För att inte stressen ska ta över behöver man (eller i alla fall jag) bryta mönstret och göra något helt annat. Tidigare i vår, just innan slutspurten drog igång åkte jag till Tallin över helgen. Och efter alla uppsatsseminarier drog jag till Paris. Innan jag kom iväg var det som kroppen skrek och signalerade obehag; jag vill inte, kan inte, det går inte! Och vid båda tillfällena var det som all uppbyggd stress rann av mig. Värken i axlarna släppte långsamt under de lediga och väl timade semesterdagarna. Nu är jag hemma igen och kan i lugn och ro bedöma och kommentera. Om tre veckor börjar semestern på allvar.
Tar upp bloggandet igen, men idag skriver jag mest för att få stanna kvar i känslan från Paris, som jag återsåg för tredje gången. Väldigt vackert och perfekt promenadstad. Kan inte riktigt fatta, men det blev över 40000 steg varje dag. Då sover man gott och kroppen kan hantera stressen som behöver processas ut ur systemet.
Självklart tog jag mig till Sorbonne. Bildningens tempel.
Här, på College de France, höll Michel Foucaults sina legendariska föreläsningar.
Montmartre är en närmast pinsam turistfälla, en parodi på franskhet och konstnärsdrömmar, men utsikten över staden, från trappan upp till Sacre Coeur, är magnifik.
Walter Benjamins klassiska bok
Passagearbetet: Paris, 1800-talets huvudstad, i verkligheten. Vackert och så tydligt en rest av en svunnen tid, och ändå inte.
Med dessa bilder på näthinnan och minnena av dofter och ljud kan jag kommentera uppsatser, skriva artiklar och förbereda konferensanförande i trygg förvissning om att de välbehövliga semestern inte är långt borta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar