Mellan biologi och kultur

Lite stressad, men fångar ändå några tankar i farten: Människans yttersta princip, svaret på frågan vad vi är, egentligen; den frågan är ständigt aktuell. Jag menar att det inte finns ett enda svar på frågan. Människan är resultatet av spelet mellan arv och miljö, mellan biologi och kultur. Människa är ett komplext och föränderligt fenomen som uppstår i dynamiken mellan en lång rad föränderliga aspekter. Det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och samt beroende på när och var, och den som försöker hävda att hen vet svaret och att det handlar om en eller ett har fel. Människa är oändligt mycket mer än någon kan ana och som man frågar får man svar. När jag undersöker kultur gör jag det inte för att jag tror att jag funnit svaret på frågan om människan, eller för att jag tror att kultur är viktigare än någon annan del av den komplexa helheten; jag forskar om kultur eftersom jag är kulturvetare och eftersom kultur är en viktig del i helheten, för att bidra med det jag kan till det eviga samtal som leder till ökad förståelse.

Kulturen är kollektiv och består av en myllrande mångfald. Kulturen är miljön som människornas kroppar kastas ut i och båda aspekterna påverkar varandra. Det går inte att vara del av kulturen utan att både påverka och påverkas av den. Det går inte att säga att kulturen eller kroppen är viktigare; båda samskapas i en ömsesidig process av kollektiv tillblivelse. Utan förståelse för dynamik, komplexitet och mångfald går det varken att förstå människan eller kulturen.

Både kulturen och kroppen är resultatet av samspel mellan olika delar av helheten, på underliggande nivåer. Jag påverkas av kulturen och är med om att förändra den både som medborgare och som forskare, men jag är också resultatet av ett komplext spel mellan hjärnan och kroppen, som består av en rad autonoma system. Till den som hävdar att människan är sin hjärna och som tror att medvetandet är den del av personligheten som är medveten vill jag påpeka att hjärnan inte kan hålla koll på allt som behöver hållas koll på för att man ska fortsätta leva. Vill man så kan man sägs det ibland, och visst, jag andas utan att tänka på det, men bara ett tag. Och maten i mag- tarmkanalen smälts med hjälp av samverkan mellan kroppsliga substanser och mikrober, helt utan att den medvetna delen av medvetandet behöver kopplas in. Hormoner påverkar humör, hunger och inställningen till omvärlden. Med hjälp av viljekraft kan man som sagt hålla andan ett tag, men ju mindre syre man har i kroppen desto mer måste medvetandet fokusera på att hålla andan och då tappar man fokus på annat. Det går att styra matintaget med viljan, men det är svårt i en kultur som hela tiden pockar på uppmärksamhet och där det finns ett överflöd av varor. När jag fokuserar på en sak faller en massa andra aspekter ur fokus, men det betyder inte att jag slutar fungera; jag må ha ett eget medvetande men varken det eller jag styr. Jag upptäcker snarare mig själv hela tiden i spelet mellan ... en lång rad olika aspekter som aldrig går att koka ner till en eller ett.

Att leva är att ständigt vara förundrad och ställa frågor. Därför förstår jag inte varför vi är så fixerade vid svar(et); varför kan vi inte bara leva tillsammans och gemensamt göra det bästa av den tid vi har tillsammans?

Högre utbildning, och försöken att standardisera

Börjar med en liknelse: Var jag än är i världen kan jag hitta en MacDonaldsrestaurang, och maten smakar i princip exakt samma. Jag vet vad jag har att förvänta mig och får det jag beställt, annars kan jag klaga. Det går snabbt, är billigt; men ingen kan säga att det är en matupplevelse. Går jag till Jensen Böfhus, som också är en kedja där man serverar standardiserad mat blir jag serverad vid bordet och det tar lite längre tid; det kostar lite mer, kvaliteten är bättre och miljön är värdigare. Ibland är det precis detta jag vill ha: en effektivt producerad, strikt kontrollerad och prisvärd måltid. Eller jag vill inte det, men väldigt många människor tänker och agerar så. En helt annan typ av matupplevelse får man om man går till en stjärnkrog. Dit går man av rakt motsatta skäl. Det tar tid, maten är tillagat just för mig, av just utvalda råvaror med högsta kvalitet och måltiden är perfekt balanserad med dryckerna, lokalen och servicen harmonierar med kockens hantverksskicklighet, och hen presterar på toppen av sin förmåga varje dag och i relation till varje gäst. Det är detta som gör stjärnkrogen till en stjärnkrog där helhetsupplevelsen kan bli till ett minne för livet, till skillnad från snabbmatsrestaurangen och kedjekrogen där man i bästa fall vet vad man får och är nöjd med det. Jag lägger ingen värdering i detta, poängen är att peka på skillnaderna.

Vill vara tydlig med att jag här enbart skriver om högre utbildning; jag menar alltså inte att grundskolan är att likna vid en snabbmatsrestaurang och gymnasiet vid en kedjekrog! Högre utbildning vill jag dock likna vid en stjärnkrog dit man går av andra skäl än att bli mätt, snabbt och till ett moderat pris. Högre utbildning ska vara en extraordinär upplevelse, annars är det inte en HÖGRE utbildning. På universiteten presterar alla på toppen av sin förmåga, både studenter, lärare, ledning och administrativ personal; målet är att utveckla ny kunskap som kan komma samhället till gagn. Vad är poängen med högre utbildning annars, om det inte är just detta? Det förstår inte jag.

För ett antal år sedan hade jag en chef som var tydlig med att utbildningen INTE fick vara personbunden. Kurserna vi skapade fick inte bygga på enskilda lärares individuella kunskaper, kompetenser eller intressen; alla lärare skulle kunna ansvara för alla moment på alla kurser. Chefen agerade helt i linje med dagens riktlinjer för högre utbildning, vilja jag tycker är kunskapsvidriga och helt uppåt väggarna. Högre utbildning är, menar jag, liksom forskning oundvikligen personbunden. Det vore förmätet av mig att jämföra mig med en stjärnkock på en stjärnkrog, men när jag agerar som lärare tillsammans med studenterna handlar det aldrig om att upprepa en inövad och standardiserad rutin. Jag strävar alltid efter att skapa unika upplevelser som bygger på all den kunskap och alla de erfarenheter och kompetenser jag samlat på mig genom åren. Tyvärr förväntar sig dagens studenter, i bästa fall en kedjekrogsupplevelse och i värsta fall en snabbmatsrestaurangupplevelse; bara i undantagsfall möter jag konnässörer som vet att fri sig på en stjärnkrog och som förmår uppskatta verklig kvalitet. Och studenterna gör det med ansvariga politikers goda minne. Utbildning idag ska vara standardiserad, billig och snabb. Välkommen till MacDonaldsuniversitetet.

Flyttar man kunskap från högutbildade lärare till kvalitetssäkrade, målstyrda system och standardiserar kurserna går något avgörande förlorat. Kännetecknande för högre utbildning och akademiska miljöer är den unika kvalitet som respektive lärosäte odlar. Akademisk kunskap är likt stjärnkockens kompetens intimt knuten till och förkroppsligad av undervisande lärare och all den kunskap personen har. Högskolelärare kan och får aldrig vila på lagarna eller upprepa sig, kurserna måste ständigt utvecklas. Vill vi ha en högre utbildning som inte bara till namnet är högre måste vi alla tänka om. Försöken att standardisera högskolekurserna som ges på landets högskolor leder till utarmning av den högre utbildningens intellektuella kvalitet och till en avakademisering av universitetet som samhällsinstitution. Man får vad man betalar för och den som kommer till en snabbmatskedja och kräver en lyxkrogsupplevelse, vilket både politiker och många studenter gör idag ställer helt orimliga krav. Och placerar man en stjärnkock i köket på MacDonalds kanske burgaren blir något mer elaborerad, men för att kockens kunskaper och kompetenser verkligen ska kunna komma till sin rätt måste hen få friheten att agera efter eget huvud, i ett välutrustat kök och med råvaror av högsta kvalitet; det krävs att gästerna betalar för kvaliteten och låter tillagningen ta den tid den tar.

Liknelsen haltar, för studenterna på en högskola värd namnet kommer inte till dukat bord och blir serverade. För att metaforen ska fungera måste berättelsen förändras något, enligt följande. Jag tänker mig högskolan som en välutrustad stjärnkrog med den bästa utrustningen och verktygen, skafferiet fylld av högkvalitativa råvaror och en stjärnkock med visioner och ambitioner som leder och fördelar arbetet men som arbetar tillsammans med kockarna (jag menar, studenterna som kommer till högskolan har ju gått först nio år i grundskolan och sedan tre år på gymnasiet, så man måste kunna ställa krav på dem, och klarar man inte av nivån på den högre utbildningen får man gå tillbaka och göra om) för att skapa en unik meny som sedan avsmakas gemensamt och utvärderas av stjärnkocken, med stöd i hens djupa kunskaper och långa erfarenhet.

Alla högskolor har inte samma förutsättningar, men det behöver inte vara ett problem eftersom allt ändå står och faller med studenterna och deras förkunskaper, förväntningar och motivation. Du blir vad du äter, brukar man säga. Och man får vad man betalar för. Livet och kulturen är fyllda av insikter som traderats i generationer. Alla vet att det inte går att få den bästa kvaliteten till det lägsta priset, så varför ens försöka? Vem försöker vi lura? Standardiserade läroböcker må vara exakt de samma och genom att tryckas i gigantiska upplagor blir produktionen kostnadseffektiv, men vad händer med mångfalden och hållbarheten i samhället när alla läser exakt samma saker? Upplevelsen av att läsa en lärobok anpassad till alla är kanske den samma över hela linjen, men det är ingen LÄSUPPLEVELSE och den utmanar inte intellektet, det kan bara en personligt hållen bok, utan formkrav och skriven av en bildad och erfaren akademiker som delar med sig av sina unika tankar och kunskaper, göra.

Standardiserad högre, akademisk utbildning är en självmotsägelse. Högre utbildning kan per definition bara vara personbunden, och alla försök att flytta kunskap från lektorer och professorer till systemen är falsk marknadsföring, vilket är förödande för alla länder med ambitioner att bli kunskapsnationer.

All förändring kommer inifrån

Drömmen om att det skulle finnas en pool av exceptionella, internationella experter där ute som kan lockas hit för att lösa alla våra problem, är en variant av människans urgamla dröm om en frälsare som på uppdrag av Gud kommer till vår undsättning. Drömmen finns i hur många varianter som helst. Clint Eastwoods karaktärer, särskilt i hans westernfilmer, är ett exempel. Plötsligt kommer han ridande till staden där han arbetar effektivt en tid för att sedan rida in i solnedgången. Det är en dröm om att slippa behöva agera på egen hand; en passiviserande dröm om enkla lösningar på komplicerade problem. Den drömmen menar jag att vi måste förstå, förkasta och finna sätt att hantera. Det finns ingen frälsare där ute som kommer till min, din eller vår gemensamma undsättning. Allt varaktig och hållbar förändring kommer inifrån.

Den svensk som gör karriär utomlands, nästan oavsett var, kommer att anses mer värd här hemma när hen väl återvänder. Världen där ute är okänd och stor, och Sverige och det som finns här hemma är välkänt och begränsat. Den som lyckas där ute, anses därför vara bättre än den som stannar hemma och gnetar på. Det är en farlig tanke och ett problematiskt sätt att de på kompetens och intelligens. Det finns gott om exempel på hur riskabelt det är att hålla fast vid drömmen om enkla, utifrån kommande lösningar och Paulo Macchiarini är inget undantag, han är regeln och ett varnande exempel. Kompetens har ingenting med varifrån man kommer utan med vem man är, vad man vet och kan göra.

En variant av samma grundtanke är tendensen att bygga murar, tänkta att utgöra hinder mot externa hot; för allt som finns där ute är inte bra. Bortom horisonten finns både det bästa och det sämsta. Var och en är sig själv närmast och det gäller även medborgare i ett land. Vi vet vilka vi är men inte vilka de är, och kan vi inte själva välja vem eller vad som ska få tillträde anses det klokt att betrakta allt och alla okända som ett hot. Det handlar om grundläggande psykologi och det är samma psykologi som får människor att lockas av tanken på att exportera problem och göra sig av med avfall genom att förpassa dem bortanför synfältet. 

Det handlar om djupt mänskliga drag och fallenheter som inte enkelt kan överges. Det går inte bara att bestämt sig för att nu ska jag tänka annorlunda. Det handlar som sagt om psykologi och om grundläggande kognitiva och känslomässiga strukturer, vilka genom evolutionen tjänat mänskligheten väl. Det handlar sökande efter effektiva lösningar och om försvarsmekanismer, om delvis autonoma processer i hjärnan. Vi kan och bör dock lära känna dessa egenskaper och försöka skapa sätt att hantera förutsättningarna. Att förneka eller söka rationella förklaringar i efterhand för att slippa acceptera sina egna och politikens och samhällets tillkortakommanden är ohållbart. Ändå finns det gott om tecken på just det sättet att agera. Jag skrev igår om regelföljande och människans fallenhet för att lämna över ansvar; till höga chefer, tekniskt administrativa system eller utländsk expertis.

Protektionism och drömmar om utifrån kommande frälsare är exempel på enkla lösningar som kanske ger lindring för stunden, vilket inte ska underskattas, men som inte fungerar på sikt. All hållbar och varaktig förändring kommer inifrån och 'r någonting man gör på egen hand, tillsammans. Yes WE can! Mänskligheten har ingen ut- eller insida, vi är alla människor och allt kommer an på hur vi ser på oss själva och varandra. Utomlands är stort och där finns både exceptionellt kompetenta människor och hotfulla individer, men regeln är att människor alltid är mer lika än olika varandra. Skillnaden mellan mänsklighetens klokaste och mest okunniga och inkompetenta är långt mindre än många vill tro. De allra flesta är varken bättre eller sämre än majoriteten. Det är en hoppfull tanke, samtidigt som den kräver att man faktiskt tar eget ansvar och engagerar sig. Genom att faktiskt ta ansvar och engagera sig blir man bättre och lär sig mer och när många gör det ökar chansen att världen blir en bättre plats att leva på för både människor, djur och natur. Det är som med träning, det räcker inte att tänka på den eller drömma om god kondition, och ingen annan kommer att kunna ge den åt en. Som sagt, det finns inga enkla lösningar och man får vad man betalar för. Den tanken behöver ständigt upprepas eftersom den påminner om hur saker och ting FAKTISKT fungerar och utgör därför grunden och utgångspunkten för ett långsiktigt hållbart samhälle.

Regelföljande, ansvar och kritiskt tänkande

Det är tryggt och enkelt att följa regler, särskilt om man gör det okritiskt och överlåter ansvaret för det man gör på andra. "Jag följde bara order", kanske känns bekvämt att säga, men vad får vi för samhälle om det är så vi förväntar att medborgarna och anställda i statlig tjänst ska agera. Idag är styrning och ledarskap, kontroll, kvalitets- och målsäkring svaren på väldigt många frågor. Allt färre får allt mer ansvar, och den stora majoriteten följer order uppifrån och fokuserar på mål som formulerats av andra. Vill man sänka skatten är det kanske ett bra sätt att agera, men är det ett långsiktigt hållbart samhälle man vill bygga är det inte det, eftersom ett samhälle som bygger på okritiskt följande av regler skapade av några få och mäktiga ledare riskerar att urarta.

Människan är social och har därför lätt att anpassa sig efter andra. Att slippa ta ansvar och att kunna skylla på någon annan är bekvämt. Så är det och det går inte att ändra på, men bara för att det är så betyder inte att det bör vara så; eftersom det finns stora risker med kollektivt, okritiskt följande av order och regler har alla att ansvar att bjuda motstånd och försöka att inte falla för frestelsen. Ett hållbart samhälle kan bara växa fram mellan människor som är och tänker olika men som samarbetar för det gemensamma bästa. Mångfald och delat ansvar är viktiga förutsättning för och beståndelar i ett hållbart samhälle.

New Public Management är idag den dominerande ledningsfilosofin och den bygger på just regelföljande och okritiskt målfokus samt kontroll. Några få i toppen har ansvar och formulerar målen och resten följer regler och utför arbetet enligt standardiserade manualer. Den som tänker själv och tar egna beslut bestraffas; följsamhet och lydnad är anbefallt. Budgetdisciplin och effektivitet är ledorden; komplexa helheter delas upp i mindre delar som går att överblicka och respektive enhet mål- och kvalitetssäkras. Kunskap flyttas konsekvent från individer till system och ledningen får successivt allt mer makt när medarbetarnas kritiskt, analytiska förmåga över tid utarmas. 

Det är en farlig väg vi slagit in på. Om människor istället fick ta ansvar att utan att kontrollers, och utan manualer som ska följas till punkt och pricka, och efter eget huvud och personligt intresse fick sköta uppgifterna de anställts för att sköta, tror jag att samhället skulle bli en mycket trevligare plats att leva i. Om förtroende betraktades som ett kapital, och om ansvaret byggde på tillit, skulle alla tvingas visa sig mogna ansvaret och ingen skulle kunna hänvisa till att man följt order. Tänk om lärarna i skolan fick lägga upp undervisningen utifrån intresse, förmåga, sammanhang och inte minst dagsform. Arbetet skulle helt plötsligt innehålla moment av kreativitet och elevernas intresse skulle kunna väckas; idag tvingas både lärare och elever följa regler vilket gör lärande till något kravfyllt och strikt reglerat. Kunskap är ingen absolut enhet, utan en komplex och föränderlig egenskap. Mot bättre vetande satsas det på fler och tydligare regler samt mer kontroller, trots att det hämmar den kreativitet och det kritiska tänkande som vi säger oss vilja fostra eleverna till. New Public Management förstår oss alla till osjälvständiga medborgare som slaviskt följer regler av rädsla för att göra fel. Om människor istället tvingades agera i enlighet med sin egen, inre etiska kompass, utan möjlighet att hänvisa till regler när frågor och beslut som tagits väcks. Om ansvaret inte delegerades uppåt i hierarkin skulle alla tvingas tänka på vad man gör, hela tiden. Då skulle alla fostras till att bli mer kritiska och ansvarstagande istället och kreativiteten skulle främjas.

Jag tror att samhället skulle bli mer hållbart om människor fick arbeta med sådant man tror på och utföra arbetet på det sätt man finner bäst, utan andra krav än att använda tiden klokt; engagemanget, glädjen och tillfredsställelsen skulle öka. Det skulle leda till färre sjukskrivningar och bättre kvalitet. Administrationen skulle minska dramatiskt och fokus skulle kunna riktas dit fokus bör riktas: Mot uppdraget och medmänniskorna. Alla meningslösa och själsdödande arbetsuppgifter som finns bara för att hålla dagens system igång skulle försvinna, och med dem känslan av uppgivenhet. Ingen kommer att sakna reglerna och kontrollerna, utom de som idag tjänar på dem. Tomheten skulle ersättas med innehåll och mening utan att kostnaderna skulle behöva öka. För inget säger att samhället skulle behöva höja anslagen. Ge skolorna och forskarna en summa pengar, och låt dem använda pengarna på bästa sätt. Kan de sedan inte förklara vad de gjort, eller varför resultatet uteblev, får de inga nya pengar. Höga chefers groteska ersättningar är ett resultat av övertron på styrning och bygger på en felaktig uppfattning om hur människor faktiskt fungerar.

Effektivt utnyttjade skattemedel, hurdå?

