Pendlingens dilemman och systemens makt över människor

Livet som pendlare är ingen dans på rosor, oavsett om man åker egen bil eller kollektivt. Systemen lovar runt men håller tunt, och den samlade frustrationen i samhället växer. Mycket av den tid som försvinner, vilket ökar känslan av stress i samhället, beror på strul relaterat till pendling och resande. Jag sätter här ord på mina upplevelser. Kanske är jag inte representativ; jag vet till exempel att jag är känsligare för ljud och och olika störningar än många andra, men jag tror inte jag är unik. Och oavsett anser jag att detta är saker som behöver lyftas. Jag vill överbevisas om att jag har fel (om jag nu har det) och hävdar inte att jag sitter inte inne med någon lösning.

Vad gör det med oss människor att vi av vardagens och samhällets krav på effektivitet och prestation tvingas förlita oss på system som inte håller vad de lovar? Förseningar är mer regel än undantag, och just när jag skriver detta tvärnitar pendeltåget och i högtalarna ropar konduktören att man råkat ut för tekniska problem, vilket också händer hela tiden. Toaletterna på tågen är så tekniskt avancerade, för att i teorin leva upp till alla tänkbara och otänkbara krav, att de oftast är ur funktion. De äldre toaletterna fungerar dock, liksom de gamla mekaniska dörrarna som aldrig någonsin tvingade något tåg att stå stilla på centralen. Fast det är inte dessa problem jag tänker på och vill skriva om, förseningar och tekniskt strul har jag och alla andra tvingats lära oss leva med och det går alltid att finna strategier för att hantera den typen av problem. Och det är just detta jag tänker på och oroar mig för, vad gör det med oss människor och samhällets långsiktiga hållbarhet att vi kollektivt accepterar att vi som människor tvingas anpassa oss efter systemen, istället för att systemen anpassas efter oss människor? Om systemen FAKTISKT fungerade och höll vad de lovade tror jag inte att jag hade haft några problem att anpassa mig, fast som det är nu är det människors anpassningsförmåga, tålamod och livets tvingande nödvändigheter som får systemen att fungera och det ser jag som ett allvarligt problem eftersom det tar tid och fokus från utvecklingen av unikt mänskliga kvaliteter.

Jag pendlar till och från jobbet och resan, enkel väg, tar cirka 40 minuter. Den tiden skulle kunna användas till arbete och intellektuell utveckling, fast det fungerar bara i teorin, inte i praktiken, i alla fall är det så för mig. Jag störs till exempel enormt av all den, dessutom till 90 procent helt värdelösa informationen som skriks ut i högtalarna, dessutom uppläst av en maskin. Jag förstår poängen med att dörrarna varnar för att de stängs, men varför ska de tjuta som besatt när de öppnas? Det är som teknikerna som designat systemen tänkt, better safe than sorry. Detta vet vi, att den förkrossande majoriteten av PENDLARE reser samma sträcka varje dag, samt att pendlare ofta jobbar, läser, sover eller samtalar med vänner på tåget. Varför tar man inte hänsyn till dessa kända fakta när man utformar systemen? Varje gång jag störs av höga ljud eller meningslös information tar det tid att hitta tillbaka till tråden i boken eller texten jag skriver, och eftersom samma information upprepas varje dag på både dit och hemresan störs jag redan av det faktum att jag vet att informationen kommer att störa mig. Tiden jag kan utnyttja till arbete är alltså i praktiken långt ifrån 40 minuter.

