Källkritik, eller generell kritisk förmåga?

Vad är mest hållbart, utifrån ett samhällsperspektiv: en befolkning med utvecklad förmåga att vara källkritisk eller en utbildningspolitik och kunskapspraktik som strävar efter att utveckla och upprätthålla en vida spridd allmän kritisk och analytisk förmåga hos medborgarna? Jag tror det senare, och ska här förklara varför.

Källkritik är en specificerad typ av kritik som handlar om att ställa kritiska frågor till undersökningen som rönen bygger på, kritiken fokuserar på källorna och den som står bakom budskapet som man står i begrepp att förkasta eller lita på. Skolningen i källkritik handlar om att lära sig vem och vad man kan lita på och därför är man i praktiken utlämnad till experter som dikterar villkoren för ens liv och samhällsbyggandets utformning. Källkritik bygger på tillit till auktoriteter, men eftersom verkligheten är komplex och föränderlig fungerar det inte alltid att bygga upp en fungerande förståelse för helheten genom att addera en samling korrekta och tillförlitliga svar från pålitliga källor och auktoriserade experter på olika områden. Källkritiken invaggar en i en bedräglig trygghet. Kulturen och vardagen är fylld av paradoxer, motsägelser och är ett slags ekvation som bara i undantagsvis riktigt går ihop. En lång rad frågor rörande vardagen, tillvaron och livet så som det levs tillsammans med andra har flera och sinsemellan motstridiga korrekta svar som alla bygger på tillförlitliga källor, och då räcker det inte att bara välja ett svar som är korrekt, man tvingas prioritera och får sedan leva med konsekvenserna. För att kunna hantera vardagen och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle måste man kunna göra en kritisk analys av både frågan, svaren och verkligheten man försöker förstå; svaret man väljer måste både adressera frågan och fungera som vägledning.

Experter, källor och tillförlitliga svar riktar fokus bakåt, mot det som varit. Det går att i efterhand veta vad som var ett korrekt svar och vem man kunde lita på, men den verkligt viktiga tillförlitligheten handlar om det som kommer att hända och det man ska göra. Livet är en process och levs med sikte på framtiden som alltid är mer eller mindre öppen. Jorden kommer att under överskådlig tid snurra kring solen och dygnet kommer att vara 24 timmar, ebb kommer att avlösa flod när månen snurrar kring solen även fortsättningsvis. Tillvarons fysiska aspekter må vara komplicerade men går ändå att räkna på och göra säkra förutsägelser om. Där är källkritiken viktig, liksom om man vill veta saker som det finns säkra uppgifter om, men rör frågorna kultur, migration, konsekvenserna av skattepolitiken eller vardagslivet är det olyckligt om att fokus och energi läggs på att finna strategier för att lära sig avgöra vilken expert eller källa man ska lita på, för det är komplexa problem och frågor utan givna svar. Den typen av frågor löses inte genom att anlita en expert eller söka upp en tillförlitlig källa som ger en ett svar.

Källkritik är bra och viktigt, men om det betraktas som kungsvägen till sanning, som den enda vägen; om skolan får i uppdrag att fokusera på källkritik för att skydda eleverna och samhället från riskerna med propaganda, falska nyheter, ryktesspridning och medvetna lögner är det olyckligt, för det finns inte en väg till kunskap eller en best practice för kritisk granskning. Ingen kommer undan tolkningen och tillvaron är och kommer även framöver att vara fylld av frågor utan givna svar. Om allt för mycket fokus, energi och resurser läggs på källkritik kommer det både att gå ut över den generella analytiskt, kritiska kompetensen och ge sken av att det finns en enkel lösning. Det räcker inte att lära sig vilka källor eller experter man kan lita på, av den enkla anledningen att verkligheten är långt mer komplex och oöverblickbar än någon kan greppa. För att samhället ska bli långsiktigt hållbart behöver den kritiskt analytiska kompetensen spridas i samhället, hållas aktuell av alla och ständigt aktiveras i vardagen. Utan generell analytisk förmåga och kompetens att hantera abstrakta problem, samt ett utvecklat kollektivt kritiskt förhållningssätt, går det inte att ta informerade beslut som rör en framtid som ännu inte existerar.

Ibland är det bästa sättet att agera att helt avstå från att lyssna på experter eller leta tillförlitliga källor att bygga sina beslut på, för man är aldrig så sårbar som när man tror att man är trygg och har koll och det är just den känslan som källkritiken bygger på. En skola som undervisar eleverna i konsten att lita på experter är ingen kunskapsskola och en högre utbildning som inte fostrar kritiskt medvetna samhällsmedborgare är inte högre. Kunskap kan bara nås genom kritisk analys och genom ständiga, löpande utvärderingar och korsreferenser. Det finns lika mycket kunskap att hämta i lögner och falska påståenden som det finns i säkra källor. Kunskapen är inte en och odelbar, utan en komplex helhet som rymmer massor av motsägelser, mångfalder och missuppfattningar. Källkritiken begränsar den kritiska förmågan som jag menar måste vara generell, genom att vara en specificerad kritik som är standardiserad och som går att kvalitetssäkra. Källkritiken invaggar medborgarna och samhället i en falsk trygghet och underblåser den debattkultur som gett upphov till behovet av källkritik, och som trots det ändå fastnar i ett destruktivt skyttegravskrig där man kastar referenser på varandra och där det bara handlar om att vinna, inte om att lära sig något eller försöka förstå den andre.

Generell kritisk och analytisk förmåga tar tid att lära sig förstå och den är inget man någonsin lär sig att tillfullo behärska. Den är liksom livet något man ständigt lever med och har att hantera. Det finns som sagt inga genvägar eller enkla lösningar. Källkritik är en viktig delaspekt av den generella, kritiskt analytiska förmågan, men alla försök att bryta ut den ur kunskapens och tillvarons komplexa helhet är dömda all misslyckas och leder till att samhällets utsätts för långt värre risker än desinformationen som sprids från trollfabrikerna på nätet. En generell kritisk förmåga och en vardaglig vaksamhet är inte någon lösning, men det är det enda långsiktigt hållbara förhållningssättet till livet, tillvaron och kunskapen.