Deleuze, en introduktion 3

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.


Tredje premissen: Modellen för tänkande är att alla som sysslar med vetenskap strävar efter samma mål: Sanningen. Det högsta goda anses alltså vara en klok individ som söker sanningen, vilket också är vetenskapens mål och mission. Ställer man sig bara lite vid sidan av och studerar det vetenskapliga idealet förstår man striden mellan kyrkan och vetenskapen mycket bättre, för båda strävade vid tiden för maktskiftet efter samma mål: Sanningen. Inser man detta förstår man både att och hur den där striden fortsatt. Akademins förgrundsgestalter ser sig fortfarande som rebeller som strider för ljuset mot mörkrets makter och kyrkans metafysiska anspråk, när det i själva verket är så att man försvarar makten man vann över kyrkan under upplysningen. Kampen är en kamp mot halmgubbar och väderkvarnar, för väldigt många religiösa tänkare har släppt tanken på Gud som en individ och Jesus som en person och undersöker istället möjligheterna med tron som livshållning, i KOMBINATION med vetenskapliga insikter. Sanningen är ett hopplöst begrepp och en för människan övermäktig uppgift. Det målet är och har alltid varit ett uttryck för hybris. Verkligheten är allt för komplex för att någon ska kunna resa anspråk på att sitta inne med fullkomlig kunskap om den.

Om inte förr borde det här stå klart att det är svårt att kritisera rådande bild av kunskapen, utan att irritera och trampa en rad auktoriteter på tårna. Sanningen kan per definition inte ifrågasättas och idag är det uppburna forskare som likt Påvens och Vatikanens företrädare driver den "heliga" inkvisitionen vidare, fast nu i namn av vetenskap. Det är dock samma makt och inflytande över människors tänkande man försvarar. Då var det heretiker och kättare man bekämpade, idag är det postmodernister och andra som vågar ifrågasätta vetenskapens mål och modell för tänkande: Sanningen. Det som försvaras är den enda rätta tolkningen, då av boken och idag av verkligheten. Varken då eller idag har någon vid sunda vätskor kämpat för osanningen; det har alltid handlat om hur man ska förstå tecknen som finns för alla att ta del av och som ofta kan tolkas på olika sätt. Människor har i alla tider skapat sig bilder av verkligheten, för verkligheten eller Sanningen går inte få direkt tillgång till. Kunskap är alltid ett resultat av tolkning. Att som Deleuze och andra påminna om detta är inte att föra fram alternativa fakta eller ifrågasätta verklighetens eller sanningens existens, det handlar om att kommunicera resultat av forskning. Kritiken bottnar inte så mycket i resultaten av forskningen, utan, liksom ifråga om Galileo, att postmodernismens resultat inte stämmer överens med den etablerade forskningens resultat i alla sina aspekter. Postmodernismens brott är att man vågar ställa andra typer av frågor, att man väljer att söka kunskap med hjälp av andra metoder och att man inte okritiskt köper den etablerade, naturvetenskapens alla TOLKNINGAR av forskningsresultaten. När jag ser tecken på och uttryck för detta, när krav på rättning i leden reses i min vardag i akademin kryper det i mig. Det ger mig en lätt klaustrofobisk känsla. Akademin är på många sätt ett slutet rum, som är i stort behov av vädring.

