Framgångsrecept

"Hur ser din publiceringsstrategi ut?", är en fråga som allt oftare kommer upp i akademin idag. Den som inte har någon publiceringsstrategi uppfattas som oseriös; det är ett av kraven på kvalitet att man som forskare har en plan för sina publiceringar och att avdelningen, institutionen och högskolan har det. För ganska länge sedan nu infördes dessutom regler som sa att det är ledningen som bestämmer vem som ska få bli lektor, docent och professor. Alla förväntas sträva efter meritering, men det är institutionens behov och profil som bestämmer vem som får ansöka om att bli prövad mot kriterierna. Därför är frågan om publiceringsstrategi så viktig. Enligt högskolelagen är forskningen fri; det är forskaren som väljer problem, metod och följaktligen även resultat. Praxis i Högskolesverige är dock att forskningen liksom alla andra resultat ska styras mot mätbara mål. Mer och bättre kunskap om angelägna och samhällsrelevanta ämnen är inte ett mål, men ett ökat antal publiceringar i ansedda tidskrifter och fler citeringar är det.

"Vi måste bli bättre på att skriva ansökningar", är ett uttalande som också kommer upp allt oftare i akademin idag. Ingen säger att vi ska bli bättre på att forska. Kompetensen att skriva ansökningar som vinner bifall anses viktigare. Forskning håller på detta sätt på att förvandlas från att vara ett mål i sig till att bli ett medel for högskolornas ledningar att vinna fördelar i konkurrensen om prestige med andra högskolor. New Public Management har på kort tid förändrat högskolan i grunden. Gradvis och i små steg har fokus förskjutits, från KUNSKAPEN till pengar och nyckeltal. Den här utvecklingen tär på mig, för jag har inte förändrats och mig veterligen har heller inte högskolelagen ändrats på något signifikant sätt. Förskjutningen av fokus i akademin är kulturell. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens, lärandets och utvecklingens skull, inte för att göra personlig karriär eller producera standardiserade resultat. Om det blir konsekvensen av min strävan och dagliga är det så klart bra, men om och när det blir målet med verksamheten har högskolan slutat vara en AKADEMISK institution.

Det är olyckligt på väldigt många olika sätt detta att, för att tala med Jonna Bornemark (se föregående bloggpost), högskolan premierar ratio över intellectus. Kunskap och kvalitet går aldrig att äga eller kontrollera på samma sätt som processer och måluppfyllelse. Paradoxalt nog krävs det en väl utvecklad förmåga att förstå och hantera intellektus för att inse detta, alltså just den egenskap som håller på att rationaliseras bort från akademin för att öka effektiviteten. På sikt är detta förödande även för ratio eftersom båda logikerna är lika viktiga för utvecklingen av kunskap och för att det krävs balans mellan dem för att skapa den dynamik som är nödvändig för att skapa kunskap.

Alla förväntas bli FRAMGÅNGSRIKA idag; ju förr desto bättre. Allt fler tvingas allt oftare in i konkurrenssituationer. Det är så man når framgång, genom att visa sig bättre än andra. Och den som når toppen kan inte slå sig till ro; ingen kan någonsin slå sig till ro med någonting i det samhälle vi lever i idag. Alla tvingas bevaka sina positioner och efterfrågan på recept för framgång ökar. Buden skiftar om hur man ska göra. Entreprenöriell ska man dock vara; dagens skola fostrar följaktligen egoister för att fylla det växande behovet av människor som har förmågan att nå mål, snabbt och kostnadseffektivt. Ratio dominerar och tvingar på oss alla ett tunnelseende som det är svårt att se om det är en konsekvens av eller förutsättning av den kulturella förändringen i akademin och samhället.

Länge trodde jag att det var mig det var fel på, fast jag inser allt mer att så inte är fallet. Ingen säger att högskolans uppdrag förändrats. Kunskap är fortfarande målet; det synen på vad som är den bästa vägen dit som förskjutits, det är sättet att organisera forskning och utbildning förändrats. Kunskapen och människorna är fortfarande de samma. Behovet av humanism och intellectus är lika stort idag som det var när jag växte upp och kom till högskolan. Det är lojalitet med kunskapen och för att värna intellektus som jag vägrar skaffa mig en publiceringsstrategi. Jag kommer aldrig att acceptera tanken på att det är viktigare var man publicerar sig än vad man har att säga. I ett kunskapssamhälle kan och får aldrig formen bli viktigare än innehållet. Av samma skäl är jag ointrreeserad av att försöka utveckla kompetensen att skriva ansökningar; det går att forska om kultur ändå. Det tar visserligen lite längre tid, men å andra sidan skapar det möjlighet till eftertanke. Mitt mål är att skapa ny och användbar kunskap och det ägnar jag mig med liv och lust åt varje dag. Jag behöver ingen plan för det och kunskapen är den enda belöning jag är intresserad av.

Kunskap är ingen sjukdom, därför är det inga recept som behövs. Den dag jag behöver ett recept är jag sjuk på allvar och då vill jag kunna lita på att läkarna har kunskap och förmåga att ställa diagnos. Utan balans mellan ratio och intellektus urvattnas vetandet och hotas hållbarheten. Det är kunskap och humanism, mellanmänsklig solidaritet och förståelse för komplexitet som behövs; inte detaljerade och mätbara mål eller strategier för framgång. Ingen annan än vi själva kan och kommer att ställa den rätta diagnosen för samtiden; därför är det så viktigt att värna samtalet och balansen mellan.