Det är inte tekniken som utgör hotet, det är människan

Under veckan här har jag med växande förundran och oro läst boken The Rise of the Robots, av Martin Ford. Bokens undertitel är: Technology and the Threat of Mass Unemployment, och den har belönats med priser och fått mycket positiv uppmärksamhet. Jag köpte den när den kom men den har blivit stående i bokhyllan. På Adlibris hemsida läser jag följande om boken.

If a 'robot' could do your job quicker than you and better than you for no pay, would you still be employed? Today it's travel agents, data-analyst and paralegals whose jobs are under threat. Soon it will be doctors, taxi-drivers and, ironically, even computer programmers. Without a radical reassessment of our economic and political structures, we risk the implosion of the capitalist economy itself. In a frightening tour of artificial intelligence's rapid advances, technology expert Martin Ford draws on a wealth of economic data from both the US and the UK to outline the terrifying societal implications of the robots' rise. From health and education to finance and technology, his warning is stark: any job that is on some level routine is likely to be automated and if we are to see a future of prosperity rather than catastrophe we must act now.

Boken har verkligen väckt en hel massa tankar, som jag här ska försöka sätta på pränt och reflektera över. Jag läser boken som en berättelse om samhällets inneboende strävan efter kontroll, en berättelse om tilltagande territorialisering för att tala med Deleuze. Jakten på effektivitet är objektiv och känslokall och rörelsen drivs inte av någon. Boken riktar in sig på konsekvenserna och identifierar inga skurkar, vilket är dess styrka. Det är en berättelse om vad som händer när ekonomiseringen drivs till sin spets; förr eller senare kommer den att riktas mot människorna som ger rörelsen dess energi genom sin längtan efter att tjäna pengar och bli rika. Den heter The Rise of the Robots, men den handlar om människor och människor beslut och dess konsekvenser. Datorerna är och kommer aldrig att utgöra ett hot, det är människors aningslöshet inför den tekniska utvecklingens olika konsekvenser som skrämmer; samhällets kollektiva oförmåga att tänka långsiktigt och kritiskt utgör hotet, som jag ser det och boken ger stöd för den uppfattningen.

Än så länge är "allt" intresse inriktat mot vinsterna med utvecklingen av ny teknik och automatiseringens möjligheter. Datorer kan idag göra allt fler uppgifter som man för bara några år sedan tänkte sig att bara människor skulle kunna göra. Datorer används till exempel, läser jag i boken, för att bedöma uppgifter på universitet i USA och England. Och även om man inte hör riktigt lika mycket om fenomenet MOOC så är det så att ekonomiansvariga på högskolor och universitet i Sverige ser fördelar med stordrift och kör man kurserna på nätet kan man sänka hyreskostnaderna på campus. För att ställa den bilden mot en annan bild, för att ge perspektiv, undrar jag vad som händer om och när datorerna både kan skriva och läsa. Frågan vi måste ställa oss är ifall vi tycker det är intressant och önskvärt att datorer tävlar mot varandra i schack, GO och Jeopardy? Jag har i alla fall svårt att se värdet med det, och om man inte tycker det är okej att maskinerna gör det ena ska de heller inte göra det andra. Det är ett faktum att robotiseringen och automatiseringen av samhället gör allt fler arbetslösa, och som altid är det en utveckling kantad av goda intentioner. Självklart är det inte okej att slösa med pengar, men en baksida med utvecklingen som pekas på i boken är att arbetarna som tidigare sysslat med tillverkning också är konsumenter av varorna som produceras. När allt fler får det alt kärvare ekonomiskt kommer det förr eller senare gå ut över efterfrågan på det som maskinerna tillverkar, och kommer oundvikligen att slå mot hela ekonomin och drabbar även arbetsgivare och kapitalägare som hittills tjänat på effektiviseringsjakten och nedskärningarna. Boken ställer den berättigade frågan om vi nu befinner oss i ett omvänt läge i förhållande till den begynnande industrialismen. Det berättas att när Henry Ford introducerade löpande-bandet 1914 fördubblade han de anställdas löner, vilket gjorde att de hade råd att köpa bilarna som producerades. Den typen av reformer ledde till en exempellös ekonomisk och social utveckling som nu på kort tid håller på att utsättas för hot när kapitalägare slutar tänka långsiktigt.

Maskinerna är perfekta arbetare, men de är och kommer aldrig att konsumenter som ökar efterfrågan och eftersom ekonomin drivs av tillväxt utgör automatiseringen ett hot mot tillväxten, om man inte inför system för omfördelning av effektiviseringens enorma vinster som idag endast tillkommer ett krympande fåtal enormt rika kapitalägare. Medborgarlön är en lösning som förs fram i boken. En sådan reform skulle gynna även kapitalägarna som idag bara ser till vinsterna som automatiseringen av produktionen ger. Fast om alla företagare tänker så finns snart inga konsumenter som kan köpa varorna. Det blir en jakt mot botten där alla, förr eller senare blir förlorare.

Varför automatiseras samhället allt mer? Vad är det för dröm man jagar? Vet vi ens, eller anses det självklart? I så fall är det ju enkelt att vara öppen med varför, och när den saken klargjorts kan vi diskutera saken och utvecklingens hot, möjligheter, problem och förtjänster. Jag hör dock bara att vi MÅSTE effektivisera, aldrig varför?! Jag tror så här, jag ser strävan efter automatisering och utvecklingen av artificiell intelligens som en variant på människans eviga längtan efter det omöjliga. Människan saknar skydd mot drömmar om enkla lösningar som, om de fungerade skulle innebära fantastiska möjligheter. Exemplen på detta är många genom historien. Drömmen om en Perpetuum Mobile som skulle lösa alla energiproblem, jakten på De vises sten och pseudovetenskapliga experiment inom alkemi för att skapa guld, är varianter människans strävan efter det man inrest inne vet är omöjligt, men som man ändå inte riktigt kan låta bli att lockas av och dras in i. Den utvecklingen har genom hela mänsklighetens historia löpt parallellt med utvecklingen av vetenskapen och kunskap. Människor styrs som bekant av både affekt och intellekt; bara maskiner är helt igenom rationella. Jag säger inte att vi ska förbjuda robotar eller hindra utvecklingen, men jag efterlyser en allsidig diskussion om olika aspekter av automatiseringen. Det är aningslösheten hos försvararna som skrämmer mig; människans beredvillighet att anpassa sig efter den norm som växer fram i samhället och som allt tydligare utgår från maskiner istället för människor.

Det är inte konstigt att det blir så för när människor allt oftare och allt mer, både i arbetet och på fritiden, interagerar med maskiner och när allt mer kunskap, i en ökande takt dessutom, överförs från människor till system, i jakten på effektivitet och lönsamhet, påverkas människorna och kulturen som växer fram mellan oss och som vi både påverkas av och är med om att påverka. Det är människor som tillverkar robotar och datorer, som försöker utveckla artificiell intelligens, det är människor som ser den mänskliga faktorn som ett problem som måste elimineras snarare än en förutsättning att ta med i beräkningen. Det är inte robotarna som håller på att ta över, det är människorna som lämnar över och straffar ut sig själva. Jag kommer aldrig att förstå eller kunna acceptera att det är människorna och inte maskinerna som tvingas anpassa sig. Jag är humanist och försvarar humanismens unika värden, och det kommer jag inte att sluta göra bara för att jag skriver mina texter på en dator.

Med förfäran står jag vid sidan av och ser ett samhälle fyllt av allt mer systemanpassade människor växa fram, istället för människoanpassade system och maskiner. Om tekniken lämnades helt åt sin egen inneboende förmåga skulle allt snart braka samman i en skräll, men drömmen om att kunna skapa den perfekta maskinen som befriar människan och samhället från alla problem som kan knytas till den så kallade mänskliga faktorn, är en stark kraft och den förvrider människornas syn och sätter det kritisks täckandet ut spel. Talet om singulariteten riktar fokus mot maskinerna och dess utveckling, men det verkliga hotet kommer inifrån och utgörs av människorna. Låt oss därför tänka om, eller i alla fall tänka till innan vi fortsätter på den inslagna vägen, robotiseringen är på inget sätt oundviklig.