbarhet växa fram; bara där kan medborgarna hantera abstraktioner och mångfald.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar