Beskrivande, reproducerande vetenskaper och andra

Vetenskapens uppgift är att approximera verkligheten så nära som det bara går, samt att göra förutsägelser om framtiden. Det är så man brukar säga och det är detta många förväntar sig av forskare, det är den typen av resultat som forskarna har i uppdrag att producera. Tanken bygger på antagandet att vetenskapen upptäcker kunskapen, beskriver verkligheten och att metoden i princip är den samma inom alla discipliner. Det är olyckligt att tänka så, menar jag. Liksom i samhället i övrigt och rörande många andra frågor ser jag problem med normer som tenderar att smalna av. Vetenskap är inte ett enda sätt att tänka och arbeta, den rymmer flera och mångfald är lika viktigt för kunskapsutvecklingen som den är för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Blir normen för smal kommer en massa viktig kunskap att hamna under radarn, bara för att den inte lever upp till människornas högt ställda krav på säkerhet. Om bara en enda typ av metod kan anses vetenskaplig blir det i praktiken som att endast acceptera det man ser i ljuset av en smal ficklampa som lyser in i ett stort svart rum. Säker kunskap är bra och man ska alltid sträva efter att uttrycka sig så säkert som det bara går, men för att bygga ett hållbart samhälle behövs även kunskap om allt det som verkligheten och tillvaron också består av; det vaga, motsägelsefulla och föränderliga. Kultur, till exempel, är en aspekt av tillvaron som ligger dold i dunkel men som ändå påverkar. Exakt hur går inte att uttala sig, men det betyder inte att kunskapen om kultur är värdelös för det. Kunskap om kultur och liknande aspekter av livet behövs också, och metoderna som utvecklats för att söka den typen av kunskap är lika vetenskapliga som naturvetenskapens metoder; det vill säga de genererar så säker kunskap som möjligt; fast om aspekter av tillvaron som till natur är vaga. Om kravet på säkerhet drivs allt för långt kommer svaren visserligen att vara säkra, men de handlar oundvikligen om något annat än det man frågade efter och sökte kunskap om.

Inom matematiken, som är en exakt vetenskap, finns också fenomen som inte går att beskriva exakt. Det gyllene snittet, till exempel, eller Pi. Inom matematiken finns tecknet =, men även ≈; och det finns anledning att uppmärksamma detta även i vetenskapen om människan, samhället och kultur. Alla svar på alla frågor kan inte formuleras som (exakt) lika med, väldigt många frågor går bara att besvara med ungefär lika med. Och ibland är den typen av svar mer användbara än exakta svar som är närmast identiska med verkligheten.

Letar på nätet och finner ordet en definition av ordet Apporoximation som på Wikipedia beskrivs på följande sätt:

En approximation (av latin proximus: 'närmaste', 'nästföljande') är en inexakt representation av något, men ändå så nära att det är användbart att nyttja. Det används ofta inom matematiken och dess tillämpningar för att beräkna något till ett närmevärde i sådana fall då det inte går att nå exakt med någon känd metod.

Positivism är ett vetenskapligt ideal, men det är inte det enda sättet att bedriva vetenskap och dess metoder och strikta regler för kunskap passar inte för att undersöka allt, bara sådant som går att nå säker kunskap om. Det är ett kulturellt kunskapsideal, inte en sanning som beskriver VERKLIGHETEN i sin helhet. Om positivismen blir norm inom vetenskapen förvägras mänskligheten en hel massa viktig och användbar kunskap och det är minst sagt olyckligt. Dessutom kan man fråga sig hur nyttiga och användbara positivismens simuleringar eller exakta avbilder av verkligheten är i praktiken. Visst är det fascinerande att det går att räkna på hur det ser ut inne i ett svart hål eller skapa exakta bilder av galaxer som ligger miljoner ljusår bort, men vad tillför alla dessa avbildningar. Vi får kunskap om hur det är och kan göra förutsägelser. Vi vet att solen kommer att expandera och göra jorden obeboelig om ett antal miljoner (miljarder?) år, men den kunskapen, oavsett hur exakt den är hjälper oss inte hantera samhällets komplexitet eller värna den mångfald som livet på jorden är beroende av.

En vetenskap som bara simulerar verkligheten tillför inget nytt, den upprepar bara det redan kända. Och en kulturvetenskap som är trogen det idealet blir meningslös, därför vill jag än en gång påminna om att det även går också att tänka simulacra, som är samhälls- och kulturvetenskapens motsvarighet till matematikens approximationer och ≈. Socialpsykologen Johan Asplund presenterar i boken Hur låter åskan ett intressant begrepp, simulacra som det finns anledning att uppmärksamma. För att undvika missförstånd bör det nämnas att Asplunds begrepp inte ska förväxlas med den franske postmodernisten Jean Baudrillards begrepp med samma namn. Båda begreppen är tankeväckande, fast av olika skäl och för olika syften. Asplund skiljer på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. Definitionen av begreppet simulacra lyder så här: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse ’Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40). Den konventionella vetenskapsteorin (positivismen), menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund däremot erkänner även simulacra som vetenskap. Och ett simulacra,

skall vara sådant att det ger upphov till en upplevelse av slående likhet och samtidigt en upplevelse av en diskrepans mellan illusion och verklighet. (Jag erinrar om Picassos tjurhuvud som består av ett cykelstyre och en cykelsadel.) Det säger sig självt att frånvaron av varje diskrepans innebär att ingenting nytt eller oväntat har blivit sagt. Den som upplever att X är ”alldeles lik” Y utan att också uppleva en diskrepans mellan X och Y får bara bekräftat vad han redan visste. (Asplund 2003:61).

Motivet för att presentera en vetenskaplig framställning som har karaktären av simulacra är att en simulering egentligen inte säger något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten. Ett annat skäl är att en läsare som ställs inför vattentäta ”fullbordade” faktum (vilket alla simuleringar är) lätt hamnar i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet med mer än att hela resonemanget kullkastas. Vetenskap med simulering som ideal ger lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden innehar initiativet. Självklart är detta inte det samma som att hävda att subjektivitet är att föredra framför objektivitet, vilket är ett missförstånd av vad postmodernism handlar om. Tänk på att Asplund INTE är postmodernist. Syftet meden hermeneutiskt kulturvetenskap är att presenterar förslag på förståelser, som efterhand kan korrigeras processuellt, i samspel med en bred allmänhet.

Asplund menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt. Det är bara studierna som lyckas skapa ”exakta” avbildningar av undersökningsobjektet som kan räkna med att erkännas som god vetenskap. Men vad är det för mening med det? Vad tillför sådan forskning världen egentligen? Tänk till exempel på den perfekta kartan som är så pass detaljerad och exakt att den tar lika stor plats som den verklighet den avbildar. Det är inte längre en karta. Om framställningen däremot får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Alla har lika nära till och är del av kulturen, och den både förändrar och förändras; därför kommer kulturvetenskapen aldrig att kunna leva upp till positivismens stränga ideal. Det betyder dock inte att kunskapen är oanvändbar, tvärtom. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet.