Livet, en bildningsresa 2

Läser vad Sven-Eric Liedman skriver i DN, om individualism. Han menar att vi är i skriande behov av nya sätt att se på människan och meningen med livet. Vad fyller vi dagarna som tilldelats oss med för innehåll? Det spelar roll! Man ska inte vara egoistisk sägs det, man ska dela med sig och vara generös. Jag instämmer, så klart; men mycket talar faktiskt för att egoism är något man föds med och då är det kanske bättre att vidga tanken och inkludera fler, än att försöka öka generositeten. Och det är där som bildningen kommer in. Det är i alla fall så jag tänker innan jag börjat läsa på allvar, vi får se vart det tar vägen.

Ordet ”individualism” dyker först upp i 1820-talets Frankrike och då som synonym till egoism. Alexis de Tocqueville gjorde det mer allmänt känt genom sin bok om demokratin i USA (1835). Han tyckte sig se att människor i det nya landet vände sig bort från gemensamma angelägenheter och bara brydde sig om sitt eget.

Tänker på Spinoza, som jag tror mig förstå säger att bara den som lever i ett samhälle kan odla sin individualitet och att individer bara kan vara autonoma genom att ingå i en social gemenskap, vilket betyder att man måste ge upp en del av sin individuella frihet. Livet är fyllt av den här typen av paradoxer och den som tänker att det handlar om antingen eller tänker fel, allting handlar om blandningar av mer eller mindre av både och. Samhället är en förutsättning för individens frihet och valfrihet. Om allt är upp till mig begränsas jag eftersom ingen kan vara uppmärksam och ta hänsyn till allt. Följaktligen har den som säger att skatt är stöld fel, eftersom skatt är den avgift vi alla betalar till varandra för att kunna vara fria. Bara ignoranta egoister och självförhärligande narcissister kan få för sig att de klarar sig själva, och om den tanken sprids i samhället löses det upp inifrån. Intressant att redan Tocqueville insåg detta. Sedan föll insikten tydligen i glömska.

Individualismen går sedan skilda öden till mötes i olika kulturer. Den ena extremen utgörs av Tyskland, där den verkliga individen i romantikens anda blir den allsidigt utvecklade, särpräglade människan, ”geniet”. Individen är alltså ett mål för den enskildes utveckling och ofta också för hela samhället. Så är det för Karl Marx som framhåller den fullgångna individualiteten som utvecklingens mål. En sådan tanke lever länge vidare i folkbildningsorganisationerna.

Kunskap är bara delvis makt, och det är aldrig en förutsättning för klokskap och godhet. Vetande har dock alltid potential att leda till förändring. Samhället investerar i utbildning av en orsak, och länge vad den orsaken just tanken att kunskap är makt och att utbildning är basen för samhället, som allt annat byggde på. Sedan slog individualismen och egoismen rot i medborgarnas medvetande och blev till norm. Det avreglerades och nedmonterades, sparades och effektiviserades. Skatten sänktes och utbildning förändrades från något man gjorde för att lära till något man valde och fick. Symptomatiskt nog är det den kommunala skolan som fortfarande håller kunskapens fana högt, medan friskolorna lever på kundnöjdhet som uppnås genom att salta betygen för att hålla alla på gott humör. Individualismen som folkrörelse ger oss ett narcissistiskt samhälle och vänder intresset inåt mot egot, vilket gör att världen och de andra betyder allt mindre eller uppfattas som hot. Det är ingen framkomlig väg, varken för individen eller samhället.

Den andra extremen representerar USA. Enligt Steven Luke, författare till den mycket spridda boken ”Individualism” (1973 och 2006), blir den dominerande innebörden där alltsedan sent 1800-tal ”den amerikanska drömmen” om den enskilde som är sin egen lyckas smed.

Så länge det amerikanska SAMHÄLLET fanns där som ett slags klangbotten och fördelade makt och erbjöd grundtrygghet fungerade det hyfsat, USA var länge drömlandet där "alla" kunde lyckas. Idag när samhället lösts upp och egoismen fått fäste växer protektionism, populism. Det tydligaste tecknet på det är att den mest karismatiska ledaren får makten; inte den mest kunnige och kompetente. Fast det spelar inte så stor roll eftersom det enda som spelar någon roll är hur det går för mig, verkar allt fler tro. Vi vet alla hur det går: åt skogen. Utan ett samhälle i botten kan ingen individ ta del av sin frihet och agera autonomt. Det är dumheten och tomheten som segrar ...

Det är inte svårt att se att det är den amerikanska innebörden som segrat, nu tillspetsad under de senaste decenniernas drastiska ekonomiska avregleringar. För dess livligaste försvarare är individualiteten inte ett mål utan en utgångspunkt för varje reflektion om samhället. Vi föds som individer, och vi dör som individer hur vårt liv än artar sig. Så är det, och så bör det också vara. Ideal och verklighet flyter samman, och minsta hot mot verklighetens valfrihet bör undanröjas.

Paradoxen är dock som sagt att individ blir man alltid i ett socialt sammanhang. Vad är individualiteten värd om ingen annan ser och erkänner mig som just individ? Individualismen må vara en framgångsrik idé, men att tanken blivit framgångsrik är ett varningstecken på att kunskapen förlorat sitt värde. Populismens framgångar är en framgång för dumheten och känslan, som alltid segrar över intellektet om den inte motas i grind av bildning. Kunskapens värde är INTE ekonomiskt, det handlar om en investering i framtiden och är en förutsättning för ekonomisk framgång, för såväl individer som samhällen. Det kan låta dyrt att satsa på bildning, men det är ingenting i jämförelse med vad det på sikt kostar att släppa egoismen fri, öppna upp för populism och bygga murar.

I den besynnerliga debatten om den svenska skolan är det bland individualismens tillskyndare föräldrars och ungas valfrihet som framstår som det högsta värdet, och den nuvarande, unikt svenska ordningen med svällande skolkoncerner framhålls som en förutsättning för att bevara denna valfrihet. Ju klarare det framgår vilken avgörande betydelse hemmiljön har i den nuvarande skolan, desto kraftfullare blir försvaret för systemet. Även de som har sämst förutsättningar har ju valfrihet!

Låt oss avskaffa betygen, för kunskapsutvecklingens skull, tänker jag. Inför inträdesprov och lägg ansvaret för lärandet där det hör hemma, hos eleverna. Det är bara ett problem i ett individualistiskt samhälle där man får skylla sig själv. Om alla vet att man måste ta ett eget ansvar men att man gör det tillsammans med andra kanske valfriheten verkligen skulle fungera kvalitetsdrivande eftersom kunskapen då skulle stå i centrum. Idag gör vi tvärtom, vi utvecklar kollektivt en individualism som fjärmar oss mot varandra och löser upp grunden för samhället, och så kallar vi det valfrihet, när det i själva verket handlar om att legitimera ignorans och arrogans.

En ännu skarpare variant av det härskande tänkesättet är den fria lönesättningen inom allt fler yrken. Svenskt Näringsliv drömmer om att slippa fackliga förhandlingar över huvud och låta lönen helt och hållet bli ett resultat av företagets bedömning av varje enskild arbetstagare.

Allas krig mot alla blir en kamp mot botten, och INGEN tjänar på sikt på det sättet att tänka. Betänk att majoriteten tror sig vara mer kompetenta än resten, vilket är omöjligt. Vi är alla som de flesta andra och tjänar därför både som kollektiv och individer på att ta hand om varandra. Om jag väljer att försöka växa genom att sänka andra sjunker vi alla, men eftersom världen då vänts upp och ner ser det för den ignorants, obildade egoismen ut som att hen är en vinnare. Symptomatiskt är Svenskt Näringslivs syn på utbildning att det är bortkastade pengar för samhället. Inte så märkligt eftersom profithungrande arbetsgivare tror sig tjäna på att dumheten växer och sprider sig efter som lönerna hålls nere på det sättet; de förstår inte eller ignorerar det faktum att det förr eller senare slår tillbaka på dem själva. Ekonomin är dynamisk och ingen kan följa dess lagar. Det är när den starke och privilegierade hjälper den svage som båda kan växa och både samhället och ekonomin kan blomstra, till ALLAS nytta.

