Dilemmat med att bedriva vetenskap om vardagen

Samhället förändras snabbt och mycket av det som alla tog för givet när jag växte upp löses upp som morgondimma på en sommaräng av solens första strålar. Förändringen går snabbare nu än den gjorde under 1900-talet. Under de senaste 10 eller 15 åren har förändringstakten ökat dramatiskt. Skillnaden mellan nu och då är att fram till millennieskiftet ungefär handlade förändringen huvudsakligen om kultur. Musik, film och umgängesmönster förändrades snabbt och den äldre generationen tyckte att dem yngre generationen uppförde sig märkligt eller lyssnade på obegriplig musik. Alla följde dock med i den tekniska utvecklingen. Skillnaden mellan stenkakan, LP-skivan och CDn är inte särskilt dramatisk, till exempel; men musiken som förmedlades var det. Idag är det tvärtom. Alla (nåja) lyssnar på i princip samma musik, men via helt olika kanaler och på helt olika sätt.

Vardagens lunk talade man om när jag växte upp. Idag talar man om svårigheten att få ihop livspusslet; eller man gjorde i alla fall  det för några år sedan, nu känns det som alla är fullt upptagna med att klara sig med hälsan i behåll från en dag till en annan utan att det ska påverka kvaliteten i det man gör. Livskvaliteten sjunker i takt med att kvalitetssäkringssystemen i arbetslivet blir allt mer utvecklade, och när målstyrningen på jobbet blir mer preciserad förlorar allt fler riktningen i sitt eget privatliv. Vi är så upptagna med att digitalisera och anpassa oss efter olika system att vi inte märker att samhället som utgör basen för tillvaron och miljön som utgör förutsättningen för livet på jorden håller på att malas sönder.

Stanna upp och ta dig tid att reflektera över vad som håller på att hända. Idag stängs inte bara butiker på grund av dålig lönsamhet, idag står lokalerna tomma allt längre efter en konkurs. Utvecklingen har gått ohyggligt snabbt. Mitt under julruschen meddelades att Toys are Us och BR gick i konkurs. Vad säger det om den samhällsmodell som vi lever med? Och för varje månad som går försvinner butiker både i köpcentret i förorten där jag bor och mitt i storstaden Göteborg. Dels försvinner det arbetstillfällen, dels förlorar fastighetsägarna hyresintäkter. Hur kommer det att påverka ekonomin i samhället? Under 2000-talet har hushållens ekonomiska styrka upprätthållits av möjligheten att belåna bostaden, vilket ökat i en exceptionell takt. Nu vekar det finnas en uppenbar risk att både arbetstillfällen försvinner snabbare än de ersätts och att fastighetsvärdet sjunker som en sten.

Det sägs att vi är på väg ut ur en högkonjunktur, men ärligt talat har det denna gång inte alls känns som en fest. Jag minns hur det var på 1980 och början av 1990-talet. Då påverkade konjunkturens upp- och nedgångar alla. Jag gick ut i arbetslivet under krisen i början av 1980-talet då arbetslösheten var dramatiskt hög och närmade sig fyra procent. Under krisen runt millennieskiftet ansågs 10 procents arbetslöshet vara acceptabel. Fram till för några år sedan såg vi som arbetade i den högre utbildningen tydligt hur studenttillströmningen ökade och minskade i takt med konjunkturen. Söksiffrorna ökade och minskade i takt med efterfrågan på arbetskraft. Idag är det bara efterfrågan på utbildning som ökar i takt med att konkurrensen på arbetsmarknaden hårdnar och det krävs högskoleutbildning även för helt vanliga jobb; inte för att kunskaperna behövs, utan för att konkurrensen driver på betygsinflationen. Kunskapen i samhället utarmas alltså både av konkurrensen mellan privata, vinstdrivande friskolor som tjänar pengar på att skapa förutsättningar att komma in på eftertraktade högskoleutbildningar och av arbetsmarknadens ökade krav på examina.

