Hen som ser forskning som en tävling och är närmast fixerad vid publiceringar, som bevakar sin position och håller koll på vem som har flest och som ser möjligheter till publicerbara artiklar snart sagt överallt. Själva forskningen är inte det viktiga, det är positiva besked om antagning av och antalet artiklar som räknas. Hen är inte så intresserad av kunskapen eller lärandet som av produktionen och det ständigt ökande antalet publikationer.
Karriäristen är en besläktad figur; hen ser framgång i jakten på pengar som det högsta goda, som det som gör livet i akademin värt att leva. Hen skriver också artiklar, ju fler desto bättre, men för hen är det antalet citeringar som betyder mest. Forskning är som en tävling eller jakt för hen och det handlar om att nedlägga största möjliga och mest sällsynta byte. Det är själva landandet av medel som höjer pulsen, det andra, själva forskningen uppfattas mest som en transportsträcka. Arbetet med ansökan och utvecklingen av strategier för att få medel är vad som upptar det mesta av hen tid.
Berättaren som lägger ut texten och förmedlar kunskaper om hur det är; hen som vet och som inte kan låta bli att dela med sig. Anekdoter från konferenser världen över och information om kollegor och kändisar. Inget undgår berättaren, som håller hov i fikarummet och på gemensamma resor. Hen är det kitt som håller ihop kollegiet och som sprider kunskap mellan kollegier, som alltid är uppdaterad på det senaste skvallret.
Minnesmästaren är oftast en historiker och kalenderbitare samlar på information om det som hände, var och när och med vem. Årets alla dagar finns det alltid något att berätta om från förr, inte bara på de givna dagarna (som Karl den XII dödsdag eller den 6 november 1632 i dimman vid Lützen) utan alla dagar. Hen är ett levande uppslagsverk och det är detta att veta vad och att som är det viktiga, tillämpningar och teoretiska abstraktioner får hen att somna eller tala om annat. Hen är ofta en som kan lagtext och paragrafer på sina fem fingrar.
Mattegeniet eller den närmast autistiske ingenjören som ser ut som en evig tonåring med dålig hy och som vandrar runt lite frånvarande i korridorerna med innetofflor och en urtvättat T-shirt, som helt saknar klädintresse. Hen kan räkna på allt men inte föra sig socialt samtal vid kaffeautomaten. Hen sitter mest för sig själv på sitt rum och tänker, men hjälper gärna till om något ska räknas på.
Den världsfrånvände filosofen eller institutionens absent minded professor som ständigt rör sig i sin egen abstrakta värld och som ser vilsen ut överallt utom på det högre seminariet.
Mattegeniet eller den närmast autistiske ingenjören som ser ut som en evig tonåring med dålig hy och som vandrar runt lite frånvarande i korridorerna med innetofflor och en urtvättat T-shirt, som helt saknar klädintresse. Hen kan räkna på allt men inte föra sig socialt samtal vid kaffeautomaten. Hen sitter mest för sig själv på sitt rum och tänker, men hjälper gärna till om något ska räknas på.
Den världsfrånvände filosofen eller institutionens absent minded professor som ständigt rör sig i sin egen abstrakta värld och som ser vilsen ut överallt utom på det högre seminariet.
Mästraren är inte så intresserad av kunskapen och lärandet, hen är i akademin för att sätta andra på plats. Hen armbågar sig fram och är strateg ut i fingerspetsarna. Hen lever för att få påpeka fel i texter som läggs fram och på stormöten där dokument och beslut diskuteras.
Det finns fler typer. Vilken ligger jag närmast. Jag är den där forskaren som vill vara överallt och som vill bredda sin forskning, snarare än gräva sig djupt ner i ett smalt hål. Jag söker mönster, är rastlös och finner ro omväxling. Jag rör mig ständigt och byter arbetsplats hela tiden. Jag känner mig allt mindre hemma och allt mer vilsen. Akademin håller på att strömlinjeformas. New Public Management och dess fokus på resultat och prestation gör att allt fler forskartyper faller utanför ramen och uppfattas som problem istället för en tillgång. Likhet premieras på bekostnad av mångfald. Jag märker det tydligast när jag får frågan: Vad kommer du fram till? Jag svarar alltid att frågan är felställd. Vi lever i en kultur där det tas för givet en massa saker, och detta att alla frågor har ETT svar och att det är forskningens uppgift att leverera DET svaret, är en sådan sak som olyckligtvis har kommit att tränga sig in i och påverka vetenskapen. Accepteras den frågan tvingas man acceptera att mitt svar, att jag inte kommer fram till något annat än fördjupad förståelse för frågans och kulturens komplexitet, inte är giltigt. Och gör vi det har forskningen förvandlats till något annat, då har det blivit ett jobb som vilket som helst och målet är att tjäna pengar. Vi är på väg dit, akademin håller på att förändras i den riktningen. Och det oroar mig, för risken är uppenbar att akademin och forskningen allt mer uppfattas som en ekonomisk produktionsenhet, istället för en investering och en kreativ kunskapsverkstad. Den dagen vi tar det steget fullt finns inte längre utrymme för olika typer i akademin och heller inte för kunskapslust, passion och nyfikenhet. Där och då blir varje misslyckande ett individuellt problem och all samverkan riskerar att ge ära åt någon annan än jag. Då är det inte längre en akademi och då har genuint kunskapsintresserade forskare ingen plats där längre. Det är en utveckling som oroar mig. Jag trivs inte med alla arketyper ovan, men jag älskar mitt akademiska arbete och uppgifterna som ingår i mitt jobb, och jag ser mångfalden som en garanti för hållbarhet.
Det finns fler typer. Vilken ligger jag närmast. Jag är den där forskaren som vill vara överallt och som vill bredda sin forskning, snarare än gräva sig djupt ner i ett smalt hål. Jag söker mönster, är rastlös och finner ro omväxling. Jag rör mig ständigt och byter arbetsplats hela tiden. Jag känner mig allt mindre hemma och allt mer vilsen. Akademin håller på att strömlinjeformas. New Public Management och dess fokus på resultat och prestation gör att allt fler forskartyper faller utanför ramen och uppfattas som problem istället för en tillgång. Likhet premieras på bekostnad av mångfald. Jag märker det tydligast när jag får frågan: Vad kommer du fram till? Jag svarar alltid att frågan är felställd. Vi lever i en kultur där det tas för givet en massa saker, och detta att alla frågor har ETT svar och att det är forskningens uppgift att leverera DET svaret, är en sådan sak som olyckligtvis har kommit att tränga sig in i och påverka vetenskapen. Accepteras den frågan tvingas man acceptera att mitt svar, att jag inte kommer fram till något annat än fördjupad förståelse för frågans och kulturens komplexitet, inte är giltigt. Och gör vi det har forskningen förvandlats till något annat, då har det blivit ett jobb som vilket som helst och målet är att tjäna pengar. Vi är på väg dit, akademin håller på att förändras i den riktningen. Och det oroar mig, för risken är uppenbar att akademin och forskningen allt mer uppfattas som en ekonomisk produktionsenhet, istället för en investering och en kreativ kunskapsverkstad. Den dagen vi tar det steget fullt finns inte längre utrymme för olika typer i akademin och heller inte för kunskapslust, passion och nyfikenhet. Där och då blir varje misslyckande ett individuellt problem och all samverkan riskerar att ge ära åt någon annan än jag. Då är det inte längre en akademi och då har genuint kunskapsintresserade forskare ingen plats där längre. Det är en utveckling som oroar mig. Jag trivs inte med alla arketyper ovan, men jag älskar mitt akademiska arbete och uppgifterna som ingår i mitt jobb, och jag ser mångfalden som en garanti för hållbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar