Utan tvivel, blir man dum

Emma Frans skriver klokt om tvivlets betydelse för kunskapsutveckling och vishet, och tänker på vad Tage Danielsson sa: Utan tvivel är man inte riktigt klok. Tvärsäkerhet fördummar och banar väg för ignorans; i kombination med narcissism blir det en livsfarlig brygd. Om jag är övertygad om att jag har rätt lyssnar jag inte på vad den som säger emot säger, jag vet ju att hen har fel. Finns ingen annan förklaring att ta till måste man hävda att den andre ljuger och om det trots allt är uppenbart att man själv nog har fel kan man säga att det är alternativa fakta man lutar sig mot. Kunskap är svårt och sanning är svårare. Vetandets största fiende är den som vet, säger Frans. Det är hen du möter i spegeln som är det största hotet mot kunskapen.

Jag tänker på den ideologiskt grundade kritik som under hösten riktats mot forskningsämnet genusvetenskap. Kritikerna vet att genusforskarna har fel, och därför har kritikerna rätt. De är så säkra på att det har rätt och är så övertygade om sin egen förträfflighet att de inte anser sig behöva förklara varför. "Genusforskarna bortser från biologin", det räcker som argument. Och sedan spelar det ingen roll att genusforskarna gör det, alltså bortser från ovidkommande biologiska aspekter, efter noggrann reflektion och med stöd i goda, vetenskapliga argument. Det är ingen slump, tror jag, att kritiken kommer från höger och är konservativ. All förändring av en perfekt ordning leder till försämring, och högen utgår från att individen är samhällets minsta beståndsel och jaget är autonomt och tar de bästa besluten. Det ligger så att säga inbäddat i högerideologins DNA, och det är i sin ordning; så länge man håller sig till ideologi. Man får TYCKA vad man vill, men när ideologen går över gränsen och riktar kritik mot vetenskapen är det dumheten som talar, och det faktum att forskarna väljer att inte bemöta kritiken handlar inte om att det finns en genuskonspiration i samhället.

Har du någonsin kollat på Idol eller någon annan talangjakt och undrat hur det kan komma sig att det finns människor som tror att de är otroligt talangfulla trots att de egentligen inte är det? Eller funderat på hur det kan komma sig att en popstjärna tror sig veta mer om hur cancer uppstår och botas än läkare och cancerforskare?

Det finns faktiskt vetenskapliga studier som visat att inkompetenta människor är särskilt benägna att överskatta sin kompetens i relation till andra.

Debattens logik gör att säkerhet blir viktigare än kunskap och fakta. Världen och verkligheten är komplex, men granskar man den genom ett raster som bara ser antingen eller, rätt eller fel, vän eller fiende; är det lätt att bli paranoid. Antingen är du med mig eller också mot. Allt fler tänker så; i termer av vi och dem. De andra har fel och vi har rätt. Det är dumheten som talar och debattens logik som spökar. Man brukar säga att världen vore en bättre plats om de kloka talade och de korkade och inkompetenta höll tyst. Idag, på sociala medier och i ett samhälle som präglas av allt snabbare förändring och allt hårdare krav på prestation är det bättre att vara säker än att tala med utgångspunkt i vad man faktiskt vet, vilket ofta är lite och sällan entydigt. Den som är vis tvekar eftersom det nästan alltid är klokast, men om det krävs av en att man är tvärsäker för att få makt och inflytande är kunskapen det första som offras. Under året som gått har vi sett alldeles för många indikationer på just det som Emma Frans talar om.

Den 19 april 1995 rånade en amerikansk man vid namn McArthur Wheeler två banker i Pittsburgh. Wheeler bar inte någon mask och rånen skedde mitt på dagen. Två övervakningskameror lyckades därför få tydliga bilder av hans ansikte. Bilderna visades samma kväll på nyheterna och strax därefter kunde Wheeler gripas i sitt hem.
Ingen var förvånad över det snabba gripandet utom Wheeler själv, som utbrast det kryptiska: ”Men jag hade ju på mig saften!”

Wheeler berättade för polisen att han gnuggat in ansiktet med citronsaft för att göra det osynligt för övervakningskameror. Han visste att citronsaft används som ett osynligt bläck och hade därför nått den – enligt honom – logiska slutsatsen att citronsaft borde göra hans ansikte osynligt för kameror.

Är man bara tillräckligt säker på sig själv och har man ett gott självförtroende finns inget utrymme för tvivel. På nätet finns det gott om inkompetenta människor som med tvärsäkerhet och självförtroende samt i skydd av filterbubblans väggar fritt kan orera om högt och lågt. Och följare som är lika säkra men som saknar självförtroende ansluter sig och underblåser egot och göder narcissismen. Jag har genom åren sett många tecken på radikalisering och polarisering på nätets sociala nätverk och har den hårda vägen lärt mig hur man gör för att värja sig. Jag försöker samtala, men avfärdas ofta eftersom jag är tydlig med vad jag inte kan och visar tvivel samt belyser komplexiteten i frågan snarare än skaffar mig en fast ståndpunkt och krigar för den.

Länge hade jag både dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Även om jag länge förbannade den jag var och tänkte att kunskap leder till ökad trygghet inser jag idag att just det dåliga självförtroendet var min smala lycka. Jag värnar det och genom att självkänslan idag är mycket bättre går det bra. Dåligt självförtroende och tvivel gör en klok för man slår sig aldrig till ro med något permanent och man är alltid öppen för att ändra åsikt om man möter goda argument. Dåligt självförtroende leder till att man lyssnar mer än man tallar själv och därmed lär man sig massor. Säkerhet och allt för gott självförtroende fördummar, det finns forskning som visar det.

När professor David Dunning läste om historien bestämde han sig för att närmare studera varför vissa människor gör denna typ av absurda misstag. Tillsammans med kollegan Justin Kruger ledde forskningen inom detta område till fenomenet som kommit att kallas Dunning–Kruger-effekten (1).

Dunning–Kruger-effekten innebär att inkompetenta människor tror att de är kompetenta (2). De tror alltså att de besitter en förmåga trots att de egentligen inte gör det. Förklaringen kan enligt David Dunning vara att inkompetenta personer saknar förmågan att kunna avgöra ifall de är kompetenta eller inte (3).

I ett samhälle där den polariserande debatten är kungsvägen till kunskap kommer tvärsäkerhet och förmågan att övertyga att vara en tillgång i jakten på makt och inflytande. Osäkerhet och tvekan, försiktighet och grundlig analys liksom viljan att lyssna på den andra blir med debattens logik till tecken på svaghet. Vinnaren skriver historien och verkligheten är så pass komplex att problemen med debattens polariserande förenklingar visar sig först när det är försent, liksom i fallet med Wheeler. För att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle behövs kunskap, och klokhet och för att dessa egenskaper ska kunna få genomslag i politiken och samhällsförvaltningen behövs ett system som INTE bygger på tvärsäkerhet och en kunskapsnorm som är öppen för tvekan, samt kompetens att förstå och hantera komplexitet. Samtalets logik och ödmjukhet inför allt som vi människor inte vet och förståelse för det som inte går att veta något om är avgörande för hållbarheten. Den som känner sina begränsningar och som tvekar kommer alltid att ta klokare beslut än den som anser sig veta både att hen när bäst och att gen har rätt. Ytan tvivel blir man dum eftersom man inte bara saknar kompetens att avgöra om man vet och kan eller ej, man ser inte ens behovet av den kompetensen och föraktar den därför.

För att någon ska kunna göra en korrekt bedömning av sin egen kompetens krävs nämligen ett visst mått av kunnighet inom området. Ibland kan effekten bero på att den som tror sig vara kompetent aldrig har stött på en person som har verklig kompetens. Jämfört med de människor som finns i personens närhet kanske vederbörande har den vackraste sångrösten eller bäst koll på kroppens funktioner. I jämförelse med människor som har verklig talang eller koll är de dock på sin höjd mediokra. 

Ibland kan den överdrivna tron på den egna förmågan bottna i att en person bara omger sig med ja-sägare och aldrig får höra om sin bristande förmåga. Om alla kring dig säger att du är bäst är det inte alltid lätt att på egen hand inse att du inte är det – särskilt för den som inte riktigt vet vad det innebär att vara ”bäst”.

Radikaliseringen och polariseringen på sociala nätverk, där man sluter in sig och bygger murar samt omger sig med likasinnade som tycker och tänker som en själv och som eldar på varandras egon och stärker det kollektiva självförtroendet, är tragisk och i bästa fall beklaglig. Tyvärr är det där som striden om väljarna står, och debatten är sättet som valrörelsen avgörs på. Vem vann? Hur ser opinionssiffrorna ut idag? Poltik är till dels att vilja men ett samhälle där det är viktigare att vara säker och tänka rätt än att faktiskt veta hur det är och ta kloka beslut kan aldrig bli ett kunskapssamhälle. Nyorden som skapats under året som gått: Fake news och alternativa fakta är maktens språk; tvärsäkra uttalanden från en som "vet" och som anklagar allt och alla när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Ideologi går ofta före vetenskap idag. Det är dumheten som talar, för utan tvivel är man inte riktigt klok.

Så hur kan du ta reda på ifall den kompetens du tror dig ha är verklig eller inbillad?

Först och främst är det viktigt att vara medveten om att den enskilda individens uppfattning av verkligheten inte alltid stämmer. Vi bör alla vara ödmjuka och erkänna att vi inte är så smarta som vi kanske tror. I synnerhet bör vi vara medvetna om att en kunnig expert inom ett område, med god insikt i ett forskningsfält, slår vår egen kompetens med hästlängder.

