Information om mig

söndag 12 augusti 2018

Forskning och ideologi

Forskningsresultat uppfattas ibland som uttryck för ideologi. Det är olyckligt och vad det beror på är svårt att uttala sig om; fast jag ska här försöka förstå. Målet med all verklig forskning är kunskap, så bra och användbar kunskap som möjligt. Ingen äger kunskapen, forskningen undersöker världen och presenterar resultaten på ett sätt som gör det möjligt att kritiskt granska vägen från fråga till svar. Forskning bevisar inget och den befinner sig i ständig rörelse; alla resultat modifieras i ljuset av ny kunskap. Klimatforskning är inte vänster, även om fler vänsterpolitiker är intresserade av och vill satsa på sådan forskning än högerpolitiker. Ingen äger kunskapen eller kan påverka sanningen/verkligheten. Därför är det en befängd och demokratifientlig åsikt att forskning skulle vara ideologisk. Valet av forskningsfråga och forskningspolitik kan vara ideologisk, men inte forskningen som sådan. Det är den som hävdar att forskning är ideologisk som står för ideologin, inte forskarna.

Företrädare för populistiska partier eller politiker som väljer att fokusera på känslor och önsketänkande kommer att ha lättare att uppfatta det som att vetenskapen (och för övrigt även en fungerande Public Service) är ideologisk, än politiker som företräder partier som utgår från och anpassar sin politik efter vederhäftig forskning. Därför är det framförallt SD som talar om forskning som ideologi eller hävdar att ett forskningsinstitut som SMHI driver propaganda. Ett av Alliansens första beslut när man hamnade i regeringsställning var att lägga ner Arbetlivsinstitutet eftersom man menade att det var ideologiskt, och nu vill man tydligen göra det igen (se artikel). Det är en utifrån kunskapens perspektiv minst sagt tvivelaktig hållning, och utifrån ett samhällsperspektiv är det naturligtvis helt ohållbart eftersom det strider mot ambitionen att skapa en kunskapsnation och bygga en skola värd namnet.

Genusforskning är ett särfall, den tar öppet ställning för jämställdhet. De vetenskapliga kraven på forskningen är dock de samma som för all annan forskning; forskarna driver inte politik, men forskningen blir politisk eftersom den undersöker förutsättningarna för en förändring som alla inte vill se. Det är dock tanken på att forskningen blir mindre ideologisk om man lägger ner olika forskningsinriktningar som man inte tycker om som är ideologisk, inte forskningen. Det är ett fatalt feltänk att anklaga klimat-, arbetslivs- eller genusforskning för att vara ideologisk för det är bara politik som kan vara det, aldrig FORSKNING. Sedan är det så klart en annan sak hur vederhäftig forskningen är i praktiken, men exempel på dålig forskning finns i alla ämnen.

Postmodern teoribildning handlar inte om att föra fram alternativa sanningar, utan om att undersöka sanningens funktion och värde. Talet om att forskningen skulle vara ideologisk är ett uttryck för den vilja till makt som finns överallt i samhället; det ligger som sagt i sakens natur att den som vill att känslan ska räknas eller inser, alternativs vägrar förstå att det saknas forskningsstöd för poltiken man vill gå till val på, tvingas ta till ideologikortet för att inte framstå som den tomte man i verkligheten är.

Om man som SD anser att SMHI är ideologiskt och driver propaganda borde den logiska följden av den tanken vara att man i konsekvensens namn lägger fram förslaget att alla forsknings- och utbildningsanslag ska strypas, alternativt att forskare ska tvingas rätta sig efter SDs ideologi. På det sättet skulle man kunna frigöra massor med pengar som kan användas för att skapa det förlorade folkhem som aldrig existerat. Det går inte att både anklaga forskningen för att vara ideologisk och samtidigt framstå som vetenskapligt trovärdig. Sanningen är ett tveggat vapen och alternativa fakta kan lika gärna användas för att ifrågasätta svärjevännernas och högerpopulisternas ideologiskt färgade samt känslobaserade hittepåpolitik.

Det är inte Miljöpartiets fel att klimatet förändras och deras politiska förslag läggs inte fram för att göra livet surt för vanliga människor. Miljöpartiet väljer att lyssna på och anpassa sin politik efter aktuell vetenskap och deras mål är i längden att avskaffa sig själva. SD talar om att ta makten och skyr inga medel för att driva igenom sin antidemokratiska och rasistiska politik. Om väljare utgår från hur de vill att de ska vara eller röstar på det parti som lovar att sänka skatten mest, helt utan hänsyn tagen till resultat av forskning, är inte bara demokratin i fara, även samhället som vi känner det är hotat samt i förlängningen livet på jorden.

Forskning är inte ideologi, det kan bara politiken vara. Och om det är skillnad mellan ideologin som ens parti går till val på och forskningen så är det POLITIKEN det är fel på, och att med politiska medel försöka styra forskningsresultat är uttryck för en fatal strutsmentalitet.

4 kommentarer:

  1. Men Eddy, genusforskningen/vetenskapen baseras ju på likarts och queerfeminism som visar sig i en identitetspolitik. En politik och vetenskap som i en praktik leder till särintressegrupperingar med statligt stöd, särskiljande och som utgår ifrån, i många fall deterministisk forskning där identitetspolitiken har som uppgift att ge stöd för analyser. Delar inte SD s tankar om ideologisk myndighet, däremot ser jag hur myndigheten för jämställdhet är det. Så enligt mina tankar finns det ideologisk forskning genom regleringsbrev från departement till institutionerna, eller?

    SvaraRadera
  2. Man måste skilja mellan politiska beslut om forskning och dess finansiering samt forskningen som sådan, anser jag. Forskningsresultat kan aldrig vara ideologiska, för då är forskningen ( i bästa fall) undermålig. Forskningsfinansieringen, i alla fall den politiskt styrda, är dock alltid ideologisk. Därför är det politiken och dess prioriteringar man ska kritisera, inte forskningen eller forskarna. Fast jag menar å andra sidan att all kunskap är viktig i ett samhälle med ambitioner att vara ett kunskapssamhälle.

    SvaraRadera
  3. Fast du, liksom jag vet att forskningsanslag medför en begränsning för forskaren, oftast ideologisk, eller.. Försök att få forskningsanslag utan att ha genusperspektiv i dagens högskola!

    SvaraRadera
  4. Anslagsgivarna bestämmer inrikting på utlysningarna, absolut. Men forskare är enligt lagen fria att själva välja frågeställningar och metoder. Problemet är att man gjort forskarna beroende av riktade ekonomiska anslag, men ansvaret för det är politikernas, inte forskarnas.

    SvaraRadera