Det ointellektuella, fördummande dikotomiska tänkandet

Verkligheten är komplex, inte komplicerad. Att bygga rymdraketer och tunnelbanesystem är komplicerat, men så fort människor tillförs mixen blir helheten KOMPLEX. De där två orden är inte synonymer och det handlar inte om svårighetsgrad. Olika problem och fenomen kan vara lika svåra att greppa, men ändå vara olika i sin struktur. Det där missar många att lägga märke till; av olika anledningar hinner eller orkar man inte bry sig. Man förstår inte, och eftersom man inte är ensam i villfarelsen om att komplext och komplicerat är samma kan livet och karriären löpa vidare som om ingenting hade hänt. Det är minst sagt olyckligt.

Inget i världen och tillvaron är svart eller vitt, rätt eller fel, ont eller gott. Allt består av blandformer och gråskalor, allt är mer eller mindre relativt eftersom mening alltid uppstår i sammanhang. Sanningen är inte en, utan alltid mer eller mindre mångtydig. Det är människor som utgår från att alla frågor har ett enda, bästa svar och att det går att finna bara man söker sig tillräckligt långt ner, in eller bort. Verkligheten består visserligen av partiklar som består av partiklar som består av partiklar ... Men sådana saker som en skog, kunskap eller kultur är fenomen som inte går att bryta ner till sina minsta beståndsdelar utan att fenomenet man vill förstå löses upp och försvinner framför ögonen på en. Svaret på frågor om skogen finns inte i träden, det uppstår mellan, på en skalnivå ovanför enskildheten. Tänk på en grushög, dela den i två högar, fortsätt sedan att dela upp högen i allt mindre högar. Till slut finns bara två korn kvar, och sedan ett enda. Fast då är det ingen grushög längre, då är det ett sandkorn som i sin tur kan delas upp i sina minsta beståndsdelar, vilka i sin tur kan delas upp i sina mista beståndsdelar. Så där kan man hålla på, och man tvingas göra det om man håller fast vid tanken på att verkligheten är komplicerad och att svaret finns i delarna. Det finns massor av problem som går och bör angripas på det sättet, men alla problem är inte komplicerade.

Svaret på frågor som rör komplexa fenomen går inte att precisera närmare än så här; fler än en men färre än många. Kultur är ett komplext problem som bara kan förstås genom att inse att det som händer i mellanrummen är det viktiga, inte delarna. Kultur är ett relationellt och dynamiskt fenomen. Kultur är ett föränderligt flöde. Den människa som lever i isolerad ensamhet, helt utan kontakt med andra människor (och här menar jag för argumentationens skull en människa som verkligen inte har någon som helt kontakt med någon annan människa); kan man verkligen säga att det är en MÄNNISKA? Poängen med att tala om människan som något unikt och skiljt från resten av djurvärlden är ju allt det som förknippas med mänsklighet: kultur, konst, arkitektur, filosofi. Människa blir man tillsammans med andra människor. Att vara människa är relativt, och jag har inte den fulla makten att definiera vem jag är. Jag är dessutom inte den samma i alla sammanhang och tillsammans med alla människor. Jag förändras hela tiden i möten med andra och genom erfarenheterna som jag utsätts och utsätter mig själv för. Jag är inte ensam och autonom, jag är fler än en men färre än många. Och det är du också. Tillsammans är redan vi två ett helt gäng.

Rationalitet handlar om att förstå komplicerade problem och hantera linjära fenomen. Det är en mänsklig förmåga som renderar de bästa och mest framstående forskarna inom naturvetenskaperna Nobelpris. Det är en fantastisk förmåga som utgör mänsklighetens fundament. Låt mig vara tydlig med att det faktiskt är så jag ser på saken. Jag kritiserar inte naturvetare eller rationalitetens försvarare; jag granskar dem kritiskt. För att förstå och hantera komplexitet krävs förståelse för förändringsprocessers OLIKA logiker och en utvecklad intellektuell förmåga. Det oroar mig att man inom skolan och idag allt tydligare även i den högre utbildningen och akademiska världen håller på att avintellektualisera allt fler verksamheter. Man brukar säga att man inte saknar kon förrän båset är tomt, och snart är vi där. Här i veckan dog Johan Asplund som varit en viktig ledstjärna för mig och mitt tänkande. Vem fyller tomrummet efter honom? Med dagens syn på akademisk meritering befarar jag att platsen kommer att fyllas av någon som följt reglerna för hur man gör karriär, inte av någon som följt kunskapen dit kunskapen tar en, det vill säga ut i okänd terräng. För varje år som går utarmas inte bara akademin utan även samhället och dess intellektuella klimat genom att äldre och erfarna tänkare dör eller försvinner på grund av krav på effektivisering.

Den dikotomiska logiken som tvingar fram SVAR i bestämd form singular får dessa konsekvenser. Rationaliteten är kall, hård och saknar helt känslor. Därför vinner den alltid över intellektet, som är en konstform som till dels bygger på intuition (det vill säga slumpen och känslan för estetik). Vid varje givet tillfälle finns det kanske ett enda rätt svar, men eftersom livet levs i tiden och ständigt förändras är den typen av exakta svar värdelösa, hur korrekta de än må vara. Det är som att läsa gårdagens tidning, som ger en korrekt men oanvändbar bild av det eviga nu som allt och alla lever i och måste hantera.

Det handlar aldrig någonsin om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och. Svaren på de verkligt viktiga frågorna uppstår mellan. Därför är dialog och samtal kungsvägen till kunskap och utveckling. Intellektet behöver rationaliteten och vise versa. Därför är debatten om vilket som är bäst fördummande. Det kanske känns bra att få ett svar eller i alla fall nå ett avgörande, men det är och kommer aldrig någonsin att vara KÄNSLAN som räknas. Ett samhälle som låter sig styras av antingen förnuft ELLER känsla är dödsdömt. Bara genom att kombinera rationalitet med intellekt kan hållbarhet uppnås och samhället blomstra. Tänk inte antingen eller, tänk både och! Ställ frågor, men kräv inga svar; lyssna, samtala och tänk TILLSAMMANS.