Kunskap, ödmjukhet och förundran

Kultur är mitt forskningsområde. Det är förståelse för (förändring av) kultur som är målet med min forskning. Jag har inte kunskap och presenterar inga resultat, jag söker kunskap och förståelse genom att skriva om, tänka på, analysera och reflektera över kulturen. Även om många tror det är kultur ingenting i sig själv; kultur förklarar ingenting. Det är kulturen som ska förklaras. Varifrån någon kommer säger INGENTING om den personen, lika lite som svepande uttalanden om "vi svenskar" och "vår" kultur finner stöd i kunskapen som finns om kultur. Få saker gör mig så irriterad som människors ignorans över dessa vetenskapligt producerade insikter och alla hemmasnickrade teorier som förs fram som sanningar, om människor från andra ställen i världen, i samhällsdebatten.

Forskning är också kultur. Och i alla kulturella sammanhang finns det normer och värderingar samt grundläggande antaganden. När jag som kulturforskare klumpas ihop med forskare i allmänhet och särskilt när det jag gör jämförs med vad naturvetare gör, eller när man talar om DEN vetenskapliga metoden, känner jag mig begränsad och inträngd i ett hörn. Jag behöver vara fri för att kunna skapa kunskap om kultur på kulturens egna premisser och det är omöjligt när det finns ett utbrett förgivettagande om att alla forskare arbetar på samma sätt och att forskning handlar om att producera resultat som sprids i samhället från akademin.

Kunskap om kultur är aldrig fast och går inte att fixera, paketera och presentera i ett abstract. Kulturforskare talar inte om hur det är och (be)visar ingenting. Det handlar om en annan typ av forskning, eftersom kultur är en annat typ av problem. Därför återkommer jag så ofta till vikten av att placera KUNSKAPEN i centrum, för såväl forskningen som för politiken, samhällsförvaltningen och inte minst skolan och den högre utbildningen. Kunskapen måste styra och vara det man anpassar sig efter, på kunskapens premisser; inte tvärtom. Idag förväntas forskare producera resultat som ska användas för på förhand uppgjorda ändamål. Forskare ses som tillhandahållare av underlag och som skapare av stöd för olika beslut som tas av ledare i olika verksamheter. Fast då är det inte längre kunskapen som står i centrum, och forskarna reduceras till underordnade och utbytbara tjänstepersoner.

I en kunskapsnation är alla underordnade kunskapen och ödmjuka inför svårigheten med att veta säkert. Där anklagas inte forskare för bristande produktivitet och tvingas inte lärare "effektivisera" verksamheten. Kunskap är något att förundras över och anpassa sig efter. Det är inte forskarnas fel om resultatet av forskningen inte blir det man trott eller hoppats på. I ett kunskapssamhälle skyller man inte på budbäraren när svaret inte faller en på läppen, lika lite som man söker enkla lösningar på komplexa problem.

När jag skriver dessa saker gör jag det som forskare och med stöd i den samlade kunskap jag skaffat mig genom åren i akademin och i vardagen utanför (även om gränserna är diffusa). Det är mina tankar, inte en sammanfattning av kulturvetenskapens senaste rön. Kulturvetenskapen har nämligen ingen forskningsfront. Visst finns det trender och teorier och metoder kommer och går. Fast någon gräns att närma sig eller position varifrån man kan blicka in i det okända existerar inte, av det enkla skälet att det är inte så (kunskapen om) kultur ser ut eller fungerar. Alla kulturvetare kanske inte håller med mig, och det är i så fall helt i sin ordning. Forskare är sällan överens och bör heller inte vara det, för verkligheten och särskilt kulturella aspekter av den, är allt för komplex för att man ska kunna säga något säkert om den.

Även om jag är trött nu ser jag med spänning fram emot veckan som kommer. Jag är på väg till Uppsala för en stor nordiska kulturkonferens och kommer att träffa forskare som liksom jag forskar om kultur. Annars är jag van vid att åka på konferenser där jag forskare från andra discipliner möts och jag uppfattas som en främmande fågel. Det ska bli intressant att se hur mina tankar om kultur och kulturforskning står sig i relation till andra kulturforskares syn på samma saker. Jag hoppas på givande samtal och vill utmanas; jag hävdar inte att jag har rätt, bara att det finns stöd för det jag säger. Kan som vanligt inte lova något, men troligen kommer det att bli en del bloggposter om kultur och kunskap i veckan.