Vi måste börja lyssna mycket mer än vi gör. Och det måste finnas tid att tänka efter och reflektera över olika alternativa svar. Analys och kritiskt tänkande, samtal och tvivel, är den grund som alla verkliga kunskapsnationer bygger på. Insikten om och intresset för det man INTE vet måste uppvärderas, vilket är hopplöst svårt i ett samhälle där konkurrens antas driva kvalitet och där prestation och mätbara resultat är viktigare än lärande och kunskap. New Public Management fördummar. Tillit till och intresse för varandras olikheter samt ödmjukhet inför verklighetens komplexitet är vägen som leder mot kunskap och vishet. Låt oss stanna upp, tänka efter och sedan göra om och göra rätt.

En annan sak som är viktig för att undvika att överskatta sin egen kompetens är att ha kontakt med människor som inte bara säger det som du helst vill höra och därmed låter dig fastna i illusionen om din egen genialitet.

Spräng filterbubblorna, reducera debatterna och skapa plats för samtal. Stoppa avakademiseringen av den högre utbildningen och lita på lärarna i skolan. Den enda vägen leder fel, för vi lever i verkligheten inte kartan och den infekterade ideologins febriga värld. Utan tvekan är man inte riktigt klok.

Det är väldigt svårt för en person att bedöma sig själv och sin kompetens på ett objektivt sätt, därför är det viktigt att ibland få input från pålitliga personer i omgivningen.

Man måste lyssna mer än man talar och inga beslut eller sanningar får vara eviga eller permanenta. Bara så kan ett kunskapssamhälle växa fram, underifrån och mellan människor som tvivlar tillsammans men ändå försöker bli bättre och som aldrig slår sig till ro med vad man vet. Tänker på en gammal bloggpost som bygger på en tanke jag ofta återkommer till: En sprucken vas håller längst. Tackar Emma Fram för kloka ord och avslutar med att citera mig själv, det vill säga återanvända delar av det jag skrev.

Jag vill inte bli bitter. Fast det är svårt. När man jämför hur det är med hur det skulle kunna vara, (som jag tror är en textrad i en gammal Hola Bandola låt) är det lätt att förtrösta och ge upp. Kämpar men den sidan hos mig, med uppgivenheten och svartsynen. Tycker jag är rätt bra på det. Jag tror inte att jag kan förändra världen och jag är fortfarande nyfiken och vill lära mig mer och bli bättre på att förstå. Det har kommit att bli meningen med mitt liv, att tänka och skriva, utan ambition att driva förändring. Genom att blogga ställer jag mina kunskaper och kompetenser till allmänhetens förfogande och öppnar upp för samtal. Det är en annan sak jag lärt mig, att den som debatterar har lättare att bli bitter. Att ge sig in i en debatt kan vara lockande, för det finns 50 procents chans att man vinner och får del av hela äran. Fast man kan så klart lika gärna förlora, och tappar man greppet och förlorar skärpan blir man en förlorare och var man en gång betraktad som vinnare är det lätt att bli bitter. Om man istället väljer samtalets väg minskar chansen att man tar hem hela spelet, men oddsen för att bli vinnare sjunker å andra sidan dramatiskt. I ett samtal är alla vinare om man bara lyssnar och lär av varandra. Det handlar inte om att komma överens eller om att utses till segrare, bara om att tänka tillsammans. Ett uppslag till samtal, en tanke att mötas kring, skulle kunna vara: Vad betyder raden, en sprucken vas håller längst? Det finns inget givet svar på frågan, den är en öppning till flera olika svar, och ju fler som samtala desto större blir chansen att man hittar olika men lika bra svar.

Betoningen på det perfekta leder till att simuleringar, identiska avbildningar blir målet för vetenskapen. Jag tror mycket mer på simulacra som kunskapsmål. En bild som liknar men som INTE är identisk med det som avbildats. Ett slags sprucken vas som med hjälp av fantasin kan bli perfekt, men där ljuset ändå kommer in. Om simulacra var idealet i vetenskapen skulle kreativitet och nytänkande premieras på ett helt annat sätt än idag. En karta som stämmer överens med verkligheten som kartan beskriver, in i minsta detalj är ingen karta och fungerar inte som orienteringsverktyg. Det är skillnaden, brotten, revorna och sprickorna som ger liv åt framställningen och hjälper oss förstå verkligheten som i sig är långt ifrån perfekt. Människan är inte perfekt. Det kan bara en maskin vara, och den är död. Människan är inte mekanisk. Människan är komplex, sammansatt och maskinisk. Det är felen, inkonsekvenserna och sprickorna som ger oss liv och gör oss till människor. Ändå talar vi om den mänskliga faktorn som något negativt. Trots att vi innerst inne vet att en sprucken vas håller längst.