Det talas ofta, mycket och ingående om vikten av att skattemedel måste användas effektivt; men vad betyder det? Ingen tycker att skattemedel ska användas ineffektivt, så frågan om betydelsen av effektivitet kan lämnas därhän. Att tjata om den frågan är allt annat än effektivt användande av skattemedel. Skattemedel är politiskt förvaltade resurser för samhällets förvaltning, alltså gemensamma medel som ska användas tillsammans för att bygga ett hållbart samhälle där människor får sina behov tillfredsställda, sina fri och rättigheter bevakade och där så många som möjligt kan förverkliga så många som möjligt av sina drömmar. Samhället är alla vi tillsammans, och skatten är pengar som vi gemensamt investerar i det vi äger tillsammans.

För att samhället ska bli hållbart går det inte att diskutera storleken på skatteuttaget utan att samtidigt diskutera nivån på samhällets service. Det råder delade uppfattningar om hur stor staten ska vara och man kan så klart tänka olika, men att diskutera innehållet utan att diskutera kostnaderna är som att drömma om en lyxsemester utan att ha pengar på banken. Vi får det vi betalar för och det går inte att först bestämma vilken servicegrad man ska ha och sedan bestämma storleken på skatteuttaget; ändå är det precis vad vi gör idag. Först bestämmer vi att Sverige ska ha världens bästa skola, sedan sänker vi skatten och tvingar Utbildningssverige att med hjälp av effektivitet leva upp till de omöjliga drömmarna. Det är varken klokt, hållbart eller effektivt utnyttjande med samhällets gemensamma resurser. När lärare tvingas effektivisera går det oundvikligen ut över arbetsmiljön och påverkar hälsan, vilket riskerar att ge upphov till ökade kostnader i vården, försäkringskassan och så vidare, som också är skattefinansierade verksamheter. Det går inte att tvinga fram god kvalitet och ökad produktivitet i den här typen av verksamheter med mindre än att man offrar medborgarna. Det går inte att lära sig snabbare och tillfrisknande styrs inte av ekonomiska kalkyler; så vad menas med effektivitet?

Sänka kostnader? Ja, mycket talar för att det är detta man menar. Talet om effektivitet är en konsekvens av beslutet att sänka skatten. Men eftersom alla vet att man får vad man betalar för kan man verkligen fråga sig om det är effektivitet man uppnår; är det inte snarare sänkt kvalitet. Fast det rimmar illa med talet om världens bästa skola och oro för sjunkande resultat i Pisa-undersökningarna. En äkta Picasso kostar mer än en kopia, och samma gäller för kunskap, vård och samhällsförvaltning: vi får vad vi betalar för, inte det vi önskar oss. Det går inte att få den omöjliga ekvationen att gå ihop med hjälp av effektivisering, det enda som ökar i samhället är graden av självbedrägeri.

Jag tänker att effektivt utnyttjande av skattemedel handlar om att se till att skattepengarna stannar i landet och i så hög grad som möjligt håller ekonomins hjul igång genom att hålla efterfrågan uppe. Att låta privata aktörer driva skolor är en sak (äkta valfrihet kräver överproduktion av möjligheter att välja mellan och det kostar mycket mer än ingen valfrihet, så önskan att välja skola är oförenlig med viljan att sänka skatten), men att tillåta ägarna att plocka ut vinst ur verksamheten och flytta pengarna utomlands är ett GIGANTISKT slöseri med skattemedel, oavsett hur låga kostnaderna än är. Pengar som investeras i skolan i form av personal innebär att pengarna stannar i landet och används till konsumtion av varor och tjänster.

Om skatten används för att så effektivt som möjligt utjämna klyftorna i landet och värna mångfalden kommer fler att få större möjlighet att förverkliga sina drömmar, och det leder till ökad generell lycka och kanske också till att folkhälsan förbättras, sjuktalen minskar och därmed kostnaderna för vård och omsorg. Och om kravet på effektivitet (i form av sänkta kostnader) överges kanske lärarna äntligen kan få tid att tänka och faktiskt fokusera på lärande och kunskapsutveckling, och hela den gigantiska och effektivitetshämmande kontrollapparaten kan skrotas.

Slutsatsen är att strävan efter att utnyttja skattemedel effektivt är kontraproduktiv och leder till både ökade kostnader och ineffektivitet. Vi står alltså inför ett vägval, ska vi fortsätta producera tomhet och dumhet, eller ska vi satsa på verklig kvalitet och värna varandra?

Kunskapen måste placeras i centrum

Läser med stort intresse vad Sharon Rider (Professor på Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet) skriver i SvD om högskolans kunskapsklimat. Det behöver vi tala mycket mer om än vad vi gör. Kunskap är inte en produkt eller ett resultat, kunskap är något som uppstår och förmedlas mellan människor, som levandehålls och utvecklas där och när klimatet är det rätta. Så hur ser klimatet ut på högskolan, är det gynnsamt för utveckling av kunskap?

I ett reportage i söndagens SvD beskriver Cecilia Garme hur de svenska lärosätena har fått i uppdrag att utbilda allt fler, men inte förutsättningarna att klara av det. Problemen som beskrivs är välbekanta för alla som jobbar inom universitetsvärlden. Mycket kritik har framförts mot hur de svenska lärosätena styrs. Det har handlat om en incitamentsstruktur som gör att vetenskapliga och pedagogiska överväganden ersätts med managementtänkande, att universiteten underfinansierar utbildningsintensiva ämnen till förmån för kommersialiserbara forskningssatsningar eller erbjuder trendiga kurser för att locka studenter.

Vi som arbetar på högskolan. så att säga på golvet, med undervisning och forskning, sliter varje dag för att kunskapen ska vara i centrum, men eftersom det "enda" som räknas är vilka mätbara resultat som produceras är det svårt att främja intellektuell utveckling och kritiskt tänkande. Bildning går inte att mäta och inbringar inga pengar till högskolan. Värdet med bildning är långsiktigt och visar först senare, ute i samhället. Så som landets högskolor är organiserade idag och på det sätt som politiken fungerar finns det inga incitament att satsa på sådant vars effekter visar sig utanför organisationen eller under kommande mandatperioder. Kunskapsklimatet som borde lika en regnskog eller ett korallrev liknar allt mer gigantiska drivhus där växternas rötter badas i näringslösning för att så snabbt och effektivt som möjligt stressa fram resultat. Kunskap växer ur mångfald, men dagens högskola blir för varje år som går allt mer specialiserad och bara kurser som inbringar pengar till högskolan ges. Utbildning i en kunskapsnation ses som en långsiktig investering, men i Sverige idag ses det som en kostnad som till varje pris måste hållas nere. Självklart påverkas kunskapsklimatet och förutsättningarna att värna bildning och mångfald av dagens tydliga fokus på styrning, kontroll och kvalitetssäkring.

Alla som följt denna debatt bör läsa en promemoria som kom i dagarna, och vars förslag ska vägleda den utredning om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (Strut) som offentliggörs i höst. Mellan raderna finns här nämligen ett implicit erkännande om att det kan finnas en målkonflikt mellan universitetens centrala uppgift och allt annat som man ålagt dem.

Redan det att politiker och andra makthavare ålägger skolan och landets universitet en massa uppgifter är problematiskt. Skolan och den högre utbildning har redan ett enormt viktigt uppdrag; att undervisa, skapa förutsättningar för lärande och värna kunskapsutvecklingen i vårt land. Allt som tar fokus från kunskapen leder till att den utarmas eftersom arbetsdagen bara består av åtta timmar, fem dagar i veckan. När jag var doktorand arbetade jag till 100 procent med kunskap, i alla fall i början och en bra bit in i utbildningen. Mot slutet började jag handleda uppsatser och undervisade lite, men även då arbetade jag med kunskap; inte som idag när allt mer av tiden som finns avsatt för forskning och undervisning äts upp av administration, strategimöten och alla tekniska system som är hopplöst svåra att hantera och som dessutom byts ut innan man hunnit lära sig hantera dem. Idag får jag använda min fritid åt det jag menar är högskolans primära uppgift: Kunskapsutveckling.

Konflikten återspeglas redan i regeringens direktiv, där flera punkter rör universitet som myndighet och samhällsangelägenhet: bland annat ansvaret att främja jämställdhet och breddad rekrytering, att öka universitetens samverkan med näringsliv och civilsamhälle, att göra studenterna anställningsbara och säkerställa kompetensförsörjningen – samt att statens medel används så effektivt som möjligt. Bara tre punkter rör vad man kan kalla för universitetets raison d´être: att bedriva högkvalitativ forskning och utbildning. Det framgår att universitets särart och särskilda roll som kunskapsalstrande instans måste beaktas.

Jag tänker här på drömmen om evighetsmaskinen, myten om grisen Särimner eller ymnighetshorn. Jag tänker på människans omöjliga längtan efter att få allt utan att göra något. Världens bästa sjukvård, gratis. Sänkt skatt och ökade utgifter. Allt hänger ihop och det finns ingen utsida dit problemen kan exporteras och varifrån lösningar kan importeras. Verkligheten fungerar inte så och därför kommer högskolan, så länge kunskapen och lärandet inte placeras i centrum, att kunna bidra optimalt till landets kunskapsutveckling. Alla uppgifter som inte handlar om kunskap och lärande som åläggs högskolan och lärarna tar tid och fokus från det som rimligen borde vara högskolans enda uppdrag: KUNSKAPSUTVECKLING.

Tre så kallade grundpelare för universitetets styrning åberopas. Den första är ”de akademiska kärnvärdena”: lärosätenas funktion som en självständig och kritiskt reflekterande kraft, normer som universalism och opartiskhet, och vikten av friheten att utforma verksamheten enligt vetenskapliga principer, samt studentinflytande. Styrningen, konstaterar utredaren, bör vara av sådan art att dessa värden inte undermineras. Så är nämligen inte alltid fallet, utan kärnvärdena kan rubbas av för mycket tryck från den andra pelaren : de förväntningar och krav som ställs på lärosätena i egenskap av skattefinansierade myndigheter. Externa intressen har fått oproportionerligt stort inflytande över lärosätenas styrning, inte minst statens eget intresse att stärka Sveriges ekonomiska konkurrenskraft.

