Small Town Boy och känslan av att vara annorlunda

Plötsligt hörde jag de inledande tonerna till en av låtarna som kommit i min väg genom livet och som verkligen tagit sig in och stannat kvar. Jag lyssnar inte så ofta på den men varje gång jag hör den slår an en ton inom mig och förflyttar tillbaka till en plats jag egentligen aldrig varit på men som ändå känner igen så väl. Small Town Boy, med Bronski Beat, sjungen av Jimmy Sommerville, är en av låtarna på the soundtrack of my life. En av få tidiga blipp-bloppande datadicolåtar från 1980-talet vars produktion jag fortfarande tycker håller.

To your soul
To your soul
Cry
Cry
Cry

Låten drabbade mig under hösten 1984. Jag arbetade natt då, på ett bageri i Göteborg. Började klockan 10 på kvällen och arbetade fram till klockan sex på morgonen. Fem nätter ena veckan och sex den andra. Den där hösten minns jag som den mörkaste i mitt liv. Under flera månader såg jag bara dagsljus någon gång ibland när jag vaknade innan solen gått ner. Jag trivdes trots allt rätt bra med det mesta. Bodde i ett litet hyresrum i en villa i Backa med hon som senare skulle bli mor till mina barn. Tog de första stapplande stegen ut i vuxenlivet. Tjänade egna pengar och hade på sommaren där köpt en röd Sony Walkman som åt batterier och som jag spelade in blandband till. På ett eller säkert flera av banden fanns den där låten, med det där beatet och den ljusa rösten och den där sorgliga texten.

You leave in the morning with everything you own in a little black case
Alone on a platform, the wind and the rain on a sad and lonely face
Mother will never understand why you had to leave
But the answers you seek will never be found at home
The love that you need will never be found at home

En märklig höst. Då även Last Christmas med Wham släpptes och även Do they know its christmas. En brytningstid i livet för mig. Det fanns ett före. Jag växte upp i Lerum utanför Göteborg och jag kände som den där killen i sången. Ensam, på väg ut i livet och en öppen och okänd framtid. Det jag sökte fanns inte där, men det var bara jag som förstod. Lerum accepterade mig inte och jag kände mig inte hemma. När jag skulle söka till gymnasiet var det självklart att jag skulle gå i stan. Livsmedelsteknisk linje, det var så det blev och det var vad mina betyg räckte till. Ensam och osäker, nyfiken och rädd. Det fick bära eller brista och i vilket fall hade jag inget att förlora.

Jag minns hur ledsen jag blev när mina nya kompisar, från Mölndal och Biskopsgården, tog för givet att jag kom från ett överklasshem i den fina förorten. Jag som aldrig riktigt känt mig hemma där och som under hela högstadiet påmindes om den känslan i korridorer och ute på kvällarna i samhället. När jag hittade nya vänner i bageriklasen kände jag det som jag kom hem, fast ändå inte. Jag möttes med en annan misstänksamhet. Till slut var jag trots allt ändå en i gänget, men den subtila känslan av att vara annorlunda släppte inte. Den bär jag fortfarande på.

Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Pushed around and kicked around, always a lonely boy

Ensam vandrade jag från huset i Backa till busshållplatsen i mörkret på kvällen. Ensam vandrade jag från hållplatsen på Friggatan, förbi Samskolan och vagnhallen och bort till bageriet. I mörkret och med musik i lurarna. Stämplade in och bytte om i källaren. Jag skötte ugnarna och den galne tysken satte degar. Det var bara han och jag i bageriet, och så två killar från Jugoslavien i packen. Jag kände mig ensam, men att klara av att axla ansvaret gjorde att jag växte som människa. Tysken var sträng och förklarade alla nya moment en enda gång, sedan skrek han åt mig om jag gjorde fel. Han pressade både mig och produktionsapparaten till det yttersta. Vi hade inget gemensamt, utom yrket då.

Jag sov på dagarna och tappade kontakten med vännerna. Ensam, trots att jag var i ett förhållande, det var så det kändes. Jag gjorde så gott jag kunde och skaffade mig ovärderliga erfarenheter på egen hand, där i bageriet på nätterna. Det var inte min dröm att jobba med bröd, särskilt inte på natten. Jag var ju allergisk. Ändå ångrar jag inget. Jag tog vara på möjligheten att rikta blicken inåt. Konfronterade mina demoner och började resan som jag sedan dess fortfarande är ute på.

You were the one that they'd talk about around town as they put you down
And as hard as they would try they'd hurt to make you cry
But you never cried to them, just to your soul
No, you never cried to them, just to your soul

Varje dag, i alla fall i sjuan, grät jag. Känslan av att vara iakttagen och de ständiga påminnelserna om att jag var annorlunda bidrog så klart, men egentligen handlade det om att jag har nära till känslorna. Det har jag fortfarande. Idag bryr jag mig inte, inte om det. Och det gjorde jag nog egentligen inte då heller; vad jag däremot brydde mig om var det faktum att jag inte fick vara ifred. Jag sökte ingen uppmärksamhet, jag vill inte vara i centrum. Ändå var jag det. En som inte rättade sig in i ledet och accepterade den anvisade platsen. jag passade inte in, fast det visste jag inte då. Idag vet jag och nu förstår jag vad det är i den där låten som talade till mig. Den hjälpte mig för den visade att jag inte var ensam.

Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Cry, boy, cry
Cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry

Det var vad jag gjorde där, efter gymnasiet. Jag rymde, från allt. Därför passade nattarbetet mig, även om det var en plåga. Jag tyckte om att sitta på bussen på väg hem till vårt rum i Backa. Julljusen lyste och vi hade det bra. Jag var del av något och jag byggde från grunden. Omskapade mig själv. Grät inåt och lärde känna mig själv på andra sidan. Det är skönt att gråta, även om det inte löser något. Jag var inte så mycket på väg från något som jag var på väg till. Livet låg framför mig och det var öppet även om det just där och just då kändes mörkt och kallt och hopplöst.

You leave in the morning with everything you own in a little black case
Alone on a platform, the wind and the rain on a sad and lonely face

Ensam är inte stark, det har jag aldrig trott. Men att kunna vara ensam och konfrontera sig själv är nödvändigt för att växa som människa. Och det gjorde jag den där hösten och under de kommande åren fram till den oundvikliga dagen då jag sa upp mig från ett annat bageri, på Vårväderstorget på Hisingen. Då jobbade jag också, i princip i alla fall, natten. Jag började klockan två och höll på till klockan 10 eller 11. Jag sov några timmar före jobbet och några timmar efter. Då befann jag mig på botten, och först där och så var jag redo att bryta med det gamla på allvar.

Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away

Livet levs med blicken i backspegeln och jag försöker att hålla det förflutna vid liv. Jag lever i nuet, men värnar minnena av det som varit lika mycket som drömmarna om framtiden. Jag känner mig fortfarande ensam, men idag gör jag det tillsammans med mina nära och kära. Jag är fortfarande på väg och jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer fram. Jag skulle inte vilja göra om resan, men jag är tacksam för det jag fått vara med om och vart den tagit mig. Jag flyr inte längre, jag lär mig hela tiden nya saker och strävar alltid efter att bli bättre på det jag gör. Det är där jag finner meningen med livet. Jag är annorlunda, det påminns jag fortfarande om, men idag är det snarare en tillgång än ett problem. Det har varit en kamp, och jag njuter av det som en seger. Den känslan kan ingen ta ifrån mig.