Sökandet efter kunskap får inte uppfattas som att det handlar om att leda något i bevis, tänker jag. Ingen äger kunskapen och därför handlar alla anspråk på att göra sig till uttolkare av den eller försöken att försvara kunskapen om olika uttryck för MAKTKAMP. Sanning för mig är det som fungerar, och den synen på kunskap, föreställer jag mig, är giltig även på trons område och därför finns ingen motsättning mellan kyrkan och vetenskapen. Tänk om fler kunde tänka så, både troende och ateister, hermeneutiker och positivister. Tänk om samhället blev mer lyssnande och mindre debatterande. En mer öppen, ödmjuk och nyfiken syn på både tro och vetande skulle underlätta arbetet inom både naturvetenskap, humaniora och teologi/kyrkan, tänker jag. Antingen fungerar svaren på frågorna eller också inte. Vore det så vi såg på kunskap spelade det ingen roll hur man kommer fram till svaren och fokus skulle riktas mer mot framtiden, mot det som skulle kunna bli. Jag menar att man inte borde strida för den enda vägen fram utan mer se till olika kunskapskompetenser och deras respektive användningsområden; inom naturvetenskapen vet man, inom humaniora tolkar man och inom teologin tror man. Tre olika vägar mot olika typer av svar, som alla behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Vi ska alltid sträva efter så säkra svar som möjligt, på alla frågor, men verkligheten är allt för komplex för att fångas med en enda metod och frågorna som uppstår längs vägen är allt för öppna och mångtydiga för att kunna besvaras tillfredställande med hjälp av en enda typ av svar som dessutom måste passa in i en på förhand uppgjord och strikt kontrollerad form. Även om humaniora och tolkning är den metod jag skolats i och känner mig mest hemma med är jag lika intresserad av naturvetenskapligt vetande som jag är av trosfrågor och teologi. Därför ligger mig samtalet så varmt om hjärtat. Samtala gör man inte för att komma fram till bestämda svar, samtala gör man för att nå ömsesidig förståelse, tillsammans om svar som fungerar.

Så här i Påsktider slår det mig att kunskapen kan ses som ett slags treenighet. Vetandets motsvarighet till kyrkans Gud fader, sonen och den helige ande skulle då kunna vara: Fakta, förklaring och förståelse, i samverkan med veta, tolka och tro. Samtalet, vilket jag anammat som metod och kunskapspraktik efter att ha läst och inspirerats av Deleuze, vill jag se som ett sätt att temporärt förena det oförenliga, som ett sätt att hålla samman livet som hela tiden trotsar alla försök att fånga det en gång för alla i en enda teori som förklarar allt och som fungerar överallt, alltid. En mer samtalande syn på kunskap handlar om att närma sig vetande med respekt för allt som inte går att veta och med utgångspunkten att vetandet liksom verkligheten är ett slags multiplicitet som inte går att definiera mer precist än: Fler än en men färre än många. Verkligheten är komplex, inte komplicerad. Därför behövs både kompetens att veta, tolka, tro och förmåga att mötas mellan. Verkligheten och livet är inte, det blir till. Kulturen är det som händer medan vi är fullt upptagna med att få vardagen att fungera.

Frihet är viktigt för att kunskapen som arbetet med att söka efter svar ska bli användbar, och därför är kampen mot alla typer av intolerans så viktig. Yttrandefriheten och demokratin bygger på friheten att tänka och göra som man vill, men utan respekt för helheten och alla andra går det inte att nå frihet och demokrati. Antidemokratiska rörelser måste bekämpas överallt och hela tiden. Ger man totalitära krafter handen, tar de hela armen. Det är både kunskapens, demokratins och frihetens dilemma. Det är därför är det är så viktigt att lära sig hantera komplexitet och att inse att det inte finns några enkla lösningar. De intoleranta får vara just det, om de vill, men det betyder inte att vi som tror på kunskap, solidaritet, öppenhet, medmänsklighet och kärlek, måste lyssna. De erbjuder en enkel lösning och säger sig sitta inne med Sanningen, och enkla lösningar och tydliga svar lockar de okunniga, de ointresserade och de som inte orkar bry sig. Enkla lösningar är korkade. Därför behövs det kunskap, öppenhet och frihet för flertalet. Annars skapas en grogrund för populism, som förhindrar framväxten av ett värdigare samhälle och som hämmar vetenskapens sökande efter svar som fungerar.

Att mötas i katakomberna under katedralerna och de akademiska skrytbyggena för att samtala om allt som är viktigt i livet och tillvaron och med utgångspunkten att lyssna för att tillsammans lära av varandra är ett uppror mot alla auktoriteter, ett sätt att bryta med maktens tvingande vilja att ta kontroll över kunskapen. Jag trivs där, överallt där jag kan och får tänka fritt och där det inte finns någon mall som kunskapen måste passas in i eller några färdiga svar, bara tillblivelse, reflektion och fokus på kunskapens funktion. Det vi vet vet vi, och det som är allt för vagt för att veta något bestämt om får vi tolka oss till. Och om det vi inte vet något om kan vi bara kontemplera över. Tre olika sätt att söka olika typer av svar som fungerar för att bygga ett hållbart samhälle, ett meningsfullt liv och ett vetande som fungerar.