What's in it for me?

När politikerna tar på sig ansvar för vad som händer i samhället, när regeringen och oppositionen anser att ministrarna måste visa mätbara resultat för att tillfredsställa väljarna, skapas ett helt annat samhälle än samhället som växer fram mellan medborgare som tar ett eget ansvar och som väljer politiker som skapar förutsättningar för att just det samhälle som de vill ska kunna förverkligas genom gemensamma ansträngningar. Idag kräver medborgarna, via medierna och med den makt som röstförfarandet innebär, att politikerna agerar som om de faktiskt hade ansvar för att den enskilde får det samhälle hen önskar sig. Det leder till en mycket märklig situation. Även om politikerna förstår att det är ett omöjligt uppdrag tvingas de agera på folkets uppdrag och steg för steg sipprar ett kontrollsamhälle fram som leder till att allt fler känner sig allt mer bevakade.

Det är enkel matematik för när politikerna förväntas visa mätbara resultat tvingas de kontrollera allt som går att kontrollera, oavsett om det leder till önskade resultat eller ej. När gymnasieelevernas resultat inte lever upp till förväntningarna införs striktare kontroll av LÄRARNA, inte för att det fungerar utan för att det är enklare att kontrollera en offentligt finansierad yrkesgrupp än en hel generation elever och blivande väljare. Politikerna lovar bättre skolresultat och reglerar lärarnas arbete för att visa handlingskraft. Och eftersom politikerna redan lovat medborgarna valfrihet på skolans område behöver man inte ens anklaga lärarna för uteblivna resultat eftersom alla "vet" att den fria konkurrensen leder till bättre resultat. Titta på Engelska skolan, säger man, där levererar man resultat? Det går alltså, och därför måste det vara lärarna eller de andra skolorna det är fel på, inte skolans organisering eller synen på kunskap i samhället.

Vill vi verkligen ha det så här? Är det så ett hållbart samhälle växer fram; genom att alla frågar sig: what's in it for me? Jag tror på kraften i kunskapen men vet också att makt och känslor förfärande lätt övertrumfar bildning och intellekt, och när det saknas tid att tänka efter och möjlighet att reflektera ökar risken att fler väljer den enkla vägen och skyller på andra. När politiker som Donald Trump väljs finns det aldrig en enda förklaring, men eftersom alla med bara basala kunskaper om långsiktigt hållbar samhällsförvaltning inser att politiken som skapas i Vita huset idag bygger på omöjliga drömmar räcker det att inse det och agera med stöd i den kunskapen. Donald Trump kan lika lite som någon annan politiker prestera resultat på egen hand. Den som röstar på den politiker som LOVAR mest röstar inte med utgångspunkt i kunskap och beprövad erfarenhet, hen röstar med magkänslan och följer minsta motståndets lag, hen väljer en enkel lösning framför det som faktiskt fungerar (även om det aldrig finns några garantier). Och det är lätt att förstå varför. När alla jagar resultat för att det är så man motiverar sin existens och bevisar sitt värde, när ökade krav på effektivitet och nedskärningar samt mer kontroll anses vara svaret på snart sagt allting blir det svårt att ta sig sig den tid som krävs för att verkligen sätta sig in i komplexa frågor som skola och utbildning, forskning och utveckling.

Tanken på att politiker ska visa resultat banar väg för okunskap och affekt i politiken. Det vi kan och bör förvänta oss är att politikerna (både regeringen och oppositionen) gör sitt allra bästa och använder alla kunskaper och all erfarenhet, samt inte minste tiden man förfogar över, för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för medborgarna att ta ansvar för sitt eget liv. Få saker är viktigare för den långsiktiga hållbarheten än TRYGGHET eftersom den som är rädd blir stressad och kommer att få svårt att ta kloka beslut. Finns inte tiden att tänka är det reptilhjärnan som styr och den säger bättre fly än illa fäkta, skyll ifrån dig och neka till allt; det är invandrarnas fel.

Ett land där man menar att det är lärarnas fel att kunskaperna utarmas kommer aldrig att kunna bli en kunskapsnation. Kunskap kan inte nås genom kontroll och kan aldrig tvingas fram. Resultat går däremot utmärkt att leverera och visa upp, jämföra och stoltsera med. Det är också det vi ser i skolan: betygen går upp medan kunskaperna sjunker. Och på högskolan möter lektorerna allt oftare inställningen: What's in it for me? Varför skulle elever och studenter tänka och agera annorlunda än en företrädare för Svenskt Näringsliv, som bevisligen lyckats nå en topposition i samhället med hjälp av inställningen: vad fan får jag för pengarna? Det uttalandet visar på den yttersta konsekvensen av resultattänkandet.

Politiker kan bygga murar, stänga gränser, sänka skatten och införa kontroller och regleringar; man kan garantera vård och utbildning, trygghet och allt annat som väljarna kräver, men till syvende og sidst kan ingen lova något å någon annans vägnar. Bara där och när medborgarna tar ett eget ansvar, dels för vad de faktiskt gör av sina liv och förutsättningar, dels ställer rimliga krav på politiker och väljer kloka representanter kan ett annat och mer hållbart samhälle växa fram, ett samhälle där man ställer högre krav på sig själv än på andra, för det enda man kan kontrollera är det man själv gör och tänker.