Vad handlar kritiken mot genusvetenskapen om, och vilken roll spelar biologin?

Inför året som gått känner jag viss ambivalens. På ett personligt plan är det ett av de bästa åren, medan det på ett intellektuellt plan och utifrån ett samhällsperspektiv är det ett av de mörkaste. Synen på kunskap håller på att förändras och förutsättningarna för att bedriva grundforskning kringskärs samtidigt som akademin ställs om i en rasande takt, från att vara en plats där kunskapen stod i centrum till att bli ett väloljat maskineri för produktion av resultat och nyckeltal. Under året som gått har samhällsdebatten också allt mer utkristalliserat sig till en paranoid jakt på fiender.

Fienderna finns överallt, och där de inte finns skapar man dem. Populismen har vuxit sig starkare under året och den bygger på och hämtar kraft från människors fåfänga dröm om enkla lösningar på tydliga problem, vilket ger luft åt främlingsfientliga partier som framställer sig själva som frälsare och flyktingar och invandrare som roten till allt ont. Retoriken har under året som gått allt mer polariserats till att handla om svart eller vitt och alla försök till nyanseringar och strävan efter att förstå och ta hänsyn till komplexitet betraktas som uttryck för motstånd som till varje pris måste förgöras med alla till buds stående medel.

För en som jag som varit med sedan 1990-talet är det inte på något sätt förvånande att striden mellan konstruktivister och essentialister, mellan postmodernismen och positivismen dammas av. Tydligast och mest intensivt rasar (vetenskaps)kriget mellan genusvetenskapen och försvarare av naturvetenskap. Det handlar idag, till skillnad mot hur det var på 90-talet inte ens om ett krig mellan likar, idag handlar det om att krossa och förgöra alla som vill se och verkar för ett öppet, demokratiskt samhälle präglat av jämställdhet och mångfald. Det har varit sorgligt att följa vågorna av kritik som med tiden blivit allt mindre vetenskaplig och allt mer retorisk, liksom politiken. Jag känner dock ett ansvar att inte lämna walk-over och jag gör vad jag kan och orkar för att försvara kunskapen, även om det är som att hälla vatten på en gås. Igår, till exempel, dristade jag mig till att göra några inlägg i en tråd på FB för att svara genusvetenskapen mot orättfärdig kritik. När jag var doktorand fanns det unga forskare som hävdade saker som ingen vettig människa idag och absolut ingen forskare ställer upp på; som gick ut på att människor föds som tomma blad och endast formades av kulturen. Då hade biologer svårt att försvara sig, men sedan har det hänt massor och det var dessutom bara under en kort tid som striden rasade, sedan insåg alla som söker kunskap och förståelse istället för makt och inflytande att arv spelar en lika stor roll som miljö. När jag disputerade trodde jag att vi lämnat striden bakom oss, men på senare tid dyker samma gamla tröttsamma argument upp igen, om att genusforskare inte tar hänsyn till biologin. Och till sitt stöd använder kritikerna källor som är över 20 år gamla, och förväntar sig samtidigt att bli tagna på allvar; blir de inte det använder de detta för att underblåsa sig orättfärdiga kritik.

För mig har studierna av kultur i allmänhet och forskningen om genus i synnerhet alltid handlat om att med stöd i den kunskap som finns på alla områden, undersöka förutsättningar för förändring och jämställdhet. Jag har i min forskning riktat in mig på kulturella hinder för människor att förverkliga sina drömmar. Jag har i alla år lyssnat på och tagit hänsyn till naturvetenskapliga rön, eftersom jag utgår från att man tvingas acceptera det man måste, samtidigt som man försöker förändra det som går att förändra. Biologin är given, medan kulturen är föränderlig. Och det är förutsättningarna för förändring jag undersöker, vilket inte handlar om att ifrågasätta forskning om biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Vad driver forskare som undersöker biologiska skillnader mellan könen? Och hur ska man tolka resultaten? Lyssnar man på kritikerna till genusvetenskap ser de sig själva som kunskapens och ljusets riddare eller som sanningens försvarare. Fast vad är det för skillnader de pekar på, och vilken roll spelar de i ett modernt och allt mer digitaliserat samhälle; det är den avgörande frågan. Tänker på en av forskarna som ägnat sig åt att undersöka skillnader mellan könen, Annika Dahlström (som jag bloggade om för många år sedan nu). Hon hävdar med emfas att det FINNS skillnader mellan könen, och jag finner ingen som helst anledning att betvila det. Hon har helt säkert rätt och lutar sig mot gedigen forskning; men VAD är det för skillnader? Som jag förstår det, med utgångspunkt i hennes egna debattartiklar, handlar det om att män har visat sig ha något sämre känsel i fingrarna. Jaha, tänker jag då; vad spelar detta för praktiks roll i vardagen och ute i samhället? Dahlström hävdar att hennes forskning ger stöd åt de politiker som kämpar mot jämställdhetsfrämjande åtgärder som pappamånader i föräldraförsäkringen, till exempel. Så är det NATURLIGTVIS inte, det är Dahlströms TOLKNING av sina resultat, och tolkningar kan aldrig vara sanna eller falska. För att kunna hävda det Dahlström hävdar behövs övertygande data som visar att pappor rent biologiskt är sämre på att ta hand om barn än mammor, och någon sådan forskning har jag inte sett till. Bara mer eller mindre långtgående och fantasifulla TOLKNINGAR av statistiska data på gruppnivå. 

Som jag förstår forskningen, alltså den seriösa forskningen, grundforskningen om människan, där man söker förstå vad som formar oss till de individer vi faktiskt är, visar den entydigt att människan består av 100 & arv och SAMTIDIGT 100 & miljö samt att det är omöjligt att uttala sig med säkerhet om vad som beror på vad. Människoblivandet är en komplex process som handlar om samverkan mellan både biologi och kultur; inte en linjär process som beror på antingen biologi eller kultur.

Debatten om genusvetenskapen är påfrestande ointellektuell och inte sällan oärlig. Den bygger på hänsynslösa förenklingar och bortser helt från uppenbart olösliga paradoxer. Dessutom är det inte en akademisk debatt om metoder och vetenskaplighet, idag är det högerdebattörer som driver frågan, ivrigt påhejade av oseriösa forskare med en forskningspolitisk agenda. Frågan om VILKA biologiska skillnader kritiken bygger på och debatten handlar om undviks, liksom den berättigade frågan om vilken praktisk betydelse skillnaderna (som INGEN seriös forskare eller debattör förnekar) har i ett modernt och tekniskt utvecklat samhälle som vårt. En annan sak som mörkas är att det inte går att forska UTESLUTANDE om biologiska könsskillnader eller genusaspekter. Resultaten av all forskning om människor handlar alltid mer eller mindre om både och. Det är är oförenligt med rådande forskningstiska regler att studera biologiska skillnader mellan män och kvinnor utan påverkan av kultur, alltså faller kritiken platt mot marken. Om det inte vore för att vi lever i postsanningens tid.

Jag slutar aldrig tro på kunskapen och väljer att gå in i det nya året med goda förhoppningar, inte för att jag ser något ljust i tunneln eller tror att kritikerna mot den forskning jag bedriver kommer att ändra åsikt eller plötsligt börja lyssna och vilja samtala om hur vi tillsammans och med stöd i all den vederhäftiga forskning som faktiskt finns inom olika ämnen ska kunna verka för en jämställdhet som "ingen" säger sig vara emot. Jag fortsätter min strävan efter bildning, samtal och hållbarhet för att jag vill kunna se tillbaka på mig själv med stolthet över att jag kämpade för kunskapen mot dumheten och jag vill vara ett föredöme för mina barn och den uppväxande generationen.

ADHD-dagboken: Om året då allt vände

2018 utgör ett slags vattendelare i mitt liv. Det är kanske en överdrift att säga att det varit året då allt vände, men för mig personligen har året inneburit en rad förändringar till det positiva.  Förändringarna jag vill skriva om under denna npf-rubrik handlar om kroppen, som naturligtvis inte är isolerad från den komplexa helhet som allt och alla både påverkar och påverkas av. När jag så här vid slutet av året stannar upp, tänker efter och jämför hur det är med hur det var vid slutet av 2017 inser jag hur stor skillnad det är.

Förändringen började under hösten 2017 med att jag testade att försöka få in mig resistent stärkelse. Genom åren har jag experimenterat med massor av olika kost- och hälsoråd, men inget har gett upphov till några tydliga effekter. Och hade kroppen inte svarat som den gjorde, omgående och till det positiva, hade jag kanske inte sökt mig vidare. Idag inser jag hur dåligt jag faktiskt mådde och hur lätt det är att vänja sig vid att inte sova, att dras med ständiga småförkylningar och ett obalanserat psyke som går i spinn för minsta lilla antydan om något. För att inte tala om stressen och känslan av att vara jagad och aldrig ha tid. Bara en vecka efter att jag började åta en rå potatis om dagen märkte jag skillnad; jag som bättre och tarmproblemen klingade av. Det gav blodad tand och när jag efter ett tag gick över till att inta den resistenta stärkelsen genom att blanda potatismjöl i vatten med äppelcidervinäger har det blivit en daglig vana jag inte vill vara utan. En mage i balans är förutsättningen för så mycket annat, för tanke- och analysförmågan och för sömnen, stresståligheten och välbefinnandet.

Det var i september jag började lägga om kosten. Under hösten mognade beslutet att inte bara dra ner på utan definitivt sluta äta kött, vilket jag funderat på länge. Fast det som utgör den verkliga vattendelaren är en bok om tarmflorans betydelse för hälsa och psyke. Jag sträckläste den på tåget mellan Stockholm och Göteborg i november och sedan dess har jag läst minst 20 böcker till på temat. Det kommer hela tiden nya böcker som bygger på den senaste forskningen på området, vilket formligen exploderat sedan 2010. För mig som alltid tänkt på tillvaron och kroppen som komplexa, relationella tillblivelseprocesser var det enkelt att ta till mig tankarna på kroppen som en föränderlig helhet och intellektet och känslorna som resultatet av samspel mellan en lång rad olika faktorer. Idag ser mitt förhållande till mat helt annorlunda ut än för ett år sedan. Jag äter lika mycket för att bli mätt som för att mata mina tarmbakterier. Jag får ofta höra att det jag äter ser äckligt ut och har vant mig vid höjda ögonbryn och frågor. Förr njöt jag av smaken i munnen och mådde sedan dåligt i magen och kroppen. Idag värdesätter jag det kroppsliga och psykiska välbefinnande jag njuter av hela dygnet framför kicken som snabba kolhydrater ger.

Under de första månaderna av 2017 gick jag mer systematiskt tillväga. Jag slutade äta socker helt och drog ner drastiskt på kolhydrater. Jag ökade intaget av bönor och försökte äta så många olika gröna blad och växter som möjligt. Framförallt fokuserar jag på mångfald och på att se till att få i mig så mycket olika saker som möjligt. Valnötter försöker jag äta en näve om dagen och förbrukningen av olivolja har ökat betydligt.  Det jag stoppar i mig är som sagt inte alltid en fest för ögat, men så fort jag svalt maten känner jag hur bra den är för mig och min kropp och den känslan varar hela dagen. Under våren märkte jag hur hälsan och psyket stabiliserades allt mer. Jag sa upp mina prenumerationer på DN och SvD och drog ner på aktiviteterna på sociala nätverk. Svårt att säga vad som beror på vad men min stresstålighet förbättrades betydligt, dels av att magen var i balans, dels av att konsumtionen av potentiellt oroande nyheter hölls på ett minimum. Den kraftigt förbättrade sömnen bidrog naturligtvis också. I början av året drabbades jag av återkommande dippar av vemod, troligen beroende på att jag hade hade tid och ork att känna efter och för att jag insåg hur länge jag gått och mått dåligt. Varför tog jag inte tag i problemen tidigare? Fast det tjänar ingenting till att tänka så. Idag fokuserar jag på hur bra jag mår och hur relativt små förändringar (i det stora hela) kunde leda till så dramatiska förbättringar. Jag är enormt tacksam för att ha fått livet tillbaka och därför delar jag med mig av upplevelserna, inte för att missionera utan för att inspirera. Ingen av förändringarna jag genomfört är förenad med några kända risker, så det är absolut värt att testa. Jag tror dock det är väldigt individuellt vad som fungerar och vilka effekterna blir; det beror lika mycket på genetik, personlighet och livssituation.

Två förändringar till har jag genomfört under hösten, som bidragit ytterligare till välbefinnandet. I augusti slutade jag äta gluten och i november började jag meditera. Jag har svårt att se vad jag mer skulle kunna ändra på, men det är en öppen fråga. Jag är nyfiken av mig och till dels handlar allt som jag skrivit om hittills om att jag läst in mig på nya områden. När jag slutade läsa dagstidningarna fick jag tid över och det ena leder till det andra, och bara känslan av att fördjupa och vidga sina kunskaper är mödan värd. Kunskaperna jag får finner jag i helheten, för det finns inga entydiga svar på den här typen av frågor och olika studier säger olika saker. Jag ser det som en lärprocess och kommer inte att slå mig till ro, upptäcktsresan fortsätter under 2019.

Då jag är kritsikt skolad tänker jag hela tiden på att känslan av förändring kan vara placebo, att det handlar om psykologi, men följande lista på empiriskt belagda förändringar under året som gått talar sitt tydliga språk: Jag använder i princip inte astmamedicin längre, varken förebyggande eller akut. Jag sover mycket bättre, är mycket mindre förkyld och har slutat blöda från tandköttet. Mina återkommande bihåleinflammationer är ett minne blott. Stresståligheten har ökat dramatiskt och jag har inte ont i ryggen längre. Oavsett vad det beror på skulle ingenting kunna få mig att återgå till min tidigare livsstil; jag har som sagt fått livet och framtidstron tillbaka och när dagarna inte fylls av oro inför framtiden får jag mer tid över för att träna, läsa och skriva.

Med dessa ord önskar jag alla en god hälsa, ett fint liv och ett riktigt Gott Nytt År!

Yttrandefrihet, intellektuell förmåga och ansvar

Demokrati är inte det bästa styrelseskicket, det är det minst dåliga. Liksom mänskliga rättigheter kräver demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet att medborgarna förstår, dels hur bräcklig demokratin och alla dess fri- och rättigheter är. Demokrati handlar inte om att ge mig vad jag vill, utan om att TILLSAMMANS förvalta det GEMENSAMMA, inte bara för oss som lever här och nu utan även för de som kommer efter. Utan kollektivt ansvar och en väl utvecklad och allmänt spridd intellektuell förmåga finns ingen möjlighet att värna demokratin från alla hot den utsätts för från olika håll.

Jag kämpar mot känslan av uppgivenhet. Det går i vågor, men just nu famlar jag i mörkret. Det talas om digitaliseringens möjlighet och det finns många som hävdar att den utvecklingen måste skyndas på, men är vi verkligen mogna för det? Visst lär man sig genom att göra, men utan försiktighet och ingående konsekvensanalys kan det mycket väl ända i katastrof. Påminner om Murphys lag, som säger att kan det gå åt helvete kommer det, förr eller senare att göra just det. Det finns i alla fall ingen inbyggd mekanism som skyddar demokratin från katastrof.

När samhället digitaliseras flyttar kulturen och samhället, liksom demokratin, från realitetens begränsade utrymme som tvingar fram disciplin och ordning till nätets virtuella, anarkistiska ofantlighet där dessutom ett fåtal mänskliga aktörer sitter på enorma mängder information rörande allmänhetens innersta önskningar. Det är naivt att lita på företrädare för multinationella bolag med makt och inflytande. Ändå är det precis vad vi förväntas göra idag, trots att mänskligheten är långt ifrån mogen att kasta sig ut i det okända.

Varningsklockorna ringer med öronbedövande klang. Ändå fortsätter vi, och den som dristar sig till att ställa kritiska frågor avfärdas med ett hånskratt. Den dumdryga aningslösheten känner inga gränser. Facebook var inledningsvis ett kul och harmlöst ställe att hänga på. En plats att återknyta kontakten med gamla vänner och uppdatera varandra. Ett sätt att sprida roliga bilder och dela med av vad vardagens trivialiteter. Ganska snabbt utvecklades det till en arena för opinionsbildning och sen stod det inte på förrän det och andra sociala nätverk togs över av trollfabriker som triggar människor att hata och hota. Allt medan Facebook samlar in information om sina användare som man säljer till andra företag som använder kunskapen för att manipulera allmänheten. Nätet är, liksom för övrigt samhället och demokratin, det man vill och önskar att det är; det på gott och på ont precis ALLT vad det kan vara.

Alla har en åsikt och nätet är oändligt. Diskussionstrådarna växer i alla riktningar och blir snabbt oöverblickbara. Få vill, orkar, eller hinner lyssna på vad andra faktiskt säger. Ingen vet om missförstånden är medvetna eller omedvetna, om de kommer sig av okunskap och ointresse eller av medveten illvilja. Ingen vet med säkerhet vem de interagerar med på nätet. Allt färre verkar vilja förstå, såväl varandra som komplexiteten. Lägg därtill confirmation bias, narcissism och vilja till makt. Låt anrättningen stå och sjuda ett tag. Och helvetet är inte längre en religiös fantasi, utan en virtuell realitet. Vad har skolan, demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet att vinna på digitaliseringen? Med tanke på hur det ser ut och vad som står att läsa i diskussionstrådar och kommentatorsfält, är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att mänskligheten är mogen att ta steget från det reella till det virtuella? Överväger verkligen fördelarna? Är riskerna försumbara? Var finns undersökningarna och konsekvensanalyserna som ett så pass stort och omvälvande beslut i rimlighetens namn borde vila på?

Jag ger aldrig upp hoppet och kommer inte överge tron på bildning och lärda samtal där man tänker tillsammans och lyssnar respektfullt på varandras argument, men jag blir allt mer skeptiskt till möjligheten att något sådant skulle kunna fungera på nätet. Yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter kan bara fungera i en miljö där aktörerna tar personligt ansvar, respekterar varandra och kollektivt anstränger sig för att agera på toppen av sin intellektuella förmåga. Där är inte inte än, och utvecklingen på nätet anger allt mer tonen i resten av samhället. Efter fyra år av valrörelse och ett val som gjorde det uppenbart att svenska folket inte förstår att demokratin kräver förståelse för komplexitet, ödmjukhet och respekt för dess bräcklighet, har Sverige ännu inte någon regering. Det enda vi har är en budget som tar från de fattiga och ger till de redan rika och mäktiga.

Vi får inte det samhälle vi önskar oss, vi får det samhälle vi förtjänar, och om digitaliseringen är svaret förstår jag inte vad som var frågan. Är jag ensam om det?

Vad är intelligens?

Fångade upp en fråga i flödet på sociala nätverk; vad är intelligens? Utgångspunkten för diskussion var Nick Boströms bok Superintelligens, som presenteras så här på Adlibris:

Människor innehar en särställning på vår planet, inte för att vi har starkare muskler eller vassare tänder än andra arter, utan för att vi har smartare hjärnor. Våra hjärnor har utvecklat tekniken och de komplexa sociala strukturer som gett oss vårt oförnekliga övertag.

Jag hänger upp mig på orden "smartare hjärnor", för jag menar att det är ett fundamentalt och fatalt misstag att söka efter svaret på frågan om vad intelligens är i en enskild och isolerad del av den komplexa helhet, bestående av en lång rad olika delar vilka alla krävs för att det som intelligensen tillskrivs äran av ska kunna uppstå. Jag ser intelligens som en konsekvens eller verkan, snarare än en orsak. Och det är en unikt mänsklig egenskap; att ta åt sig äran av saker som inte självklart kan sägas bero på någonting bestämt. Tittar man på mänsklighetens historia har det många gånger, särskilt på senare tid, varit mer tur än skicklighet att vi överlevt som art.

Intelligens menar jag är ett komplext och sammansatt fenomen, inte något man kan beskriva i detalj eller avgöra på förhand. Även om det krävs intelligent för att konstruera en atombomb kan och måste man reflektera över hur smart det är, eller om det ens kan kallas intelligent. Intelligens går inte att förstå utanför sammanhanget där den utvecklas. Den mänskliga hjärnans intellektuella förmåga har inte förändrats under de senaste 10000 åren och det som idag pekas på som resultatet av den mänskliga hjärnans exceptionella förmåga till intelligens är i själva verket frukterna av mänsklighetens SAMLADE kunskaper. Utan tidigare generationers misstag OCH framsteg hade mänskligheten inte varit där den är. Fast det räcker inte att bygga vidare på tidigare kunskaper och erfarenheter för utan ibland rent fåfänga drömmar och av samtiden betraktade som fullkomligt galna visioner hade Boström och andra inte tänkt som de gör. Att tillskriva DATORER intelligens och att se den TEKNISKA utvecklingen som intelligent är på inget sätt självklart.

Om maskiner utvecklas till att bli överlägsna våra hjärnor så som våra är överlägsna djurens, kan den artificiella intelligensen komma att bli lika dominerande som art som vi är.

Gång på gång måste man påminna sig om att maskiner inte utvecklas av sig själva. Evolutionen frambringade människan som med tiden visade sig vara överlägsen resten av djuren, men inte tekniken som människorna skapat. Analogin haltar betänkligt. Dessutom; hur INTELLIGENT är det av människan att skapa maskiner som är överlägsna människorna? Hur smart är det att skapa maskiner som kan ta över och göra människorna överflödiga? Det är inte så jag ser på intelligens.

Extrema typer av artificiell intelligens, superintelligens, skulle kunna forma framtiden.

Påminner om att detta endast kan ske om människor fortsätter drömma om att kunna utveckla artificiell intelligens och tävlar om att bli först med att lyckas. Vi behöver verkligen tala om vad intelligens är, men det samtalet måste vara öppet och inte bygga på tanken om att det finns en teleologi inbyggd i systemet. Mänskligheten är på god väg att föröda den enda plats i universum där människor kan leva som människor och bara under min livstid har mänsklighetens sätt att leva utrotat en förfärande mängd andra djurarter. Maskinerna utgör bara att hot mot mänskligheten om människor fortsätter leva och agera lika kortsiktigt och egoistiskt som man har gjort under de senaste århundradena. Maskinerna kan och kommer aldrig att forma framtiden, det är människorna som kapitulerar inför sina egna drömmar och idealiseringar.

Vad som då händer med oss människor, om vi överlever, beror på avsikterna hos den superintelligensen. Av den anledningen är det viktigare än någonsin att diskutera om en revolution inom artificiell intelligens är möjlig. I denna fascinerande bok presenterar Nick Boström en tänkbar framtid där maskiner tänker själva. Han utforskar hur långt bort en sådan framtid verkar vara och diskuterar vilka utmaningar vi nu ställs inför som art. 