Utbildning och forskning går inte att tjäna pengar på; det är kunskapen som ska användas för det ändamålet. Dagens högskola har med politikernas och näringslivets företrädares goda minne spänt vagnen framför hästen, eller för att använda en annan metafor från det gamla bondesamhället: man använder utsäde som foder för att nå kortsiktiga säkra vinster, istället för långsiktiga osäkra. Kunskapen säljs med berått mod ut till lägstbjudande, för att sänka kostnaderna. Alla som arbetar i högskolan är mer eller mindre stressade eftersom uppdragsgivaren aldrig någonsin är nöjd, allt anses allt kunna bli bättre, ta lite mindre tid i anspråk och kostnaderna utsätts för ständig press. Undervisningen ska effektiviseras till varje pris, vilket är omöjligt; men eftersom det är viktigare att budgeten är i balans än att kunskapen faktiskt utvecklas leder det oundvikligen till att kurserna får allt mindre tid för varje år som går. Det går inte att undervisa snabbare eller mer effektivt. Studenterna läser och tänker lika snabbt idag som för 100 år sedan, och den som försöker skriva fortare än hjärnan och fingrarna hinner med inser snabbt hur orealistisk dagens syn på kunskap är och hur destruktivt kunskapsklimatet är på landets skolor och universitet.

Den tredje pelaren handlar om att ta hänsyn till de reella förutsättningarna för det svenska högskolelandskapet. Frågan är om den kan ge stadga när den andra pelarens tyngd riskerar att lägga omkull den första. Det som håller upp hela bygget är ju finansieringen, och i dagens system uppmuntras lärosäten att satsa på ”innovation”, kommersialiserbar forskning i samverkan med industri. Den enhet mellan undervisning och forskning som varit universitetets idé sedan ett par hundra år tillbaka urholkas.
Det nuvarande finansieringssystemet undergräver även beslutsfattande på vetenskapliga grunder. I samband med ”autonomireformen”, en avreglering av lärosäten som trädde i kraft 2011, gavs universitetsledningar fria händer att leda sin verksamhet utan den besvärande inblandning av vetenskaplig expertgranskning och bedömning som de gamla fakultetsnämnderna utgjorde. Den införde även ett kvalitetssäkringssystem baserad på mål- och resultatstyrning.

Klimatet för kunskap är lika hotat som resten av klimatet. Pengarnas roll i utvecklingen måste uppmärksammas. Pengar är allt annat än ett neutralt inslag i livet och samhället. Drömmen om evig tillväxt eller tron på att har man bara pengar klarar man sig alltid. Övertygelsen om att pengar ersätter alla andra världen är förödande för allt vad långsiktig hållbarhet, bildning och kunskapsutveckling heter. När ska vi vakna upp ur feberdrömmen och inse vad vi håller på att göra och vilka risker vi utsätter oss för? Troligen alldeles för sent eftersom det krävs kunskap och kritisk, analytisk förmåga samt tid att tänka för att förstå sambanden, inse konsekvenserna och göra något åt saken.

Eftersom lyhördhet och produktivitet snarare än sakkunskap blivit vägledande finns det otaliga exempel på hur akademiska värden har fått ge vika för ekonomiska eller ideologiska mål. Den konkurrensmani som drabbat alla statliga verksamheter, i syfte att uppnå en mer ”effektiv” användning av resurser, gäller även högskolorna. Finansieringen av utbildning är helt avhängig antalet studenter och avklarade examina, och beroendet av externa medel för forskning står i vägen för långsiktig planering.

Det talas idag på högskolan nästan mer om att skattemedlen måste användas effektivt än om kunskap och det arrangeras fler strategiska möten än eftertänksamma seminarier. Det läggs mer tid på arbete med ansökningar och administration än på utveckling av kunskap.

Med insikten att redovisning av ”prestationer” och måluppfyllelse inte leder till effektivitet eller till kvalitet i egentlig mening, utan snarare till en kortsiktig upptagenhet med att samla ”pinnar”, betonar promemorian i stället tillit till professionen. En stor förändring som föreslås är att den konstgjorda uppdelningen mellan forskning och utbildning i budgeten tas bort, eftersom den nästan alltid leder till att undervisningen nedprioriteras.

Tillit är det enda som fungerar om det är kunskap och verklig kvalitet man vill uppnå, men tillit kräver minskad kontroll och mindre styrning och går alltså på tvärs mot organiseringen av forskningen och den högre utbildningen. Fast om man inte anser sig kunna lita på människorna som genomgått landets högsta utbildning och som vigt sina liv åt kunskapen, vem kan man då lita på? Kunskap kan inte tvingas fram, den är en nåd att bedja om. Låt lärarna vara lärare och lita på professionen, det gjorde man förr i tiden, då när Sveriges utbildningssystem var ett föredöme i världen. Om det fungerade då borde det fungera idag också, och är det verkligen på riktigt kunskap vi vill ha är det just detta vi måste börja göra igen; lita på lärarna och värna kunskapsklimatet.

Erkännandet att det kan finnas en spänning mellan det pedagogiskt riktiga och vetenskapligt värdefulla, och andra krav från samhället, är hoppingivande. Statens främsta roll här är att stödja och beskydda universitetets kärna. För att ny kunskap ska skapas och gammal kunskap bevaras – för att vetenskapen ska gå framåt – får inte kunskapsmål, vetenskapliga resultat, sanningar och fakta värderas och relativiseras av ensidiga eller kortsiktiga ekonomiska och politiska intressen. Försvagas den första pelaren, då rasar hela bygget.

Kunskap är en långsiktig investering och utan ett intellektuellt klimat präglat av mångfald utarmas bildningen och samhället som helhet.

Bättre, bäst eller bra?

Idag är den dominerande synen på och strävansriktningen i samhällsutvecklingen att alla hela tiden måste arbeta för att bli bättre, med målet att bli bäst. Tyvärr är det bara ännu ett exempel i den långa raden av missförstånd rörande vad samhället är för typ av problem eller utmaning. För att tanken på att bli bäst genom kollektiv strävan att ständigt förbättra delarna som helheten består av, ska fungera, är det en ovillkorlig förutsättning att problemet som ska hanteras med den strategin verkligen är komplicerat; men samhället är faktiskt, liksom kultur, kunskap och långsiktig hållbarhet, komplexa problem. Och komplexa problem kan bara hanteras genom att vidga perspektivet och hela tiden uppmärksamma helheten och analysera konsekvenserna av det som faktiskt görs. Vill man bygga ett samhälle som kan hantera en hög grad av mångfald och en kunskapsskola som fungerar och faktisk leder till utveckling av kunskap i samhället måste utgångspunkten för arbetet vara att helheten ska vara så bra som möjligt. Det är den oöverblickbara, komplexa helheten som ska bli och fortsätta vara bra, inte de enskilda delarna. Om man bryter ut och debatterar delarna var för sig leder det kanske till att var och en av delarna eller aspekterna av helheten blir bättre, men risken är överhängande att det sättet att tänka och agera leder till suboptimering, det vill säga att det övergripande målet förloras ur siktet.

När jag följer samhällsdebatten är det tyvärr just detta jag ser, en lång rad exempel på suboptimering till följd av ändlösa och destruktiva debatter om delar som brutits ut ur en komplex helhet. För eller mot läxor, till exempel; eller valfrihet i skolan, skatter av olika slag, vårdgarantier och invandring. Rätt eller fel och vilken lösning är bäst, är vad som debatteras och mer energi riktas åt att kritisera andras förslag än att argumentera för det egna. Politikens motor går på högvarv men eftersom maskinen saknar drivlina rör den sig inte ur fläcken; det enda som produceras är en ekande tomhet. Samhället är fyllt av experter på respektive delområde, och eftersom den rådande uppfattningen om vad det är för typ av problem vi står inför och tillsammans har att hantera, ökar efterfrågan på allt mer specialiserade experter som konkurrerar med varandra för att vinna upphandlingarna och kampen om vem som är bäst inom respektive nisch. De allra flesta experter och politiker är kloka människor, och många av förslagen är vällovliga, men eftersom debatterna handlar om delaspekter av en komplex helhet leder lösningarna och åtgärderna ändå till problem på den övergripande nivån. Problemet i dagens samhälle är med andra ord sättet vi ser på och hanterar problem, och oförmågan att inse att den och det som är bäst fortfarande kan vara uselt.

Bättre och bäst är relationella mått, men för att samhället, skolan, vården och så vidare ska kunna bli bra krävs fokus på HELHETEN och eftersom den är komplex måste den hanteras som ett sammanhållet problem och alla försök att dela upp helheten leder till att fokus skiftar från det som är bra för alla och på sikt, till det som är bra för mig här och nu. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på det sättet och ju förr vi slutar debattera lösningar och börjar reflektera över helheten och vad som kännetecknar ett bra samhälle, inte bara för mig utan för alla (eller i alla fall så många som möjligt), desto bättre.

Det är inte genom riktade satsningar, öronmärka pengar, tidsbegränsade kunskapslyft, förstelärarreformer eller skrytbyggen som ett hållbart samhälle växer fram, utan genom förståelse för framtidens fundamentala öppenhet och komplexitet samt behovet av marginaler, underhåll och fokus på helheten, samt inte minst tid att tänka tankar till slut. Girighet och individualism bygger inga hållbara samhällen, men det betyder inte att man tvingas acceptera kollektivism. Det handlar inte om antingen eller och det finns inga enkla lösningar. Olika intressen måste hela tiden jämkas mot varandra, med utgångspunkt i det gemensammas bästa. Därför återkommer jag hela tiden till samtalet och upprepar ständigt kritiken mot debatten. Komplexa helheter går inte att målstyra och det är destruktivt och förkastligt att oppositionen medvetet och konsekvent väljer att anklaga sittande regering för att man misslyckas att nå de högt uppsatta målen; för målen som sätts upp är OMÖJLIGA att nå med hjälp av styrning, kontroll och kvalitetssäkring. Det är i alla fall min hypotes, som bygger på mitt välgrundade antagande om att samhället är komplext, inte komplicerat.

Varför är det kontraproduktivt att sträva efter att bli bäst? Eftersom den som strävar efter att bli bäst riktar sin uppmärksamhet mer mot vad andra gör än det hen själv gör och eftersom det viktiga inte är vad man faktiskt gör utan hur det uppfattas av andra. Ett hållbart samhälle definieras dessutom inte av de få som når framgång inom samhället, utan av hur man ser på och hanterar misslyckanden och de svaga. Det är helheten som räknas, inte de enskilda delarna. För narcissister och egoister är detta en motbjudande tanke, men det är den enda hållbara utgångspunkten för den som vill bygga ett fungerande SAMHÄLLE där så många som möjligt kan finna en plats och nå tillfredställelse. Samhällen ska inte sträva efter att bli bäst, utan efter att bli så bra som möjligt. Och om alla alltid måste fokusera på att bli bättre finns det ingen tid över för att njuta av det som är bra och resultaten som faktiskt uppnås.

Sätt att se på läxor

Läxor är bara en av alla många olika skolrelaterade frågor som debatteras i samhället idag. När jag gick i skolan på 1970-talet, på den tiden då svensk skola sågs på med avund i hela världen, fick lärarna arbeta i fred, och deras beslut respekterades. Innan svensk skola började reformeras och sedan allt oftare omreformeras, var lärarna verkligen lärare. Omogen som jag var och långt innan jag lärt mig hantera min inre rastlöshet och alla känslor som ständigt bubblar inombords gjorde jag visserligen inga läxor, i alla fall inte på högstadiet, men aldrig någonsin att jag ifrågasatte mina lärare eller läxornas vara. Jag lyssnade på vad lärarna talade om och lärde mig massor, även om jag inte alltid gjorde som de ville eller använde kunskaperna jag fick på det sätt lärarna önskade. När jag gick i skolan hade lärarna både ansvar för och mandat att utforma undervisningen efter eget huvud; följaktligen var läraryrket väl ansett, eftertraktat och lockade till sig de allra bästa studenterna. På den tiden hade eleverna ansvar för sitt eget lärande, ett ansvar jag inte var riktigt mogen att ta, men jag visste vad jag gjorde och förstod att ingen annan kunde lastas för beslutet. Jag minns inga diskussioner om betyg, allts tjafs och försök till förhandling; det betyg man fick accepterades, även om många så klart var missnöjda. Vi som gick i skolan på den tiden när Sverige var mer jämlikt och klyftorna i samhället var mindre än någonsin, vi respekterade våra lärare även om vi inte gillade dem och trots att det ofta var stökigt i klassrummet, och sedan gick ut i livet med kunskaper av skiftande kvalitet med med en väl utvecklad förmåga att ta egna ansvar för kunskaperna vi ansåg oss behöva för att lyckas i livet. Visst målar jag med bred pensel och sätter framförallt ord på mina känslor, men jag hävdar inte att jag har rätt. Jag vill locka till reflektion.

På 1990-talet skulle svensk skola bli världens bästa; den kommunaliserades och lärarnas arbetstid och ledigheten vid loven och hela sommaren började omgående diskuteras ute i samhället. Jag förstod aldrig hur man tänkte sig att försämrade arbetsförhållanden för en central och kvalificerad yrkeskategori, vars uppdrag är att värna den kunskap som bara blir viktigare och viktigare för vårt land och allas vår gemensamma framtid, skulle kunna leda till ännu bättte resultat i skolan?! Och jag förstår fortfarande inte hur någon kan få för sig att det skulle kunna gå att styra en så pass komplex organisation som skolan mot politiskt bestämda mål. Läraryrkets anseende började också där och då dala, menar jag men har som sagt inget annat att gå på än min egen känsla och minnena av ändlösa diskussioner i bageriet där jag arbetade och där kollegorna trots att de inte hade en aning om vad det innebar att vara lärare uttryckte sin avundsjuka och ogina inställning till lärarnas arbetssituation och sin ignorans inför läraryrkets unika och delikata karaktär. Varför ska lärarna vara mer lediga än vi? Utan att ha en aning om hur mycket lärarna arbetade på kvällar och helger "visste" man hur det var, och det var många på den tiden som störde sig på lärarna och som njöt av att se hur läraryrket allt mer kom att lika arbeten i produktionsindustrin. På den vägen är det. Talet om neddragningar, mer kontroll, mindre frihet och tid att lösa den högst komplexa uppgiften, och förflyttningen av ansvar för resultatet, från eleverna till lärarna, har pågått sedan dess. Läraryrkets anseende kommer inte att öka med högre löner, enda sättet att verkligen höja attraktiviteten i yrket är att sluta försöka styra skolan, sätta kunskapen i centrum och lita på lärarna, samt förlägga ansvaret för att lära sig det man anser sig behöva för att lyckas uppnå sina mål i livet på eleverna.

Förlorade mig lite och tappade tråden, men bara tanken på hur skolan och lärarna har behandlats genom åren gör mig ledsen och arg. Nåväl, när ansvaret för inlärningen och kunskapsutvecklingen flyttas från eleverna till lärarna och skolorna, vars resultat jämförs med varandra och där det gäller att stå sig i konkurrensen för att inte förlora anseende, "kunder" och pengar, förvandlas läxor till något helt annat än det var förut. Då sågs läxor som en självklar och integrerad del av inlärningen; läxorna som lärarna delade ut när jag gick i skolan (men som jag alltså sällan gjorde, och ansvaret för det är helt och hållet mitt) handlade om sådana moment som passade för ändamålet. Läxorna handlade om att på egen hand upprepa sådant som gåtts igenom redan, om att utföra uträkningar som behöver nötas in för att sitta och om glosinlärning eller inläsning av texter som ska behandlas under kommande lektioner. Läxorna konsoliderade kunskaperna som undervisningen handlade om. Idag ser det annorlunda ut och synen på kunskap är en annan. Idag betraktas skolan som en upphandlad samhällstjänst och eleverna ser lärande som ett arbete, vilket är följden av att lärarna förväntas producera mätbara resultat; och då betraktas läxor följaktligen som ett slags övertid och politiker ser en chans att plocka billiga poänger genom att lova läxförbud, vilket är ett av de tydligaste tecknen på att Sverige inte längre är en kunskapsnation.

Lärande och utbildning är inte en avgränsad uppgift, det är en inställning till kunskap och när man är i utbildning är man det dygnet runt och alla dagar i veckan. Därför är loven så viktiga för eleverna, loven är även nödvändiga andhämtningspauser och tillfällen för lärarna att fortbilda sig på egen hand och efter eget intresse. Det var när synen på utbildning förvandlades från att ha varit en inställning till kunskap till att betraktas som en fastställd mängd eller bestämd kvalitet som ska produceras så effektivt och billigt som möjligt, som debatten om läxorna blossade upp. Jag skriver ibland om hur jag upplever att studenterna som kommer till högskolan ser mig som ett hinder på vägen mot deras examen, och debatten om läxor är ett tecken på samma sak. Läxor uppfattas som en börda, ett straff. Det är en konsekvens av samhällets syn på kunskap, ett tecken i tiden att ta på största allvar. Kunskap är inget man producerar eller presterar, och utbildning är ingen rättighet; kunskap är en inställning till livet, samhället och medmänniskorna, och en fungerande utbildning (det vill säga en utbildning som skapar förutsättningar för lärande) är en av grundpelarna i demokratin. Läxor är och ska vara en INTEGRERAD del i lärandet men det fungerar bara om samhället som helhet värnar kunskapsutvecklingen och respekterar lärarna och ger dem möjlighet att utföra sitt arbete och förvalta arvet av tidigare generationers mödor. New Public Management får läxor att framstå som en förhandlingsfråga och avsaknad av läxor som en förmån, vilket säger allt om vad det är för skola vi har i Sverige idag.

När jag inte gjorde mina läxor i grundskolan fick det konsekvenser, betygen blev lidande och det var helt och hållet min egen förskyllan. Jag fick bita i det sura äpplet och ta en omväg till högskolan, som jag inte var redo för än och inte ens trodde jag skulle hamna i. Jag ser detta som den absolut viktigaste lärdomen från åren i grundskolan, detta att jag fick ta ett eget ansvar för mitt eget lärande och den kunskapsutveckling jag kände att jag mäktade med. När jag sedan mognat och landat i mig själv var jag redo för studier, först på KomVux och sedan på universitet. Visst var det mödosamt att ta igen allt jag hade missat, men det var kärt besvär och handlade bara om extra tid eftersom jag nu var motiverad och eftersom jag faktiskt lärt mig ta eget ansvar. Jag har aldrig sett det som att jag läser för att uppnå något annat mål än mer och bättre kunskap, och det är fortfarande så jag ser på saken. Jag vill vara i kunskapen, inte producera resultat. Jag lever för att lära och lär för att leva och blir allt mer övertygad om att det är enda egen till verklig kunskap och ett hållbar samhället. Nyckeln till kunskap är förmågan att ta eget ansvar och insikten om att ingen annan än individen kan lära sig det man behöver kunna för att lyckas i livet. Hur ska man kunna lära sig något på egen hand om man inte kan ta ansvar? Läxor är inget straff, men att inte få lära sig ta eget ansvar är det.

All utbildning är förberedelse för nästa steg i livet, det är INTE något slags produktion. Ju mer jag tänker på skola, högre utbildning och forskning, desto mer uppenbart blir det att det är den underliggande synen på kunskap i samhället som helhet som är problemet. Dagens fokus på betyg leder till en lång rad högst olyckligs konsekvenser. När skolorna förväntas producera betyg snabbt, billigt och effektivt blir skolan en produktionsenhet bland andra, och det är kunskapen som blir lidande, och eftersom kunskap är en förutsättning för utveckling går det förr eller senare ut över samhällets långsiktiga hållbarhet. När fokus ligger på betygen blir varje avgränsad del av utbildningssystemet en egen enhet, istället för att vara en integrerad del av samma helhet. Studier på högskolan bygger per definition på EGET, SJÄLVSTÄNDIGT arbete och det är omöjligt om man inte lärt sig ta eget ansvar tidigare i utbildningssystemet. När man tar steget från elev till student spelar det ingen roll vad man kan (och då har jag inte ens berört dagens studenters bristande förkunskaper), för på högskolan bedrivs självständiga studier. Högskolan är sista länken i den kedja som utbildningssystemet utgör, och det är en del av den kedja som kunskapssamhället utgör. Vi får den kunskap vi förtjänar och kunskapens stats i samhället är sammanlänkad med lärares anseende. Allt och alla hänger ihop och alla försök att göra läxor till en separat och fristående fråga, liksom för övrigt gäller även valfrihet och betyg, är del av skolans problem, inte av lösningen.

Sitter könet i huvudet eller kroppen, och vad är möjligt och önskvärt att förändra?

För ett tag sedan, i höstas någon gång, hamnade jag i en lång diskussion på Twitter om genus och genusforskningens relation till och syn på biologi. "Genusforskare tar inte hänsyn till biologi och forskningen är därför aktivistisk", var den underliggande kritiken som jag försökte svara på. Jag har inte släppt frågan, istället har jag fördjupat mig i den. Att debattera forskning på sociala nätverk är meningslöst, verklig kunskap kan bara växa ur samtal och en ömsesidig vilja att förstå. Jag beställde därför en bok av fysikern och vetenskapsfilosofen Evelyn Fox Keller: The Mirage of a Space Between Nature and Nurture, som handlar om relationen mellan arv och miljö. Sedan kom annat emellan (ständigt denna brist på tid att läsa och tänka tankar till slut), men nu har jag läst boken. Äntligen är jag redo att förklara det jag i princip redan visste, men som jag nu känner att jag verkligen förstår och kan förklara. Efter att jag läst boken av Keller inser jag att hela frågan är felställd. Att skilja mellan en given och förment oföränderlig biologi och en skapad och föränderlig kultur är som att en gång för alla avgöra vad som skapar musik; musikern (den föränderliga, viljestyrda delen av helheten) eller instrumentet (det givna). Svaret är självklart att musiken uppstår mellan och är omöjlig utan båda delarna och samspelet mellan. Vill man förstå musik finns inte mycket kunskap att hämta ur ingående studier av instrumenten, men det finns massor av kunskap att hämta från studier av musiker och människors uppfattningar av och tankar om musik.

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor säger kritikerna av genusforskning; självklart finns det skillnader, ingen förnekar det. På samma sätt är det skillnad mellan olika musiker och deras instrument, men det är är meningslös kunskap att söka om det är förståelse för musik man är ute efter. Genusforskare BORTSER inte från biologi, men forskar om det som är föränderligt och möjligt att med viljekraft ändra på, samt tänkbara orsaker till att det uppstår hinder mot förändring. Biologikramarna menar att män är män och kvinnor är kvinnor och innebörden i begreppen är lika oföränderliga som generna som kropparna byggs upp av. Det är i bästa fall ett önsketänkande för det stämmer inte. Historiska studier av män och kvinnor visar att innebörden i begreppen man och kvinna har förändrats enormt mycket; det enda som är konstant är den asymetriska maktrelationen mellan och den har ingenting med biologi att göra. Det finns inga enkla svar på den här typen av frågor och den som ger skev av det far med osanning och behöver läsa på, och jag kan varmt rekommendera Kellers bok. Hon skriver i inledningen:

Part of the difficulty comes into view withthe first question we must ask: what is the nature-nurture debate about? There is no sigle answer to this question, for a number of different questions take refuge under its umbrella. Some of the questions express legitimate and meaningful concerns that can in fact be adressed scientifically; others may be legitimate and meaningful, but perhaps not answerable; and still others simply make no sense. I will argue that a major reason we are unable to resolve the nature-nurture debate is that all these different questions are tangled together into an indissoluble knot, making it all but impossible for us to stay clearly focused on a single, well-defined and meaningful question. Furthermore, I will argue that they are so knitted together by cronic ambiguity, uncertainty, and slippage in the very language we use to talk about these issues. And finally, I will suggest that at least some of that ambiguity and uncertainty comes from the language of genetics itself. 

Jag påminner om att Keller är fysiker och vetenskapsfilosof, hon forskar om kunskapens gränser och vad som är möjligt att säga i namn av vetenskap. Och hon argumenterar övertygande för att det är omöjligt att avgöra vad som beror på vad. Människa och följaktligen även man eller kvinna är resultatet av en lång rad olika aspekter som samverkar. Biologin är inte evig och oföränderlig. Länge trodde man att kartläggningen av det mänskliga genomet skulle ge oss svaren på alla våra frågor, men sanningen är att det inte finns några givna svar. Epigenetisk forskning visar att gener kan slås av och på beroende på omgivningen och vad man äter, och på den allra senaste tiden har forskningen om mikrober (det finns en mycket intressant populärvetenskaplig bok där den senaste forskningen på detta område gås igenom, som jag också rekommenderar) och deras samverkan med generna gjort biologin än mer öppen och föränderlig. Människan är ett plastiskt och föränderligt resultat av ett komplext samspel mellan en lång rad olika aspekter och att försöka avgöra vilken aspekt som är viktigast är omöjligt. Så vad handlar kritiken mot genusforskningen om egentligen? Politik och motstånd mot förändring, menar jag.

Kritiken mot genusforskningen handlar om att genusforskare inte beaktar biologin, och där blir det uppenbart att det handlar om politik, för om det vore upp till konservativa ledarskribenter att avgöra vad forskare inom olika discipliner ska forska om vore det inte forskning. Forskning handlar om att efter bästa förmåga söka vetenskaplig kunskap om det man forskar om; det är inte en utredningstjänst som svarar på politiskt vinklade frågor. Forskar man om sociala aspekter av kön är det detta man forskar om och inte biologi. Och givet att det inte går att skilja biologi från kultur är det angeläget att forska om det som går att förändra, för det oföränderliga kommer att visa sig förr eller senare. Den som hävdar att forskningens fokus på sociala aspekter av kön handlar om att medvetet bortse från viktiga aspekter i forskningen är snudd på förtal och hotar att undergräva tilliten till forskningen generellt.

Det som gör kritiken mot genusforskningen intressant är att det är forskare som kritiseras, dels för sin inriktning, dels för sina resultat. Forskare som öppet redovisar att hen är feminist anklagas för att ha en agenda, och det stämmer; feministiska forskare undersöker förutsättningar för jämställdhet. Målet är att nå kunskap om vad som går att förändra ifall man vill uppnå balans i maktrelationen mellan könen, vilket är ett hållbarhetsmål sanktionerat av FN. Kritiken mot feminismen är med andra ord en indirekt och förtäckt kritik mot jämställdhet. Kraven på det som sägs i namn av forskning är rigida och granskningsprocessen är transparent, därför vill det till att man har mycket goda argument om det ska anses legitimt att kritisera ett helt forskningsområde. Om något är det kritiken som är politisk; men om det är politik man vill föra, varför inte vara tydlig med att man är mot jämställdhet och öppet och ärligt argumentera mot alla försök att jämna ut maktförhållandena mellan könen? Att kritisera feminismen för att gå för långt faller dessutom på sin egen orimlighet av det enkla skälet att den aldrig kan gå för långt. Balans är ett jämviktstillstånd och om försöken att öka kvinnors makt och inflytande i samhället går för långt är det inte jämställdhet man arbetar för och då är det heller inte feminism man ägnar sig åt.

Är eller blir kvinnor kvinnor och män män? Är könsidentiteten ett resultat av arv eller miljö? Som Keller visar i sin bok är det en fråga som inte går att avgöra en gång för alla, men det finns gott om biologisk forskning som visar att kroppen är plastisk och föränderlig. Även om ingen människa föds som ett blankt blad är det nyfödda barnet fixt och färdigt. Förändringen är resultatet av samspel mellan biologi och kultur, och därför behövs forskning om detta SAMSPEL. Det är detta som genusforskning handlar om. Genusforskning handlar inte om att leda i bevis att kultur är viktigare än biologi, den handlar om förutsättningar för förändring. Och är man konservativ och värnar det som alltid varit förstår jag att man ser genusvetenskap och annan forskning som handlar om förändringsmöjligheter som ett hot. Jag är inte konservativ, men jag förstår att det finns människor som är det och det är helt oproblematiskt. Det som oroar mig är att man blandar samman politik och vetenskap och att man försöker underminera forskning som inte stämmer överens med ens ideologiska övertygelse. Stalin agerade så under Sovjettiden, med förödande konsekvenser, och nu upprepas tanken fast från höger.

Inom psykologin talar man om The Big five, vilket är medfödda, grundläggande, personliga egenskaper som inte förändras. Generna kan inte förändras med viljekraft, men det man äter och bakteriefloran i tarmarna som påverkar generna kan man förändra med viljekraft; liksom hur man talar om män och kvinnor. Vill man bygga ett jämställd och hållbart samhälle går det inte att bortse från någon avgörande aspekt, men det återstår fortfarande att bevisa att biologin spelar en avgörande roll (att den spelar roll är självklart och behöver inte påpekas), för hur män och kvinnor agerar gentemot varandra och hur den påverkar fördelningen av makt mellan könen. 

 När man blir äldre får man perspektiv, och för mig som ägnat en stor del av min tid i akademin åt genusforskning är det intressant att se hur vissa teman upprepar sig, om än i ny språkdräkt. När jag var med och byggde upp den svenska maskulinitetsforskningen på 1990-talet restes samma kritik som konservativa ledarskribenter idag riktar mot genusforskare från representanter för den mytopoetiska mansrörelsen, med Robert Bly i spetsen. Liksom andra rörelser som talar till människors känslor försvinner de inte, de drar sig bara tillbaka och bidar sin tid. Idag anar biologins och de arketypiska könsrollernas försvarare morgonluft, och än en gång är det till den gamla goda tiden, till det som en gång var man ställer sitt hopp och riktar sin uppmärksamhet. Men är det verkligen tillbaka till den gamla goda tiden vi vill? Är det där och i biologin som svaren på frågorna om människan och vår gemensamma framtid finns, eller är det i humanismens tro på tankens och förändringsviljans kraft hoppet om ett långsiktigt hållbart samhälle står att finna?

För att lära måste man förstå vad man inte vet

Inser man inte sina egna begränsningar och förstår man inte hur lite man faktiskt vet, samt hur mycket som inte går att veta något om, går det varken att lära sig något eller skaffa sig fördjupad kunskap. Man måste förstå sig själv först innan man kan förstå andra, och för att veta måste man förstå vad man inte vet; det borde inte behöva påpekas, men tro mig, det behövs. Okunskapen och ignoransen sprider sig i samhället, liksom narcissismen, egoismen och den hybris som följer av inställningen till egot, kunskapen och världen. Det är en evig kamp; liksom kampen för jämställdhet och värnandet av demokratin är det inget man blir färdig med. Kunskap och lärande är inte kumulativa processer som går från okunskap till bildning. Mina studier handlade inledningsvis om att lära mig saker, ju mer desto bättre; men idag undersöker jag snarare kunskapens gränser min egen okunskap. Idag och med alla kunskaper jag skaffat mig genom är det viktigare för mig att omvärdera och göra mig av med gamla kunskaper än att lära mig nytt, även om det är vad jag hela tiden strävar efter. Samhället är heller inte en historia om framsteg. Dagens samhälle är annorlunda än gårdagens, men det är varken bättre eller sämre och det förändras hela tiden.

Skolan och den högre utbildningen förändras också och många har synpunkter på innehållet och organiseringen, vilket är bra. En skola och högre utbildning som inte engagerar kan aldrig bli en kunskapsskola; fast vad är det man engagerar sig i och för? Det är en avgörande fråga. Att debattera läxor eller inte, eller vad man ska fokusera på i historieämnet är destruktivt. Den avgörande frågan är om skolan svänger i takt med resten av samhället, om utfallet av lärarnas och elevernas/studenternas arbete gagnar samhället eller inte. Vilken kunskapssyn som utbildningssystemet vilar på spelar också roll; och idag handlar det om kvalitetssäkring och effektivisering. En fastställd mängd kontrollerad kunskap ska så snabbt som möjligt processas och redovisas i så oförändrad form som möjligt av elever och studenter för att växlas in till skolsystemets hårdvalutor: Helårsprestationer, poäng och examina. Det mäts och räknas, jämförs och konkurreras och idag producerar skolan och den högre utbildningen mer resultat än någonsin. Fast så länge som allt fokus ligger på det man vet och det som går att kontrolleras är det en stor och mäktig maskin som producerar plattityder, meningslösa självklarheter och tomhet. Är det kunskap man vill ha och vill man verkligen lära sig, måste alla som finns och verkar i utbildningssystemet fokusera mycket mer allt det man inte vet något om.

Påfallande ofta märker jag att mina höga förväntningar på studenterna uppfattas som (allt för höga och) orimliga krav, även efter att det visar sig felaktigt eftersom jag inte underkänner fler än någon av mina kollegor. Jag har ingen aning om vad det står för men jag har aningar. Jag tror unga idag är vana vid att lyftas till skyarna; genom skolåren har de fått höra hur duktiga de är, redan innan de presterat något. Det anses problematiskt att tala om det som inte fungerar, för det sägs ta död på lusten att lära. Jag tror dock att det är precis tvärtom. Lusen att lära väcks rimligtvis av insikten om allt det man inte vet något om, i kombination med förståelse för hur man lär sig mer och fördjupar sina kunskaper. Behovet av uppmuntran tror jag snarare går att härleda till produktionstanken, kvalitetssäkringen och skolans fokus på resultat. Bara i ett utbildningssystem där det anses problematiskt att misslyckas, vilket är en förutsättning för att lära sig inse var gränsen mellan det man vet och det man inte vet går, växer den typen av villfarelse fram. Och bara där uppfattas lärare som uttrycker förväntningar krävande. Den som fokuserar på uppmuntran tar över en ansenlig del av ansvaret för lärandet, medan den som uttrycker förväntan är tydlig med att lärandet står och faller med individens eget ansvar och hur man använder tiden man har till sitt förfogande. Jag kränger inte betyg och vänder mig mot kund-utförarmodellen som dagens utbildningssystem bygger på.

Jag får känslan att många studenter idag anser sig ha knäckt något slags kod och vet vad som gör lärarna glada. Fast det är inte för min skull studenterna studerar på högskolan och kommer till mig som lärare, det är för deras egen skull. Jag gläds med dem när jag ser att de klarar av utmaningen som studier på högskolan är, när jag ser att de lärt sig något. Jag blev lärare och har stannat kvar på högskolan för kunskapens skull, och jag har förväntningar på att studenterna jag möter också är där för att lära. Som lärare kan jag bara skapa förutsättningar för lärande, uppmuntra och visa att jag bryr mig. Om jag påminner studenterna om att det är viktigt att ha roligt också, om jag bagatelliserar arbetsinsatsen som krävs för att lyckas och om jag säger att de är duktiga innan de ens börjat, ringaktar jag min egen utbildning och devalverar värdet studier och högre utbildning. Det är ett försäljarbeteende som inte hör hemma i en kunskapsskola. Förväntningarna måste givetvis anpassas efter var studenterna är i sin utveckling. Jag utgår från förkunskapskraven som finns och det faktum att utbildningen går på heltid och att uppsatsen som ska skrivas (det är oftast i kurser som bygger på eget arbete som mina förväntningar uppfattas som krav), det vill säga resultatet som jag sedan ska bedöma och sätta betyg på, representerar mellan 200 och 400 timmars heltidsarbete, per student. På B-nivå där uppåt fem studenter skriver ihop representerar uppsatsen närmare 1000 timmar. Klart jag har förväntningar (tusen timmar är mer än hälften av min årsarbetstid ...), och även om jag blivit luttrad genom åren och tvingats inse att det idag i praktiken inte är rimligt att kräva redovisning av alla 40 timmarna varje vecka, kommer jag aldrig att sluta FÖRVÄNTA mig att studenterna kommer till högskolan för att lära sig nya saker, för att bli bättre och utvecklas som människor. Och om mina förväntningar uppfattas som ett problem säger det mer om den som känner så än om mig som lektor.

Uppsatser skriver man för att lära sig något nytt, uppsatsen är inte en tenta där man redovisar vad man redan kan. Därför är själva utgångspunkten för uppsatskursen och det självständiga arbetet, liksom för all forskning (i alla fall all forskning som syftar till kunskapsutveckling; för forskning som syftar till akademisk meritering gäller andra regler, vilket jag skrev om igår) att man börjar med en inventering av sina kunskaper och en kartläggning av gränserna för dels vad man själv vet, dels vad andra vet och dels vad som är möjligt att veta. Utan fördjupad insikt om detta kan man inte formulera ett fungerande syfte som behövs för att leda arbetet i riktning från okunskap till fördjupad insikt.

Ett annat, men angränsande problem, rör kritik av andras arbeten. För att kunna rikta relevant kritik mot något som hävdas krävs kunskap och förståelse för allt det man som kritiker inte vet. Kritik kräver respekt, vilket dagens samhällsdebatt lider svår brist på. Jag tror dessa saker hänger ihop. Rådande debattlogik handlar mer om att avgöra frågor och att få rätt, inte om att lyssna och lära tillsammans för att bygga ett hållbart samhälle på kunskaper som faktiskt fungerar. Det behövs mycket mer av ödmjukhet, samtal och fokus på det man inte vet samt respekt för det som inte går att veta för att samhället ska utvecklas till ett kunskapssamhälle där förväntningar inte uppfattas som krav. Kunskapsskolan är en plats fylld av möjligheter som bygger på höga förväntningar, medan dagens resultatfixerade skola är kravfylld och kanske just därför uppfattas av alla inblandade som ett nödvändigt ont.

Akademisk karriär, en självmotsägelse

Dagens akademi bygger på konkurrens om positioner; man ska göra karriär. Jag anser att forskare ska söka och utveckla kunskap. Jakten på framgång och konkurrensen om positioner är inte ett neutralt inslag i Högskolesverige, tvärtom är det detta som räknas och kunskapen hamnar därför i skymundan. Forskare arbetar på samhällets och medborgarnas uppdrag; forskning är ett hedersuppdrag, något man gör för laget och om inte kunskapen är belöning nog har man inte i akademin att göra. Vill man göra karriär måste man tänka och agera strategiskt; är det kunskap man söker måste man vara öppen, ödmjuk, generös och samarbetsfokuserad. Det är två helt olika och inkompatibla kvaliteter. Antingen gör man karriär eller så agerar man akademiskt.

