Information om mig

tisdag 30 januari 2018

Högre utbildning, och försöken att standardisera

Börjar med en liknelse: Var jag än är i världen kan jag hitta en MacDonaldsrestaurang, och maten smakar i princip exakt samma. Jag vet vad jag har att förvänta mig och får det jag beställt, annars kan jag klaga. Det går snabbt, är billigt; men ingen kan säga att det är en matupplevelse. Går jag till Jensen Böfhus, som också är en kedja där man serverar standardiserad mat blir jag serverad vid bordet och det tar lite längre tid; det kostar lite mer, kvaliteten är bättre och miljön är värdigare. Ibland är det precis detta jag vill ha: en effektivt producerad, strikt kontrollerad och prisvärd måltid. Eller jag vill inte det, men väldigt många människor tänker och agerar så. En helt annan typ av matupplevelse får man om man går till en stjärnkrog. Dit går man av rakt motsatta skäl. Det tar tid, maten är tillagat just för mig, av just utvalda råvaror med högsta kvalitet och måltiden är perfekt balanserad med dryckerna, lokalen och servicen harmonierar med kockens hantverksskicklighet, och hen presterar på toppen av sin förmåga varje dag och i relation till varje gäst. Det är detta som gör stjärnkrogen till en stjärnkrog där helhetsupplevelsen kan bli till ett minne för livet, till skillnad från snabbmatsrestaurangen och kedjekrogen där man i bästa fall vet vad man får och är nöjd med det. Jag lägger ingen värdering i detta, poängen är att peka på skillnaderna.

Vill vara tydlig med att jag här enbart skriver om högre utbildning; jag menar alltså inte att grundskolan är att likna vid en snabbmatsrestaurang och gymnasiet vid en kedjekrog! Högre utbildning vill jag dock likna vid en stjärnkrog dit man går av andra skäl än att bli mätt, snabbt och till ett moderat pris. Högre utbildning ska vara en extraordinär upplevelse, annars är det inte en HÖGRE utbildning. På universiteten presterar alla på toppen av sin förmåga, både studenter, lärare, ledning och administrativ personal; målet är att utveckla ny kunskap som kan komma samhället till gagn. Vad är poängen med högre utbildning annars, om det inte är just detta? Det förstår inte jag.

För ett antal år sedan hade jag en chef som var tydlig med att utbildningen INTE fick vara personbunden. Kurserna vi skapade fick inte bygga på enskilda lärares individuella kunskaper, kompetenser eller intressen; alla lärare skulle kunna ansvara för alla moment på alla kurser. Chefen agerade helt i linje med dagens riktlinjer för högre utbildning, vilja jag tycker är kunskapsvidriga och helt uppåt väggarna. Högre utbildning är, menar jag, liksom forskning oundvikligen personbunden. Det vore förmätet av mig att jämföra mig med en stjärnkock på en stjärnkrog, men när jag agerar som lärare tillsammans med studenterna handlar det aldrig om att upprepa en inövad och standardiserad rutin. Jag strävar alltid efter att skapa unika upplevelser som bygger på all den kunskap och alla de erfarenheter och kompetenser jag samlat på mig genom åren. Tyvärr förväntar sig dagens studenter, i bästa fall en kedjekrogsupplevelse och i värsta fall en snabbmatsrestaurangupplevelse; bara i undantagsfall möter jag konnässörer som vet att fri sig på en stjärnkrog och som förmår uppskatta verklig kvalitet. Och studenterna gör det med ansvariga politikers goda minne. Utbildning idag ska vara standardiserad, billig och snabb. Välkommen till MacDonaldsuniversitetet.

Flyttar man kunskap från högutbildade lärare till kvalitetssäkrade, målstyrda system och standardiserar kurserna går något avgörande förlorat. Kännetecknande för högre utbildning och akademiska miljöer är den unika kvalitet som respektive lärosäte odlar. Akademisk kunskap är likt stjärnkockens kompetens intimt knuten till och förkroppsligad av undervisande lärare och all den kunskap personen har. Högskolelärare kan och får aldrig vila på lagarna eller upprepa sig, kurserna måste ständigt utvecklas. Vill vi ha en högre utbildning som inte bara till namnet är högre måste vi alla tänka om. Försöken att standardisera högskolekurserna som ges på landets högskolor leder till utarmning av den högre utbildningens intellektuella kvalitet och till en avakademisering av universitetet som samhällsinstitution. Man får vad man betalar för och den som kommer till en snabbmatskedja och kräver en lyxkrogsupplevelse, vilket både politiker och många studenter gör idag ställer helt orimliga krav. Och placerar man en stjärnkock i köket på MacDonalds kanske burgaren blir något mer elaborerad, men för att kockens kunskaper och kompetenser verkligen ska kunna komma till sin rätt måste hen få friheten att agera efter eget huvud, i ett välutrustat kök och med råvaror av högsta kvalitet; det krävs att gästerna betalar för kvaliteten och låter tillagningen ta den tid den tar.

Liknelsen haltar, för studenterna på en högskola värd namnet kommer inte till dukat bord och blir serverade. För att metaforen ska fungera måste berättelsen förändras något, enligt följande. Jag tänker mig högskolan som en välutrustad stjärnkrog med den bästa utrustningen och verktygen, skafferiet fylld av högkvalitativa råvaror och en stjärnkock med visioner och ambitioner som leder och fördelar arbetet men som arbetar tillsammans med kockarna (jag menar, studenterna som kommer till högskolan har ju gått först nio år i grundskolan och sedan tre år på gymnasiet, så man måste kunna ställa krav på dem, och klarar man inte av nivån på den högre utbildningen får man gå tillbaka och göra om) för att skapa en unik meny som sedan avsmakas gemensamt och utvärderas av stjärnkocken, med stöd i hens djupa kunskaper och långa erfarenhet.

Alla högskolor har inte samma förutsättningar, men det behöver inte vara ett problem eftersom allt ändå står och faller med studenterna och deras förkunskaper, förväntningar och motivation. Du blir vad du äter, brukar man säga. Och man får vad man betalar för. Livet och kulturen är fyllda av insikter som traderats i generationer. Alla vet att det inte går att få den bästa kvaliteten till det lägsta priset, så varför ens försöka? Vem försöker vi lura? Standardiserade läroböcker må vara exakt de samma och genom att tryckas i gigantiska upplagor blir produktionen kostnadseffektiv, men vad händer med mångfalden och hållbarheten i samhället när alla läser exakt samma saker? Upplevelsen av att läsa en lärobok anpassad till alla är kanske den samma över hela linjen, men det är ingen LÄSUPPLEVELSE och den utmanar inte intellektet, det kan bara en personligt hållen bok, utan formkrav och skriven av en bildad och erfaren akademiker som delar med sig av sina unika tankar och kunskaper, göra.

Standardiserad högre, akademisk utbildning är en självmotsägelse. Högre utbildning kan per definition bara vara personbunden, och alla försök att flytta kunskap från lektorer och professorer till systemen är falsk marknadsföring, vilket är förödande för alla länder med ambitioner att bli kunskapsnationer.

1 kommentar:

  1. Nu börjar du låta upprorisk med viljan att sätta när foten.Jag är åckså det men villken metod är tillåtet. Demokratisk? Med det korta möte med röstlådan var 4 år? Lobi verksamhet som särintresse? Eskapism eller seperatism ? Min granne Gunar,när jag tar upp sådana ämne,råder mig att man ska välja sina strider,med andra ord"gunga inte i ekan". Om allting är marknad och allmän prostition vilka värderingar ska man försvara eller spela Don Kihot.Du är undantag och intellektuell med integritet som är inte till salu.Respekt!(Se på scenen i filmen med Al Pacino "En kvinans doft" där han håller tall om universiteten som skolar eliten men med villka kvaliteter,It's darknes,It's darknes! :) Eller en bok av Konrad Paul Liessmann "Theorie der Unbildung" där han på humoristisk sätt avklär trenderna redan 2006 med många paralleler i kulturen(konsumerismen,spektakel,avhumanisering,media,idoler osv.)
    "Mina mikrober" har jag bokat i biblan och väntar med späningen.
    Till slut vill rekomendera en kort text av Walter Benjamin "Kapitalism som religion"(Ord och bild) fast översättningen på svenska är konstigt men du får se.
    En kort fråga. Varför kan man inte öppna alla text filer i DIVA databasen som är finansierad av skattemedel utan bara visa utvalda. De texter jag vi läsa, måste söka genom stadsbiblioteket och de i sin tur i olika tidningar och publikationer. Det ser ut att man tar inkomster vid sidan om sin anstälning fast det är redan betalt med offentliga medel.Är det lagligt eller bara en miss i tekniken eller kanske den berömda "intellektuela rättigheter"som ska kunna säljas på en marknad ?

    mvh/predrag

    SvaraRadera