Otålighet som både hinder och möjlighet

Jag är mycket otålig och väldigt rastlös. Det kryper i mig om jag tappar flyt eller stöter på hinder som jag inte kan eller får använda min kreativitet för att övervinna. Jag är bra på att finna lösningar och blir tokig när konventionen bjuder motstånd; när jag får höra att så kan man inte göra, när man bevisligen kan göra just så. Det är skillnad på kan och får. Frihet under ansvar och tillit är vad jag behöver för att lyckas och ett av bloggandets största värde för mig är att jag här kunnat visa att jag är pålitlig och uthållig, om jag bara får göra det jag gör på mitt sätt och på mina egna premisser.

Jag oroas över att skola, utbildning och även forskning blivit en strömlinjeformad, kvalitetssäkrad, strategistyrd, ledningsberoende och resultatorienterad, prestationsfixerad och strikt kontrollerad verksamhet där det snart inte finns något utrymme för nytänkande och där kreativitet är mer till problem än en tillgång. Antagandet att vi redan på förhand vet vad och hur är förödande för utvecklingen, för den tanken bygger på antagandet att vi lever i den bästa av världar och att all förändring leder till försämring. Mänsklighetens största genombrott och framgångar har aldrig placerats för; de har slagit ner som en blixt från klar himmel.

Kanske låter det som jag motsäger mig här, jag är otålig och rastlös vill snabbt komma framåt, men jag kritiserar systemet man verkar inom för att det premierar just dessa egenskaper. Jag ser det inte som en motsättning eftersom det är skillnad på att veta vart man är på väg och söka genvägar och att söka efter ny kunskap i okänd och oländig terräng. Jag vet att jag inte vet och sökandet efter kunskap ger mitt liv mening, det är vägen som är målet och finner jag något användbart är det en värdefull bonus. Det balansen mellan otålighet och uthållighet som är problemet, inte egenskaperna tagna var för sig.

Probemet med dagens akademi och skola är att SYSTEMET bygger på snabb behovstillfredsställelse. Det är viktigare att nå målen och tänka rätt, än att tänka fritt och nå ny men osäker kunskap. Jämför med det kända Marshmallowtestet; läs och begrunda följande:

Walter Mischel poängterar att hjärnan är plastisk hos oss alla. Vi har våra personlighetsdrag, men våra öden är inte förutbestämda. Föräldrar som funderar på om deras barn skulle klara marshmallowtestet behöver inte oroa sig. En sak de kan göra för att öva sina barns självkontroll är att lära dem att distrahera sig med något för att kunna vänta – och att själva vara goda exempel. 

– Om du lovar ett barn något, var säker på att du kan hålla det löftet. Förtroende är väldigt viktigt. Steg två, om du vill få dina barn att ha stark självkontroll så måste du själv vara en god förebild i ditt beteende – i hur du gör dina läxor, i ditt sätt att äta, hur dags du tar dagens första drink eller att du inte brusar upp och blir överdrivet arg titt som tätt. 

Walter Mischel påpekar att ett liv som bara styrs av självkontroll inte heller är ett bra liv. Han tycker att vi ska använda de fantastiska möjligheter till förändring som vår prefrontala cortex ger oss. Beslutsfattarhjärnan är i allra högsta grad påverkbar. 

– Den ger oss inte bara möjligheten att tänka, utan också möjligheten att tänka annorlunda. Om du förändrar hur du tänker kring det du frestas av men inte borde göra kan du förändra mycket i ditt liv. Då kan du nå många saker som ger dig en känsla av kontroll och självförtroende. Detta ger i sin tur erfarenhet av framgång. Det är det budskap jag vill ge. Det har varit en del missförstånd om marshmallowtestet, avslutar en av 1900-talets mest inflytelserika psykologer.

Det handlar inte om antingen eller, utan om balans mellan både och. Och det går att påverka hur man tänker och agerar i olika situationer, men det går bara om man först får lära kunna sig själv, vilket är svårt i en standardiserad och prestationsfixerad värld. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag lärt mig balansera mig otålighet och rastlöshet mot uthålligheten i det större målet som jag vet att jag kanske aldrig kommer att nå. Om jag bloggade, studerade eller forskare med ett kortsiktigt och nåbart mål som jag var tvungen att nå så snabbt som möjligt och kanske i konkurrens med andra, hade jag lagt av omgående. Jag är inte intresserad av den där godbiten, av kickar eller snabb tillfredställelse. Jag vill inte nå mål eller vinna tävlingar, jag vill lära mig saker, utvecklas och vara med och bygga ett hållbart och mänskligare samhälle. Därför räds jag inte gigantiska utmaningar och hopplöst svåra projekt, för det är där chansen att lära av sina misstag är störst och det är KUNSKAPEN jag är ute efter, inte äran och berömmelsen.

Effektivitet och fokus på ständigt ökande lönsamhet: Snabbare, tidigare, enklare, ytligare, vilket är tankar och mål som driver dagens utveckling ser jag som ett slags marschmallowtest, och vi misslyckas kapitalt eftersom vi blandar samman mål och medel. Reducerad komplexitet är ett omöjligt mål, för livet är komplext. En naiv omogen tanke som barn kan få leka med men som upphöjd till makt och ledarskap är förödande. Utan tid och möjlighet att tänka ANNORLUNDA kan ingen ny kunskap skapas, och tror vi att det är ett tecken på att vi redan vet allt som är värt att veta är vi alla illa ute, för världen och verkligheten anpassar sig inte efter människors drömmar och föreställningar. Kunskapen och människorna måste anpassa sig efter rådande förhållanden och verkligheten, inte tvärtom.

Vi måste lära oss vänta, och sträva efter att bli bättre på att förstå och hantera komplexitet. Och det kan vi göra om vi VERKLIGEN låter 1000 blommor blomma och inte gör som Mao Zedong och Kinas kommunistiska regim som uppmuntrade till regimkritik men sedan straffade alla oliktänkande. Menar man allvar med mångfald och hållbar utveckling måste man släppa taget om alla sanningar och det som tas för givet och öppna upp för olika sätt att tänka och försöka, man måste kombinera rastlöshet och kreativitet med uthållighet; och det kan man göra i trygg förvissning om att människornas samlade lycka, tillfredsställelse och meningsfullhet ökar, och vad spelar det då för roll att regimen går under? Regimer är liksom kultur och kunskap det som växer fram mellan människor, ingen äger kunskap, kultur eller en regim, det är verktyg för att skapa möjligheter, inte några mål i sig.

Gott Nytt År alla! Återkommer kanske imorgon, men helt säkert på tisdag. Jag vet inte vad jag ska skriva om och mitt enda mål är att fortsätta, en dag i sänder. Jag kommer aldrig att bli färdig med bloggandet, och just det är själva förutsättningen för att jag som är otålig och rastlös ska orka fortsätta, en dag och en bloggpost i sänder.

Utan tvivel, blir man dum

Emma Frans skriver klokt om tvivlets betydelse för kunskapsutveckling och vishet, och tänker på vad Tage Danielsson sa: Utan tvivel är man inte riktigt klok. Tvärsäkerhet fördummar och banar väg för ignorans; i kombination med narcissism blir det en livsfarlig brygd. Om jag är övertygad om att jag har rätt lyssnar jag inte på vad den som säger emot säger, jag vet ju att hen har fel. Finns ingen annan förklaring att ta till måste man hävda att den andre ljuger och om det trots allt är uppenbart att man själv nog har fel kan man säga att det är alternativa fakta man lutar sig mot. Kunskap är svårt och sanning är svårare. Vetandets största fiende är den som vet, säger Frans. Det är hen du möter i spegeln som är det största hotet mot kunskapen.

Jag tänker på den ideologiskt grundade kritik som under hösten riktats mot forskningsämnet genusvetenskap. Kritikerna vet att genusforskarna har fel, och därför har kritikerna rätt. De är så säkra på att det har rätt och är så övertygade om sin egen förträfflighet att de inte anser sig behöva förklara varför. "Genusforskarna bortser från biologin", det räcker som argument. Och sedan spelar det ingen roll att genusforskarna gör det, alltså bortser från ovidkommande biologiska aspekter, efter noggrann reflektion och med stöd i goda, vetenskapliga argument. Det är ingen slump, tror jag, att kritiken kommer från höger och är konservativ. All förändring av en perfekt ordning leder till försämring, och högen utgår från att individen är samhällets minsta beståndsel och jaget är autonomt och tar de bästa besluten. Det ligger så att säga inbäddat i högerideologins DNA, och det är i sin ordning; så länge man håller sig till ideologi. Man får TYCKA vad man vill, men när ideologen går över gränsen och riktar kritik mot vetenskapen är det dumheten som talar, och det faktum att forskarna väljer att inte bemöta kritiken handlar inte om att det finns en genuskonspiration i samhället.

Har du någonsin kollat på Idol eller någon annan talangjakt och undrat hur det kan komma sig att det finns människor som tror att de är otroligt talangfulla trots att de egentligen inte är det? Eller funderat på hur det kan komma sig att en popstjärna tror sig veta mer om hur cancer uppstår och botas än läkare och cancerforskare?

Det finns faktiskt vetenskapliga studier som visat att inkompetenta människor är särskilt benägna att överskatta sin kompetens i relation till andra.

Debattens logik gör att säkerhet blir viktigare än kunskap och fakta. Världen och verkligheten är komplex, men granskar man den genom ett raster som bara ser antingen eller, rätt eller fel, vän eller fiende; är det lätt att bli paranoid. Antingen är du med mig eller också mot. Allt fler tänker så; i termer av vi och dem. De andra har fel och vi har rätt. Det är dumheten som talar och debattens logik som spökar. Man brukar säga att världen vore en bättre plats om de kloka talade och de korkade och inkompetenta höll tyst. Idag, på sociala medier och i ett samhälle som präglas av allt snabbare förändring och allt hårdare krav på prestation är det bättre att vara säker än att tala med utgångspunkt i vad man faktiskt vet, vilket ofta är lite och sällan entydigt. Den som är vis tvekar eftersom det nästan alltid är klokast, men om det krävs av en att man är tvärsäker för att få makt och inflytande är kunskapen det första som offras. Under året som gått har vi sett alldeles för många indikationer på just det som Emma Frans talar om.

Den 19 april 1995 rånade en amerikansk man vid namn McArthur Wheeler två banker i Pittsburgh. Wheeler bar inte någon mask och rånen skedde mitt på dagen. Två övervakningskameror lyckades därför få tydliga bilder av hans ansikte. Bilderna visades samma kväll på nyheterna och strax därefter kunde Wheeler gripas i sitt hem.
Ingen var förvånad över det snabba gripandet utom Wheeler själv, som utbrast det kryptiska: ”Men jag hade ju på mig saften!”

Wheeler berättade för polisen att han gnuggat in ansiktet med citronsaft för att göra det osynligt för övervakningskameror. Han visste att citronsaft används som ett osynligt bläck och hade därför nått den – enligt honom – logiska slutsatsen att citronsaft borde göra hans ansikte osynligt för kameror.

Är man bara tillräckligt säker på sig själv och har man ett gott självförtroende finns inget utrymme för tvivel. På nätet finns det gott om inkompetenta människor som med tvärsäkerhet och självförtroende samt i skydd av filterbubblans väggar fritt kan orera om högt och lågt. Och följare som är lika säkra men som saknar självförtroende ansluter sig och underblåser egot och göder narcissismen. Jag har genom åren sett många tecken på radikalisering och polarisering på nätets sociala nätverk och har den hårda vägen lärt mig hur man gör för att värja sig. Jag försöker samtala, men avfärdas ofta eftersom jag är tydlig med vad jag inte kan och visar tvivel samt belyser komplexiteten i frågan snarare än skaffar mig en fast ståndpunkt och krigar för den.

Länge hade jag både dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Även om jag länge förbannade den jag var och tänkte att kunskap leder till ökad trygghet inser jag idag att just det dåliga självförtroendet var min smala lycka. Jag värnar det och genom att självkänslan idag är mycket bättre går det bra. Dåligt självförtroende och tvivel gör en klok för man slår sig aldrig till ro med något permanent och man är alltid öppen för att ändra åsikt om man möter goda argument. Dåligt självförtroende leder till att man lyssnar mer än man tallar själv och därmed lär man sig massor. Säkerhet och allt för gott självförtroende fördummar, det finns forskning som visar det.

När professor David Dunning läste om historien bestämde han sig för att närmare studera varför vissa människor gör denna typ av absurda misstag. Tillsammans med kollegan Justin Kruger ledde forskningen inom detta område till fenomenet som kommit att kallas Dunning–Kruger-effekten (1).

Dunning–Kruger-effekten innebär att inkompetenta människor tror att de är kompetenta (2). De tror alltså att de besitter en förmåga trots att de egentligen inte gör det. Förklaringen kan enligt David Dunning vara att inkompetenta personer saknar förmågan att kunna avgöra ifall de är kompetenta eller inte (3).

I ett samhälle där den polariserande debatten är kungsvägen till kunskap kommer tvärsäkerhet och förmågan att övertyga att vara en tillgång i jakten på makt och inflytande. Osäkerhet och tvekan, försiktighet och grundlig analys liksom viljan att lyssna på den andra blir med debattens logik till tecken på svaghet. Vinnaren skriver historien och verkligheten är så pass komplex att problemen med debattens polariserande förenklingar visar sig först när det är försent, liksom i fallet med Wheeler. För att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle behövs kunskap, och klokhet och för att dessa egenskaper ska kunna få genomslag i politiken och samhällsförvaltningen behövs ett system som INTE bygger på tvärsäkerhet och en kunskapsnorm som är öppen för tvekan, samt kompetens att förstå och hantera komplexitet. Samtalets logik och ödmjukhet inför allt som vi människor inte vet och förståelse för det som inte går att veta något om är avgörande för hållbarheten. Den som känner sina begränsningar och som tvekar kommer alltid att ta klokare beslut än den som anser sig veta både att hen när bäst och att gen har rätt. Ytan tvivel blir man dum eftersom man inte bara saknar kompetens att avgöra om man vet och kan eller ej, man ser inte ens behovet av den kompetensen och föraktar den därför.

För att någon ska kunna göra en korrekt bedömning av sin egen kompetens krävs nämligen ett visst mått av kunnighet inom området. Ibland kan effekten bero på att den som tror sig vara kompetent aldrig har stött på en person som har verklig kompetens. Jämfört med de människor som finns i personens närhet kanske vederbörande har den vackraste sångrösten eller bäst koll på kroppens funktioner. I jämförelse med människor som har verklig talang eller koll är de dock på sin höjd mediokra. 

Ibland kan den överdrivna tron på den egna förmågan bottna i att en person bara omger sig med ja-sägare och aldrig får höra om sin bristande förmåga. Om alla kring dig säger att du är bäst är det inte alltid lätt att på egen hand inse att du inte är det – särskilt för den som inte riktigt vet vad det innebär att vara ”bäst”.

Radikaliseringen och polariseringen på sociala nätverk, där man sluter in sig och bygger murar samt omger sig med likasinnade som tycker och tänker som en själv och som eldar på varandras egon och stärker det kollektiva självförtroendet, är tragisk och i bästa fall beklaglig. Tyvärr är det där som striden om väljarna står, och debatten är sättet som valrörelsen avgörs på. Vem vann? Hur ser opinionssiffrorna ut idag? Poltik är till dels att vilja men ett samhälle där det är viktigare att vara säker och tänka rätt än att faktiskt veta hur det är och ta kloka beslut kan aldrig bli ett kunskapssamhälle. Nyorden som skapats under året som gått: Fake news och alternativa fakta är maktens språk; tvärsäkra uttalanden från en som "vet" och som anklagar allt och alla när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Ideologi går ofta före vetenskap idag. Det är dumheten som talar, för utan tvivel är man inte riktigt klok.

Så hur kan du ta reda på ifall den kompetens du tror dig ha är verklig eller inbillad?

Först och främst är det viktigt att vara medveten om att den enskilda individens uppfattning av verkligheten inte alltid stämmer. Vi bör alla vara ödmjuka och erkänna att vi inte är så smarta som vi kanske tror. I synnerhet bör vi vara medvetna om att en kunnig expert inom ett område, med god insikt i ett forskningsfält, slår vår egen kompetens med hästlängder.

Vi måste börja lyssna mycket mer än vi gör. Och det måste finnas tid att tänka efter och reflektera över olika alternativa svar. Analys och kritiskt tänkande, samtal och tvivel, är den grund som alla verkliga kunskapsnationer bygger på. Insikten om och intresset för det man INTE vet måste uppvärderas, vilket är hopplöst svårt i ett samhälle där konkurrens antas driva kvalitet och där prestation och mätbara resultat är viktigare än lärande och kunskap. New Public Management fördummar. Tillit till och intresse för varandras olikheter samt ödmjukhet inför verklighetens komplexitet är vägen som leder mot kunskap och vishet. Låt oss stanna upp, tänka efter och sedan göra om och göra rätt.

En annan sak som är viktig för att undvika att överskatta sin egen kompetens är att ha kontakt med människor som inte bara säger det som du helst vill höra och därmed låter dig fastna i illusionen om din egen genialitet.

Spräng filterbubblorna, reducera debatterna och skapa plats för samtal. Stoppa avakademiseringen av den högre utbildningen och lita på lärarna i skolan. Den enda vägen leder fel, för vi lever i verkligheten inte kartan och den infekterade ideologins febriga värld. Utan tvekan är man inte riktigt klok.

Det är väldigt svårt för en person att bedöma sig själv och sin kompetens på ett objektivt sätt, därför är det viktigt att ibland få input från pålitliga personer i omgivningen.

Man måste lyssna mer än man talar och inga beslut eller sanningar får vara eviga eller permanenta. Bara så kan ett kunskapssamhälle växa fram, underifrån och mellan människor som tvivlar tillsammans men ändå försöker bli bättre och som aldrig slår sig till ro med vad man vet. Tänker på en gammal bloggpost som bygger på en tanke jag ofta återkommer till: En sprucken vas håller längst. Tackar Emma Fram för kloka ord och avslutar med att citera mig själv, det vill säga återanvända delar av det jag skrev.

Jag vill inte bli bitter. Fast det är svårt. När man jämför hur det är med hur det skulle kunna vara, (som jag tror är en textrad i en gammal Hola Bandola låt) är det lätt att förtrösta och ge upp. Kämpar men den sidan hos mig, med uppgivenheten och svartsynen. Tycker jag är rätt bra på det. Jag tror inte att jag kan förändra världen och jag är fortfarande nyfiken och vill lära mig mer och bli bättre på att förstå. Det har kommit att bli meningen med mitt liv, att tänka och skriva, utan ambition att driva förändring. Genom att blogga ställer jag mina kunskaper och kompetenser till allmänhetens förfogande och öppnar upp för samtal. Det är en annan sak jag lärt mig, att den som debatterar har lättare att bli bitter. Att ge sig in i en debatt kan vara lockande, för det finns 50 procents chans att man vinner och får del av hela äran. Fast man kan så klart lika gärna förlora, och tappar man greppet och förlorar skärpan blir man en förlorare och var man en gång betraktad som vinnare är det lätt att bli bitter. Om man istället väljer samtalets väg minskar chansen att man tar hem hela spelet, men oddsen för att bli vinnare sjunker å andra sidan dramatiskt. I ett samtal är alla vinare om man bara lyssnar och lär av varandra. Det handlar inte om att komma överens eller om att utses till segrare, bara om att tänka tillsammans. Ett uppslag till samtal, en tanke att mötas kring, skulle kunna vara: Vad betyder raden, en sprucken vas håller längst? Det finns inget givet svar på frågan, den är en öppning till flera olika svar, och ju fler som samtala desto större blir chansen att man hittar olika men lika bra svar.

Betoningen på det perfekta leder till att simuleringar, identiska avbildningar blir målet för vetenskapen. Jag tror mycket mer på simulacra som kunskapsmål. En bild som liknar men som INTE är identisk med det som avbildats. Ett slags sprucken vas som med hjälp av fantasin kan bli perfekt, men där ljuset ändå kommer in. Om simulacra var idealet i vetenskapen skulle kreativitet och nytänkande premieras på ett helt annat sätt än idag. En karta som stämmer överens med verkligheten som kartan beskriver, in i minsta detalj är ingen karta och fungerar inte som orienteringsverktyg. Det är skillnaden, brotten, revorna och sprickorna som ger liv åt framställningen och hjälper oss förstå verkligheten som i sig är långt ifrån perfekt. Människan är inte perfekt. Det kan bara en maskin vara, och den är död. Människan är inte mekanisk. Människan är komplex, sammansatt och maskinisk. Det är felen, inkonsekvenserna och sprickorna som ger oss liv och gör oss till människor. Ändå talar vi om den mänskliga faktorn som något negativt. Trots att vi innerst inne vet att en sprucken vas håller längst.

Tillit och delat ansvar: självorganiserande ordning 2

Tar upp tråden igen och tänker med Louise Bringselius och Bo Rothstein och innehållet i deras debattartikel om tillit. Intressant, och enormt viktigt. Tillit är grunden för ett hållbart samhälle, tillsammans med mångfald och bildning. Ett vanligt missförstånd, märker jag när jag skriver om dessa saker, är att man förväxlar dessa ord med lösningen på samhället problem. Det verkar vara väldigt svårt att förstå att det inte är tillit, mångfald och bildning samhället behöver för att bli hållbart; tillit, mångfald och bildning är förutsättningen för att samhället ska kunna utvecklas och bli hållbart. Det är svåra saker detta och det finns aldrig några garantier för att det ska fungera, tvärtom är tillit, mångfald och bildning komplexa begrepp vars kvaliteter måste värnas av många för att fungera och bilda fundament för ett hållbart samhälle. Tyvärr är det lättare att satsa på starka ledare, styrning, kontroll, värdegrundsarbete och New Public Management; gör man det har man ryggen fri om det går åt skogen.

Men även i andra delar av offentlig sektor märks hur organisationer kan fungera väldigt olika, trots att de har likartade förutsättningar i termer av styrning och regelverk. Vad man gör av sitt mandat och framför allt mer svårfångade mjuka faktorer som just tillit har därför betydelse. Samtidigt som vi strävar efter att skapa förutsättningar för tillit måste vi därför också säkerställa att de värderingar och beteenden som ersätter delar av den formella styrningen inte leder i riktning mot oönskande beteenden som till exempel korruption eller olika former av mobbing och trakasserier. Organisationer som utmärks av en hög grad av tillit är naturligtvis inte helt immuna mot dessa typer av oönskade handlingar men de är i allmänhet mindre utsatta.

Det är svårt, men inte oöverstigligt svårt, och en del av svårigheten ligger i att inse hur enkelt det är egentligen. Forskning om spelteori i praktiken har visat att om man väljer att lita på sina medspelare tjänar alla på det. Egoism lockar med jackpott och lycka, men tvingar de flesta som väljer den vägen till ensamhet. Var och en må vara sig själva närmast, men eftersom samhället är en gemensam angelägenhet fungerar det inte att bygga det på individuell grund. Godhet är inget knark, det är egoismen och girigheten som är en drog; ensam är inte stark. Mänskligheten är ett kollektiv och bara tillsammans kan vi klara av utmaningarna vi alla står inför. Klimatfrågan är ett slags fångarnas dilemma, om många bara bryr sig om sig själva och den egna, omedelbara behovstillfredsställelsen  kommer livet på jorden att utsättas för påfrestningar som kanske leder till mänsklighetens undergång. Om många däremot litar på att andra också bryr sig om sina medmänniskor och kommande generationers möjligheter att leva sina liv och förverkliga sina drömmar, har det visat sig fungera. Insikten om bräckligheten och förståelsen för komplexitet är dock viktig, liksom osjälviskhet och ödmjukhet inför det faktum att det aldrig finns några garantier. Tillit är något man väljer, det är en livshållning och en inställning till andra, liksom egoism och misstänksamhet. Om man möts av misstänksamhet och egoism är det lätt att jag känner mig tvungen att agera på samma sätt, men det gäller tillit också. Man blir som man umgås; människa blir man tillsammans med andra människor och samhället är vårt att förvalta gemensamt. Vilket samhälle är bäst att bo i, ett varmt och förstående, eller ett kallt och oresonligt? Valet är vårt att göra varje dag.

Våra studier av vad som utmärker väl fungerande offentlig verksamhet visar på att man starkt har överskattat betydelsen av formella strukturer och regelverk. Italien är ett slående exempel på detta. Landet har haft samma formella regelsystem sedan det bildades för 150 år sedan, likväl är korruptionen i dess södra regioner mycket omfattande medan några av de nordliga regionerna är tämligen väl fungerande.

Av dessa och andra liknande studier kan man dra slutsatsen att det snarare är frågor om organisationskultur och värdegrund som har betydelse.

Missförståndet gällande värdegrunder är att man tror att det går att designa dessa efter människors drömmar om hur det borde vara och att de kan implementeras med hjälp av styrning och kontroll. Värdegrunden är inte ett regelverk, utan just den grund som organisationens verkliga värden bygger på. Raden av stora företag som försökt ge sken av vissa värden men praktiserat andra är lång. SCA, VW och så vidare. Det handlar om kultur, om det som växer fram mellan människor; om det som man faktiskt gör. Det finns inga genvägar; inser man det och agerar kollektivt med utgångspunkt i den tanken finns det hopp. Forskning visar att det faktiskt fungerar, även om det är svårt: Låt oss därför tänka om.

Det är tydligt att vi har haft en övertro på regelstyrning och formalisering under senare decennier, medan den styrka som hämtas ur medarbetarnas omdöme och kompetens har fått stå tillbaka. Denna överstyrning har gjort att offentlig sektor i Sverige inte fungerar så bra som den skulle kunna.

 New Public Management är en förrädiskt lockande idé som talar till känslan. En genväg till lycka och en snabb "lösning" som i praktiken visar sig INTE fungera. Sverige står inte inför en systemkollaps, men maskineriet gnisslar betänkligt. NPM bygger på missförståndet att samhället är komplicerat och att det går att dela upp helheten i isolerade delar som löser sina respektive problem på egen hand, vilket gör att man lämpar över alla problem på andra och lever på ett fåfängt hopp om att frälsningen ska komma utifrån. Samhället är komplext och alt och alla hänger ihop. Inser man det förstår man hur viktigt det är med tillit, mångfald och bildning; att människa är ett kollektivt femomen och att alla är ömsesidigt beroende av varandra. Det är inte enkelt, men eftersom snabba lösningar bara leder till nya problem har alla allt att vinna på att samarbeta och lita på varandra, även om det är svårt och trots att det inte finns några garantier.

Att bygga tillit är dock ett långsiktigt arbete. Tilliten är svår att bygga upp, men lätt att rasera. Därför krävs det ett varsamt och tålmodigt arbete med gradvisa förändringar och stor lyhördhet – men också försiktighet för att inte hamna i en frustrerande möteskultur där samverkan absorberar, snarare än frigör, energi.

Stormöten och ändlösa diskussioner med målet att komma överens är inte lösningen. Bringselius och Rothstein målar inte upp en kommunistisk vision. De pekar på forskning som visar vad som fungerar, och det är detta som politiker från höger till vänster måste lyssna på och ta hänsyn till eftersom verkligheten är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Det är inte känslan som räknas, utan världen, verkligheten och livet så som det levs och fungerar i praktiken. Tillit har visat sig fungera, sedan får Heberlein och andra säga och tro vad de vill. Misstänksamhet och egoism leder mänskligheten fel, skapar behov av murar och är motsatsen till medmänsklighet. Det är just för att man är sig själv närmast som man tar hand om och litar på sina medmänniskor.

Vi menar att rätt tillämpad kan tilliten stärka rättssäkerheten och komplettera den värdegrund som utgår från gällande lagstiftning som betonar betydelsen av normer som opartiskhet, saklighet och likhet inför lagen. 

Tillit innebär nämligen inte att utvärdering och kontroll ska avvecklas. Organisationer behöver få en typ av signal när de handlar rätt och en annan signal när de agerar felaktigt. När medarbetarna får ökat handlingsutrymme blir det extra viktigt att medborgares rättssäkerhet stärks genom att man säkerställer möjlighet att till exempel överklaga beslut eller inför andra system för att hantera kritik.

Självorganisering alltså, transparens och öppenhet. Kritisk granskning. Det är något annat än styrning, kontroll, värdegrundsarbete och företagshemligheter. Mångfald, tillit och bildning är inte mål som kan prickas av på en lista, det handlar om kvaliteter som måste värnas just för att det är förutsättningen för långsiktig hållbarhet. Lita på människor, men utvärdera verksamheten i efterhand och var lyhörd på signaler som indikerar problem. Agera aktivt, men inte proaktivt. Den som känner tillit och är fri har ALLT att förlora på att inte leva upp till förväntningarna. Låt oss inte underskatta kraften i den tanken på och värdet i den modellen för organisering och förvaltning av samhället. Det är inte godhet som är knark, utan egoism!

I dag märks många initiativ för att styra och leda mer tillitsbaserat, i stat, kommuner, landsting och privat verksamhet. Det kan handla om färre mål och indikatorer från politik till förvaltning, om ökad delegering inom verksamheter, om samordnade centrala stödfunktioner, lokalt administrativt stöd, coachande ledarskap, försök att minska onödig formalism och om värdegrundsarbete med fokus på samarbete, brukarfokus och helhetsansvar. Regeringen stöttar arbetet med sin tillitsreform, där Statskontoret och Tillitsdelegationen har viktiga roller. Som ett led i tillitstanken efterlyser nu många färre riktade statsbidrag och mindre detaljerade regleringsbrev.

Jag ser inte mycket av detta, men väljer att lita på Bringselius och Rothstein. Vill gå in i det nya åren med framtidstro och hopp, inte med en känsla av att undergången är nära. Jag väljer att lita på och lyssna till klokheten och värjer mig för oroskänslor och misstänksamhet. Om vi blir många som gör det är ett annat samhälle möjligt.

Tillit är en styrningsfilosofi för en tid då vi har mognat i insikten att det finns gränser för hur långt man kan nå med reglering. Det är en styrningsfilosofi för en tid då samhällets olika aktörer – även politik och förvaltning – är beredda att lyssna till forskningen och prestigelöst utveckla den offentliga sektorn gemensamt, med övertygelsen att samarbete kommer att ta oss längst.

Människan är enastående, om hen får säga det själv, men är trots allt ändå bara ett resultat av evolutionen. Hur mycken man än vill går det inte att bemästra världen eller bygga ett idealsamhälle enligt en på förhand uppgjord plan. Självorganisering är vägen fram och den bygger på tillit.

Människa tror möjligen att att hen kan styra och reglera riktningen på samhällets blivande, men det har vi gång på gång fått oss bevisat att det inte går. En nyckel till hållbarhet tror jag är att inse just det, att vi är duktiga, fantastiska, men vi har begränsningar. Och ifråga om sanning och ansvar för världen som helhet finns det många poänger med att iaktta ödmjukhet. Hybris brukar straffa sig. Och för att nå dit utan att konstruera en helt ny världsbild; för det behövs inte, är det viktigt att inse att steget som behöver tas är relativt litet. Men viktigt! För att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle behöver vi sluta styra och kontrollera och börja lita på varandra!

Bloggpost 3400

Stannar än en gång upp vid hundra publicerade bloggposter, för att tänka efter och reflektera över uppdraget, vad som blivit gjort och vilken riktning jag och Flyktlinjer rör sig. Detta blir den 34 gången jag stannar upp och reflekterar. Tre gånger har jag gjort det vid pass 1000 poster. Första gången, efter 100 poster, våren 2011, kändes magisk och vid 1000 infann sig en overklighetskänsla. För varje dag som går blir antalet poster allt mindre viktiga; innehållet och möjligheten att nå ut med tankar är det enda som betyder något, liksom chansen att få vara med och påverka samt det faktum att jag blir läst, att jag hittills efter varje ny 100-postmarkering har kunnat konstatera att fler läsare vill läsa det jag skriver. Jag bloggar inte för att få uppmärksamhet eller många likes; jag vill nå ut och ser bloggandet som ett led i universitetens tredje uppgift, en viktig del av min statliga anställning, även om min arbetsgivare inte vill att det ska finnas någon som helst koppling mellan Flyktlinjer och högskolan jag arbetar på. Det gör mig lite ledsen, fast riktigt sorgsen blir jag när jag förlöjligas för mitt val att blogga. Akademins motsvarighet till Blondinbella är ett tillmätte jag kan skratta åt (som jag måste skratta åt för att inte förlora det lilla anseende jag ändå har), men visst gör det ont att höra. Å andra sidan stärker det mig. Jag och det jag gör har alltid betraktas med misstänksamhet av dem som skaffat sig en position och känner sig trygga i att vara mainstream och göra som man ska, det vill säga som alla andra gör. Av reaktionerna jag får och de externa uppdragen som bloggandet lett till har stärkt mitt självförtroende.

Jag har alltid gått min egen väg. Skillnaden mellan förr och nu är att jag inte längre känner mig ensam. Tack vare er läsare och ni som lajkar, delar och retweetar; ni som hör av er i olika forum för att ställa frågor, reflektera eller uttrycker tacksamhet över saker jag skriver, vågar jag inte bara fortsätta; med 3400 bloggposter i ryggen, varav en hel del blivit lästa över 1000 gånger, vågar jag ta än mindre hänsyn till vad man borde tänka och istället följa min inre röst och skriva det jag verkligen står för och tror på. I höstas skrev jag en artikel om syfte-metod-resultat som under 24 timmar klickades över 4500 gånger och som gav upphov till en lång och mycket intressant diskussionstråd på FB/Högskoleläckan. Och jag fick även ynnesten att utveckla tankarna i ett avsnitt av podden 50 meter från byggnaden. IRL är det andra regler som gäller och människor kan hindra tankar att nå ut och tysta den som talar med subtila medel, men på nätet och i sociala medier är det orden och tankarna som räknas, i alla fall bra mycket mer än i akademin och officiella arenor för debatt. När jag sätter mig ner och öppnar en ny post på Flyktlinjer handlar det inte om mig som person, utan om mina tankar och formen jag väljer. Och när jag tryckt på sänd kan jag bara luta mig tillbaka och se vad som händer. Ju mer uppmuntran och konstruktiv kritik jag får desto mer säker blir jag och desto mer vågar jag sticka ut hakan. Det faktum att allt fler läsare väljer att återvända är det viktigaste för mig: Utan er hade Flyktlinjer aldrig vuxit som bloggen gjort; hade jag aldrig orkat. Jag skriver inte för lajks, utan för känslan av att inte vara ensam, för möjligheten att få samtala, och jag känner jag mig inte ensam längre och jag får möjlighet att samtala, tack vare er: STORT TACK!!!

Jag lägger ALL tid på utveckling av innehåll och tankar och minimalt med tid på marknadsföring. Jag litar på kraften i tankarna och innehållet självt och det är viktigt för mig att vara obunden och reklamfri. Jag har en fast anställning på högskolan så att tjäna pengar på bloggandet är inte aktuellt, det skulle hämma mig och begränsa min frihet. Om jag skulle tjäna pengar på bloggandet skulle jag inte kunna följa kunskapen dit den tar mig och jag skulle tvingas anpassa mig, vilket skulle ta död på inspirationen. Friheten är mer värd än alla pengar i världen.

Jag har en vision. Jag vill förstå kultur, i obestämd form plural; kulturens underliggande logik och dynamiken som uppstår mellan kulturens minsta betydelsebärande delar. Jag forskar om det som håller samman och det som bryter upp och allt som händer mellan och bloggandet är ett led i det arbetet. Flyktlinjer är ett verktyg, ett instrument som hjälper mig att förstå kulturen jag skriver om. Det är ett dubbelriktat projekt genom att skriva om och sätta ord på mina tankar kulturen får jag möjlighet att ta del av reaktionerna och skriva om det. Forskning om kultur blir aldrig färdig, det är vägen som är målet. Jag kommer inte fram till något, men min förståelse för förändring och kulturell komplexitet ökar hela tiden. Jag skriver för kunskapens skull och förståelsen som arbetet leder till är belöningen. I akademin, som också är ett kulturellt sammanhang, är det andra saker än kunskaper som belönas: Publikationer, citeringar och pengar; man förväntas göra karriär och tjäna systemet. Det var inte därför jag sökte mig till akademin, det var inte därför jag tog studielån och läste på högskolan. Jag sökte mig dit, stannade kvar, bedrev forskarstudier och tog anställning på högskolan samt meriterade mig till docent för kunskapens skull, och det kommer även fortsättningsvis vara min huvudsakliga prioritet i livet. Jag vill veta mer och bättre och det är den önskan som driver mig och ger mitt liv mening.

Flyktlinjer är det mest ambitiösa projekt jag någonsin tagit mig an, och samtidigt det mest förlöjligade och missförstådda. Att blogga är mer en belastning för min akademiska karriär än en tillgång. Jag skriver på nåder och på min egen tid, inte på arbetstid; trots att bloggandet är ett led i min kulturforskning. I relation till kunskapen och det jag vill uppnå med projektet är det precis tvärtom; bloggandet ger mig enormt mycket och både jag, kunskapen och förståelsen för kulturen ökar hela tiden. Insikten ökar dock inte linjärt, den kommer i skov. I vissa perioder går det trögt och i andra liknar skrivandet och tänkandet ett feberrus. Fast jag vet aldrig hur det jag skriver kommer tas emot eller vad det leder till för insikter, om några. Det passar mig och är en del av tjusningen. Jag är rastlös i det lilla och på kort sikt, men Flyktlinjer och det faktum att jag nu skrivit 3400 bloggposter bevisar att jag också kan vara uthållig; om jag bara får arbeta med det jag tror på och brinner för, på mina egna premisser, där och när jag vill och kan och så länge inspirationen finns och det känns meningsfullt. Blir det ett tvång, finns det (meningslösa) regler att följa och om något annat än kunskapen och innehållet räknas, tappar jag lusten och växer känslan av meningslöshet och instängdhet på mig. Friheten, kravlösheten och tilliten jag känner får er läsaren som väljer att återvända är en förutsättning för att jag ska orka och det ska kännas meningsfullt att fortsätta.