Inom ett system där man räknar nyckeltal anses mer alltid och självklart vara bättre; fler artiklar och citeringar samt mer pengar. Allt som går att mäta mäts och forskares resultat jämförs med varandra för att utse vinnare; även högskolor konkurrerar och länder kämpar om positioner i olika rakningar. Det nätverks och knyts kontakter, administreras, styrs och kontrolleras. Tiden för forskning, undervisning och reflektion samt kritisk analys över vart vi är på väg kringskärs när verksamheten ska effektiviseras och kompetensen att avgöra vad som är kvalitet i sökandet efter kunskap utarmas. Konkurrera kan man alltid göra och i en miljö där det finns begränsat med medel och möjligheter kommer någon alltid att vara bäst, vilket aldrig är en garanti för att det som görs är bra.

Ära och berömmelse borde vara något man får för förtjänst, för att man bidragit med viktig kunskap till samhället; inte för att man knäckt ansöknings- och publiceringskoden eller är bra på att nätverka. Forskare och forskningsledare ska inte knyta kontakter och skriva avtal med partners, de ska forska; det vill säga utbyta erfarenheter med andra forskare för att tillsammans nå längre än var och en kan nå på egen hand. Kunskap är resultatet av samverkan, öppenhet och kritisk reflektion. Konkurrens bygger murar handlar lika mycket eller mer om annat än kunskap.

Akademiska titlar borde inte vara något man kämpar för att få, det borde vara något man erhåller efter förtjänst; utmärkelser som bygger på omdömen av kollegor. Det bör inte vara upp till en själv att avgöra hur kompetent man är, det borde vara upp till andra och det borde inte avgöras av hur väl man lyckas i konkurrensen, utan relateras till kunskapens angelägenhetsgrad och unicitet. Kunskap är en färskvara och därför borde även forskningsmeriter vara det. Kunskapssökande är en stokastisk process medan karriärvägar alltid är additiva.

Söker man kunskap finns inga garantier för att man lyckas; det är därför jag menar att akademisk karriär är en självmotsägelse. Om karriär är det som premieras i akademin är det annat än kunskap som hamnar i fokus: snabba, säkra resultat som ger mesta möjliga genomslag. Verksamheten handlar om att bli publicerad och citerad snarare än att söka kunskap och det är var man publiceras som betyder något, inte vad. I den konkurrenskultur som växer fram i den akademiska världen här hemma och internationellt finns bara plats för ett fåtal vinnare, och alla andra räknas som överflödiga statister som man kan rationalisera bort. Det anses klokare att rekrytera toppforskare än att fostra nya generationer av kunniga, bildade, kloka medborgare som vill arbeta tillsammans för det gemensammas bästa. Utan tvivel är det inte särskilt klokt.

Refränger 11

Då jag fram till för en vecka sedan arbetat intensivt med läsning och redigering av nästa (och sista) delen i serien böcker med undertiteln Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, och därför varit uppslukad av rhizombegreppet har tankarna om refränger fått anstå. Nu ett tag framöver här ska jag skriva på två artiklar och en ansökan så förhoppningsvis ska det inte dröja lika länge till nästa post i denna serien. Samtidigt kan jag aldrig lova. Här skriver jag bara det jag vill; vad, när och så länge det känns meningsfullt.

Refräng handlar det om här. Vad är det och hur kan man tänka? Det handlar om sammanhållande och avskiljande, om gränsdragning. Refrängen är dock aldrig absolut, den är ingen mur utan något tillfälligt. Det som hålls samman är en helhet bara så länge refrängen sjungs; så fort musiken tystnar eller något annat upprepas stället skingras delarna och det relativa skydd mot omgivningen som refrängen erbjudit existerar inte längre.

What is this objective movement? What does a matter do as a matter of expression? It is first of all a poster or placard, but that is not all it is. It merely takes that route. The signature becomes style. In effect, expressive qualities or matters of expression enter shifting relations with one another that "express" the relation of the territory they draw to the interior milieu of impulses and exterior milieu of circumstances.

Uttryck handlar det om, och dess koppling till geografi. Tänker på MC-gäng och deras ryggsköldar, till exempel. Musik är ett exempel på ett slags refräng, men det är bara en illustration till den grundläggande tanken. Ryggsköldar som markerar gängtillhörighet är ett materiellt exempel på sammanhållning, gränsdragning och symbol för trygghet. Emblemet på ryggen är ett uttryck som laddats med mening av alla de handlingar och föreställningar som kan kopplas till tecknen och när bäraren rör sig i rummet tillsammans med andra som bär samma märke följer territoriet med.

To express is not to depend upon; there is an autonomy of expression. On the one hand, expressive qualities entertain internal relations with one another that constitute territorial motifs; sometimes these motifs loom above the internal impulses, sometimes they are superposed upon them, sometimes they ground one impulse in another, sometimes they pass and cause a passage from one impulse to another, sometimes they insert themselves between them—but they are not themselves "pulsed."

Ryggsköldar markerar gängets territorium, men det är bara delvis situerat i geografin. Territoriet blir till genom att uttryckas och hävdas, genom att bäraren av märket rör sig i rummet markerar sin närvaro. Territoriet är inte beroende av märket och märket är inte beroende av territoriet; båda samskapas och får sin mening genom att bäraren tar på sig västen. Bäraren använder inte västen för att markera territoriet; agensen finns inte i någon av delarna utan i helheten. Kopplingarna mellan är lösa och existerar bara när de uttrycks.

Sometimes these nonpulsed motifs arise in a fixed form, or seem to arise that way, but at other times the same ones, or others, take on variable speed and articulation; it is as much their variability as their fixity that makes them independent of the drives they combine or neutralize. "We know that our dogs go through motions of smelling, seeking, chasing, biting, and shaking to death with equal enthusiasm whether they are hungry or not."

Samma sak kan uttryckas på olika sätt och olika saker kan uttryckas på samma sätt. Mening kan (och är ofta) men måste inte vara fixerad. Refräng som analytiskt begrepp handlar om att uppmärksamma denna kvalitet som är inneboende i verkligheten som blir till och förändras, som inte är evig och en gång för alla given.

Another example is the dance of the stickleback. Its zigzag is a motif in which the zig is tied to an aggressive drive toward the partner, and the zag to a sexual drive toward the nest; yet the zig and the zag are accented, or even oriented, differently. On the other hand, expressive qualities also entertain other internal relations that produce territorial counterpoints: this refers to the manner in which they constitute points in the territory that place the circumstances of the external milieu in counterpoint.

Centrum är en föränderlig plats som uppstår i spänningsfältet mellan olika krafter som antingen tar ut eller förstärker varandra. Centrum finns inte, det skapas i spelet mellan upplösning och sammanhållning. Samma gäller för periferin. Det handlar om relationer och det som händer mellan.

For example, an enemy approaches or suddenly appears, or rain starts to fall, the sun rises, the sun sets... Here again, the points or counterpoints are autonomous in their fixity or variability in relation to the circumstances of the exterior milieu whose relation to the territory they express.

Kanske kan klimatförändringarna fungera som exempel på platsens relativa öppenhet. När havsnivån höjs spelar det ingen roll att den med mänskliga mått mätt mäktiga stadens makt är stor, för havets mäktiga kraft rår inte människan på. Samma med världspolitiken vars kraft vida överstiger enskilda människors, hur mäktiga de än är. Förutsättningarna kan förändras snabbt, även bakom välbyggda murar. Även om stadsbyggande som idé är mäktig och har byggt imperier finns inga garanter för evig framgång. För några år sedan passerade jag Stegeborgs slottsruin, som en gång i Sveriges historia var en strategiskt viktig och inflytelserik plats. Striderna om makten över borgen var många, bittra och pågick länge. Ända tills kartan ritades om, maktförhållandena förändrades och platsen i ett slag blev ointressant. Centrum blev periferi utan att platsen förändrats. Det finns många sådana platser och liknande exempel på samma sak. Refräng är ett tankeverktyg skapat för att förstå den här typen av relationella förändringar.

For this relation can be given without the circumstances being given, just as the relation to the impulses can be given without the impulse being given. And even when the impulses and circumstances are given, the relation is prior to what it places in relation.

Dynamiken mellan måste tas med i beräkningen om man vill förstå förutsättningar för förändring. Framtiden, kunskapen, mening och platser blir till i handling och uppstår mellan. Inget kan definieras närmare än så här: Fler än en, men färre än många. Det beror på och är aldrig givet.

Relations between matters of expression express relations of the territory to internal impulses and external circumstances: they have an autonomy within this very expression. In truth, territorial motifs and counterpoints explore potentialities of the interior or exterior milieu. Ethologists have grouped these phenomena under the concept of "ritualization" and have demonstrated the link between animal rituals and territory.

Ritualer markerar gränser i tid, rum, plats och social miljö. Ritualer kan sjungas, berättas och dansas. Sverige har en gräns, en nationalsång och massor av traditioner. Sverige är situerat geografiskt men nationen är inte beroende av platsen; tänk på judarna innan Israel, eller kurderna, assyrierna. Folk kan existera utan land och gränser kan markeras på olika sätt, mer eller mindre tydligt. Det viktiga är att de upprepas, känns igen och erkänt av andra.

But this word is not necessarily appropriate for these nonpulsed motifs and nonlocalized counterpoints, since it accounts for neither their variability nor their fixity. It is not one or the other, fixity or variability; certain motifs or points are fixed only if others are variable, or else they are fixed on one occasion and variable on another.

Centrum är ingenting i sig själv, det blir ett centrum genom att andra delar av helheten relaterar till just den platsen. Det är inte centrumet som drar till sig allt och alla, det är allt och alla som söker sig till centrumet. Manlighet är norm i samhället och mannen befinner sig (än så länge) i centrum, men manlighet är ingenting i sig själv, brukar man säga; manlighet är en lång lista över saker den INTE är (feminin, mjuk, medgörlig och så vidare). Refrängen fungerar på samma sätt, tagen för sig själv är den meningslös; den får sin mening genom att upprepas och i relation till versernas varierande innehåll.