Jag håller inte med. Det som är viktigare än någonsin att diskutera är inte "om en revolution inom artificiell intelligens är möjligt", utan VARFÖR man överhuvudtaget ska försöka utveckla något sådant. Tänker på det engelska uttrycket, curiosity killed the cat. Vad handlar teknikfascinationen om egentligen? Är det inte i själva verket ett narcissistiskt utryck för mänskligt självförhärligande? En egoistisk och barnslig pojkdröm?

Läser vidare om boken på Wikiwand:

Superintelligens hävdar att om datorer, de "maskinella hjärnorna", överträffar mänskliga hjärnor när det kommer till "generell intelligens", då kan den nya "superintelligensen" ersätta människor som den dominerande livsformen på jorden. Tillräckligt intelligenta maskiner skulle kunna förbättra den egna förmågan snabbare än mänskliga datavetare. [6] Som hur gorillornas öde nu beror mer på människor än på insatser av gorillorna själva, så skulle mänsklighetens öde bero på agerandet av den maskinella superintelligensen. [7] Resultatet kan vara en existentiell katastrof. [8] En rimlig fråga att ställa sig är vilka slags mål en sådan superintelligens skulle ha. [9]

Som sagt, jag håller inte med. En långt rimligare fråga att ställa är: Hur fick vi för oss att detta har något med INTELLIGENS att göra? Människan må vara jordens härskare, men en art som med öppna ögon, passivt ser på medan den egna livsstilen riskerar leda till ekologisk katastrof har i mina ögon förverkat rätten att tala om sig själv som intelligent.

Jag ser ett skrivande behov av en helt annan typ av diskussion om intelligens än den som förs idag och som är fixerad vid teknik. Utan ödmjukhet, långsiktighet och hänsyn tagen till förutsättningarna för livet på jorden som helhet att utvecklas går det som jag ser det inte att tala om INTELLIGENS. Dörren till pojkrummet måste öppnas och rummet måste vädras; ögonen måste öppnas och perspektiven vidgas. Först när mänskligheten inser hur beroende människan som art är, dels av varandra, dels av resten av livet på jorden, kan ett konstruktivt samtal om begreppet intelligens inledas. Frågan är felställd för intelligens är ingenting i kraft av sig själv och först med hänsyn tagen till konsekvenserna av samtliga tankar och handlingar som tänks och utförs i ett sammanhang går det att avgöra vad som är vad.

För en mer samtalande kulturforskning

På senare tid har jag med växande frustration upplevt hur kunskapen om och förståelsen för kultur allt mer håller på att utarmas i samhället, vilket jag tror är en av orsakerna till den växande populismen och den faktaresistens som utgör ett allvarligt hot i sig samtidigt som det är ett hinder för det hållbarhetsarbete som måste utföras för att rädda livet på jorden. Kulturen, menar jag, är samhällets hjärta och blodomlopp; den ger syre åt tankar och för människor samman (men kan också slita isär), och är därför lätt att ta för given, vilket är djupt olyckligt och ett av kulturvetenskapens dilemman.

Redan tidigt i min akademiska karriär bestämde jag mig för att jag vill bidra med och sprida kunskap i samhället, inte låsa in mina insikter i specialtidskrifter som endast läses av kollegor och som ofta skrivs mer i meriteringssyfte än för att bidra till folkbildning och kunskapsspridning. Jag är kulturvetare och resultatet av kulturvetenskaplig forskning måste spridas brett för att få genomslag; det är först när många människor förstår och reflekterar över kulturen som den kan förändras. Därför driver jag Flyktlinjer, vars syfte är att sprida kunskap om olika aspekter av kultur till allmänheten. Bloggen är den plats där snart sagt allt mitt skrivande och tänkande börjar. Där sätts de första tankarna på pränt och testas inför publik, och jag lär mig massor av reaktionerna, kommentarerna och vad som blir läst, av vem och hur. Det fina med att blogga som kulturvetare är att kunskapen sprids i realtid via ett interaktivt medium. Bloggen är helt reklamfri och arbetet med att driva den utförs ideellt, på fritiden. Jag ser Flyktlinjer både som ett folkbildningsprojekt och som ett led i min kulturforskning. Jag skriver och publicerar texterna både för att nå ut och för att utvecklas som tänkare själv. Här på Flyktlinjer byggs ett arkiv med tankar upp som jag i efterhand kan arbeta vidare med, om det visat sig fungera.

Med början på bloggen har jag skrivit både föreläsningar och artiklar samt de tre böcker som jag under 2019 ämnar sammanställa till en bok, mitt magnum opus, där jag sammanfattar min kulturvetenskapliga forskargärning och lämnar mitt bidrag till en bättre, mer samtalande och bildningsinriktad samt hållbarhetsfrämjande kulturvetenskap.

Lyhördhet är viktigt för alla som vill studera och förstå kultur, liksom ödmjukhet inför livets och tillvarons komplexitet. En tvärsäker kulturvetenskap är inte en vetenskap om kultur. Det är kulturvetenskapens moment 22. För att erkännas som forskare idag avkrävs man säkerhet och prognoser för framtiden. Kultur, som är mitt forskningsområde, fungerar inte på det sättet, och därför blir det svårt för kulturforskare att agera i akademin idag. Det är inte bara ett problem för kulturvetare, det är också ett problem för människor och samhällsutvecklingen eftersom det påverkar kunskapsutvecklingen i samhället. Om man bara lyssnar på den som är tvärsäker och kan visa evidens för det som sägs kommer den som vill säga något, den som vill vara med och påverka utvecklingen, att tvingas uttrycka sig säkert och peka på evidens, vilket inte alltid är det mest vetenskapliga sättet att uttrycka sig, särskilt inte om det är kultur man vill veta något om och lära sig förstå. Mycket talar för att vi lever i en kulturförnekande kultur, vilket paradoxalt nog, oundvikligen också är en kultur; en kultur som får kulturforskare att framstå som mindre vetenskapliga än andra forskare och som därför påverkar synen på kulturen och gör den osynlig genom att kunskapen om den inte tas på allvar.

Som kulturforskare jag har tagit djupt intryck av de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari och deras tankar om nomadologi som kan sägas handla om att lära sig se och hantera komplexitet och förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka förutsättningar för förändring. Min forskning handlar mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Den som vill forska om och förstå kultur måste röra sig och förändras, tillsammans med det man studerar: Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer hur, vad och vart. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som fungerar är bra och det dysfunktionella är dåligt. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring, och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot mål.

Min kulturforskning handlar inte om att leda något i bevis, utan om att uppmuntra till reflektion, om att främja nytänkande och utmana det givna. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram; även om det är målet kan man bara hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför resultatet. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar och i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs intresserade läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i alla framställningar utvecklas ingen kunskap. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.

Många ser kunskap som ett logiskt koherent och sammanhållet system och forskningen som ett pusselläggande där varje enskild bit har ett fast värde som adderas till helheten i takt med att bitarna läggs på plats. I ett sådant paradigm måste varje bit vara felfri för att helheten ska anses vara vetenskaplig. Om en bit innehåller fel faller hela kunskapsbygget. Och så är och fungerar det i många områden. Fast är det kultur man vill veta något om måste man inse att helheten är skild från delarna, att det inte finns någon kausalitet mellan delarna och helheten. Kunskapen om helheten uppstår i dynamiken mellan delarna och därför har felaktigheter, hugskott, missförstånd och geniala infall alla ett potentiellt sett lika stort värde inom ramen för helheten, är viktigt att tillägga.