Jakten på lönsamhet är en allt mer desperat jakt på överlevnad och den drabbar alla, men de fattiga mest. Jobbskatteavdraget som kuppades igenom under hösten gör att klyftorna ökar. Hur många tror på allvar att sänkningen som ger de lägst betalda några hundralappar mer i månaden, som ger mig runt en tusenlapp och verkligt högavlönade mångdubbelt mer, kommer att leda till att fler arbetar mer? Den ekonomiska kalkylen bygger på det antagandet, men vem ORKAR jobba mer än man redan gör på en arbetsmarknad där man får vara glad om man ens har ett jobb och där snart sagt ingen kan vara säker på att arbetsuppgifterna inte automatiseras och ersätts med robotar?

Butikslokalerna som står tomma är en varningssignal. När vi handlar allt mer på nätet för att det är billigare och bekvämare undergräver vi samtidigt själva grunden för livet, vardagen och kulturen som vi alla lärt oss ta för givet. Gamla traditioner som för bara några år sedan följdes av generation efter generation löses idag snabbt upp och ersätts med en bild på Instagram. Vardagslunken har förbytts till en ständig ström av uppdateringar och notiser från människor man inte känner eller i alla fall inte har tid att träffa och som inte bryr sig om en, annat än som följare och potentiell klickare och lajkare.

Som kulturvetare står jag vid sidan av och iakttar förundrat det som sker. Det borde vara en gyllene tidsålder för mig som kulturforskare, fast så är det inte, tvärtom. Överallt där människor möts och interagerar med något slags kontinuitet uppstår kultur, som är den struktur som ger stadga åt allt det som annars skulle vara helt oförutsägbart. Kultur är det som får människor att fungera i grupp, skulle man kunna säga. Märkligt kan man därför tycka, att inte mer intresse riktas mot kulturen. Fast det är å andra sidan också ett resultat av kultur, för den blir vad vi gör den till. Fast vi och blir, är problematiska ord. Ingen kontrollerar kulturen, alternativt: kulturen kontrolleras av alla, tillsammans.

Även inom vetenskapen och politiken finns kultur. Där är ointresset och kulturförnekelsen om möjligt ännu starkare. Inte påverkas politik av kultur, och hur skulle det se ut om vetenskapen styrdes av sådant som kultur? Den tanken är allt för skrämmande för att tänkas till slut, och tänk om det var en uppfattning som spred sig?! Det får bara inte ske, för det skulle underminera förtroendet för dessa båda samhällsbärande institutioner. Och då hotar kaos och anarki, då finns ingen eller inget att lita på. Så kan vi inte ha det, det kan människor bestämma sig för. Faktum kvarstår dock, att ingen kommer undan kulturen. Varken du, jag, politiken eller vetenskapen.

Anledningen till att jag skriver detta, att jag förlorade mig i tankar om vardagen och dess allt snabbare förändringstakt är att jag läste en artikel igår som handlade om just det faktum att kunskapen om vardagen idag är hotad på ett sätt den aldrig varit tidigare.

Vardagsnära forskning i riskzon

Förutom genusvetenskap nämner Demker pedagogik, historia, religionsvetenskap och medieforskning som sådana ämnen som ofta väcker debatt, men också förakt och misstro mot forskare.

– Viss kritik är bra, men det har en tendens att dra med sig andra grupper som inte är intresserade av att diskutera vetenskap utan av att föra fram sin egen åsikt som sanningen, säger Demker.

Varför är det just forskning inom humaniora och samhällsvetenskap som anklagas för att vara ovetenskaplig eller ideologiskt driven?

– För att den forskningen rör oss, vardagen. Det kan vara skolan, föreningar, relationer eller jämställdhet... saker där vi tycker att vi vet själva. Och då är det väldigt lätt att ta sig själv som måttstock och tänka ”det där är bara tramsigt för jag vet hur det egentligen är”. Naturvetenskap och medicin ligger på en mer abstrakt nivå.

Jakten på pengar förvrider huvudet på oss alla och påverkar kulturen, normerna och de grundläggande antaganden som styr samhällsutvecklingen. Jag oroas över det faktum att kulturvetenskap är ett ämne som är på väg att försvinna, just på grund av det som Demker pekar på.

