Vad handlar kritiken mot genusvetenskapen om, och vilken roll spelar biologin?

Inför året som gått känner jag viss ambivalens. På ett personligt plan är det ett av de bästa åren, medan det på ett intellektuellt plan och utifrån ett samhällsperspektiv är det ett av de mörkaste. Synen på kunskap håller på att förändras och förutsättningarna för att bedriva grundforskning kringskärs samtidigt som akademin ställs om i en rasande takt, från att vara en plats där kunskapen stod i centrum till att bli ett väloljat maskineri för produktion av resultat och nyckeltal. Under året som gått har samhällsdebatten också allt mer utkristalliserat sig till en paranoid jakt på fiender.

Fienderna finns överallt, och där de inte finns skapar man dem. Populismen har vuxit sig starkare under året och den bygger på och hämtar kraft från människors fåfänga dröm om enkla lösningar på tydliga problem, vilket ger luft åt främlingsfientliga partier som framställer sig själva som frälsare och flyktingar och invandrare som roten till allt ont. Retoriken har under året som gått allt mer polariserats till att handla om svart eller vitt och alla försök till nyanseringar och strävan efter att förstå och ta hänsyn till komplexitet betraktas som uttryck för motstånd som till varje pris måste förgöras med alla till buds stående medel.

För en som jag som varit med sedan 1990-talet är det inte på något sätt förvånande att striden mellan konstruktivister och essentialister, mellan postmodernismen och positivismen dammas av. Tydligast och mest intensivt rasar (vetenskaps)kriget mellan genusvetenskapen och försvarare av naturvetenskap. Det handlar idag, till skillnad mot hur det var på 90-talet inte ens om ett krig mellan likar, idag handlar det om att krossa och förgöra alla som vill se och verkar för ett öppet, demokratiskt samhälle präglat av jämställdhet och mångfald. Det har varit sorgligt att följa vågorna av kritik som med tiden blivit allt mindre vetenskaplig och allt mer retorisk, liksom politiken. Jag känner dock ett ansvar att inte lämna walk-over och jag gör vad jag kan och orkar för att försvara kunskapen, även om det är som att hälla vatten på en gås. Igår, till exempel, dristade jag mig till att göra några inlägg i en tråd på FB för att svara genusvetenskapen mot orättfärdig kritik. När jag var doktorand fanns det unga forskare som hävdade saker som ingen vettig människa idag och absolut ingen forskare ställer upp på; som gick ut på att människor föds som tomma blad och endast formades av kulturen. Då hade biologer svårt att försvara sig, men sedan har det hänt massor och det var dessutom bara under en kort tid som striden rasade, sedan insåg alla som söker kunskap och förståelse istället för makt och inflytande att arv spelar en lika stor roll som miljö. När jag disputerade trodde jag att vi lämnat striden bakom oss, men på senare tid dyker samma gamla tröttsamma argument upp igen, om att genusforskare inte tar hänsyn till biologin. Och till sitt stöd använder kritikerna källor som är över 20 år gamla, och förväntar sig samtidigt att bli tagna på allvar; blir de inte det använder de detta för att underblåsa sig orättfärdiga kritik.

