Information om mig

fredag 17 november 2017

Syfte - metod - resultat

Postmodernism i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet utsätts i dessa dagar för ihärdig kritik. Ovetenskapligt hittepå säger förstå-sig-påarna, de som vet hur det är. Och så har det varit länge, så länge jag har ägnat mig åt genusvetenskap har jag mött varianter på denna kritik; men kritiken har ändrat karaktär på senare tid och den har blivit mer systematiskt, dessutom har även kritiker utifrån akademin börjat engagera sig. Ivar Arpis pinsamma "granskning" av något han uppenbarligen inte har en aning om vad det är utgör ett slags indikator eller riktningsgivare på var vi står. Det är beklämmande att människor med sanningsanspråk och intellektuell integritet ägnar sig åt att kritisera forskarkollegor som gör vad de kan för att sprida kunskap om SOCIALA aspekter av kön och makt i samhället, som drar sitt strå till stacken för att att försöka bidra till ett mer öppet, jämlikt och demokratiskt, hållbart samhälle.

För någon vecka sedan klarnade bilden något. Jag har tidigare inte riktigt fattat vad kritiken gått ut på; jag trodde vi lämnat frågan för länge sedan, någon gång sent 1990-tal. Igår när jag föreläste för doktoranderna om vetenskaplighet och kvalitativa metoder hände det som händer så ofta när jag föreläser (och som gör att jag aldrig lockats av att enbart forska); plötsligt föll bitarna på plats. I en diskussionstråd på Twitter om postmodernism skrev jag att det är SYFTET, det vill säga KUNSKAPSMÅLET, som avgör vad som är en lämplig metod och ett giltigt resultat. Det är självklart för mig att tänka så, och har varit det i alla år. Först väljer man syfte, sedan metod och därefter gör man sin analys och kommer fram till ett resultat, som blir giltigt om kedjan hänger ihop. Fast i den där tråden insåg jag att alla forskare inte tänker som jag. Någon, en docent faktiskt, skrev att metoden avgör om resultatet är giltigt. Där och då blev jag så paff att jag inte riktigt kunde ta in det, men när jag föreläste igår drog jag mig till minnes hur jag möttes när jag talade på ett ForskarFredags-arrangemang för några år sedan där man på tre minuter skulle förklara sin forskning inför publik och bli bedömd av en jury. Där talade jag om kulturforskning och just den kvalitativa metod jag arbetat med i mina genusforskningsprojekt, och jag poängterade detta att det är syftet och kunskapssmålet som avgör hur man arbetar och värdet av vad man kommer fram till. Juryn bestående av naturvetare sågade mig och mitt anförande jäms med fotknölarna, och deras argument var att min METOD inte var (natur)vetenskaplig. Där och då var jag så överraskad över deras arrogans, ointresse och bristande förståelse för det VETENSKAPLIGA hantverket att jag ägnade all kraft åt att bearbeta mina egna känslor över att bli offentligen förlöjligad av två forskarkollegor som uppenbarligen inte förstod vad FORSKNING är, som bara försvarar en enda metod, den kvantitativa naturvetenskapliga metoden. Fast igår då, så såg jag plötsligt klart och förstår jag bättre vad kritiken handlar om.

Principen om att det är kunskapsmålet, syftet, det vill säga vad man vill veta som avgör vad som är en bra metod och ett giltigt, vetenskapligt resultat, håller på att urholkas, med naturvetarnas goda minne. Akademin är idag lika konkurrensutsatt som all annan verksamhet, och debatten är där liksom överallt annars, det enda sättet att mötas; något annat finns inte tid för. Sökande, kritiskt reflekterande, kunskapsfokuserade seminarier har bortrationaliserats, och idag måste allt peer-rewievas, det vill säga METODgranskas. Det är en snabb väg till sanning och tillförlitlighet. Och låt mig för tydlighetens skull vara tydlig med att jag inte är kritisk till granskning, tvärtom! Jag förstod plötsligt, och förstår än mer nu när jag skriver om det, att kvalitetssäkringen av forskningen gör att bara godkända och vederbörligen kontrollerade metoder tillåts. Detta leder till att man inte längre granskar forskningen eller reflekterar över kunskapsmål, fokus riktas mot RESULTATET och dess giltighet, vilket avgörs av METODEN. Med rätt metod (rätt använd så klart) kan vad som helst sägas, men med "fel" metod, det vill säga en icke typgodkänd metod spelar det ingen roll hur mycket man lever upp till SYFTET, undersökningens resultat avfärdas ändå som ovetenskapligt.