Tänker av någon outgrundlig anledning på Philippa Reinfeldt (är det någon som minns henne?) som lanserade uttalandet: "Jag delar inte den bilden", vilket slog an en ton, pekade ut en kulturell möjlighet som harmonierade med politikens längtan efter ett sätt att undgå kritik. Plötsligt blev detta uttalande vardag och "alla" nyttjade tekniken och avfärdade all kritik på det sättet: Jag delar inte din bild. Så var saken i hamn och striden om väljarna och makten förändrades till just en strid om väljarna. Politiker som vill bygga ett hållbart samhälle, från grunden, tillsammans med resten av medborgarna, förvandlades till en anekdot, till något man sysslade med förr i tiden. Jag delar inte den bilden är själva sinnebilden för en kulturförnekande kultur. Och fram växer en kultur som talar om utbildningssatsningar när man skjuter till en bråkdel av pengarna som behövs för att upprätthålla verksamheten. En kultur som betraktar investeringar som onödiga kostnader och skatt som stöld. En kultur byggd på en omöjlig dröm om en kaka som kan ätas och ha kvar, på en längtan om evighetsmaskinen som ska lösa alla problem.

Uttryck för kultur kan ta sig oändligt många olika former, men det betyder inte att kultur kan vara vad som helst. Kultur är som kulturen är. Kultur går att studera och lära sig förstå, men den går aldrig att kontrollera. Det är något av det första man lör sig och måste acceptera som kulturforskare. Att förneka kulturen är en dålig idé, lite som att kissa i byxorna för att bli varm. Det är en dålig strategi. Ändå är det en allt för vanlig väg att försöka sig på när kulturens konsekvenser tränger sig på. En dator kan startas om, ett företag kan gå i konkurs, men kultur fungerar inte så. Kultur kan förnekas, men ingen kommer undan den. Det går att med stöd i politiskt fattade beslut att sluta satsa på kulturforskning, liksom den borgerliga regeringen gjorde med arbetslivsforskningen. Obehagliga sanningar kan tystas, men är det en sanning kommer ingen undan dess konsekvenser.

Vetenskap är också i högsta grad ett resultat av kultur. Även om akademisk kultur ser som lite finare, lite mindre godtycklig och mer byggd på kunskap är det bara en illusion. Visst handlar vetenskap om kunskap och målet är överallt att nå så sann och användbar kunskap som möjligt, om detta råder ingen tvekan. Det är sedan det uppstår problem, när den tanken ska omsättas i praktisk handling och vardag ute på institutionerna. I en allt mer ekonomiskt pressad vardag, där alla måste kämpa för sin överlevnad. Då kan man få för sig att det är bättre att skriva mycket än bra, eller att kvalitet kan mätas i antalet citeringar eller storleken på anslagen som forskarna lyckas erhålla. Hur lätt som helst uppstår det även föreställningar om att det finns förbud och måsten i vetenskapen, att det går att fånga hela kunskapsprocessen i en manual och att om man bara hänvisar till de rätta (vad det nu är) referenserna, så är det vetenskap man sysslar med. Framgångsrika vetenskaper, med rådande syn på vad som är bra och eftertraktad kunskap, görs till norm och alla andra får följa. Därför är fysiken vetenskap, par excellence. Och alla andra får rätta sig in i ledet. Fysiken sysslar med riktig vetenskap. Kulturvetaren får finna sig i att vara hänvisad till smulorna från de rika vetenskapernas bord. Humaniora får kämpa för sin överlevnad för i en kulturförnekande kultur "behövs" så klart ingen kunskap om kultur, enligt logiken att vi ser det vi vill se och det vi inte vill se blundar vi för. Formen överordnas på detta sätt kunskapen och bara den som på förhand vet vad hen ska komma fram till kan räkna med stöd för sin forskning. Nåde den som låter kunskapsmålet styra metod, teori och framställningssätt. Och att nyfiket söka sig fram i landskapet för att leta efter bra och användbar kunskap är närmast att betrakta som akademiskt självmord. Så går det när kultur förnekas.