Det behövs OLIKA sätt att granska forskning

På samma sätt som inte finns en enda vetenskaplig metod finns det inte heller ett enda sätt att granska vetenskapliga texter. Verkligheten är allt för komplex för att kunna fångas in och kontrolleras på det sätt som den typen av tankefigur förutsätter. Metoderna för granskning av vetenskapliga texter och resultat måste vara fler än en; men det betyder inte att anythig goes, absolut inte! På samma sätt som det är syftet, det vill säga kunskapsmålet, som styr vilken metod man använder, måste granskningen av resultaten anpassas efter det som undersöks och den kunskap som studien ytterst handlar om. Jag ser med oro på hur det dyker upp allt fler "granskningar" av forskning som hävdar att det som kritiseras är ovetenskapligt, bara för att man inte bedriver naturvetenskaplig forskning. Det är stor skillnad mellan att hävda att något är sant och att presentera kritiska analyser av kulturella normer och maktordningar, till exempel. Det är inte vad som sägs som avgör, utan vilka argument man lutar sig mot och vilka kunskapsanspråk man hävdar.

Jag vill se en mer samtalande granskning av texter där forskningsresultat presenteras. Ett mer öppet och kritiskt förhållningssätt till artiklar som publicerats och läses. Idag används dels en och samma modell över hela linjen, en modell som bygger på en form av granskning som syftar till att skapa perfekta texter med lång giltighetstid, dels är granskningen och sättet att se på kunskap debatterande, det vill säga bygger på en dikotomisk föreställning om att resultaten antingen är sanna eller falska. Mångfald är viktigt i såväl samhället som vetenskapen, i alla fall i ett kunskapssamhälle. Olika typer av kunskap kräver olika typer av metoder, som i sin tur måste granskas på olika sätt. Vetenskap handlar om att UNDERSÖKA verkligheten och främja förståelse, och eftersom verkligheten alltid är mer eller mindre föränderlig är det olyckligt om föreställningen om att alla forskningsresultat är antingen vetenskapliga eller pseudovetenskapliga. Den synen på forskning bygger på en naiv och hänsynslös förenkling.

För att leva upp till idealet och den dominerande kunskapssynen har granskarna av sådana artiklar uppdraget att ”aldrig” vara nöjda, vilket är bra om man granskar forskning inom medicin, fysik eller epidemiologi. Forskar man om kultur leder det dock bara till att publiceringen dröjer, och samtalen om studiens resultat riskerar att utebli eftersom frågan kanske inte längre är relevant när artikeln tröskats genom systemet för granskning. Minor revision eller ännu mer accept utan revidering existerar nästan inte i den kunskapsregim som byggts upp inom det akademiska sammanhang där högrankade tidskrifter utgör normen. Allt kan självklart (och bör även) förbättras, men det är olyckligt om det växer fram en kultur där det betraktas som en seger att bli publicerad. Författarna till sådana texter betraktas och betraktar sig ibland även själva som ett slags utmanare som klarat hindren och överlistat gladiatorerna, vilket granskarna av sådana texter lite fungerar som (kanske inte inom naturvetenskapen, men definitivt inom humaniora).

Vissa resultat måste självklart utsättas för nitisk granskning, men långt ifrån all forskning passar in i en sådan rigid mall. Kulturvetenskaplig forskning, till exempel. Eller resultat av hermeneutiska studier med tolkande ansats. När forskningsresultat som bygger på kvalitativa tolkningar utsätts för den typ av granskning som studier där man bearbetar materialet statistiskt blir granskningen lika subjektiv som resultaten som granskas. I dessa fall är det bättre att publicera ofärdiga texter och sedan engagera läsarna i kritiskt, analytiska samtal om innehållet. Kultur är allt ett för vagt och föränderligt problem för att kunna fångas i en text. För att kulturen ska bli levande och hållbar kräver kollektivt engagemang; kunskapen om kultur får inte bli en angelägenhet enbart för forskare. Det är detta jag menar med en samtalande granskning. Tilliten till forskare kan och får aldrig bli blind, för inget system i världen kan skydda kunskapen från någon som Paulo Macciarini.

Forskning handlar om att leverera så klara och tydliga svar som möjligt, men för att förstå olika typer av forskning krävs insikt om att det som är diffust inte kan definieras exakt. Kultur är vagt till sin natur och då spelar det ingen roll hur stort begäret efter ett tydligt svar är, för om det som studeras förenklas för mycket handlar forskningen inte om frågan längre utan om något annat. Detta är ett exempel på hur kulturellt skapade förväntningar kan leda tanken fel. Det finns olyckligt nog en föreställning i samhället idag om att all vetenskap kan och ska leverera entydiga svar på alla frågor som ställs. Tänker man efter en stund inser man dock att det som är vagt aldrig kan beskrivas på något annat sätt, med mindre än att man gör våld på verkligheten. Kombinationen av ett starkt begär efter ett tydligt svar och en stressad och pressad vardag kan göra det svårt att hantera känslan av besvikelse när svaret man får inte motsvarar förväntningarna. Ingen tjänar dock på att skjuta budbäraren. 

Problemet med tillvarons och kulturens vaghet är inte kulturvetarens, det är allas. Därför behöver sådan forskning granskas löpande av många i kritiskt reflekterande samtal, snarare än ett fåtal anonyma som fäller ett definitivt avgörande. Kulturens vaghet är bara ett problem om det betraktas med naturvetenskapliga glasögon. Man kan lika gärna uppfatta vagheten som en förutsättning som man måste acceptera och förhålla sig till. Kulturvetenskap handlar om något som till sin natur är vagt och diffust, föränderligt och komplext samt dessutom inte sällan motsägelsefullt.

Kritiken mot kulturvetare och kulturvetenskap bottnar i ett underliggande antingen-eller-tänkande. Kulturellt finns ett vida spritt antagande om att antingen är svaret sant eller falskt och något annat accepteras inte. Detta dikotomiska tänkande är förföriskt och retoriskt tacksamt, men det borde inte få så mycket utrymme som det får. Inte om man verkligen vill lära känna kulturens karaktär och förutsättningarna för förändring. Ändå är det vanligt förekommande och det visar att vetenskapsutövare lika mycket som människor i allmänhet är kulturvarelser. Tankemodellen bygger på att världen är enkelt ordnad i binära oppositioner. Intuitivt känns det kanske som den enda möjliga uppfattningen, men om man inom vetenskapen utgår från en sådan syn på kunskap generellt leder det till slutsatsen att alla avsteg från denna kunskapsteoretiska princip måste klassas som obegripligt snömos. Den skenbara enkelheten ligger oss alla i fatet eftersom antagandet inte stämmer med hur verkligheten är beskaffad.

Allt för mycket tid och resurser läggs på strider som handlar om vem som har eller vad som är den bästa kunskapen, den bästa metoden, utan hänsyn till vad kunskapen och metoden ska användas till. Till vilken nytta? Jag efterlyser istället vetenskapliga samtal, mellan olika vetenskapsgrenar med olika intressen, verktyg och kunskaper; med det gemensamma målet att samverka för användbar kunskap i mänsklighetens tjänst. Vi har ett val här, antingen samarbetar vi eller så bekämpar vi varandra. Jag ser emellertid inget positivt i kampen. Kanske för att kulturvetare redan på förhand dömts att förlora den? Konkurrens är ett tvivelaktigt verktyg för att nå kvalitet i kunskapsprocesser, för kampen tar död på alla samtal och premierar säkerhet framför osäkerhet, oavsett vad som studeras. Det finns ett värde i att inte blunda för komplexiteten utan samtala över gränser för att med gemensam ansträngning försöka lära sig hantera utmaningen och förstå världen och kulturen i sin fulla vidd och på sina egna premisser.

Ett mer öppet och pragmatiskt sanningsbegrepp är att föredra inom kulturvetenskapen. Sanning blir då helt enkelt det som fungerar och det märker man. För att avgöra vad som fungerar behövs sällan någon vetenskaplig skolning eller avancerade uttolkningar. Kulturen finns dessutom överallt och den både påverkar och påverkas ömsesidigt av delarna som interagerar med varandra i den kollektiva och dynamiska processen av tillblivelse. En bred allmänhet ser mer än två anonyma granskare, därför kan den peer-review-granskning som idag blivit norm inom vetenskapen leda till att kunskapens kvalitet försämras och allmänhetens förmåga att tänka kritiskt utarmas, vilket är högst olyckligt.

Kulturvetenskapens uppgift handlar mer om att konstruera begrepp att tänka med, än att leverera vattentäta och tvärsäkra svar. Tänker man så blir vetenskapliga kontroverser ointressanta och meningslösa, och då avslöjas kampen om vetandet som den kamp om makt och inflytande den ofta är. Med en pragmatisk definition av sanning, eller hellre med en väl utvecklad, spridd och beprövad insikt om vad som fungerar, kan man koncentrera sig på det som är viktigt, på livet här och nu och på förutsättningarna för förändring. Vill man förstå kultur är det mot förväntningarna och handlingarna som skapar kulturen samt konsekvenserna av samverkan man bör rikta blicken. Frågorna är alltid viktigare än svaren i kulturvetenskaplig forskning. Om resultatet av det kulturvetenskapliga arbetet inte fungerar är det bättre, mer effektivt och konstruktivt att bara lämna det därhän, istället för att jaga efter och brännmärka budbäraren.

Ytterst handlar det om att konsekvent avfärda alla uppdelningar mellan subjekt och objekt, för att på det sättet rikta uppmärksamheten mot tillblivelsen och förändringen och för att betona att ingen fråga som rör kultur har ett givet svar. Det handlar om att fokusera på sammanhanget som helhet och det som händer i samspelet mellan. Inom kulturvetenskapen är forskaren både subjekt och objekt i förhållande till det som undersöks och det gäller även mottagaren av kunskapen. Därför är samtal en bättre väg till kunskap (om kultur) än debatt, och därför behövs synen på vad som är bra metoder för granskning av vetenskap breddas; för KUNSKAPENS och den långsiktiga hållbarhetens skull.

-->