Men det finns också ett stort, kanske växande motstånd mot de extrema formerna av denna individualism. Motståndet saknar bara en slagkraftig vokabulär. Vem vill direkt vända sig mot individernas rätt att själva välja sin väg? Vem vill sträcka ut ett finger åt hederskulturens utplåning av unga människors rätt att fatta de avgörande besluten i sina liv? Vem vill låta enskilda människor försvinna in i förtryckande kollektiv?

En förkrossande majoritet av jordens befolkning vill varandra väl, men när maktförhållanden förskjuts och några få tilldelas mycket mer inflytande och pengar än de flesta blir samhället förvridet. Demokratin styrs av folket, men om ojämlikheten bland folket som helhet är allt för stor sätts demokratin ur spel och det privilegierade fåtalet får fler valmöjligheter på bekostnad av majoriteten. Motsättningen som ställs upp ibland mellan kollektivet och individen är falsk och uttrycker snarare de privilegierades paranoida rädsla att bli av med SINA privilegier. Jämlikhet handlar inte om att försvinna in i ett förtryckande kollektiv. Jag förstår att det känns så och att skatt kan uppfattas som stöld, men det är och förblir en KÄNSLA; den privilegierades patetiska och emotionella motstånd mot förändring. Hen och hens likasinnade använder all sin makt och allt sitt inflytande för att få resten av medborgarskaran att se det de ser, och när det inte går blir de föraktfulla och vänder sin frustration mot en förment yttre fiende: invandrarna. Det är enkel och grundläggande psykologi. Därför håller jag med Liedman när han skriver följande.

Ett första steg mot en lösning ligger snarare i att ifrågasätta den typ av individualism som nu härskar i snart sagt hela världen. Någorlunda välbärgade länder framstår först och sist som gigantiska varuhus där utbudet är gränslöst. Med pengar kan man köpa vad som helst. Även för den fattige är en eller annan torftig vara åtkomlig, och utanför portarna hukar tiggarna i förhoppning om att något litet ska sippra ner till dem.
Redan barnen fogas in i denna kultur. Man är vad man köper. Även det fattigaste barn är åtminstone värd en skolpeng. Med den inhandlar föräldrarna en plats i den obligatoriska skolan.

Skolpengen är verkligen det sämsta av två världar. Det är ju inte en peng som man använder för att köpa möjligheten till utbildning, det är ett galet sätt att använda skattemedel eftersom det allmänna ansvarar för samhällets långsiktiga förvaltning, inte för individens kortsiktiga behovstillfredsställelse. Om det verkligen var valfrihet man ville erbjuda borde samhället arrangera för det, eftersom det kostar pengar. Priset för valfriheten döljs nu av det kapitalistiska systemet där den svage offras. På en fungerande marknad tar företagare risker och bär sedan kostnaden för dessa, alternativt inhöstar vinsten. På den så kallade skolmarknaden (som inte är någon marknad) tar samhället alla risker och skattebetalarna får stå för kostnaderna medan företagen plockar ut vinsterna, ofta ut ur samhället för att undvika beskattning. Det finns ett motstånd mot detta sätt att tänka. Folk i allmänhet är motståndare till vinstuttag i verksamheter som finansieras med skatter. Och de flesta är överens om att något behöver göras.

Den enda utveckling som en människa kan genomgå i ett sådant samhälle är den ekonomiska. Man kan bli rikare och konsumera mera, man kan förlora sitt jobb eller bli sjuk och tvingas in i de allt oginare systemen för arbetslösa och sjuka.

Och högt ovanför alla löntagare svävar den stora kapitalägarna, lika obeskattade som andra luftfarkoster.