Snart börjar ett nytt år. Och det året kommer att vara fyllt av arbete och dessutom höjer jag ribban för skrivandet. Det har blivit dags att ta kunskapssökande till nästa nivå. Jag har ambitionen att bli mer aktiv på sociala nätverk och vill öka intensiteten i skrivandet för att öka chanserna att nå ut mer. Det är valår och jag vill göra vad jag kan för att politiken ska vila på en stabil grund av kunskap, vilket är särskilt viktigt i dessa dagar av främlingsfientlighet, minskad hållbarhet, ökad ohälsa och ett allvarligt hot mot kunskapen i form av fake news, alternativa fakta och resistens mot alla insikter som sprider med den egna övertygelsen och önskningarna om hur det borde vara. Serien böcker: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, kommer att slutföras under året, antingen under våren eller tidig höst. Sedan har jag för avsikt att arbeta vidare med texterna för att sammanställa en bok av de tre, som förhoppningsvis kan finna bifall hos något förlag. Med hänvisning till hur stor spridning de två första böckerna fått hyser jag gott hopp om att kunna övertyga någon förläggare om att jag är något viktigt på spåret. Jag har ingen statistik över hur många som laddat ner den första boken: Samtal om samtal om kultur, men den andra boken: Studier av förändring, i rörelse, har laddats ner nästan 900 gånger.

Tack för året som gott och: Gott Nytt År, önskar jag er alla, och jag hoppas ni vill fortsätta följ mig på resan in i det okända landskap som framtiden utgör.

Plugga inför prov eller lära för livet?

Vad är lärarens uppgift egentligen? Att förmedla kontrollerad information på ett standardiserat sätt, rätta prov och sätta betyg; eller att utveckla kunskap tillsammans med eleverna och studenterna, främja livslångt lärande, värna bildning och kritiskt tänkande samt bedöma resultat och lämna konstruktiva utlåtanden om resultatet och framtiden? Jag är en varm anhängare av det senare. Jag ser kunskap som en relation och lärande som ett slags samtal med bildning som mål och vishet som förhoppning. Skolan och den högre utbildningen är en SAMHÄLLSANGELÄGENHET, inte en individuell servicefunktion. Skolpengen, valfriheten och verksamhetens allt tydligare fokus på betyg är inslag i Utbildningssverige som talar till individen och och som banar väg för en marknadisering av skolan, vilken i sin tur förändrat skolans uppdrag och inriktning. Skola och utbildning ska bedrivas av människor som brinner för KUNSKAP, allt annat är förkastligt.

Utbildning ska vara korrekt, kritisk och kunskapsorienterad. New Public Management, rättssäkerhet och betygshets, vilket präglar dagens skol(marknad) pekar i en helt annan riktning. Lärare som tvingas prestera mätbara resultat och som utsätts för rigorös kontroll av arbetet, ända ner på detaljnivå, kan inte fungera som LÄRARE, och elever som går runt och oroar sig för att inte få de betyg de anser sig behöva för att komma vidare i systemet mår dåligt. Och när skolorna bedöms utifrån resultaten som skolan producerar (trots att skolor aldrig kan prestera kunskap, det kan bara elever och studenter; om nu kunskap kan sägas vara något man producerar, vilket jag är starkt kritisk till), leder det till att man fastnar i en ond cirkel där pressen på lärarna ökar lika mycket som elevernas stress. Enda sättet att bryta mönstret och återupprätta skolan och kunskapsnationen Sverige är att placera ansvaret för lärandet där det hör hemma: Hos individen som ska lära och utveckla kunskap.

Läser i tidningen att de nationella proven ska halveras. Anna Ekström svarar följande på frågan om varför:

– Det är helt enkelt för att vi har fått väldigt mycket signaler om att lärarna har en pressad arbetssituation, och att många elever är väldigt stressade, säger gymnasieminister Anna Ekström (S) till SVT Nyheter.

Både lärare och elever mår dåligt i skolan, det verkar alla vara överens om. Tyvärr tror jag inte ett ögonblick på att en halvering av antalet nationella prov löser problemen. Möjligen lättar lärarnas administrativa börda lite, men så länge betygen har den framträdande roll de har i dagens skolsystem kommer stressen och pressen på eleverna och studenterna inte att minska och kraven på lärarnas prestationer (?!) är fortsatt orimlig. Det är omöjligt att utveckla kunskap och främja livslångt lärande inom nuvarande utbildningssystem och skolorganisation. Kunskapen måste placeras i centrum på ett helt annat sätt för att skapa förutsättningar för lärande och utveckling av kritiskt tänkande. Först när eleverna verkligen kommer till skolan för KUNSKAPEN och möjligheten att lära sig saker kan lärarna ägna sig åt lärande och kunskapsutveckling. Stressen som elverna känner och pressen som lärarna utsätts för står i direkt relation till betygens betydelse i utbildningssystemet, och betygens betydelse är i sin tur relaterad till konkurrensen inom systemet, NPM och prestationsmätningarnas roll. Kunskap är inte vara eller tjänst, det är en ömtålig, samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande kvalitet som aldrig kan tvingas fram.

Tänk om man avskaffade alla prov i skolan och istället lät en kommission av statligt utsedda handläggare åka runt i landet och genomföra oförberedda prov. Frågorna skulle handla om läroplanen och lärandemålen, som kanske skulle behöva arbetas om för detta ändamål. Betygen skulle bygga på ett genomsnittligt resultat av proven som genomförts. På detta sätt skulle skolorna verkligen tvingas konkurrera med kvalitet och förutsättningar för lärande och skillnaden mellan privata och kommunala skolor skulle minska. Lärarna skulle kunna ägna all sin tid åt undervisning och lärande TILLSAMMANS med eleverna. Båda parter skulle tydligare än idag spela i samma lag. Eleverna skulle bli mycket mer beroende av lärarens kunskaper och förmåga att undervisa. Idag ses lärare som hinder på vägen mot önskade betyg och en eftertraktad examen, om lärarna slapp sätta betygen skulle man kunna ägna sig åt det man utbildat sig för: Lärande och kunskapsutveckling. Jag är övertygad om att elevernas känsla av stress skulle minska om de inte hade ödesmättade, avgörande prov att oroa sig för. Enda sättet att påverka sina chanser att lyckas lägre fram i utbildningssystemet vore, i ett system som det jag reflekterar över här, att läsa och arbeta med lärande, det vill säga göra det elever och studenter ska göra: Läsa och lära. Elevernas oro ska inte minskas, grunden för att de överhuvudtaget känner oro måste undanröjas, om vi verkligen vill lösa problemen i skolan. Och när lärarna mår bra, känner sig önskade och förstådda samt litade på; när lärarna får ansvara för utformningen av arbetet i respektive klass och respektive lärares förutsättningar, ökar chansen att eleverna och studenterna känner sig trygga. Så kan en god spiral av positiv utveckling inledas.

Allt fler människor idag vittnar om att de känner sig stressade, inte bara i skolan. Skolan är inte isolerad från resten av samhället, skolan är en integrerad del av helheten. Att sänka kraven och ta bort prov är inte vägen fram och löser inte de underliggande problemen som gör att kraven på skolan ökar och eleverna känner sig stressade. Betygens betydelse måste minska, bedömningen av kunskap kan och får aldrig bli viktigare än kunskapen i sig. Stressen i skolan handlar om BETYGEN, inte om kunskapen och betygens betydelse bottnar i att det är betygen som öppnar dörrar och skapar möjligheter, inte kunskaper och kompetenser. Och stressen går ut över kvaliteten i vetandet. Den ökande känslan av stress i samhället är ett allvarligt varningstecken, och om skolan fokuserar på fel saker och är organiserad på fel sätt riskerar skolan att gå under tillsammans med resten av samhället, istället för att faktiskt vara den grund som ett långsiktigt hållbart samhälle vilar på.

Frågan är inte om vi ska ha nationella prov eller inte, och det handlar inte om hur många prov man ska ha, utan om vad som är skolans uppgift i ett kunskapssamhälle; att producera betyg och resultat, eller att främja kunskapsutveckling och livslångt lärande för livet och samhällets hållbarhet?

Mer om tyst kunskap 3

Tänker vidare om detta med tyst kunskap, här med utgångspunkt i en understreckare från 2015, skriven av Johan Eriksson (fil dr i teoretisk filosofi och privatpraktiserande psykoanalytiker). Ju mer jag tänker på detta med tyst och praktisk kunskap desto mer övertygad blir jag om hur avgörande det är att det hos individer och samhället finns en väl utvecklad medvetenhet om och förståelse för kunskapens dolda aspekter. Om bara det som går att leda i bevis erkänns som kunskap står samhället vidöppet för det oförklarliga. Vetenskapens uppgift är att utveckla kompetens att hantera både det som går att veta, det som är vagt och bara går att ana OCH det som ligger bortom det vetbaras horisont. Bara den samhälle som kan hantera mångfald på livets och kulturens alla områden kan utvecklas till kunskapssamhällen. Vetandets grund är inte solid och sann kunskap om det som går att bevisa, utan insikt om och kompetens att hantera skillnaden mellan tyst och uttalad kunskap. Kunskap är alltid både och, den är aldrig ren och direkt, och vetenskapens uppgift är att lära sig förstå detta. Inte att bevisa hur det är, an den enkla anledningen att verkligheten inte fungerar på det sättet.

Men all kunskap är inte möjlig att datorisera och manualisera. De problem som kan uppstå då man inte värnar om det praktiska ­yrkeskunnandet blir inte minst tydliga när det kommer till det mellanmänskliga kunnande som genomsyrar ­relationsbaserade yrken som lärare, polis, läkare, socionom eller psykoterapeut. Den klassiska texten om det mellanmänskliga kunnandets inre karaktär och förutsättningar står att finna i den sjätte boken i Aristoteles ”Den nikomachiska etiken” – en text som närmast är att betrakta som en urkund inom den praktiska kunskapens teori och som i utmärkt nyöversättning av Charlotta Weigelt också får in­leda den aktuella antologin.

En och ett eller flera; jag eller du: sant eller falskt? Visst kan man tänka så och man kan önska att världen och verkligheten är dikotomiskt uppbyggd, men det är ett mänskligt och kulturellt präglat antagande om världen som den tanken ger uttryck för och bygger på. Anti gender-rörelsen försöker ge sken av att man står upp för och försvarar kunskapen, men man använder istället en pseudovetenskaplig ansats och pekar på ett urval av kunskaper som man försöker ge sken av att genusforskare medvetet och oreflekterat bortser från för att bedriva politik i namn av vetenskap. Gör man det är det illa, men det återstår att bevisa att det är så. Det stämmer kanske på ett fåtal forskare, men inte på hela fältet. Ingen forskare behöver eller ska lyssna på kritiker som försöker göra vetenskap av politik. Kunskap är alltid mellanmänsklig och relationell samt förmedlad och bygger på tolkning. Att resa anspråk på att tala i namn av Sanning är att utöva makt, inte på kunnande.

Aristoteles tänker sig att den praktiska kunskapen är uppdelad i två olika former: ”kunnighet” ­eller ”konst” (techne) och ”klokhet” (fronesis). ­Medan kunnigheten eller konstfärdigheten i Aristoteles mening avser ett slags hantverkskunnande som syftar till att framställa saker enligt en föreställning om en färdig slutprodukt, så avser klokheten den form av mellanmänskligt kunnande som är ett mål i sig och med hjälp av vilket vi på ett gott och omdömesgillt sätt kan handla och orientera oss i det sociala livet. Klokheten har en särpräglad form på så vis att den förutsätter karaktärsdaning eller etisk fostran (etik: från grekiskans ethos – sedvänja, karaktär); alltså ett kunnande som inte främst vilar på utbildning, utan på själslig bildning.

Både och, inte antingen eller. Kunskapen uppstår mellan och går aldrig att reducera till en eller ett, i alla fall om det är samhället och människan samt det mänskliga man vill veta något om. Bildning vill jag se som en förening av teori och praktik, som ett sammanhållet, komplext fenomen utan tydliga gränser mellan inne och ute. Tvärsäkerhet är motsatsen till bildning som jag menar handlar om att lära sig hantera osäkerhet. Bildning är en tillblivelseprocess, en rörelse mot ljuset, det goda och bättre; en vision, inte ett mål. Utan fakta och kunskap finns ingen bildning, men utan bildning finns ingen vishet. Vetande går på det sättet att likna vid Maslows behovstrappa. Kunskapssamhället rör sig från det basala, från information och fakta, över kunskap till bildning och en hägrande men gäckande vishet som aldrig går att erövra och göra till sin. Information och fakta kan kontrolleras, och kunskap går att debattera. Bildning kan man dock bara utvecklas i samtal där man möts som likar och gemensamt försöka lära sig av varandra hur man kan bli visare och tillsammans undersöka vad som kännetecknar klokskap.

**Den etiska fostran **eller bildningen innebär i ideala fall inte bara uppkomsten av vissa konforma beteendemönster, utan innebär snarare framväxten av en hållning eller ett perspektiv inom ramen för vilket saker och ting vinner mening och organiserar sig i termer av att vara viktiga, ovidkommande, sanna, falska, lockande, frånstötande, och så vidare. Därmed – genom att den själsliga bildningen närmare bestämt innebär framväxten av en betydelsefull värld, en spelplats för motivationer och affekter – så skänker bildningen också bakgrunden till, och på så vis möjliggör, sådana saker som kloka bedömningar, överväganden, ansvar och beslut. 

Bildning är inte en form eller innehåll, inte en lista som ska prickas av så snabbt och effektivt som möjligt, inte en tävlan om vem som är bäst; bildning är det sammanhang, den fond mot vilket kunskapen bedöms och får sin mening. Bildning är en kvalitet som gör det möjligt att bedöma vad som är fakta och vad som är vishet i frågor som rör kunskap. Kunskapens tysta och praktiska sida syns inte, men det gör inte gravitationen heller; ändå påverkas helheten av alla dess delar och aspekter. Kunskap uppstår i samspelet mellan människor och kulturens dynamik. Etiken fungerar på samma sätt, den är aldrig given och går inte att bestämma eller kontrollera. Etik är ingenting i sig själv, den är allt mer än en men färre än många. Den som bara följer regler är inte etisk, oavsett hur bra och goda reglerna är. Etik är hållbar kunskap omsatt i handling och orsak TILLSAMMANS med verkan. För att gå från är till bör krävs kunskap om både det vetbara och det som är vagt eller ligger dold. Det är helheten och sammanhanget som räknas inte tanken eller handlingen tagen för sig. Ett samhälle eller kultur som tvingar en att välja sida och bara försvara en tanke åt gången är ett enfaldigt samhälle. Mångfald är aldrig enkelt, men det är nyckeln till hållbarhet och kräver kompetens att hantera både och. Därför är tyst och praktisk kunskap så viktigt; lika viktigt som manifest och intersubjektivt prövbar kunskap.

Tänk till exempel på vad vi menar när vi i utomvetenskapliga sammanhang talar om att någon är en ”bra psykolog”. En bra psykolog, i denna mening, syftar ungefär på någon som kan ­använda sitt eget perspektiv som ett slags förståelseresurs, alltså någon som kan använda sin egen erfarenhet, sensitivitet och emotionella rörlighet för att förstå det yttre och inre sammanhang inom vilket den andre personens beteenden och känslor vinner någon form av begriplighet. Detta är klokhet, fronesis. Och sådan kunskap kan man inte förvärva genom att skriva in sig på en universitetskurs, och de observationer på vilka kunskapen vilar görs inte i vetenskapliga laboratorier. ­Snarare syftar vi i detta fall på en form av kunskap som i första hand är grundad på erfarenheter i vilka man själv är intimt involverad i egenskap av psykologiskt subjekt, och som måste göras inom ramen för det levande livets egen trafik. Vi syftar på en form av kunskap som bäst kan beskrivas i termer av människokännedom och omdömesförmåga, något som till exempel en bra författare kan visa prov på i sitt sätt att teckna karaktärer och livsöden. 

Blind lydnad för auktoriteter och fokus på fakta och bevis leder tanken om kunskap fel och är motsatsen till vishet. En kontrollerad högskoleutbildning och styrd och reglerad forskning leder inte till utveckling av ny kunskap, utan till underkastelse, tvång och upprepning av godkända teser. Tyst och praktisk kunskap är okontrollerbar, föränderlig, öppen och mångtydig. Utan kännedom om det mänskliga och en väl utvecklad bedömnings- och omdömesförmåga kan ingen kunskap och absolut ingen bildning uppstå och förvaltas sam spridas från de lärde i akademin; bara fakta, som mals söner av motståndarsidan i de eviga debatterna som mot bättre vetande antas leda till kunskap. Tomheten, dumheten och meningslösheten segar i ett samhälle som bortträngt kunskapens tysta och praktiska sidor eller som förnekar dess existens och misstar bildning för fakta. Det borde vara uppenbart för alla i dessa dagar att fakta alltid är alternativa och att det krävs bedömningsförmåga och tolkning för att avgöra vad som är relevanta fakta värda att beakta och vad som är lögn och villfarelse.

Att förvärva genuin psykologisk kunskap, att verkligen lära känna det som vi kallar för det ­psykiska, kräver därför engagemang och själslig flexibilitet, det vill säga personliga kvaliteter, och inte – åtminstone inte i första hand – experimentella metoder och ­vetenskapliga teorier.

Hur gör vi i skolan och den högre utbildningen idag? Vi gör precis tvärtom; vi kontrollerar fakta och delar ut betyg. Engagemang, flexibilitet, empati och bildning betraktas med misstänksamhet och skärs med kirurgisk precision bort från kunskapens kropp. Läkarens behandling må vara kvalitetssäkrad och kostnadseffektiv men om patienten dör spelar det naturligtvis ingen roll. En död skola är ingen skola, och liv förutsätter mångfald och flexibilitet, förmåga att bedöma vad som är gott och önskvärt i olika sammanhang och för olika ändamål.

Därför finns det i dag ingen begreppslig motsägelse i tanken att en professor i psykologi, någon med utpräglade ­expertkunskaper i det akademiska psykologiämnet, samtidigt kan vara en urusel psykolog – låt säga helt sakna känsla för varför hens tonåring är så arg över att behöva följa med sina föräldrar på semester.

Tänker på vad ministern för forskning och högre utbildning, Helene Hellmark Knutsson skrev i sin debattartikel i höstas, att lärare inte skulle lita på erfarenhet och tradition utan ENBART på evidens och bevisat effektiva undervisningsmetoder. Från den synen på lärare och lärande är steget inte långt till uppfattningen att människor kan ersättas med maskiner. Med en instrumentell och rationell syn på kunskap och undervisning kommer intellektuell utveckling, bildning och humanism att betraktas som problem som hindrar effektivitet och måluppfyllelse, snarare än de oundgängliga tillgångar och värdefulla kvaliteter de är.

Denna typ av grundläggande psykologiskt kunnande är i dag djupt undervärderat då samhällets professionella sätt att handskas med psykiskt lidande människor alltmer har kommit att få karaktären av applicerad och manualiserad vetenskaplig kunskap, något som inte minst visade sig när högskoleverket för några år sedan drog in examensrätten för ett antal psykoterapeutiska utbildningsinstitut med gamla anor. Enligt högskoleverket saknade dessa institut i alltför hög grad vetenskaplig förankring. Bland annat tyckte man att deras utbildning var ­baserad på för gammal litteratur. Här blev det uppenbart att högskoleverket föreställde sig den goda psykoterapeuten som något av en teknisk förvaltare av de senaste forskningsrönen, vilket förstås diskvalificerar Dostojevskij, Proust, Freud eller Heidegger som författare att ta på allvar i bildandet av psykoterapeutens själ.

Människan är ingen maskin! För att hantera livet, som alla vet kommer att ta slut en dag, behövs både kompetens att hantera det som går att veta något om och det som ingen vet och som inte går att veta, eller som det bara går att skaffa vaga kunskaper om. Livet och verkligheten består av både och. Olyckligtvis har människor fruktansvärt svårt att hantera dialektik, dynamik och komplexitet. Och det är lättare att skylla på eller misstänkliggöra budbäraren än att ta tag i problemet på allvar. Det är humanioras dilemma. Ständigt hemfaller människor åt dikotomisering, debatt och bittra konflikter om vem som har rätt, egentligen. Allt för lätt bortses från det faktum att båda kan ha rätt, eller fel för den delen. 

Ödmjukhet inför det ovetbara är ett slags vaccin mot många av riskerna som ligger i farans riktning av teknikutvecklingen, som idag cyniskt nog marknadsförs enbart med löften om allt positivt tekniken kan bidra med. Riskerna avfärdas lättvindigt som primitivt tänkande, vilket inte är första gången i mänsklighetens historia. Hybris, ständigt denna hybris, som en följd av ruset och kicken som framstegen ger.

På en tunn lina över avgrunden

Antingen jag eller du, skrev Ann Heberlien om i en krönika i GP igår; eller hon skrev inte så, men tankemodellen hon bygger sitt resonemang på utgår från att blod är tjockare än vatten och att biologiska släktband, samma biologi som Ivar Arpi och andra menar att genusvetare måste ta hänsyn till, alltid är viktigare än andra band mellan människor. Om det inte finns någon synlig och uppenbar skillnad mellan människor måste man upprätta den och försvara den till varje pris. Tiggaren som ser ut som du och jag är inte släkt med oss och DÄRFÖR ska hen inget ha. Världen är hård och det handlar om att äta eller ätas: djungelns lag, marknadens logik och konkurrens är samma andas barn som debatten. Antingen jag eller du. Att vara givmild, inkännande och lyssna på andra människors drömmar om ett gott liv och ett hållbart samhälle ser Heberlein och andra som tänker som hon som tecken på svaghet, eller som uttryck för godhetsknarkande. Greed is good, sa Gordon Gecko i 1980-talsfilmen Wall Street. Och i boken 1984 av George Orwell är krig fred, kontroll frihet och Storebror pekar på den enda vägen.

Min etiska kompass bygger inte på blodsband eller biologi; den pekar inte i en bestämd riktning eller ett på förhand uppgjort mål. Människan är lika mycket kultur som biologi, och kulturen är föränderlig. Därför är det mot kulturen jag riktar mitt intresse mot. Mångfald är nyckeln till hållbarhet och därför utgår min etik från den tanken. Debattens polariserande logik vänder jag mig mot. Tänker man så blir flyktingproblemet en fråga om vi mot dem, och lösningen blir att bygga murar. Jag efterlyser samtal om vad som är gott, hållbart, klokt och humant för mänskligheten och livet på jorden. Jag undersöker förutsättningar för mångfald, öppna hjärtan och gränser. Jag vill lyssna och lära, reflektera och anpassa mig efter rådande förhållanden, inte efter en på förhand uppgjort plan som handlar om att jag är bättre än du; att vi är bättre än dem, eller att biologiska band är viktigare än andra. 

Jag vill ha ål på julbordet, det är viktigt för mig. Jag vill flyga till Thailand på jul och till London så ofta jag hinner. Jag, jag, jag. Om bara jag får det jag vill ha så skiter jag i allt och alla andra. Om miljöproblem inte blir akuta under min livstid, varför ska jag då bry mig? Ensam är stark, och jag är viktigare än du och alla andra. Den som inte tar hand om sig och de sina får skylla sig själv. Jag tar kraftigt avstånd från den tanken, den etiken och det sättet att resonera och se på människan. Jag är dock inte så naiv att jag tror att det blir fred på jorden om vi bara är snälla mot varandra. Att vara god är inte lösningen, men det är i alla fall en human inställning som gör att man kan sova gott och kan se sig i spegeln sedan och säga: Jag försökte i alla fall. Jag trodde och litade på mina medmänniskor. Blir man sviken har man i alla fall inte gjort fel för egen del. Tänk om vi tillsammans tänkte bortom oss själva, våra barn och det som är här och nu. Tänk om vi lyssande på varandra och samtalade för att lära oss förstå och blir bättre på att hantera komplexiteten som samhället och kulturen präglas av.

Jag är så hjärtinnerligt trött på debatter. Inget gott kan komma ur dem. Inte ens den som vinner debatten har lärt sig någonting, hen har bara avgått med segern och kan casha in sina likes och värmas av alla hö-, hö-, höande ryggdunkande likatänkande och biologiskt närstående.

Debatten är enkel och samtalet svårt. Lått fånget lätt förgånget, brukar man säga. Därför väljer jag samtalet även om det är en balansakt utförd på en tunn lina uppspänd över den avgrund som öppnar sig mellan antingen och eller. Både och kräver att man lyssnar på många röster samtidigt och att man aldrig bestämmer sig definitivt för någonting annat än vilka grundläggande värderingar man har och vilken människosyn man utgår från.

Jag utgår från att alla människor är mer lika än olika varandra, och att ond är något man väljer att bli, inte något man är. Jag tror på generositet och möjligheten att få misslyckas och börja om. Jag tror på människan och viljan att göra gott. Därför kämpar jag för jämställdhet, jämlikhet, mångfald, öppenhet och GODHET. Det är hur vi ser på andra som definierar oss som människor, inte biologi eller blodsband. Och jag har valt samtalet som min väg fram eftersom det är så kunskap utvecklas och lärande främjas. Om alla lyssnar mer än de talar ökar chansen att fler förstår varandra. Klyftan mellan människor kan krympas och förvandlas till ett mellanrum möjligt att överbrygga med hjälp av inkännande kommunikation. När fler inser att både och är mer hållbart än antingen eller, och förstår att det väldigt ofta beror på, finns inget behov av att bygga murar eller se om sitt hus. Tillit föder tillit, därför väcker jag att tro på mina medmänniskor oavsett deras biologiska förutsättningar eller släktskapsrelationer. Misstänksamhet och snålhet ser jag som tecken på ynklighet och hänvisningar till biologi är en farlig väg att gå, för den bygger på att människor är var de kommer från, inte vart de vill.

