Att lära är som att andas

Lärande handlar mer om växlingarna mellan lyssna, läsa och tänka samt förklara och utbyta erfarenheter med andra. Lärande uppstår i möten och kunskapsutveckling sker mellan människor, när man talar om det man vet och bemöter kritik. Att lära är som att andas: lära in lära ut. Lära vad, att och hur, men lika mycket om att avlära, om att överge även kunskaper som man byggt sitt liv och sin tillvaro på. Kunskapsutveckling är en en komplex process som i bästa fall leder till ökad förståelse. Framgång och upplysning är en myt; kunskap är inte en kumulativ process, frikopplad från människorna som lyssnar på varandra, som lär tillsammans och har att hantera samhället som skapas av gemensamma ansträngningar och demokratiska beslut.

Jag läser en bok och får nya kunskaper, men tvingas samtidigt överge några sanningar som väglett mig och som jag verkligen trott harmonierade med verkligheten. Vill man veta och är det KUNSKAP man söker måste man vara ödmjuk; liksom inför livets bräcklighet tvingas man acceptera det man måste, samtidigt som man försöker förändra det man kan. Människan är inget blankt blad, inget autonomt subjekt med en helt igenom egen och fri vilja som kan ställa sig vid sidan av och studera samhället objektivt. Kunskap är skapat vetande, av och för människor. Kunskap är ingenting i sig själv, den finns mellan och påverkar dynamiken i helheterna den ingår i och är del av. Liksom kulturen både påverkar och påverkas kunskapen av sammanhangen den ingår i.

Viljan att veta kan liknas vid ett begär efter kunskap och finns det inte tid att tänka efter, saknas tiden och förståelsen för vikten av kritisk analys; är man inte vaksam kan viljan ta över och förväxlas med vetande. Är det mycket som står på spel. Om det innebär att jag förlorar något som är värdefullt för mig eller som jag håller heligt ifall jag följer kunskapen och överger gamla sanningar vill det verkligen till att man är konsekvent, att man inte utnyttjar sig makt och sitt inflytande över andra för att mörka, relativisera, bortse från eller förneka kunskapen. Det är inte bara Jimmie Åkesson som säger att det är känslan som räknas och det är inte bara Donald Trump som talar om alternativa fakta, allt fler gör det allt oftare. Ju rikare och mäktigare man är desto mer har man att förlora på att vara konsekvent och följa kunskapens väg. Det håller på att segla upp som ett av vårt moderna samhälles mest allvarliga problem; detta att rika och mäktiga människor och organisationer använder sin makt för att påverka opinionen eller för att försöka påverka eller ifrågasätta forskningsresultat som missgynnar deras intressen eller hotar deras makt och inflytande. 

Har man pengar och makt kan man följa kartan även om verkligheten inte stämmer överens med föreställningarna man orienterar sig i världen med hjälp av. Även om alla de facto är lika inför kunskapen är det inte så det fungerar i realiteten. Kunskapen blir nämligen aldrig starkare eller mer användbar än vi människor tillåter den att bli. Det är en av mänsklighetens största och mest allvarliga tragedier detta att kunskap inte är makt, att makten och viljan så gott som alltid övertrumfar vetandet. Inför verklighetens krassas realiteter är dock även de rika och mäktiga lika hjälplösa som alla andra. Ska demokratin kunna värnas och klimatförändringarna hanteras krävs insikt om dessa saker och ödmjukhet inför kunskapens karaktär. Man kan tro vad man vill, men när havsytan stiger och ens hus och hem riskerar att hamna under vatten kan ingen vilja i världen förändra det faktum att det som händer faktiskt sker. När antidemokratiska krafter tillåtits nästla sig in i det demokratiska systemet, kanske för att något eller några vanligtvis demokratiskt sinnade partier anser sig kunna dra nytta av partiets framgångar, och sedan tar makten, driver igenom sin politik och avskaffar demokratin; då är det för sent att krypa till korset och lyssna på kunskapens röst.

Ingen vet något, varken om framtiden eller vilka kunskaper som kommer att behövas där och då. Därför är en marknadsanpassad, målstyrd och kortsiktig forsknings- och utbildningspolitik potentiellt förödande. Det kanske inte blir som man på goda grunder kan befara, men, som man brukar säga, som Murphys lag postulerar: Finns det en risk att det kan gå år skogen, ja då kommer det att göra det. Det är ett obestridligt faktum och inget som styrs av vilja eller önsketänkande, förhoppningar eller en optimistisk inställning till livets hinder och utmaningar. Friskt vågat må vara hälften vunnet, men idag är det förfärande många som på allvar tror att viljan faktiskt kan trotsa verkligheten och utmana världens samlade klimat- och demokratiforskares resultat.

Hotet kommer här liksom i så många andra fall, inifrån. När det handlar om kunskapsresistens och relativism kommer hotet dessutom inifrån oss själva. Det finns ingen annan man kan skylla på om man bortser från fakta, beprövad erfarenhet och kunskap om livet och verkligheten (i hela sin vidd och komplexitet). Att lära är som att andas, och kunskap är lika viktigt som syre. Därför är skolan och den högre utbildningen så viktig, därför återkommer jag ständigt till och upprepar dessa tankar. Inte för att få uppmärksamhet eller makt, utan för att göra vad jag kan för att verka för samhällets långsiktiga hållbarhet.