För att lyckas i ett EKONOMISKT system krävs resurser och tur; alltså är det bara de redan gynnade som kan skörda och få del av välståndet, som över tid allokeras hos allt färre som blir allt rikare. Klyftorna växer och det sliter isär samhället inifrån. Allt fler blir allt mer jagade och tvingas därför i den mördande konkurrensen fokusera allt mer på sin akuta överlevnad. Det samhälle som idag växer fram gör allt fler, allt tydligare till egoister. Människan föds beroende av omsorg från andra, och det är inte som går över. Individualism är en förvärvad egenskap, en effekt av konkurrens och påtvingad valfrihet. En naiv längtan och en omöjlig dröm. Samhället skapas tillsammans med medborgarna och därför är tecken på sjunkande skolresultat och växande klyftor allvarliga tecken som angår oss alla, det finns inga enkla lösningar och det är absolut inte invandrarnas fel. Rädslan för det främmande är en försvarsreaktion, en konsekvens av alienation och den bristande känslan av att vara det i ett sammanhang som individualismen oundvikligen leder till. Ensam är inte stark, det kan man bara bli tillsammans och genom att stå på jättars axlar. Och jättarna är tidigare generationers tänkare. Därför är livet en bildningsresa, som inte handlar om varumärkesbyggande och jakt på pengar, klick och likes.

Så mycket intressantare och värdigare vore inte ett liv där människor kan genomgå en verklig utveckling, en utveckling som innebär en förändring av henne själv och inte bara av hennes ägodelar! Då är hon inte en individ från början utan individ blir hon steg för steg, med en alltmer markerad särprägel. Då är livet ett bildningsprojekt och inte ett upphandlingsprojekt.

Jag instämmer i dessa kloka ord. Kunskapsskolan måste återupprättas, men det kan bara ske genom att bildning uppvärderas i samhället, vilket är svårt när många har fått för sig att de är smartare än en femteklassare eller att skolans uppgift är att utfärda betyg och examina så fort och effektivt som möjligt. Alla har ett ansvar för att inse och arbeta för en individualism som bygger på och främjar gemenskap. Bildning är ett kollektivt projekt som blir mer värdefullt och användbart ju fler som ansluter sig till det och delar med sig av sina kunskaper. Kunskap som inte delas med andra är ingenting värt, den gör bara ensamheten så mycket mer påtaglig, vilket underblåser rädslan för förändring och det okända. Bildning är broar och bryggor som knyter håller ihop samhället för människor närmare, både varandra och historien samt framtiden som skapas gemensamt. Som sagt, individens frihet kan bara garanteras av samhället och därför är skatt inte stöld utan en investering i både den egna och den gemensamma framtiden. 

Friheten blir inte bara valfrihet utan friheten kommer också och främst att gälla de stora livsvalen – utbildningar, arbeten, kärleksrelationer, vänskaper, solidariteter, livsstilar. Till och med dessa stora steg sjunker i dag lätt ner i varuvärldens berusande enahanda, inte för att utvecklas. Man utbildar sig och jobbar för att tjäna pengar. Man väljer någon att älska ungefär som man väljer en vara med full bytesrätt.

Konkurrens, konsumtion och drömmen om evig tillväxt tar fokus från livet och det som är viktigt, det vill säga vardagen och det som är här och nu. Visst ska man drömma, men narcissistiska drömmar om homogena samhällen och stängda gränser är ohållbara. Det är en en förvriden, verklighetsfrämmande feberdröm. Bara genom att ge kan man få det som är viktigt och värdefullt i livet: kärlek, gemenskap, kunskap och trygghet. Alla tankar på motsatsen bottnar i kortsiktighet, okunskap eller illvilja. Livet är en bildningsresa för alla, men vart resan tar en och vad livet och samhället fylls med för innehåll bestäms av en själv, tillsammans med alla andra.

En dröm om en annan och intressantare individualism är inte en dröm om ett förflutet samhälle där allt var bättre utan en dröm om en mer avancerad civilisation där vi får möjlighet att växa.

Ja, och man växer som människa genom att hjälpa andra och ta hand om de svaga och mindre lyckligt lottade. Framtiden är öppen och den blir till genom våra drömmar som både öppnar och stänger vägar fram. Vi får det samhälle vi förtjänar och försöker vi förverkliga omöjliga drömmar rasar bygget förr eller senare. Det är inte och det kommer aldrig att bli invandrarnas fel, hur lockande den tanken än må vara för den som inte tänker längre en näsan räcker och som bara ser till sin egen smala lycka utan att inse att den bygger på andras arbete och ömsesidig omsorg om det gemensamma.