Syftet håller alltså på att försvinna bort från fokus i akademin, och därför framstår vissa metoder som bättre än andra, rent objektivt. Och det gäller även resultatet. Detta öppnar upp för allmänheten och offentliga personer som Ivar Arpi att ge sig på postmodernismen och genusvetenskapen. Det räcker att kolla vilken metod som används så kan man göra som de naturvetenskapliga jurymedlemmarna gjorde mot mig: såga resultaten jäms med fotknölarna och förlöjliga forskarna och forskningen. Bildningen och visheten far all värdens väg; akademin avintellektualiseras och kunskapen utarmas. Manegen är krattad för maskinerna, analysprogram som SPSS och andra, att ta över. Forskare reduceras till handläggare, till lägre tjänstemän som i nästa neddragning kan sägas upp utan att resultatet påverkas menigt. 

Allt bygger på ett fatalt missförstånd ifråga om synen på kunskap och forskning, som i kombination med en instrumentell människosyn och ett tydligt ekonomifokus hotar att förgöra det intellektuella klimatet och föröda kunskapen om kultur, sociala aspekter av kön, strukturer och makt. Geusvetskapens kunskapsmål är nämligen inte att BEVISA att biologi är ovidkommande; genusforskning handlar om att söka kunskap och förståelse för SOCIALA aspekter av kön och ska ses som ett komplement till biologisk forskning, inte som ett alternativ. Postmodernism är en samtalande vetenskap som ställer frågan: låt oss säga att det är så här, vad händer då? Genusvetenskap och den kulturvetenskap jag ägnar mig åt handlar om att undersöka samhällets och tillvarons kontingenser; det som är möjligt med inte nödvändigt. Sociala aspekter av mänskligt sig går inte att leda i bevis, men det har ingen postmodernistisk eller genusteoretisk FORSKARE heller påstått; det är förtal. Alla forskare kan och måste ta avstånd från alla ovetenskapliga påståenden, men vad som är vetenskapligt och giltigt avgörs av SYFTET tillsammans med metoden och resultatet och är en samlad bedömning av helheten. Den som bara bedömer metoden ägnar sin inte åt VETENSKAPLIG granskning av resultat, hen följer bara mekaniskt en manual som vem som helst kan följa.

Detta missförstånd och dess massiva utbredning blottar läget i den akademiska världen på ett skrämmande tydligt sätt, me förståelse för orsaken är första steget till förändring så jag väljer trots allt att vara hoppfull, för jag arbetar med, tror på och är lojal med KUNSKAPEN, vilket alla riktiga forskare är.

11 kommentarer:

  1. Problemet är väl att genusvetenskapen inte tar in den biologiska forskningens resultat i sina diskussioner. Den verkar hänga fritt inluften med massa ogrundade utgångspunkter, postulat som inte bevisas. Om ni istället utgår från den biologiska forskningen, och koncentrerar er på att förklara de skillnader i kön, som inte kan förklaras av biologiska skillnader, skulle ni nog bli mer accepterade. Men jag gissar att det är ni inte intresserade av, för då skulle mycket av er forskning rasa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag väljer att inte svara på denna fråga då den riktar sig mot personer och inte åt det ämne som behandlas i bloggposten.