När jag satt mig på tåget och plockat upp boken får jag, om nu tåget rullar in i tid på Göteborgs Central, 10 minuter i lugn och ro. Och informationen från föraren om att detta är ett tåg på väg mot Vänersborg stör mig inte; jag förstår poängen med utropet. Fast när dörrarna stängt och ljudet tystnat dröjer det inte länge innan en mekanisk röst ropar i högtalarna: TÅG MOT VÄNERSBORGS CENTRAL, följt av en liten stund av tystnad, som precis hinner få mig att hoppas att det inte kommer mer information, innan det ropas igen: NÄSTA STATION GAMLESTADEN, följt efter bara en liten stund av (upprepad) information från föraren om vilket tåg vi sitter på, vilka stationer tåget stannar på och därefter ingående information om hur biljettsystemet fungerar. Efter snart 10 år (tror jag) anses det fortfarande finnas ett behov av att informera samtliga passagerare på tåget om hur man checkar in och ut. Det är för mig helt obegripligt, och det säger något om hur långt människor är beredda att gå och hur stor acceptansen för systemens krav är, alternativt hur utbredd liknöjdheten och resignationen i samhället är. Oavsett är det tecken i tiden att ta på allvar, menar jag. Nåväl, eftersom resan mellan Göteborg Central och tågets första stopp bara tar några minuter hörs snart i högtalarna, igen:
NÄSTA STATION GAMLESTADEN. Som om någon går av där. Vill man till Gamlestaden åker man spårvagn och slipper dessutom all meningslös och störande information. När tåget lämnar Gamlestadens station hörs strax i högtalarna: TÅG MOT VÄNERSBORG ... NÄSTA STATION BOHUS. Fast ibland ropar systemet ut en helt annan station i högtalarna. Först efter cirka 10 minuter av resan öppnar sig en möjlighet att läsa, tänka, skriva.

Sedan närmar oss nästa station och tankarna slås i spillror av utropet i högtalarna: NÄSTA STATION BOHUS. Och när tåget rullar igen: TÅG MOT VÄNERSBORG ... NÄSTA STATION ÄLVÄNGEN. Antingen innan vi kommer till Bohus eller mellan Bohus och Älvängen vill föraren se biljetten, och det kan jag förstå och måste så klart acceptera. Allt som det finns någon mening med förstår jag kan jag acceptera. Jag vill ha en helt tyst resa utan störmoment, men det är jag och jag vet att det är ett orimligt krav. Det är den MENINGSLÖSA informationen jag reagerar på. Den inte bara stör vardagen, den riskerar även att leda till fördumning. Tänker på hur det är i USA där företagare och andra riskerar att stämmas om de inte informerar om ALLT.: Jasså, kaffet var varmt och när jag hällde det över mig fick jag brännskador och det är ditt fel!? Eller, det stod inget om att man inte kunde dricka vattnet i toalettstolen, och jag blev magsjuk, därför stämmer jag dig. Och så vidare. Som människa måste man lära sig ta ansvar och vara kritisk, annars förvandlar man sig till en lallande idiot, alternativt till en maskin och inget av alternativen är hållbara.

Om det var så att man var konsekvent med informerandet, om man faktiskt fick information om allt, det vill säga inte bara självklarheterna utan även om det man faktiskt undrar över. Varför står vi stilla mitt på spåret? Då är det tyst i högtalarna, och klockan tickar. Konsekvensen blir att den normala resan till och från jobbet fylls av överflödig information som några enstaka resenärer bara i undantagsfall är intresserade av och behöver, medan den information man som resenär faktiskt behöver och är intresserad av undanhålls en. 

Det är som att det är en maskin som analyserat önskemålen från resenärerna och tolkat önskemålet om tydlig information som många uttrycker som att man vill informeras om allt som går att informeras om, istället för det man som resenär faktiskt behöver få information om. Det är befogat att ropa ut stationerna, men bara strax innan man kommer fram. Och det är möjligt att påkalla resenärernas uppmärksamhet med ett pling, följt av stationens namn. Det räcker, och den som behöver mer utförlig information kan tala med tågvärden. Istället väljer man att förmedla irriterande utförligt och adresserar resenärerna som de vore svagbegåvade.

Som sagt, jag är kanske känsligare än de flesta, men jag tror varken att jag är unik eller att detta sätt att agera INTE påverkar utvecklingen. Dels stör alla ljud överallt koncentrationen, dels hämmas den intellektuella utvecklingen av allt fler allt oftare behöver tänka själva. Steg för steg och alltid med goda intentioner automatiseras samhället och människorna och allt fler fjärmar sig allt mer från det mänskliga genom att maskinernas påstådda effektivitet och ofelbarhet blir normen som alla har att anpassa sig efter. Jag skriver för att lufta min oro och för att värna det unikt mänskliga.