Utan intellektuell hederlighet, ingen kunskap

Den intellektuella hederligheten utarmas allt mer i dagens samhällsdebatt. Debattens logik tar över och tränger ut samtalet. Ingen lyssnar längre, eller låt mig uttrycka det så här: att lyssna har kommit att uppfattas som ett tecken på svaghet. Att försöka förstå den man talar med vinner man inga poäng på idag. Allt färre vill verkligen lära sig saker och förstå på riktigt, men desto vill få betyg och examen. Idag handlar det om att snabbt och effektivt vinna debatter. Och i krig (och kärlek) är som bekant allt tillåtet. Det som fungerar för ändamålet och som går hem hos de edsvurna vännerna som kämpar för samma sak anses bra. Ändamålen helgar medlen. Målet är makt och ökat inflytande för det man tror på. Kunskapen plockas bara fram när den ger stöd för det man redan är övertygad om. Vetenskap används i allt fler sammanhang på ett ovetenskapligt sätt för att kritisera forskning som går på tvärs mot ideologin man anslutit sig till.

Lärarna i skolan dignar under tyngden av ökande administrativa bördor och hårdare krav på produktion av mätbara resultat. Betyg blir allt mer en belöning för väl utfört arbete och allt mindre en professionell bedömning av vad man faktiskt kan. På vissa skolor är det en förhandlingsfråga. Kunskapens status är hotad och den intellektuella hederligheten offras för några minuter i ramljuset. Det tar tid och är mödosamt att skaffa sig KUNSKAP, fakta kan man googla fram på ett ögonblick. Kraven på prestation och effektivitet får konsekvenser. När det enda som betyder något är att vinna debatten blir hastighet en faktor att räkna med, vilket går ut över intresset för hur det faktiskt är och viljan att förstå andra människor. Granskar man sina egna utgångspunkter, vilket man måste göra om man vill vara intellektuellt hederlig, finns alltid en risk att man måste ändra uppfattning, och gör man det förlorar man debatten och betraktas som förlorare. Kunskapssamhället bygger inte på fakta som tas ur sitt sammanhang och används som vapen. Kunskap växer mellan människor som gemensamt värnar vetenskapliga kvaliteter, håller den intellektuella hederlighet högt och är ödmjuka inför tillvarons komplexitet samt förstår svårigheterna med att uttrycka sig säkert om något som rör människor.

Debattens logik banar väg för en hel massa problem. Den driver in kilar mellan människor och reducerar kunskap till en fråga om antingen eller: rätt eller fel. Helt följdriktigt väljer debattörer på högerkanten som har problem med feminism och som inte förstår genusforskning att peka på sådan biologisk forskning som visar att det finns skillnader mellan män och kvinnor och använder det som argument för att hävda att socialt skillnadsskapande helt kan bortses från. Alla legitima svar antas (felaktigt) finnas i biologin och alla som talar om kultur och sociala aspekter anses diskvalificerande för vetenskap av folkviljans domstol. Genusforskare har dock övertygande visat att det går utmärkt att undersöka sociala aspekter av kön utan att diskutera biologi, av det enkla och vetenskapliga skälet att bara det som spelar roll för ämnet som undersöks ska beaktas. Det är lika ovetenskapligt att som biolog bortse från relevanta sociala aspekter som att som genusvetare bortse från biologiska aspekter, om, säger om, det påverkar slutsatserna som forskningen resulterar i. Forskningens mål är nämligen kunskap, inte makt och inflytande eller att vinna en debatt.

När oegentligheterna kring rekryteringen av Paulo Macchiarini och forskningsfusket han ägnade sig åt avslöjades var det en journalist som som kom med uppgifterna som främst lede till att hela historien rullades upp. Det var en grävande journalist som gjort gedigen research och som verkligen gick till botten med ett fall av stort allmänintresse, där människor faktiskt dött och där kunskapen blivit satt på undantag i jakt på pengar, makt och prestige. När några högerdebattörer nu försöker göra något liknande genom att ifrågasätta genusforskningen faller projektet platt till marken för att man gapar efter alldeles för mycket, dessutom med hänvisning till godtyckligt valda källor. Det går inte att med bibehållen intellektuell hederlighet att med utgångspunkt i några utvalda forskningsartiklar som ger stöd åt ens egna åsikter och några andra som som visar på problem inom genusvetenskapen avfärda ett helt fält av forskare och all deras forskning. Debattörerna har drabbats av hybris och grandiost storhetsvansinne, och man kastar sig ut i debatten ivrigt påhejade av svansen av följare i den sociala-mediebubbla de lever och verkar i. Bara för att andra håller med och man är många betyder inte att man har rätt, oavsett hur många debatter man anser sig ha vunnit.

Det är en deprimerande rapport av vardagen i kunskapsnationen Sverige. Att på det sätt som nu görs, på ledarsidor och i debattartiklar där man svepande misstänkliggör hela vetenskapsområden och alla forskare som verkar i och har verkat inom dem, är inte bara ohederligt utan även ett angrepp på själva grunden för kunskapen och vetenskapen som samhällsinstitutioner. Debattens logik utmanar demokratin och offrar den långsiktiga hållbarheten för snabb uppmärksamhet och enkla politiska poänger. Det är inte genusvetenskapen som utgör hotet, utan den växande bristen på intellektuell hederlighet och avsaknaden av tid och förståelse för samtal och reflektion med KUNSKAP och förståelse som mål.