Värdet med texterna jag skriver finns i helheten, i processen som sådan, i rörelsen framåt, förändringen och upprepningarna. Det som skrivits och finns att läsa är lika mycket del av helheten som det som ännu inte skrivits, och det som står mellan raderna. Min forskargärning handlar inte så mycket om kunskap om kultur som den speglar kulturen och pekar på betydelsefulla aspekter av den liksom faror och risker som finns inbyggda i den men som är svåra att se om man inte skaffar sig perspektiv. Jag skriver och läser det jag skriver för att bli bättre på att se och förstå kulturen som jag liksom alla andra lever i och står begravd i upp till halsen. Kunskapen om kultur finns i helheten och dynamiken mellan delarna, i spänningarna, motsägelserna och komplexiteten. Skriver man om kultur är det därför inte lika viktigt att tänka sig för innan man sätter ord på sina tankar som om man skriver om andra områden. Kulturvetaren är del av och befinner sig mitt i sitt studieobjekt. Att skriva om kultur är delvis att skriva om sig själv och kulturvetenskap handlar om att upptäcka både delarna och relationerna mellan. Det är i mångfalden av ingångar och uttryck, tankar och stilar, grepp och ämnen som värdet med den kulturvetenskap jag bedriver står att finna.

En ögonblicksbild av samhällets komplexitet

Allt större andel av arbetsdagarna läggs på möten. Det blir så när arbetet ska målstyras och kontrolleras, när skattefinansierad verksamhet ska utvärderas för att garantera att medlen används effektivt. Att låta anställda arbeta med beting i frihet under ansvar har på något märkligt sätt kommit att uppfattas som problematiskt. Därför sitter vi där, timme ut och timme in på möten, skriver protokoll och ger systemet vad systemet vill ha så att alla kan skylla ifrån sig. Och när något blir fel kan ledningen säga att man ska se över rutinerna. Vem försöker vi lura, tänker jag allt oftare? På möten kan man i bästa fall bygga upp förståelse för samhällets komplexitet, men det där eller i styrelserummen löses inga problem.

När jag rensade bland gamla dokument hittade jag anteckningar från ett möte jag satt på, eller från en workshop som hölls på en konferens jag var med och arrangerade för Västra Götalandsregionens räkning, i rollen som ledamot i Forskningsrådet för interkulturell dialog. När jag läser igenom vad jag skrivit ser jag det ännu tydligare än där och då hur mycket frustration som finns ute i verksamheterna som samhället upprätthålls genom. Och jag vill dela med mig av känslan jag menar att vi alla förr eller senare kommer att tvingas ta tag i och hantera. Jag tror alla kan känna igen sig. Det kanske känns skönt att kunna skylla på rutiner eller beslut, men det är som sagt inte på möten som samhället förvaltas och vardagliga problem löses.

Jag har anonymiserat och redigerat anteckningarna, för det är bilden av komplexiteten och känslan av uppgivenhet jag vill visa upp.

Sessionerna inleddes med att representanter för bidragsgivare presenterade olika möjligheter att söka medel för olika typer av integrationsfrämjande verksamheter.

1. Europeiska socialfonden Västsverige. Budget 1 miljard, att dela ut under sju år. Ca 40 % har delats ut så det finns medel kvar att söka. 2 utlysningar varje år, med fokus på integration av nyanlända med uppehållstillstånd. (EU-nivå)

2. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor. Delar ut pengar samverkansprojekt mellan myndigheter och ideell sektor, bland annat. Två utlysningar presenterades: Europa för medborgare, vars syfte är att öka den demokratiska delaktigheten. Och Erasmus + (Nationell nivå)

3. VG-regionens näringsavdelning. Här kan man söka medel för regionalt utvecklingsarbete. Uppdraget är att stärka samhällets sociala kapital, samt underlätta för människor att integreras på den reguljära arbetsmarknaden. Här ges stöd till föreningar, projekt inriktade mot socialt entreprenörskap, kompetensutveckling och nätverkande och man ger även kreditgarantier för föreningar och andra som vill söka men som inte kan ligga ute med pengar i väntan på rekvirering. Bidrag ges till sådana projekt som annars lätt faller mellan stolarna. Stödet är flexibelt och riktas mot innovativa lösningar. Inga pengar ges till drift av befintlig verksamhet, men till utveckling.

4. Kulturnämndens stödsystem för flyktingsituationen. Här kan man inte söka för att göra investeringar, men till drift. Utlysningar sker två gånger per år. Fokus ligger på mindre ansökningar till relativt snabba projekt.

Det finns som synes massor av ställen att söka pengar från. Det är ofta inte resurser det råder brist på, det är när pengarna ska distribueras som det tar stopp. Reglerna och strävan efter kontroll leder till att pengarna som samhället satsar inte når fram dit det ska.

Innan diskussionen öppnades upp bad ordföranden för mötet om synpunkter på hur tidigare utlysningar fungerat, och han bad oss skicka med den frågan till Forskningsrådet och övriga aktörer. Viktigt för att kunna utveckla och effektivisera utlysningsverksamheten.

Frågan om effektivitet är ständigt närvarande. Alla vet att det är vad som förväntas av dem. Fast anteckningarna från diskussionen visar med all önskvärd tydlighet att det är kravet på kontroll och styrning som leder till ineffektivitet. Om det VERKLIGEN var effektivitet vi önskade oss borde vi förenkla eller avskaffa regler och rutiner samt hålla möten endast när det är absolut nödvändigt. Det är i alla fall min tolkning av det som lyftes på workshopen:

En liten ideell idrottsförening berättade om sitt arbete med ensamkommande barn, som de anordnade verksamhet för två gånger i veckan. Deras lokaler är för små och de söker nu pengar för att bygga nytt. De berättade om hur svårt det var. Till exempel hade man jobbat en hel del med en ansökan om stöd för nybyggnad, men det visade sig när ansökan lämnats in att allt arbete var ogjort eftersom man inte gav stöd till den typen av åtgärder, vilket inte tillräckligt tydligt framgått. Det visar sig också att regelverket inte alltid är anpassat efter små ideella föreningar. Krav på upphandling, till exempel, var inte aktuellt. Det man efterlyste var flexibilitet och förståelse för olika typer av aktörers förutsättningar.

När reglerna och rutinerna inte är anpassade efter verkligheten, när kartan antas gälla och verksamheterna ute i samhället tvingas anpassa sig blir det omöjligt att effektivisera distributionen av skattemedel. Vad händer om och när de ideella krafterna inte orkar längre, dem tar då över? Det är frågor vi förr eller senare kommer att tvingas hantera.

Det visade sig att begreppet nyanländ är luddigt och att det inte används konsekvent. Ett tips som lyftes, både till myndigheter och till sökande är att titta på Migrationsverkets hemsida. Där finns en lista på ord, begrepp och definitioner. Alla aktörer i rummet var dock eniga om att informationen kan bli tydligare och att regelverket för olika kategorier av nyanlända kan informeras bättre om, för det ser väldigt olika ut.

När reglerna och rutinerna anses viktigare än människorna bakom uppstår problem och hämmas effektiviseringen, vilket är cyniskt och drabbar alltid de svagaste i samhället. Regelverk och definitioner diskuteras på möten där det skrivs anteckningar och diarieförs handlingar. Dessa verksamheter går att kontrolleras, men inte verkligheten. Och det är flyktingarnas status som människor med rättigheter som offras för kontrollens och effektivitetens skull.

Det finns ett stort behov av kunskap och förståelse för vilka flaskhalsar och hinder det finns i systemen, för seminariet visade tydligt att det både finns resurser och engagemang. Det är i matchningen det brister.

Hur används pengarna bäst? Här saknas också kunskap, men deltagarna var eniga om att det behövs ett regelverk som är anpassat efter en komplex verklighet. ”Låt organisationer och andra göra vad de är bra på. Stötta och hjälp, och anpassa stöden efter verksamheten, inte tvärtom."

Den sista meningen dyker upp överallt där dessa frågor diskuteras, så fort man lyssnar på praktiker. Fast så fort mötet är över bokas nya mötestider och diskuteras frågan igen, och igen, och igen; tills det blir dags för nästa hearing där samma erfarenheter luftas än en gång. Mötesmaskineriet är väloljat och effektivt, beslutsgångarna och regelverken må vara trimmade till perfektion; men livet levs och samhället skapas inte där. Varför är vi så rädda för FRIHET och ANSVAR? Hur kommer det sig att dessa saker uppfattas som problematiska? Kanske för att ekonomin anses viktigare än människor?

Studieförbunden lyfte ett problem som behöver belysas bättre. De vill och kan stötta och hjälpa nyanlända som saknar personnummer, men det finns inga medel att söka för arbete med denna grupp.

En representant för en Syrisk förening lyfte det faktum att de utgör en viktig men ibland bortglömd resurs, för de har kunskaper, kontakter både i det svenska samhället och bland de nyanlända. Problemet är att invandrare integreras med andra invandrare. Var finns svenskarna? Det saknas mötesplatser mellan dessa grupper, och invandrarföreningarna är viktiga aktörer här. Här finns lokaler, kontakter och kunskap, men det utnyttjas inte så mycket som det kan och borde.

Integration uppstår i mötet mellan människor. Svårare än så är det inte. Det är inte fler MÖTEN som behövs, utan MÖTESPLATSER samt tid att lyssna på varandra. Det behöver ofta inte kosta särskilt mycket. Ingen av deltagarna på mötet kräver mer pengar, de efterlyser förståelse:

En talande synpunkt som lyftes: ”Arbetet klarar vi av, det är byråkratin vi har problem med.”

Alla vet att det är så det är, att det inte handlar om pengar, att det är i förståelsen för samhällets komplexitet det brister.

Företrädare för ett socialt företag presenterade sin verksamhet, som är ett lyckat projekt! Man ställde frågan om det går att söka medel igen, efter att man fått en gång. Och det kan man, om det handlar om utvecklingsarbete, om vidareutveckling. Man får inte pengar för att göra samma sak en gång till. Det påpekades att ansökningsblanketterna var mycket krångliga!

Representanter för regionen påpekade än en gång hur viktigt det är att man får in synpunkter på utformningen av ansökningsblanketterna. Och man vill även ha in andra tips och idéer på hur ansökansförfarandet kan underlättas.

Också talande. Synpunkter kan samlas in och bearbetas, resultatet kan diskuteras på möten och beslut kan tas i nämnder. Men det enda det leder till är mer administration och ökad byråkrati. Kontrollen ökar kanske, men eftersom verkligheten inte går att kontrollera på grund av sin komplexitet leder alla sådana tankar och handlingar bara till att frustrationen ökar och problemen skjuts på framtiden.

Företrädare för kyrkan berättade om sitt arbete med människor som inte bor på flyktinganläggningar: asylsökande som skaffat eget boende. Det är en mycket utsatt grupp som ofta faller mellan stolarna. De är inte kommunens ansvar, men det är där de lever. I Göteborg finns det 10 stadsdelar, men nyanlända bor bara i fyra av dessa, och det är till dessa områden som problemen koncentreras. Viktigt att uppmärksamma dessa problem och konsekvenser.

Verkligheten levs mellan stolarna, och så länge reglerna inte anpassas efter detta kommer problemen att kvarstå. Det är inte fler möten och bättre rutiner som behövs, utan mer frihet och ökad tillit.

Det talades om medfinansiering, som också är ett ganska luddigt begrepp. Det efterlyses tydlighet och enhetlighet ifråga om vad som gäller. Det ser olika ut för olika stödformer och detta skapar onödiga problem för den som ska söka. Medfinansiering har dock visat sig vara en framgångsfaktor när olika projekt utvärderats.

En representant för ett hem för ensamkommande pojkar från Nordafrika informerade om deras verksamhet och påpekade hur viktigt det är att denna grupp inte glöms bort, för det finns en uppenbar risk att det är morgondagens kriminella som skapas där, om de inte tas om hand.

Bristande förståelse idag leder till morgondagens problem. Besparingar nu leder ofta till ökade kostnader sedan. Erfarenheten talar sitt tydliga språk och ändå är det enda vi gör och kan göra att kalla till nya möten för att diskutera regler och se över rutiner.

Interna kommunikationsproblem mellan Regionen och Kommunernas olika stödsystem lyftes. Ibland krävs besked om godkännande från båda, men systemen är inte alltid synkade så det kan uppstå lägen av karaktären Moment 22. Representanterna från regionen och kommunerna vittnade dock om en medvetenhet om problemen och man sa att man strävar efter att läsa ansökningar välvilligt. 

Det finns behov av pengar för projekt som riktar sig mot insatser i områden där det finns främlingsfientlighet. Projekt som handlar om interkulturell/interreligiös dialog, och möten mellan troende från olika samfund.

Workshopen var tänkt att vara ett kreativt och lösningsorienterat möte, men det enda det fanns plats för var frustration. Det är vad kravet på kontroll, målstyrning, kvalitetssäkring och effektivt utnyttjande av skattemedel leder till. Det är inte invandrarna det är fel på, det är våra egna regelverk och den destruktiva kontrollkultur som skapar fiktiva behov av fler möten (vilket kostar massor med pengar).

Sammanfattningsvis: Det finns både gott om resurser och en utbredd, ömsesidig vilja att hjälpa och arbeta med integration. Det är hoppingivande, men det finns också ett stort behov av tydlighet i kommunikationen, enklare regler och ansökningsförfaranden.

Vid pennan, för forskningsrådets räkning: Eddy Nehls

Utbilda för, inte om (interkulturell dialog)

Det finns en utbredd övertygelse om att det alltid existerar ett bästa sätt att lösa problemen man står inför, och det finns även olika förväntningar på olika människor; vissa får alltid förtroende att ta sig an uppgifter och andra får det aldrig. Förutsättningslöst sökande efter svar fungerar bara i teorin. I praktiken beror all kunskap alltid på sammanhanget. Särskilt tydligt blir det i frågan om integration.

Under två år har jag ansvarat för en serie föreläsningar på temat interkulturell dialog som verktyg och tankefigur för att främja integration. Utgångspunkten för serien har varit att den kunskap som behövs alltid skapas i processen, den överförs inte från en kunnig och erfaren expert till okunniga åhörare som förväntas följa reglerna. Kunskap vill jag se som något som händer mellan den som föreläser och de som lyssnar på föreläsningen eller deltar i seminariet. Tyvärr går den kunskapssynen på tvärs mot rådande normer och grundläggande antaganden. Det spelar ingen roll att jag vet att det viktiga inte är VAD man läser eller VEM man lyssnar på, utan HUR man läser och lyssnar; om publiken förväntar sig entydiga svar och enkla lösningar kommer arrangemanget att bedömas, inte med utgångspunkt i hur väl det FUNGERAR, utan hur väl det lever upp till förväntningarna. En välkänd guru som ger publiken vad den vill ha kommer därför alltid att bli mer uppskattad än den som ger publiken vad den behöver.

Konsekvenserna av utbildning är alltid viktigare än provresultat, menar jag. Det är inte vad man vet (det vill säga vad man skriver på provet) som är det viktiga, utan vad man gör med insikterna, hur man använder erfarenheterna och vilka visioner om ett bättre samhälle som omsätts i gemensam handling. Det är inte mer och bättre kunskap som behövs, inte fler och kunnigare experter. För att främja såväl kunskapsutveckling som integration behöver människor föras samman börja samtala med varandra; vad som behövs är samtal där man lyssnar på varandra. Detta har jag tagit fasta på när jag skapat seminarieserien om interkulturell dialog. Det har inte handlat om att utbilda om, utan för interkulturell dialog. Integration är inte ett entydigt problem med en enkel lösning som går att debattera om; det är ett komplext problem och samtidigt något som händer mellan människor i olika sammanhang. Det är frågorna som driver utvecklingen framåt, inte svaren. Så länge man inte förstår det, så länge man väljer att skjuta på budbäraren, kommer integrationen att försvåras. Och väljer man att lägga hela ansvaret på de som kommer hit, om integration betraktas som en kompetens eller ensidig handling kommer problemet att finnas kvar.

Manualer, riktlinjer och system för effektiv ledning mot mål är idag universallösningen på alla problem. Alla kommer någon gång och på olika sätt i kontakt med eller utsätts för, tvingas hantera och anpassa sig efter, regler och krav på prestation. Det sättet att tänka tar sig in i och påverkar allt fler verksamheter i samhället och aspekter av tillvaron. Kontroll och målstyrning har blivit vardag och norm, och eftersom verkligheten aldrig låter sig tvingas in i en mall, den följer sin egen logik, uteblir resultatet allt oftare. Och i avsaknad av insikt om att det är metoderna och förväntningarna det är fel på, inte verkligheten, införs det tätare och mer rigidare kontroller, noggrannare utvärderingar och mer kraft i målstyrningen, vilket blir en ond cirkel som leder oss ännu längre bort från det önskade läget. Särskilt tydligt blir det ifråga om integration.

Det går inte att utbilda någon i, interkulturell dialog; det går däremot att skapa förutsättningar för samtal mellan människor, ömsesidigt förändrande samtal som uppstår mellan och som följer sin egen inneboende logik. Integration uppstår när man släpper taget och litar på processen, när den föränderliga kulturen får leva sitt eget liv; när människor får gå sin egen väg. Interkulturell dialog är en syn på och inställning till kunskap och människor, inte en metod man kan undervisa i.

Förhoppningsvis kan arbetet som inletts fortsätta, men i nuläget är det högst osäkert. Projektet anses vara allt för löst i konturerna, det bygger heller inte på beprövade metoder och resultatet går inte att utvärdera. Eftersom jag inte kan presentera evidens för den enda vägen fram ifrågasätts jag, trots att jag kan visa på massor av kunskap som säger att den enda vägen leder fel. Jag ger dock inte upp. Här i jul laddar jag batterierna, och jag kommer tillbaka efter helgerna på ett eller annat sätt.

Önskar alla en riktigt God Jul!

Julafton, alltså. Dagen alla väntat på är här. Men varför firar vi jul? På svenska kyrkans hemsida står det att vi gör det för att fira Jesus födelse, vilket så klart stämmer i någon mening. Om inte kyrkans makt över kulturen och samhällsorganisationen en gång varit så stark som den var skulle julen inte vara den stora högtid den nu är. Fast, handen på hjärtat, är det vad vi firar?

Jag vill leva ett medvetet liv; vill veta varför jag gör det jag förväntas göra. För mig personligen handlar julen inte särskilt mycket om Jesus, men jag respekterar ändå det faktum att helgledigheten som jag så väl behöver och njuter av är kyrkans förtjänst. Jag tar in och känner tacksamhet inför och reflekterar över kärleksbudskapet. Under hela december har vi matats av helt andra budskap, och redan imorgon är det dags för mellandagsrea. Idag infinner sig dock ett lugn och ro, mitt i den kommersiella stormens öga. För att orka är det viktigt att påminna sig om det och ta vara på chansen till eftertanke. Även om man inte tror på Gud tycker jag man har en skyldighet att respektera orsaken till att vi faktiskt firar jul. Det är ingen självklarhet, ingen mänsklig rättighet.

Julen är en paradoxernas högtid, för så som den kommit att utvecklas går den alt mer på tvärs mot det budskap Jesus förkunnade.

"Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."

Man kan vara rik på olika saker, men den rikedom som räknas i pengar leder inte till lycka (även om det är lättare att gråta i en limousin än på en parkbänk). Allt man har ska en gång tas ifrån en; det kan vara värt att tänka på när pappret slits av klapparna och barnen gråter och gåvorna inte lever upp till förväntningarna, när gröten kokar vid och den ingifte morbrorn fyllnar till. Det enda vi människor har är det som är här och nu, och det enda som betyder något är hur vi tar det och vad vi gör med det. Lycka kommer inte utifrån, den kommer inifrån och infinner sig när man kommer i ro.

"Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv."

Allt börjar och slutar med mig själv. Jag tror inte på Gud och är inte kristen, men jag tror på ett liv i Jesu efterföljd och jag tror på kraften i kärleken. Julklappar som inte ges av kärlek för att manifestera samhörighet och gemenskap är inget värda. Man kan bara få genom att ge; så skulle man kunna se på julen, som en påminnelse om hur lätt det är att förlora sig själv när ekonomins hjul snurrar på allt snabbare.

"Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det.
Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?"

Betänk att det är:

"Saligare är att giva än att taga."

Jag ägnar dagen åt att reflektera över livet, tillvaron och visheten. Vart är jag och vi och resten av världen på väg? Om inte ledigheten används till eftertanke kan den mycket väl komma att tas ifrån oss. Värde och mening skapas gemensamt av och mellan människor, liksom kultur och kunskap.

Med dessa ord önskar jag alla en riktigt God Jul!

Sökare och upptäckare

Jag är ingen sökare, jag är en upptäckare och skapare. Kunskap är mitt mål, men utgångspunkten i arbetet är att den inte finns där ute fixt och färdig. Resan och erfarenheterna jag skaffar mig under vägs är det viktiga inte vart jag hamnar. Jag är mer intresserad av frågor än av svar. Den som söker har ett mål och vet på förhand vad hen letar efter. Sökare letar efter svar och blir besviken om det hen finner inte motsvarar förväntningarna.

Som upptäckare lever jag mer som en nomad; jag följer med, upplever och värderar det jag finner. Den som söker lever mer som en migrant som flyttar från plats till plats i jakt på det perfekta stället och sammanhanget. Nomaden lever här och nu och finner mening i upptäckandet, medan migranten har sitt fokus riktat mot framtiden. Nomaden upptäcker mening i det som sker och skapar sin tillvaro av det som finns där hen befinner sig just nu. Migrantens liv är präglat av brist, för hen är aldrig där hen vill vara. Även om nomaden befinner sig i ständig rörelse är hen närvarande, medan migranten aldrig riktigt kan slå sig till ro.

Överfört till religion och meditation blir sökaren lätt ett offer för karismatiska ledare och gurus som pekar ut den enda vägen mot den rätta upplysningen. Sökaren letar svar och har därför svårt att värja sig för den som erbjuder det, den som säger hur det är och vad man ska göra för att bli lycklig eller frälst. Upptäckaren ansluter sig inte till någon lära, hen studerar olika läror och väljer sedan sin egen väg. Upptäckaren lever i övertygelsen om att inga svarar är definitiva och imponeras därför inta av den som säger sig veta. Svar leder till nya frågor och arbetet med att skapa svar leder till utveckling av ny kunskap som leder till nya frågor.

Upptäckaren stannar till ibland. Tänder en eld, lagar mat och samtalar med andra upptäckare om terrängen och dess dolda skatter. Upptäckaren lyssnar kritiskt och värderar det som sägs i ljuset av det hen vet och har upplevt. Ny kunskap läggs till gammal och det är den föränderliga helheten av vetande som utgör grunden för beslut om vilket väg framåt som är att fördra. Inga beslut är dock definitiva. Upptäckarens tillvaro är fylld av omvärderingar och försök. Sökaren letar efter det enda rätta svaret och debatterar för att vinna över alla som anmäler avvikande åsikter. Sökaren känner trygghet i att tillhöra en rörelse som rör sig mot ett gemensamt mål. Sökaren missionerar och kontrollerar, dömer och dikterar. Upptäckaren lyssnar nyfiket, värderar och svarar ödmjukt efter bästa förmåga. Sökaren styr tillvaron genom att kalkera, simulera och realisera. Upptäckaren följer med och jämför tillvaron med den ständigt växande uppsättningen kartor som hen samlar på sig. Upptäckaren inser att simulacra är en lämpligare tankefigur att använda än simulering, eftersom verkligheten blir till i mellanrummet mellan realitet och virtualitet. Upptäckaren ser slumpen och den mänskliga faktorn som förutsättningar för förändring, inte som problem och hinder på den enda vägen mot sanningen.

Även i relation till forskning och studier kan man vara upptäckare eller sökare. Dagens skola och högre utbildning fostrar sökare och bygger på migrantens grundläggande antaganden. Som upptäckare förpassas och min verksamhet till akademins periferi, till gränslandet mellan tro och vetande. Det har jag inga problem med, för där finns det fler frågor än svar; fler problem än lösningar. Som upptäckare finner jag kunskap överallt, och förståelsen för tillvarons komplexitet ökar hela tiden. Mina svar kanske framstår som obegripliga, men är det så kan det bero på att min utgångspunkt är att frågorna är viktigare. Det är frågorna som ger mitt liv som upptäckare mening och riktning, inte svaren.

Att TÄNKA på när man skriver uppsats

Igår skrev jag om studenters problem med att förstå varför man refererar, och jag fortsätter på det spåret idag, men här fokuserar jag på vägar fram. Jag må låta uppgiven ibland och det blir många texter om problem, men den dagen då jag inte längre tror på studenternas förmåga och högskolan som institution kommer jag att sluta som lärare och forskare. Jag är långt ifrån att ge upp och jag kämpar ständigt för att utvecklas och finna nya sätt att möta studenterna där de är för att fånga deras intresse och hjälpa dem tänka självständigt. Förstår man varför kommer hur av sig själv.

Det finns lika många olika sätt att skriva en uppsats som det finns ämnen och forskare, därför blir det fel om man följer manualer och riktlinjer till punkt och pricka. Problemet är att studenterna läser anvisningar som om de vore kokböcker. Därför säger jag allt oftare att de INTE ska läsa manualerna så noga; tänk själv och uppstår det problem kan ni konsultera anvisningarna, säger jag. Det går inte att skriva en bra uppsats om man inte har en egen, grundad uppfattning om varför man genomför undersökningen; man måste vilja veta något själv, inte bara få godkänt på uppgiften.

I höst har jag skrivit och delat ut ännu en text där jag säger i princip samma sak som jag brukar säga, fast på lite nya sätt. Det är ett slags manual till manualerna, ett försök från min sida att främja förståelse för vikten av självständigt, kritiskt uppsatsskrivandet och VARFÖR genom att fokusera på vad man bör tänka på i respektive avsnitt av uppsatsen. Jag delar med mig av texten och tankarna, som jag brukar. Tankarna är allmängiltiga och bör fungera även på andra utbildningar än den företagsekonomiska som jag undervisar på. Ordningen på rubrikerna är inte det viktiga men delarna måste finnas med och frågorna måste adresseras på något sätt. 

Principer för arbetet med uppsatsen

Viktigt att tänka på: Uppsatsen är er redovisning av ert självständiga (forsknings) arbete, och ni förväntas komma med ny kunskap som är presenterat på ett sätt som gör det möjligt för läsaren att både förstå och kritiskt granska hur kunskapen skapats.

Uppsatsskrivande är en process och det går inte att jobba ikapp på slutet, vilket kanske fungerar när man skriver en tenta.

Handledning krävs för att lära sig förstå och behärska konsten att skriva vetenskap, och den utgår alltid från texten och fokuserar på innehållet. All formalia finns tydligt redogjord för i anvisningarna som bedömningen sedan bygger på.

Vad måste innehållet under respektive rubrik leva upp till?

Inledning/bakgrund: Fånga läsarens intresse för ämnet och för er studie. Förklara sådant som behövs för att förstå undersökningen och era resultat.

Problemdiskussion: Argumentera för behovet av den kunskap er studie kan bidra med. Varför är det viktigt att undersöka det ni vill undersöka?

Syfte: Vad ska undersökas? Fokusera på det ni vill veta.

Metod: Börja med att resonera kring vilket typ av kunskap ni behöver för att leva upp till syftet. Diskutera därefter vilka tänkbara metoder som finns och som skulle kunna ge er den kunskapen.

Argumentera därefter för alla val och överväganden som ni gjort och som lett fram till den metod ni använt er av för att uppnå syftet med er undersökning.

Hur ser det insamlade materialet ut? Hur många intervjuer? Hur långa? Hur många sidor transkriberad text? Ge läsaren en bild av underlaget som analyserats.

Forskningsetik: Hur har ni tänkt och arbetat för att leva upp till Vetenskapsrådets etiska regler för forskning?

Källkritik: Diskutera ert materials (den insamlade empirins) kunskapsvärde. Vad går att säga med hjälp av en analys av materialet?

Validitet och reliabilitet? Hur har ni förvissat er om att er undersökning handlar om det som angivits i syftet, och hur har ni tänkt och agerat för att resultatet ska bli så tillförlitligt som möjligt?

Teori: Hur har framstående forskare på området TÄNKT kring det ämne ni ska studera? Vilka olika teorier finns och vad skiljer dem åt? Diskutera likheter och skillnader och förklara för läsaren vad teorierna går ut på.

Tidigare forskning: Vad vet vi redan? Hur ser den aktuella forskningen på området ut? Redogör inte för vad ni har läst, beskriv fältet som helhet och peka på tydliga trender. Vilka är nyckelstudierna? Vilka metoder är vanligast, och vad kommer forskarna fram till? Det är INTE en tenta, tänk på det, det är en redogörelse för ert förarbete.

Empiri: Presentera citat och underlaget för analys, för att hjälpa läsaren att granska rimligheten i era resultat (tolkningen av materialet). Ge en rättvisande bild av materialet som helhet. Här ska materialet tala och det får inte finnas några tolkningar eller analyser.

Analys/resultat: I en kvalitativ studie är det ANALYSEN (tolkningarna) som är resultatet, tänk på det. Och det är genom att använda teorin som man får uppslag till tolkningar, vars rimlighet sedan stärks med hjälp av kopplingar till tidigare forskning. Tänk även på att DETTA är uppsatsens enskilt viktigaste del. Här redovisar ni ert kunskapsbidrag!

Sammanfattande slutdiskussion: Vad kommer ni fram till i er studie? Återknyt till syftet och visa upp ert kunskapsbidrag.

Källförteckning: Här ska alla källor och referenser som hänvisas till i uppsatsen presenteras på ett överskådligt sätt, i bokstavsordning. Tänk på att intervjutranskriberingar också är källor. Skilj på tryckta och otryckta källor. Hänvisningar till hemsidor kan göras under en rubrik: Internetkällor, men alla artiklar och böcker ska anges enligt Harvard (Efternamn, förnamn, tryckår. Titel kursiv om det är en bok och inom ” om det är en artikel. Förlagsort: Förlag).

Slutligen

Resultatet rättas inte, det finns inget facit och få måsten och förbud; uppsatsen bedöms med hänsyn tagen till vilka argument ni lutar er mot när ni presenterar resultatet.

Korrekturläs texten noga, flera gånger, innan ni lämnar den ifrån er, både inför handledarens och opponenternas läsning och den slutliga bedömningen.