      Radera
    2. Försöker du slingra sig? Den riktar sig mot ett ämne, inte en person, så jag ser fram emot ett svar.

      Radera
    3. Då kanske du kan förklara vad frågan egentligen är och vad du menar att jag ska svara på, för det förstår inte jag.

      Radera
    4. Det är väl ingen direkt fråga, utan jag vill att du skall bemöta min kritik.

      Radera
    5. Jag kan tillägg att det som jag verkligen saknar i din text är betydelse av empirin. Man måste bygga sina studier på empiri.

      Radera
    6. Okej, så du är den som skrev den första kommentaren?! Det är viktigt med tydlighet om det ska gå att mötas i ett intellektuellt utbyte. Nåväl, nu skriver jag inte om genusvetenskap här och kan inte uttala mig om hela den disciplinen. Texten handlar om hur vetenskap diskuteras idag och jag skrev den eftersom många menar att det räcker att granska metoden och resultatet för att uttala sig om studiens kunskapsvärde, vilket jag inte håller med om. Empirin följer naturligt av metoden, så den lämnade jag utanför diskusdionen. Fast alla studier måste inte alls bygga på empiri, det beror som sagt vad man vill veta och forskar om.

      Radera
    7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    8. Jag skriver detta på en mobiltelefon, därav de små konstigheterna ibland.

      Radera
  2. Det var jag som skrev det första. Jag antar att du googlat så du vet vem jag är, och att jag är arkeolog. Inom arkeologin studerar vi också människan. Inom arkeologin är vi väldigt beroende av naturvetenskapen. Syftet för mig är bär anledningen till varför man vill studera något, man har sett en kunskapsluckor. Det är bara den övergripande motiveringen till studien. Det verkligt intressanta är de mer direkta frågeställningarna. Och då blir metoden central. Om inte metoderna kan besvara frågeställningarna, är de värdelösa (validitet och reliabilitet som du vet). Jag tror att det är det dina kritiker skjutit in sig på. Men efter som jag inte känner till exakt vad det enskilda fallet är det svårt för mig att säga. Men jag vill säga att metoden ÄR viktig, men inte allt, och som du säger knuten till empirin. Jag har problem med genusvetenskapen, gången allt som oftast utesluter viktig data(empiri)från analysen (biologin), och reducerar människan till en enbart kulturell varelse. Jag kan inte tolka det som annat än att det finns även en politisk sida detta.

    SvaraRadera
  3. Gårdagens diskussion som spred sig till olika medier och sammanhang blev oerhört intressant och givande på många olika sätt. Min förståelse både för forskning och hur man ser på forskning i olika sammanhang ökade och det gör mig glad. Jag skriver för att förstå och för kunskapens skull, och tycker det är oerhört viktigt att poängtera att det inte råder och heller inte kan eller ska råda koncensus om hur man bäst bedriver vetenskap. Det finns inte ett sätt sätt att svara vetenskapligt på alla frågor. Människan, om vi går över till genus, är till 100% arv (biologi) och till 100% miljö (kultur): samtidigt. Och jag menar att frågan om kön måste beakta båda aspekterna. Att behandla ENDAST den ena aspekten (havet vilken man väljer) är ovetenskapligt och reduktionistiskt. Att förneka biologin är ovetenskapligt, men det är det ingen genusvetare jag känner som gör. Det finns en massa missförstånd ifråga om detta. Bara förf att det finns biologiska skillnader mellan könen så betyder inte det att dessa skillnader därmed också har någon signifikant betydelse för identitet och makt, vilket är vad genusvetenskap handlar om. Genusvetare studerar RELATIONEN mellan könen, inte kroppen.

    Arkeologi är intressant i sammanhanget eftersom den vetenskapliga disciplinen visar varsom händer om man är blind för genus. Tänker på vikingagravarna där man hittat vapen och tidigare därmed automatiskt drog slutsatsen att det var en man, vilket senare forskning visat är fel.

    SvaraRadera