Möjligheten att välja förde in en ny aspekt att ta hänsyn till, och sedan kom som sagt riskapitalet och dess krav på avkastning. Enda sättet att tjäna pengar på skolan, vars budget till stor del består av löner, är att tvinga lärarna jobba mer eller snabbare. Och valfriheten innebar att föräldrarnas makt över verksamhetens utformning ökade. Lägg därtill kunskapen om att ett bra betyg öppnar dörrar till attraktiva utbildningar, som i sin tur leder till prestigefulla anställningar, och det borde bli uppenbart för alla att kunskapen och lärandet blir lidande. I en kunskapsskola värd namnet kan lärarna ägna all sin energi och fokusera helt och hållet på kunskapen och leda eleverna på vägar som leder dit. Idag, i den svenska, konkurrensutsatta, valfrihetsskolan måste de först locka till sig eleverna, sedan hålla deras intresse uppe och vara attraktiv; och dessutom öka effektiviteten i arbetet (trycket på effektivitet minskar inte, det finns där ständigt som ett ok på lärarnas axlar), samt kontrollera att eleverna gör vad de ska, arrangera och övervaka prov och rapportera in resultat som mäts jämförs med tidigare års resultat.
Idag är skolan förändrad, och det i sig är ju oundvikligt eftersom samhället förändras, men mycket talar för att dagens skola, till skillnad från den skola jag gick i, inte längre är en kunskapsskola utan något annat. Skolan har utvecklats till något som partierna använder i valrörelsen för att profilera sina partiers politik med, för att locka väljare. Friskoleföretagen som ägs av hugade aktiespekulanter använder skolan för att plocka ut vinst och för att locka så många (lönsamma) kunder som möjligt har skolan förvandlats till ett slags lockvara, och lärarnas uppdrag är att effektivisera sina arbetsuppgifter och producera resultat, det vill säga betyg. Eleverna och deras föräldrar söker sig till den skola som utlovar störst chans att få ett bra betyg, och många drar sig inte för att kräva just det av läraren. Skolan har utvecklats till ett slags huggsexa, där alla drar i och kräver olika saker av LÄRARNA. Och sedan undrar man varför yrket tappar i attraktivitet; det borde stå klart för alla människor, i alla fall för alla människor som bryr sig om kunskap, varför det blivit som det är. Kunskapen måste försvaras av alla i hela samhället, annars kommer den aldrig att kunna stå sig den hänsynslösa konkurrensen. Det finns inga genvägar.
Lärare MÅSTE få tid att läsa och tänka, annars kan skolan inte bli en KUNSKAPSSKOLA. Vad skolan behöver, slog det mig när jag satt på ett av alla möten jag måste gå på i mitt arbete som lektor på högskolan, är ett pedagogiskt överskott. Effektiviseringen av skolan leder till att organisationen blir allt mer anorektisk, och liksom anorektikern saknas sjukdomsinsikt. Alla olika aktörer ser till sina intressen, och räknar med att kunskap och (lärande)kvalitet går att säkra med hjälp av administrativa system och handfast ledning, och lärarna sitter där med Svarte Petter på hand och tvingas trolla med knäna för att få den omöjliga ekvationen att gå ihop.
Pedagogiskt överskott låter krångligare än det är och handlar förenklat om MARGINALER. Det eviga kravet på effektivisering av verksamheten måste överges och lärarna måste garanteras frihet under ansvar att bygga upp sin kompetens och fördjupa och bredda sina kunskaper, utan att det innebär att de får mindre tid att göra samma uppgifter. Det pedagogiska överskottet återinvesteras i verksamheten som därmed stärks för varje år som går, vilket är en förutsättning för att skolan som organisation ska kunna försvara kunskapen mot den allt hårdare pressen den utsätt för i dagens samhälle. Det pedagogiska överskottet är en öppen möjlighet som lärarna får göra vad de vill med. Man skulle kunna se det som en löneförmån, men jag vill snarare se det som ett förtroende som kräver ansvar. Vill man att läraryrket ska vara attraktivt för människor som brinner för kunskap och lärande MÅSTE det i arbetsvardagen finnas förutsättningar även för lärarna att lyssna, läsa och lära. Lärare är inte ett arbete som vilket annat som helst, det är ett ansvarsfullt uppdrag som utförs på uppdrag av dagens unga och kommande generationer. En fungerande skola och ett utbildningssystem som skapar förutsättningar för lärande, där det ställs höga krav på elever och studenter, kräver ansvarstagande lärare som sätter KUNSKAPEN i första rummet och som inte kompromissar med kvaliteten någonstans.
Det pedagogiska överskottet tänker jag på som ett slags buffert eller inbyggt skydd mot samhällets allt hårdare och mer hänsynslösa krav på prestation och resultat, vilket är förödande för lärandet och kunskapsutvecklingen som dels aldrig är en rak väg mot ett tydligt mål, dels alltid är individens ansvar. Ingen kan garantera någon annans kunskaper, och samhället får den kunskap samhället förtjänar; det går inte att skylla skolans problem på lärarna, i alla fall inte så länge det saknas ett pedagogiskt överskott.
Pedagogiskt överskott låter krångligare än det är och handlar förenklat om MARGINALER. Det eviga kravet på effektivisering av verksamheten måste överges och lärarna måste garanteras frihet under ansvar att bygga upp sin kompetens och fördjupa och bredda sina kunskaper, utan att det innebär att de får mindre tid att göra samma uppgifter. Det pedagogiska överskottet återinvesteras i verksamheten som därmed stärks för varje år som går, vilket är en förutsättning för att skolan som organisation ska kunna försvara kunskapen mot den allt hårdare pressen den utsätt för i dagens samhälle. Det pedagogiska överskottet är en öppen möjlighet som lärarna får göra vad de vill med. Man skulle kunna se det som en löneförmån, men jag vill snarare se det som ett förtroende som kräver ansvar. Vill man att läraryrket ska vara attraktivt för människor som brinner för kunskap och lärande MÅSTE det i arbetsvardagen finnas förutsättningar även för lärarna att lyssna, läsa och lära. Lärare är inte ett arbete som vilket annat som helst, det är ett ansvarsfullt uppdrag som utförs på uppdrag av dagens unga och kommande generationer. En fungerande skola och ett utbildningssystem som skapar förutsättningar för lärande, där det ställs höga krav på elever och studenter, kräver ansvarstagande lärare som sätter KUNSKAPEN i första rummet och som inte kompromissar med kvaliteten någonstans.
Det pedagogiska överskottet tänker jag på som ett slags buffert eller inbyggt skydd mot samhällets allt hårdare och mer hänsynslösa krav på prestation och resultat, vilket är förödande för lärandet och kunskapsutvecklingen som dels aldrig är en rak väg mot ett tydligt mål, dels alltid är individens ansvar. Ingen kan garantera någon annans kunskaper, och samhället får den kunskap samhället förtjänar; det går inte att skylla skolans problem på lärarna, i alla fall inte så länge det saknas ett pedagogiskt överskott.
Hej Eddy!
SvaraRaderaEn bra text, dels vad gäller själva innehållet men även av det skälet att den öppnar upp för fler tankar hos mig, vilket många av dina blogginlägg gör. Den tanke jag slås av denna gång är att det du kallar för "pedagogiskt överskott" också måste existera i någon form på skolchefsnivå/förvaltningsnivå. Jag ska försöka utveckla vad jag avser. Jag jobbar för närvarande inom en skolförvaltning som chefsstöd/utredare/verksamhetsutvecklare (en sådan där befattning som är en direkt följd av NPM) Det jag slås av är hur en ide baserat på optimering, effektivisering och en slags avpersonifiering präglar vardagen. Det handlar mycket om att få någon ting gjort (naturligtvis med synliga och mätbara resultat). Tid för eftertanke eller tid för att försöka gripa sig an helhetsperspektiv saknas oftas. Eller det är kanske inte tid som saknas det är snarare som att det är "ful" eller "förbjudet" att reflektera/fundera över sådana aspekter, med hänvisning till att vi måste få någonting gjort. Som att dessa två aspekter står i motpol mot varandra. Då eftertanken saknas blir också konsekvensen att ingen på förvaltningsnivå tar sig an frågan; hur vårt sätt att styra verksamheten (med stort fokus på effektivisering/optimering) påverkar människorna som arbetar i den. Än mindre funderar man över vilken bakomliggande syn på människan, samhället och kunskapen som egentligen kännetecknar den styrmodell man använder sig av. Jag tror att det är avgörande för utbildning i stort att lyckas få till den typ av "pedagogiskt överskott" även på chefs och förvaltningsnivå. Så att den åtminstone finns en rimlig chans att dessa mer djuplodande frågor faktisk kommer upp på agendan.
Hej Niclas, och stort tack!
SvaraRaderaJag håller med dig helt och fullt; för att utvecklas krävs marginaler och att man öppnar upp för det (oväntat) oväntade, samt att tankar får ta den tid de tar. Och det gäller som jag ser det också hela den lärande organisationen. Jag återkommer ofta till skillnaden mellan komplex och komplicerad, och det du beskriver ser jag som ett skolexempel på en komplex organisation som delas upp i allt mindre och hanterbara delar som var och en sköts klanderfritt, men som tappat överblicken och förlorat helheten ur sikte. Suboptimering är vad vi sysslar med, eftersom effektivisering och resultat i alla helhetens avgränsade delar är målet som man förväntas fokusera på. När man hamnar fel införs mer av samma, med högre intensitet.
Det är tragiskt, och jag ser också hur förvaltningen undviker att reflektera, man fokuserar på att producera och ger systemet det systemet vill ha. För egen del blir det mer och mer plågsamt att tvingas agera som lärare under sådana premisser. Bloggandet är min intellektuella fristad, mitt fria rum för reflektion och andhämtning. Det framstår allt mer klart att DET är förutsättningen för lärande, fast tiden och möjligheterna för det kringskärs mer och mer ju längre tiden går.
Det är inte hållbart, och förr eller senare tvingas vi ta tag i problemet och ju längre vi väntar desto svårare är det att ställa allt till rätta. Alla i skolan behöver tid för reflektion, det är avgörande, det håller jag verkligen med om.