Samtalet öppnar upp och undanröjer behovet av murar medan debatten accentuerar olikhet och driver in kilar mellan människor och grupper. Debatten är egoismens oresonliga väg; samtalet är generositetens, öppenhetens och vishetens väg.

Mångfald är svårt för den som vill och tror att det är möjligt, men det är omöjligt för den som har bestämt sig för att hen vet vad som är den enda, rätta vägen fram. Mångfald kräver ödmjukhet, förståelse för och acceptans av olikhet. Jag kan inte alltid få som jag vill i ett samhälle präglat av mångfald, men jag får vara med och påverka utvecklingen tillsammans med andra som lyssnar på mig lika mycket som jag lyssnar på dem. Ingenting gott för mänskligheten kan komma ur det som Heberlein förespråkar och att navigera efter hennes etisk kompass leder till enfald.

Vi måste helt enkelt göra skillnad på människor. Om vi inte gör det, är vi dåliga föräldrar, dåliga vänner, dåliga söner och döttrar och dåliga partners.

Jag håller inte med om att vi måste göra skillnad på människor; det är mer som förenar oss än som skiljer oss människor åt! Kanske uppfattas jag som en dåligt förälder, vän, partner eller son, om jag idkar välgörenhet, arbetar för jämlikhet/jämställdhet och väljer att tro och lita på mina medmänniskor, men det är så man blir en god MÄNNISKA, och den som inte är det vill jag inte ha som partner, förälder, vän eller barn.

Intellekt, affekt och alternativa fakta

Juldagens morgon. Ute regnar det. Ska bara vila här några dagar nu, innan allt drar igång igen. Våren och året som kommer är fyllt med uppgifter. Hösten har varit relativt lugn men det har varit ett välkommet undantag och nu laddar jag för ett nytt år där tiden att tänka efter och möjligheten att stanna upp och skaffa sig perspektiv blir allt mindre. Ska söka lite stipendier; hoppas på att få pengar för att ta tjänstledighet, det vill säga möjlighet att betala mig fri från det jag egentligen tycker är världens bästa arbete. Problemet är att jag som lärare och forskare förväntas prestera mer och mer på kortare tid för varje år som går för att verksamheten ska nå sina effektivitetsmål. Jag har utbildat mig för att arbeta med forskning, lärande och kunskapsutveckling; men så som arbetet är organiserat idag finns det aldrig tillräckligt med tid eller förståelse för komplexiteten i uppdraget. Det är så det ser ut i Högskolesverige: Utbildning och forskning betraktas som produktion av nyckeltal, inte som kunskapsutvecklande, demokratifrämjande och ödmjukt inkännande värnande av humanistiska grundvärden. Människor och liv reduceras allt mer till pengar och prestation. Försäkringskassan jagar sjuka, arbetsförmedlingen har inga jobb att förmedla och vi arbetar pressas allt hårdare till sjukskrivningens och ohälsans gräns. Flyktingskrisen behandlas som en ekonomisk fråga, inte en humanitär, där det handlar om att få det att se ut som man bryr sig om människorna i nöd, när det enda man bryr sig om egentligen är att skatten i Sverige på inga villkor får höjas. 

Fake news och alternativa fakta handlar inte om illvillighet, det är enda sättet att försvara nyliberalismens ekonomiska teorier. Det är dumheten som till slut och oundvikligen kommer i dagen. In i det längsta har de som försvarat skattesänkarpolitik och trickle-down-effekter försökt luta sig mot rationella argument och den kunskap som trots allt ändå kunnat sägas tala för teorin; men nu har man nått vägens ände. Det sista man kan göra för att slippa ändra åsikt i frågan och överge den uppenbart ohållbara politiken är att offra kunskapen. Girigheten äter sig in i hjärnan och stänger av funktion efter funktion. Först stängs empatin av och därifrån är det ett sluttande plan, och det sista som går att offra är intellektet, vilket nu inför öppen ridå offras på ekonomismens altare. Alternativa fakta ser kanske ut som en fantastisk möjlighet; ledaren för världens mäktigaste land (eller?) kan inte ha fel; det kan man intala sig om man inte bryr sig om något annat än sänkt skatt. Innan julhelgen fick Trump igenom sin skattesänkning. Nu väntar hans väljare och anhängarna av politiken på att det ska börja regna. Utan för mitt fönster gör det verkligen det, men jag uppfattar det snarast som tårar från änglar som gråter över det faktum att dumheten än en gång dragit det längsta strået. De rikaste av de rika kan nu bli ännu rikare, ännu snabbare, men det kommer lika lite nu som tidigare att sippra ner något välstånd till folket och landet.

Önskar jag kunde skriva något annat, något mer hoppfullt; men det är detta jag tänker på. Det är dessa och liknande tankar som snurrar i mitt huvud när det finns tid att tänka tankar till slut. Kunskapen är inget vapen, den är ett verktyg. Det är problemet. Dumheten är ett vapen. Där hjärnan tar slut där tar nävarna vid, visst var det så han sjöng, Magnus Uggla, i låten IG (kan räkna upp till hundra)? Det är så det är. I debatten behöver inga andra hänsyn tas än att vinna, och då är alla typer av fakta lika bra, verkliga likväl som falska. När det bara handlar om att sätta den andre på plats blir kunskap och förståelse mer ett problem än en tillgång. I debatten är anfall bästa försvar och den som tänker efter är förlorad. Lyssnar man och ändrar åsikt blir man hånad av hö-hö-hö-mobben som bara bryr sig om sig själva och den segerns sötma som de lever för. Trump är mobbarnas revansch i samhället. Äntligen någon som säger det man alltid velat säga: Grab them by the pussie! Parallellt med skattesänkningarna och klimat- och flyktingkrisen pågår en omvälvande #MeToo-rörelse som möts med en kampanj mot genusforskningen. Där handlar det inte om kunskap utan om makt och inflytande över kultur och normer. Genusforskarna och forskningsfältet där förutsättningar för jämställdhet undersöks sägs vara ett försök att indoktrinera befolkningen och förvrida huvudet på folk. Fast alla med ögon att se med och öron att höra samt intellektuell hederlighet ser och förstår att kampen om jämställdhet aldrig kan gå för långt. Och det handlar inte om något annat än att värna alla människors lika värde. Jag ser anti genderkampanjen som ett typexempel på debattens logik. När ens världsbild och grundläggande värderingar hotas väljer man anfall som försvar och kunskap används som vapen, vilket tvingar den som valt att slå in på den vägen att sälja ut sitt intellekt för rationalitetens iskalla, inhumana logik. Det finns ingen gräns för vad som kan offras när det argument som vilar på känsla ska försvaras.

It takes a fool to remain sain, sjöng The Arc; men idag handlar det snarare om självmedveten fördumning av i grunden kloka människor. Människan har en väl utvecklad intellektuell förmåga, det gäller alla. Problemet är att människan OCKSÅ styrs av affekt. På samma sätt som arv och miljö alltid samverkar och aldrig kan separeras går affekt och intellekt inte att skiljas från varandra, det kan man bara lära sig förstå och hantera. Intellekt är ett verktyg och affekt är ett vapen. Samtal är intellektets väg till insikt och förståelse, medan debatten är affekternas sätt att försöka maskera dumhet till klokskap. Jag slutar aldrig tro på människan, demokratin, kunskapen, humanismen, bildningen och hållbarhet som ett realiserbart och önskvärt samhällsmål. Jag har vigt mitt liv åt att värna kunskapen och bekämpa dumheten; var den än visar sitt fula tryne. Det kommer jag fortsätta göra: här i jul och under det nya året, i vardagen, i mitt yrke, på bloggen samt på sociala medier och i samtal med människor.

God fortsättning önskar jag er alla!

Bildning på rea

Idag är det julafton, så jag vill börja med att önska alla en riktigt God Jul! Redan imorgon, men framförallt på annandag jul börjar mellandagsrean, följd av nyårsrean och så vidare. Mid season sale, midsommarrea, semesterrea och den tidigare okända företeelsen i Sverige: Black Friday, som sträcktes ut till hela veckan och längre än så. Det kanske låter som jag förfasas över kommersialismen och är en motståndare till kapitalismen, men så är det inte. Jag är kulturvetare och beskriver bara vårt samhälle och samtidskultur. Det ser ut så här och om det är bra eller dåligt överlåter jag åt andra att avgöra.

När kunskap och (ut)bildning bjuds ut på rea eller när skolan ekonomiseras reagerar jag dock negativt. Betyg och examina måste hållas utanför ekonomin för att kunskapen och på sikt samhällsutvecklingen inte ska riskeras. När bildning blir något som reas ut är vi alla illa ute. Tänker till exempel på bokförläggare som kränger böcker utan någon annan hänsyn än att göra så mycket vinst som möjligt. För mig är boken närmast helig. Så behöver det naturligtvis inte vara för alla, men när bokförlag som tillhandahåller texter man verkligen tror på och som bygger relationer med både författare och läsare, köps upp av storkoncerner med ekonomiska muskler, utarmas mångfalden på bokmarknaden och därmed även kunskapen i samhället.

Bildning handlar om att knyta kontakt med och upprätta en relation till kunskapen och om att öppna ögonen för alternativa perspektiv på världen och vetandet. Bildning handlar om att reflektera över kunskapens möjligheter och begränsningar. Bildning är mångfald, skulle man kunna säga, och den som är bildad har upparbetat förmågan att orientera sig i mångfalden och lärt sig förstå komplexiteten. Jag förknippar boken med bildningen och därför oroar det mig när böcker reas och det bara ges ut böcker om dagsaktuella ämnen som säljer. Förläggare som ger ut böcker för innehållets skull rear aldrig ut böcker, de behåller dem i lager i väntan på att läsarna ska hitta fram till dem. Bildningsfrämjande bokförläggare som bygger och förmedlar relationer har det svårt idag och de blir allt färre. Det gör mig både ledsen och oroad.

När bildningens värde devalveras går vi från att leva i ett kunskapssamhälle präglat av mångfald till att leva i en ekonomiskt fixerad klickokrati där allt handlar om uppmärksamhet och förströelse och ingen orkar fördjupa sig i något. Böcker kostar pengar och ekonomin är varken ond eller god; så har det alltid varit. Jag söker inte efter någon syndabock eller problemets kärna, jag ser en tendens och sätter ord på mina känslor. Det skär i hjärtat när jag ser hur böckerna och bildningsförläggarna sugs upp i den ekonomiska rörelsen som allt snabbare och allt mer hetsigt söker efter möjligheter att göra vinst.

När jag växte upp fanns det få bokförsäljningskedjor, många bokhandlare och massor med antikvariat. Som student ägnade jag dagar åt att vandra runt bland handlarna och söka nya böcker om ämnen jag fått upp ögonen för. Alla handlare hade sin specialitet och sina intressen. Efter ett tag lärde jag mig vart jag skulle gå för att finna det jag sökte. Och jag fall hela tiden nya böcker och kunskaper i sökandet. Det ena gav det andra och jag utvecklades och lockades in i bildningens underbara värld och lärde mig uppskatta mångfalden. Idag ekar samma gator som tidigare sjöd av liv tomma. Akademibokhandeln har närmast monopol på bokförsäljning, och deras butiker blir färre och färre och försäljningskampanjerna allt mer aggressiva. Omsättningshastigheten på böckerna ökar hela tiden och även klassikerna som säljs har ett bäst-föredatum som gör att böckerna reas så fort försäljningssiffrorna dippar.

Nätet skulle kunna vara ett alternativ, men tyvärr ser det i princip lika dant ut där och som jag förstår det håller Amazon på att försöka etablera sig på den svenska marknaden, vilket innebär att kvalitets- och bildningsförläggare kommer att pressas ännu mer. Försäljningsjättarna pressar priserna i alla led och vill inte ha några lager. Den som säljer böcker med ambitionen att bidra till bildning har alltid varit liten och svag och har inget att sätta emot monopolets makt. Ett folk, en kanal för bokförsäljning. Det är i princip så det ser ut idag. Om det inte var för kommersialismen skulle man lätt kunna få för sig att vi levde i Sovjet under kommunismens glansdagar, men för att kunna göra den jämförelsen och se likheten krävs kunskap, perspektiv och analysförmåga, och det var ju det som saknades.

För mig handlar bildning om hållbarhet och det system vi lever i idag är allt annat än hållbart. Rea är handelns motsvarighet till Riksbankens nollränta; ett slags ekonomisk doping. Eftersom ekonomi fungerar som kultur och inte styrs av rationalitet utan av känslor etableras snabbt nya vanor och idag är rea och nollränta det nya normala. Även detta krävs det bildning för att se och förstå. När Sverige och skolans kunskapsresultat låg i världsklass låg räntan på 14 procent och det fanns massor av bokhandlare i varje stad i vårt land. Den årliga bokrean var en höjdpunkt som man längtade efter och kunde göra verkliga fynd på. Då reades böcker en gång om året och det var äldre utgående böcker som såldes. Idag är det rea jämt och bokmarknaden har tagits över av ett fåtal aktörer vars enda intresse för böcker är att tjäna pengar på dem.

När böcker och bildning reas ut är det kunskapens livgivande blodomlopp som åderlåts. Man får vad man betalar för och lått fången kunskap är också lätt förgången.

Leta argument, eller söka kunskap?

Den resultatorienterade forskningen handlar ofta (det finns i alla fall inget verkligt skydd mot det) om att söka argument för att göra det man redan bestämt sig för att man vill. Så som objektivitetskravet ser ut och fungerar i praktiken inom vetenskapen antas all kunskap alltid vara värdeneutral. Har man bara ett empiriskt underlag att luta sig mot uppfattas det som sägs som viktigt, nästan oavsett vad man säger och vilka konsekvenser kunskapen riskerar leda till. Jag talar om och tänker här på forskning vars utgångspunkt är att visa hur det är. Har man bara arbetat med en vedertagen och kontrollerad vetenskaplig metod och kan visa på ett resultat som håller för granskning blir det som sägs viktigt, enligt logiken att vetenskapen står över allt subjektivt och mänskligt; och den som riktar kritik mot resultatet, den som kanske menar att en annan fråga eller ett annat perspektiv på frågan hade varit lämpligare avfärdas som aktivist eller relativist. Den enda kritik som tas på allvar är kritik riktad mot materialet, metoden och dess genomförande. Det är den iskalla rationalitetens vetenskap. All vetenskaplig kunskap blir med detta sätt att se på kunskap bra och viktig, och säkerheten i det som sägs antas borga för objektivitet och kvalitet. Detta är problematiskt och jag menar att det måste gå att kritisera vetenskapliga forskningsinrikningar, utan att anklagas för relativism eller aktivism. Forskare är människor, med allt vad det innebär, och objektivitet är visserligen ett lovvärt ideal, men i praktiken är det oerhört svårt att leva upp till det. Handlar forskningen om människor är det i princip omöjligt, menar jag.

Det finns andra sett att söka kunskap. Ett alternativt sätt att se på vetenskap och kunskapssökande är att utgå från att man söker förståelse för fenomenen man undersöker, och då handlar det mer om att vara öppen för olika typer av kritik mot det som undersökts och resultaten man presenterar i namn av vetenskap. Förståelse kan inte ledas i bevis, den kan man bara samtala om och reflektera över. Och är det förståelse man söker måste man vara öppen för och villig att förändra sina perspektiv och slutsatser i ljuset av den kritik som riktas mot forskningen. Förståelse är alltid öppen, tillfällig och relativ. Är och bör hänger intimt samman. Vetenskap om människor är alltid på ett eller annat sätt, oundvikligen normativ. Forskaren må vara objektiv, men resultaten är det aldrig. Olika grupper i samhället tar till sig olika resultat och tolkar dem också olika. 

Skillnaden mellan är, bör och kan bli behöver uppmärksammas och reflekteras över mycket mer än vad som är fallet idag i vetenskapen och den forskningspolitiska samhällsdebatten. För den som med bestämdhet hävdar att det är på ett visst sätt gäller det att ha ryggen fri; det gäller att det som sägs är vattentätt och håller även för nitisk granskning. Är det sant så är det. Enda sättet att möta en forskare vars resultat visar hur det ÄR är att konfrontera hen i en debatt. Det som ÄR kan man inte samtala om; det är antingen rätt eller fel och frågan om vad resultatet betyder och vilka konsekvenser det får att forskare hävdar det som hävdas i namn av vetenskap anses ovidkommande, så länge man befinner sig i debattens logik. Men bara för att det är sant betyder inte att det bara finns ett enda sätt att se på och förstå det som hävdas, särskilt inte om forskningen handlar om människor, kultur och samhället. Jag menar att det borde vara rimligt att åtminstone kunna ställa frågan om varför man valde att forska om det som man valt att forska om utan att det uppfattas som suspekt eller som ett uttryck för aktivism. Kostnaderna för invandring till exempel, varför är det viktigt att undersöka detta vetenskapligt? Inget val av någon enda forskningsfråga är neutralt eller objektivt. Varför inte undersöka invandringens positiva effekter på samhället? Det som väljs bort är lika viktigt för resultatet som det man väljer att forska om.

Jag efterlyser en diskussion, ett öppet samtal, kring följande fråga: Har forskaren ansvar för vad man forskar om och hur ens resultat används? Det går inte att svara kategoriskt på den frågan men jag har en åsikt; jag tycker det. Som det ser ut i akademin idag behöver den som söker evidens och leder i bevis inte redovisa sin samhällsvision eller politiska ståndpunkt. Det räcker att det finns evidens och att den vetenskapliga metoden följts till punkt och pricka så antas både forskaren och forskningen vara objektiv. Detta låter sig göras om man inte lägger så stor vikt vid syftet, om kunskap likställs med fakta och evidens, vilket jag menar är problematiskt. Kunskap är aldrig värderingsfri, det kan bara fakta vara. Kunskap är mer än fakta och inbegriper BÅDE är och bör. Vetenskapen måste hantera är och bör LIKA vetenskapligt, men där är vi inte idag; långtifrån. Vetenskapen bortser från allt som har mer bör att göra; den har gjorts blind för kunskapens konsekvenser. Det leder till en rad etiska problem, som löses genom att inordna etikprövningsnämnder som blir ett slags kollektivt samvete. Fast jag sitter som suppleant i en sådan nämnd och jag vet att det som diskuteras där, och det handlar inte om etiska dilemman. De regionala etikprövningsnämnderna kontrollerar att lagen följs och att forskningen är vetenskaplig, i princip ingenting annat. Vi håller med andra ord på att bygga ett vattentätt system som ger sken av att vara objektivt och etiskt korrekt, trots att det är omöjligt att leva upp till detta.

Vad är objektivitet och går det att uppnå? Om den frågan har, bland annat genusforskare arbetat med. Alltså forskare som många försvarare av den vetenskapliga metoden kallar aktivister för att man är öppen och tydlig med att man vill verka för jämställdhet, och relativister eftersom man visar att objektivitet handlar om vilket perspektiv forskningen utgår från och att alla frågor kan angripas från OLIKA håll. Bara det faktum att forskaren har en politisk åsikt och redovisar denna antas diskvalificera både forskaren och forskningen, trots att kravet på evidens för det som sägs är lika strikt inom all forskning och även om resultatet av forskningen har solitt stöd i empiri och metoden redovisats tydligt och även har följts till punkt och pricka. Transparens menar jag är enda sättet att komma nära det man vill uppnå genom kravet på objektivitet. Genusvetenskapen är normativ för att man funnit att objektivitet är omöjligt, inte för att man vill använda vetenskapen för att driva en politisk agenda. Genom att vara öppen med vad man vill kan den som läser resultaten bilda sig en egen uppfattning om vad man bör gör med kunskapen. Detta sätt att bedriva vetenskap bjuder in till samtal och tvingar inte fram debatt där man måste hålla med eller förkasta. Att som samhällsforskare välja att INTE avslöja var man står politiskt menar jag är djupt problematiskt. Var finns de verkliga aktivisterna och vad är farligast? Att tala om hur det är utan att ta hänsyn till forskningsresultatens konsekvenser, är både oetiskt och cyniskt om forskningen handlar om människor och samhället som vi alla lever i och har att förvalta tillsammans. Att vara tydlig med var man står och vad man vill, menar jag är enda sättet att uppnå objektivitet i praktiken.

Den som undersöker vad som bör göras och det som skulle kunna bli, förvandlas idag (med dagens kunskapssyn) till aktivist i samma stund som dessa ord uttalas. Fast vilken hållning är mest transparent och vad menar man med objektivitet egentligen? Detta behöver vi samtala om.

Mer om tyst kunskap 2

Tänker vidare om detta med tyst kunskap, här med utgångspunkt i en understreckare från 2015, skriven av Johan Eriksson (fil dr i teoretisk filosofi och privatpraktiserande psykoanalytiker).

Den praktiska kunskapen har vi till stora delar förvärvat genom att helt enkelt leva ett mänskligt liv, med allt vad det innebär, och den genomsyrar vår vardagliga tillvaro på ett annat sätt än den teoretiska kunskapen. Därför är den praktiska kunskapen något som vi sällan ens tänker på i termer av att vara just kunskap; den verkar liksom sitta mer i kroppen än i knoppen.

Detta är enormt viktigt att framhålla: Även om vi människor försöker göra oss aktivt medvetna om så många aspekter av våra liv som möjligt är det omöjligt att vara medveten om allt. Och det som inte hanteras av det medvetna medvetandet hanteras av det omedvetna medvetandet. Medvetandet är ett och det samma, men vår medvetenhet om det är delad. Båda aspekterna hänger alltså samman och påverkar varandra, vilket ofta glöms bort. Det medvetet medvetna och det omedvetet medvetna löper parallellt. Genom att göra sig mer medveten om båda aspekterna, och framförallt om samspelt mellan, förstår man dels förutsättningarna för lärande bättre, dels förutsättningarna för kunskapsutveckling i samhället som helhet. Även den teoretiska och medvetna kunskapen, den som är skolans och lärarnas uppdrag är tyst och till dels förkroppsligad. Den tysta kunskapen är både individuell och kollektiv, menar jag. Kunskap växer liksom kultur i mötet mellan människor och vetande utvecklas i samspelet mellan tyst kunskap och den kunskap som mäts och betygssätts i skolan och den högre utbildningen. Det är därför inte självklart att det är mer teoretisk kunskap, bättre pedagogik, datorer eller mätmetoder som behövs när vi ser att kunskapen sjunker i samhället; kanske är det ökad medvetenhet om den tysta kunskapen som är nyckeln till bättre vetande?

Lärarna som är aktiva på Twitter blir allt mer desperata. Arbetsmiljön ute på skolorna är allt annat än bra och pressen på lärarna ökar hela tiden när allt fler arbetsuppgifter läggs på lärarna samtidigt som de får mindre och mindre tid att utföra uppgifterna på. Och samma gäller för landets elever och studenter. Livet och vardagens begränsade utrymme fylls med allt fler önskningar och uppgifter och på samma sätt som den tysta och teoretiska kunskapen är två sidor av samma sak är tiden som finns till förfogande och önskningarna om vilket innehåll tiden ska fyllas med intimt sammankopplade. När fler vill och tvingas göra mer på kortare tid är det kroppen som utgör kedjans svaga länk, och det är den som brister. Då spelar ingenting annat någon roll och lång år av högkvalitativt arbete slås i spillror. Det är ett högt spel vi spelar idag. Varför gör vi det? När det inte ens finns tid att reflektera över den frågan, när frågan inte ens är begriplig (eftersom den är en tyst aspekt av livet och tillvaron) är det fara å färde. Vill vi verkligen bygga ett hållbart kunskapssamhälle går det inte att leva i förnekelse längre och kan vi inte ignorera den tysta kunskapen som sitter mer i kroppen än i knoppen. Tar vi inte hand om det ena kommer det andra inte heller att fungera. När skolans uppdrag blir att prestera resultat och lärarnas arbete kontrolleras och styrs allt mer riktas uppmärksamheten och medvetandet dit, och då hamnar allt det andra, det viktigaste, det som inte går att kontrollera, i skymundan, det hamnar så att säga under radarn, men det påverkar ändå helheten och kvaliteten i kunskapen.

Därmed är det också svårare att medvetande­göra den praktiska kunskapen och formulera den i ord. Tänk efter själv: hur ska vi beskriva den kunskap som manifesterar sig i det faktum att vi kan simma, samtala, direkt känna igen ansikten eller identifiera känslomässiga uttryck; att vi kan trösta någon som gråter, förstå att det är fel att slänga tomburkar i naturen, eller veta att detta verktyg inte är lämpligt för det här jobbet? Behöver vi ens kunna beskriva den? Till skillnad från hur det är med den teoretiska kunskapen så kan vi väl ha den praktiska kunskapen utan att behöva kunna formulera den i ord? Är inte detta närmast en definition av den praktiska kunskapen – att den är ”tyst”?

Varje människa har sin unika historia, sitt unika arv och miljö. Det gäller lika för både lärare och elever/studenter. Och medvetenheten om detta måste öka för att vi ska kunna förstå hur ett hållbart kunskapssamhälle ska kunna byggas; underifrån och mellan människor som bryr sig om varandra mer än mätbara resultat. När kunskapen sjunker i samhället är det inte mer likritning, manualer och standardiserade arbetsuppgifter som behövs, det är ökad förståelsen för människan och det mänskliga. När tanken lyfts om att alla lärare ska göra samma saker i sina respektive klassrum och möta alla olika elever på samma sätt, eller att mer pedagogisk utbildning löser problemen, är det ett tecken på förnekelse av den tysta kunskapen och kulturens och tillvarons dolda aspekter. Komplexa problem har inga enkla lösningar, men med mer tid för reflektion och ökad förståelse för olikhet och mångfaldens värde kommer man långt.

**År 2001 inrättades **vid Södertörns högskola ett centrum för forskning och utbildning inom den praktiska kunskapens teori: Centrum för praktisk kunskap. Knuten till verksamheten är sedan 2009 utgivningen av en skriftserie – ”Södertörn studies in practical knowledge” – i vilken turen nu kommit till den sjunde volymen, redigerad av Jonna Hjertström Lappalainen: ”Klassiska texter om praktisk kunskap”. I denna ambitiöst upplagda antologi – som försöker samla upp åtminstone en del av den teoretiska grunden för den forskning som bedrivs vid Centrum för praktisk kunskap – får vi ta del av en brokig samling översatta texter av så skilda författare som Aristoteles, Hannah Arendt, John Dewey, Karl Jaspers, Max Weber, Hans-Georg Gadamer, Paul Feyerabend, Ludwik Fleck och Martha Nussbaum med flera. Boken uppvisar också det vida fält av frågeställningar som den praktiska kunskapens teori spänner över. Till exempel: Hur ska man definiera en professionell praktik? Vad innebär det egentligen att ”lära sig av erfarenheten”? Vad spelar känslorna för roll i tänkandet och i förvärvandet av kunskap? Hur utvecklas ett etiskt vetande? Vilken karaktär har förnuftets reflektion inom det praktiska handlandet? Och i hur hög grad vilar även den vetenskapliga forskningen på en tyst praktisk bakgrundskunskap som man i egenskap av forskare på ett till stora delar okritiskt sätt har socialiserats in i?

Frågorna som ställs i citatet borde tas på MYCKET större allvar och få större genomslag i skol- och utbildningspolitiken än vad som är fallet idag. Frågorna riktar uppmärksamhet mot kunskapens och all utbildnings TYSTA sidor, det parallella med dolda universum som är sammantvinnat med allt det medvetna som går att undersöka med hjälp av (natur)vetenskapliga metoder, som det finns evidens för och som går att leda i bevis. Fördjupad kunskap och vishet går bara att få om man släpper på kontrollen och accepterar att den viktigaste kunskapen är förborgad i det dolda och aldrig går att nå direkt, bara indirekt. Det faktum att Södertörns högskola har ett centrum för praktisk kunskap och att samma högskola utsätts för stark kritik för att hålla på med aktivism och flum är talande. På centrum för praktisk kunskap undersöker man kunskapssamhällets undermedvetna och petar i vetandets psyke, skulle man kunna säga, och det gör man inte ostraffat. Ändå borde det vara uppenbart för alla som verkligen vill att Sverige ska bli en kunskapsnation att hör finns många viktiga nycklar till verkligt vetande. Påminner än en gång om vad Niels Bohr lär ha sagt; att människans största misstag är att hen letar efter kunskap där det går att leta snarare än där kunskapen faktiskt finns, dold i mörkret.

Men varför, kan man fråga sig, är det över huvud taget viktigt att studera, belysa och teoretiskt artikulera den praktiska kunskapens inre struktur och förutsättningar? Kan vi inte bara låta den fortleva i sin tysta existensform? Den verkar ju så att säga funka ändå.

Ja, det verkar fungera bra. Och så länge vi håller oss till det mätbara och fokuserar på resultat och ekonomi går det lysande. Fast lyssnar man på de som faktisk arbetar med lärande och kunskapsutveckling träder en annan bild fram. Studenternas förkunskaper minskar, det är allmänt känt, men en lågprioriterad fråga. På ytan ser det ut att fungera och så länge resultaten ser bra ut och det rullar in pengar fortsätter man på den inslagna vägen eftersom en nyordning skulle kosta tid och pengar. På detta sätt skjuter man problemen framför sig tills det blir uppenbart att något måste göras. Människan är av naturen bekväm och det är ingen överraskning att det så man agerar (som individ), men när detta sätt att tänka blir till norm i samhällets offentliga förvaltning är det djupt problematiskt.

Det finns förstås många svar på den frågan, men ett svar som omedelbart infinner sig är att inom arbetslivet har den praktiska kunskapen, yrkeskunnandet, en tendens att sedan många år tillbaka ­undervärderas. Om man gör sig blind för den praktiska kunskapens särart och oreflekterat betraktar den som blott applicerad teori och regelföljande, så kan det få vida följdverkningar för hur man organiserar utbildning och produktion. Till exempel: den praktiska träningen och lärlingskapet tonas ned till förmån för teoretiska och mer ”vetenskapliga” ­studier; eller maskinell arbetskraft betraktas som likvärdig eller till och med överlägsen mänsklig.

Den mänskliga faktorn återkommer jag ofta till. Inser här att det handlar om praktisk och tyst kunskap. Ju mer den sidan av vetandet förnekas eller trängs bort desto mer hotfull och problematisk blir den gåtfulla och okontrollerbara mänskliga faktorn. Att det kommer förslag på att lärare ska ersättas med robotar och att digitalisering ses som en lösning är ett tecken på förnekelsens effekter, inte förslag på nytänkande och konstruktiva förslag på hur skolans kunskapsrelaterade problem kan lösas.

Vad vi behöver i hela samhället för att det ska bli mer hållbart är tid för reflektion och ökad förståelse för tyst, praktisk kunskap. Samhället kan bara bli mer humant och hållbart om vi satsar på och lär oss mer om människor och det unikt mänskliga. Humaniora behövs lika mycket som andra ämnen. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Samhället och kulturen växer fram mellan det kända och det okända. Kunskapen är BÅDE latent och manifest och försummar man den ena aspekten får det återverkningar på den andra. Det finns inga genvägar eller enkla lösningar.

Akademisk organisation, och organiserad akademi

Det akademiska inslagen och intellektuella kvaliteterna genomsyrar inte verksamheten på våra universitet och högskolor längre. Nej, jag längtar inte tillbaka, jag blickar framåt. Det var inte bättre förr och på samma sätt som Olof Palme eller Torbjörn Fälldin inte skulle fungera i dagens politik går det inte att återskapa den akademiska kultur som präglade det universitet som mina lärare fostrades till akademiker i. Fast på samma sätt som dagens kundorienterade politik (från höger till vänster) inte är hållbar är organiseringen av forskning och högre utbildning förödande för utvecklingen av ny och användbar kunskap, menar jag. En styrd, kontrollerad och standardiserad, prestationsfokuserad och resultatorienterad akademi som dagens lockar till sig och lyfter människor med andra intressen och egenskaper än de intellektuella. New PublicManagement ger oss en rationell akademi som sparar pengar istället för en intellektuell organisation som förvaltar investeringen av skattemedel på ett klokt sätt och värnar och utvecklar kunskap (istället för mätbara resultat och jämförbara prestationer). Det tydligaste tecknet på nyordningen är synen på och arbetet med högskolornas värdegrunder, som antas vara ett viktigt arbete (trots att det bara genererar till intet förpliktigande floskler), framtagna i strategiskt syfte för att marknadsföra varje universitet och högskola som unik, istället för att knyta an till och odla klassiska, kunskapsrelaterade, intellektuella värden som forskare och lärare kan förenas kring och utveckla tillsammans. En toppstyrd och strikt kontrollerad akademi är inte akademisk; det oroar mig inte så mycket för egen del som för samhällets långsiktiga hållbarhet och framtida generationers behov av kunskap.

Idag genomsyras det akademiska av organiseringens krav. Kan man inte i detalj specificera vad man vill göra får man inte tid att göra det, även om man kan argumentera för behovet. Det pratas mer om vad man gjort och kan visa upp, och mindre om vad man vill, vad man kan och vet. Det är formella meriter som möts i akademin idag, inte kunskaper och kompetenser. Trots att man är professor eller docent får man i dagens akademi inte ta EGNA beslut, som man sedan på egen hand motiverar med stöd i goda argument snarare än i dokument som ska följas till punkt och pricka. Den så viktiga tilliten, som Bringselius och Rothstein skrev om i sin debattartikel och som det finns massivt forskningsstöd för, ses i dagens akademiska organisation med misstänksamhet. Om forskare inte kontrolleras kommer samhällets skattemedel inte att användas effektivt, säger man. Det så man motiverar nyordningen och med de argumenten man säljer ut de akademiska värden som utgör fundamentet för det moderna samhället. Snabba cash, istället för långsiktigt hållbar kunskap; iskall rationalitet och mätbara resultat, istället för intellektuell utveckling och kunskapsmångfald. 

Finns inte tid att tänka tankar till slut eller möjlighet att vara tyst och reflektera, kommer man aldrig ner på djupet och ser man inte komplexiteten. Vad är hönan och vad är ägget? Jag tror vi får den syn på organisering av akademin som vi förtjänar. Förändringen har gått långsamt och äldre generationer av akademiker har stretat emot och bjudit motstånd och i kraft av sina kunskaper och erfarenheter har man kunnat värna klassiska akademiska värden och hålla NPM stången. För varje år som gått sedan nyordningen infördes på 1990-talet har motståndet minskat och idag är det fritt fram för marknadskrafterna att styra och ställa i akademin. Och då blir tid en kostnad istället för en investering, och forskning och utbildning en produkt som säljs ut på en marknad.

Genomströmningskravet och det faktum att högskolans ekonomi är knuten till detta värdelösa mått på kunskap och utveckling får inte påverka kvaliteten, säger man. Fast djupare än så går man inte. Man hänvisar till utvärderingar och annat som säger att allt är frid och fröjd och slår sig till ro med det, trots all lärare och forskare går på knäna och det aldrig finns nog med tid. Hur kan man upprätthålla en hög akademisk kvalitet när tiden att tänka och möjligheten att lyssna på studenterna och möta andra forskare i högre seminarier ständigt krymper (eftersom det är enda sättet att spara pengar)?! Intellektuella diskussioner som verkligen är utvecklande håller på att bortrationaliseras. I bästa fall finns idag fortfarande viss tid att arbeta med sådant som tidigare var universitetens kärnverksamhet, fast bara i ensamhet, vid datorn. Seminarierna blir färre och mötena fler; reflektion och kunskapsutveckling som tar tid och som inte går att målstyra ersätts med resultat- och  prestationsorienterade verksamheter. Tid att läsa krävande texter för att utvecklas som tänkande finns sällan; idag läser man strategiskt och effektivt. Viss tid för läsning finns fortfarande (hur skulle man annars kunna hävda att verksamheten på högskolorna är akademisk ...), men den blir allt svårare att argumentera för när besparingskraven hårdnar och kontrollen av allt mer detaljerade aspekter av verksamheten blir tydligare och tydligare. Intellektuella inslag offras i dagens akademi oundvikligen till förmån för rationalitet.

Akademisk utbildning, den jag försvarar och vill vara med och utveckla, handlar mer om vad man INTE kan och vad samhället BEHÖVER veta, än om det man redan kan eller kan visa upp i form av mätbara resultat. Den viktigaste akademiska kvaliteten och målet med högre utbildning är att kunna lyfta sig själv över det givna och bryta med sina egna och samhällets begränsningar, att ta sig bortom det givna, in i det okända, och om att kunna orientera sig i okänd terräng. Alla försök att standardisera, kontrollera och målstyra en akademisk utbildning bygger på man redan vet och det som går att leda i bevis med hjälp av befintlig evidens och leder till avakademisering. Man brukar säga att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, och dagens organiserade akademi är ett typexempel på just det. Akademiska utbildningars och akademiska organisationers adelsmärke är intellektuella kvaliteter: Självständighet och kritisk, analytisk förmåga.

Det var som sagt inte nödvändigtvis bättre förr, men jag saknar den akademiska kultur som jag fostrades in i och kände mig så välkomnad av. Där kunde jag vara mig själv, fullt ut och verkligen komma till min rätt. Uppdraget var KUNSKAP, och inte så mycket mer preciserat än så. Friheten, tilliten och ansvaret; möjligheten att få fokusera fullt ut på den intellektuella utvecklingen både för egen del och för studenternas och hela den akademiska organisationens. Jag arbetade mer och med större glädje och bättre kvalitet i början av min karriär än idag när jag är docent och enligt en verkligt akademisk logik borde både få och kunna göra det eftersom det är idag jag meriter, kunskap och erfarenhet att verkligen lyfta mig själv och den organisation jag arbetar i.