För mig har studierna av kultur i allmänhet och forskningen om genus i synnerhet alltid handlat om att med stöd i den kunskap som finns på alla områden, undersöka förutsättningar för förändring och jämställdhet. Jag har i min forskning riktat in mig på kulturella hinder för människor att förverkliga sina drömmar. Jag har i alla år lyssnat på och tagit hänsyn till naturvetenskapliga rön, eftersom jag utgår från att man tvingas acceptera det man måste, samtidigt som man försöker förändra det som går att förändra. Biologin är given, medan kulturen är föränderlig. Och det är förutsättningarna för förändring jag undersöker, vilket inte handlar om att ifrågasätta forskning om biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Vad driver forskare som undersöker biologiska skillnader mellan könen? Och hur ska man tolka resultaten? Lyssnar man på kritikerna till genusvetenskap ser de sig själva som kunskapens och ljusets riddare eller som sanningens försvarare. Fast vad är det för skillnader de pekar på, och vilken roll spelar de i ett modernt och allt mer digitaliserat samhälle; det är den avgörande frågan. Tänker på en av forskarna som ägnat sig åt att undersöka skillnader mellan könen, Annika Dahlström (som jag bloggade om för många år sedan nu). Hon hävdar med emfas att det FINNS skillnader mellan könen, och jag finner ingen som helst anledning att betvila det. Hon har helt säkert rätt och lutar sig mot gedigen forskning; men VAD är det för skillnader? Som jag förstår det, med utgångspunkt i hennes egna debattartiklar, handlar det om att män har visat sig ha något sämre känsel i fingrarna. Jaha, tänker jag då; vad spelar detta för praktiks roll i vardagen och ute i samhället? Dahlström hävdar att hennes forskning ger stöd åt de politiker som kämpar mot jämställdhetsfrämjande åtgärder som pappamånader i föräldraförsäkringen, till exempel. Så är det NATURLIGTVIS inte, det är Dahlströms TOLKNING av sina resultat, och tolkningar kan aldrig vara sanna eller falska. För att kunna hävda det Dahlström hävdar behövs övertygande data som visar att pappor rent biologiskt är sämre på att ta hand om barn än mammor, och någon sådan forskning har jag inte sett till. Bara mer eller mindre långtgående och fantasifulla TOLKNINGAR av statistiska data på gruppnivå. 

Som jag förstår forskningen, alltså den seriösa forskningen, grundforskningen om människan, där man söker förstå vad som formar oss till de individer vi faktiskt är, visar den entydigt att människan består av 100 & arv och SAMTIDIGT 100 & miljö samt att det är omöjligt att uttala sig med säkerhet om vad som beror på vad. Människoblivandet är en komplex process som handlar om samverkan mellan både biologi och kultur; inte en linjär process som beror på antingen biologi eller kultur.

Debatten om genusvetenskapen är påfrestande ointellektuell och inte sällan oärlig. Den bygger på hänsynslösa förenklingar och bortser helt från uppenbart olösliga paradoxer. Dessutom är det inte en akademisk debatt om metoder och vetenskaplighet, idag är det högerdebattörer som driver frågan, ivrigt påhejade av oseriösa forskare med en forskningspolitisk agenda. Frågan om VILKA biologiska skillnader kritiken bygger på och debatten handlar om undviks, liksom den berättigade frågan om vilken praktisk betydelse skillnaderna (som INGEN seriös forskare eller debattör förnekar) har i ett modernt och tekniskt utvecklat samhälle som vårt. En annan sak som mörkas är att det inte går att forska UTESLUTANDE om biologiska könsskillnader eller genusaspekter. Resultaten av all forskning om människor handlar alltid mer eller mindre om både och. Det är är oförenligt med rådande forskningstiska regler att studera biologiska skillnader mellan män och kvinnor utan påverkan av kultur, alltså faller kritiken platt mot marken. Om det inte vore för att vi lever i postsanningens tid.

Jag slutar aldrig tro på kunskapen och väljer att gå in i det nya året med goda förhoppningar, inte för att jag ser något ljust i tunneln eller tror att kritikerna mot den forskning jag bedriver kommer att ändra åsikt eller plötsligt börja lyssna och vilja samtala om hur vi tillsammans och med stöd i all den vederhäftiga forskning som faktiskt finns inom olika ämnen ska kunna verka för en jämställdhet som "ingen" säger sig vara emot. Jag fortsätter min strävan efter bildning, samtal och hållbarhet för att jag vill kunna se tillbaka på mig själv med stolthet över att jag kämpade för kunskapen mot dumheten och jag vill vara ett föredöme för mina barn och den uppväxande generationen.