Idealisering av säkerhet, scientism och mänskligt övermod

Tvärsäkerhet är en dygd idag och ju säkrare man är desto bättre. I teorin håller jag så klart med, men vi lever i en komplex verklighet som sällan anpassar sig efter kartorna som människor använder för att orientera sig i tillvaron med. Kanske måste varje ny generation lära av sina egna misstag, men vissa erfarenheter från de som varit med ett tag är det bra dra lärdom av. Och idealiseringen av säkerhet ifråga om kunskap en sådan viktig lärdom. Företrädare för anti-genderrörelsen till exempel, hävdar ihärdigt att genusforskare ska ta hänsyn till biologi: för att forskning otvetydigt visar att det finns skillnader mellan könen. Det anses alltså räcka att kunna påvisa skillnader som finner stöd i vetenskapen för att kritiken man för fram ska anses giltig. Vad skillnaderna betyder i praktiken anses däremot vara av underordnad betydelse, det viktiga är att man har SÄKER kunskap som ställs mot genusforskarnas förment osäkra kunskap.

Det är lätt att förföras av statistik och jag förstår lockelsen med Big Data, men det är representationer av verkligheten som dessutom utgår från en generell nivå. Kritiken jag har mot detta sätt att tänka och agera handlar om att det förlamar samhället och tar död på dynamiken. Jag vill se en mycket mer levande och dynamisk kultur, ett mer förlåtande samhälle, för det leder som jag ser på det till en mer hållbar framtid. Vetenskap har alltid handlat om att nå så säker kunskap som möjligt, och det gäller över hela linjen. Säkerhet är utgångspunkten för verksamheten, inte ett mått på kvalitet! Om säkerhet uppfattas som ett tecken på vetenskaplighet kommer instrumentell rationalitet och scientism att bli norm och vi får ett oresonligt, iskallt samhälle där människorna får anpassa sig efter systemen, snarare än tvärtom.

Vill vi ha ett verkligt hållbart samhälle måste vi tänka och göra tvärtom mot vad vi intuitivt känner att vi måste göra. Ju mer jag studerar kultur och kulturella processer desto mer övertygad blir jag om att det är sanningen. Jag har emellertid ingen evidens, för hur samlar man in ett material som går att använda för att bevisa att samhället är komplext, att all kulturell förändring är icke-linjär? Det går inte att bevisa att säkerhet är riskabelt, men det går att visa. Som kulturvetare bevisar jag inte, jag visar genom att peka på saker och företeelser som finns runtomkring oss, om vi bara kan förmå oss att öppna ögonen.

Ibland, eller snarare väldigt ofta, är det bättre att presentera ett osäkert, ofärdigt eller till och med felaktigt resultat, om det är kultur man vill undersöka. För det triggar mottagaren att läsa/förhålla sig kritiskt, tvingar hen att studera sin samtid, sin omgivning, den kontext hen lever i på ett mer medvetet sätt. Där säkerhet blir ett ideal och osäkerhet betraktas med misstänksamhet riskerar det att fler accepterar alla resultat säkra resultat okritiskt och helt utan hänsyn tagen till konsekvenserna av att just det hålls för sant. Detta är kärnan i min argumentation för kulturvetenskapens värde och dess resultats användbarhet. Jag vill engagera fler i tillblivelseprocessen som vi alla är en del av. För kultur skapas genom kollektiv handling. Kultur kan sägas vara en resa, mot framtiden. Men eftersom framtiden inte finns innan den realiserats är det olyckligt att söka säkerhet eftersom det bara går att säga något säkert om det som varit. Vill vi skapa en bättre framtid måste vi vara ödmjuka inför verklighetens komplexitet och tillvarons oöverblickbarhet. Säkerhet är en omöjlig dröm och det måste den förbli, annars riskerar vi att kvävas av kontroller och hopplösa krav. Skolan, arbetslivet och samhället behöver lära sig hantera osäkerhet, inte vara fixerad vid säkerhet, för det går aldrig att kontrollera kulturen.

Det är sällan något är säkert här i världen, och även om trygghet är ett fint mål är det ofta just ett mål att sträva efter och inget man har. Att känna sig trygg är aldrig detsamma som att verkligen vara trygg. Jag vill hävda att det till och med är så att säkerhet och trygghet är ganska problematiska begrepp. Det enda som är säkert här i världen är att ett plus ett är två, och att vi ska dö. Allt annat är mer eller mindre osäkert. Då, menar jag, är det bättre att lära sig hantera osäkerhet och att tillägna sig metoder för att upptäcka paradoxer i livet, samhället och världen. Strävan efter trygghet och idealiseringen av säkerhet leder allt för enkelt till ett bedrägligt tillstånd av ouppmärksamhet som kan leda till sårbarhet, om/när problemen dyker upp. Bättre vore om fler kunde acceptera och lära sig se tillvarons karaktär av ständigt och genomgripande förändring, och att detta är det enda säkra vi kan veta/säga om framtiden. Förändringen som världen blir till i och genom är icke-linjär och omöjlig att på längre sikt beräkna. En sådan insikt leder till att säkerhet aldrig kan utlovas. Och inser man detta förfogar man plötsligt över ett mycket potent verktyg för att se igenom maktordningarna som finns och upprätthålls överallt. Den som utlovar trygghet och som blir litad på han eller hon kommer att få makt. Men den makten är bedräglig och byggd på lösan sand. Den makten uppstår i och genom att den som litar på frivilligt går in i en underordnad position. Den som utlovar trygghet och gör anspråk på att bli litad på i frågor som rör framtiden söker makt, medvetet eller omedvetet. Konsekvensen, om man litar på hen, är att man ger hen makt. Och det kan ju kännas tryggt, men vad händer om det oväntat oväntade inträffar? Då står man där ensam och utlämnad. Hur man än gör är man med andra en förlorare om man litar på någon som säger sig veta.

Jag anstränger mig noga här, för att inte resa några sådana anspråk. Om framtiden kan ingen veta något. Framtiden blir till i ord och handling, icke-linjärt, kommunikativt. Interaktion mellan många olika aktörer, det är vad framtiden skapas av. Jag undersöker och pekar på förutsättningarna för det som skall komma att bli vår gemensamma framtid. Men hur det blir, det vet jag inget om. Ingen kan veta. Motivet för detta statement, för detta förhållningssätt, är att det leder till ökad reell trygghet. Och det är ju det vi strävar efter. Riktig trygghet. Den som lärt sig hantera tillvarons osäkerhet, den som förstår hur öppna, icke-linjära processer fungerar, han eller hon kommer att stå bättre rustad för det som komma skall, oavsett vad tillblivelsen resulterar i. Det är en annan trygghet än den som tvärsäkra forskare som hänvisar till statistik utlovar. Det är trygghet som kan bäras inombords och som går att ta med sig och hämta stöd i överallt, alltid. Det är en trygghet som inte är beroende av någon annan.

Genom att acceptera världens oförutsägbarhet ökar chansen att känna trygghet. Och det ökar dessutom känsligheten för och uppmärksamheten på allt det som är kontingent i tillvaron. Därför leder denna livshållning inte bara till ökad trygghet, den medför också att man får verktyg för att arbeta med förändring och gör att man lättare förstår vad som går att förändra. Därmed kan man verka för alternativa tillblivelser. Man kan lättare vara med och påverka blivandets riktning, men aldrig dess resultat. Ingen enskild aktör kan påverka världens, samhällets eller kulturens riktning. Förstår man detta förstår man hur världen fungerar. Och tryggare än så går inte att bli. Det är vad vi arbetar med inom kulturvetenskapen; vi undersöker möjligheterna för en annan form av trygghet. Av kulturvetare får man sällan höra det man vill höra, men man får däremot tillgång till verktyg som man kan använda på egen hand för att lösa de problem man har.

Den som är säker kan räkna med att få fler som lyssnar än den som är öppet osäker. Det är en iakttagelse jag funderar på ofta och därför skriver jag återkommande om fenomenet. Oavsett vad man talar om kommer den som är säker, eller den som i alla fall ger ett säkert intryck, den som inte tvekar eller svävar på målet, att betraktas som mer tillitsfull. Den reaktionen, det bemötandet, har inget med ämne eller fråga att göra, det bara är så. Det bör vi reflektera över, om vi verkligen vill ha kunskap som är hållbar och som fungerar, om vi verkligen vill veta. För det finns massor av saker i världen som inte går att uttrycka sig tvärsäkert om, av det enkla skälet att det handlar om företeelser och fenomen som är vaga till sin natur. Om vi då idealiserar och beundrar den som uttrycker sig med tvärsäkerhet och värderar denne högre än den som är osäker kommer det att påverka synen på kunskap och i förlängningen samhället och dess hållbarhet.

Tvärsäkerhet som mål för vetenskapligt arbete är förkastligt. Eller vänta lite, att uttrycka sig så leder tanken fel, det jag menar är att eftersom vi människor verkar ha lättare att lyssna på och ta till oss det som sägs med säkerhet, av den som utstrålar självsäkerhet, kommer vi att ha svårt att hantera forskningsrön som är vaga. Framförallt kommer vi att få problem med att ta till oss tvärsäkra uttalanden, byggda på solid forskning, om det som är vagt till sin natur. Som kunskap om kultur, till exempel. Viktigt vetande om det som är komplext såsom kultur, hållbarhet, kunskap eller lärande kommer att tas emot och uppfattas som problematiskt och när det ställs mot tvärsäkra tankar (oavsett hur dessa ser ut eller hur vetenskapligt förankrade de är) kommer kunskapen om det vaga att förlora i förklaringskraft och dess förmåga att nå ut påverkas menligt. Hur behagligt det än är att lyssna på en tvärsäker och retoriskt skicklig presentatör är det lika fullt förrädiskt. Åhörare invaggas oerhört lätt i falsk säkerhet, och den som är kritisk eller tveksam till innehållet som presenteras, han eller hon måste upparbeta kraft och mod för att resa invändningar. Detta är en konsekvens av människans biologi, det är så vi är och fungerar. Det är en förutsättning för människans sökande efter bra och användbar kunskap om livet, inte ett ideal att sträva efter. Kunskapen måste anpassa sig efter verkligheten, inte tvärtom.

Säkerhet tenderar att förstärka argumenten som förs fram. Och det motsatta gäller för den som väljer en annan metod för att presentera sina tankar. Lite frustrerande, men det är som det är. I samhället och inom akademin idag förväntas man som sagt vara tvärsäker. Dyrkan och idealiseringen av den som är trygg, den som pekar med hela handen, som vet vad han eller hon vill, och som har förmågan att få sin vilja igenom. Hen kan vi lita på, hen förlöser oss från oron och lättar vår ångest över tillvarons osäkerhet och framtidens ovisshet. Den som säger sig veta lyssnar man på, för att det är inprogrammerat i oss. Och den som söker pengar för sin forskning måste vara säker på sin sak och den som lovar mest, med störst säkerhet, hen kommer att erhålla anslag i den mördande konkurrensen. Och den som lyckats i konkurrens, den kommer att hyllas som en hjälte. Att kunskapen vi får är oanvändbar och att detta förfarande gör att kunskap som vi verkligen behöver går förlorad är en insikt som är svårt att uppmärksamma. Ett av livets alla paradoxer och moment 22.

Konsekvenserna av att tvärsäkerhet upphöjts till norm i samhället borde uppmärksammas och beforskas, men det är en fråga utan givna svar, ett komplext problem som har med kultur att göra och som därför är vagt till sin natur. Att formulera frågan som en forskningsfråga med chans att nå framgång i konkurrensen om medel är svårt, långt svårare än att forska om ämnet. Lika fullt är det kunskap vi behöver för att kunna ändra på synen på kunskap och vad som är en bra forsknings- och utbildningspolitik. En förutsättning för att nå bättre och mer användbar kunskap är att anamma ödmjukhet och problematisera det övermod som dyrkan av säkerhet underblåser.