Refränger 9

Sammanhållning är ett slags röd tråd i filosofin som Deleuze och Guattari skapade. Ingenting är något i kraft av sig själv, allt får sin mening i relation annat och gränser är givna på förhand. Gränser upprätthålls och försvaras. Ett exempel att tänka mer, om hur även gränser påverkas av omgivningen är att uppmärksamma skillnaden mellan spelen Schack och Go. Schack bygger på strikta regler och handlar om att besegra motståndare för att vinna makt över territoriet man kämpar om, i ett givet system av koordinater; medan Go handlar om att hålla ett territorium i ett öppet system. Det rum som Schack utspelar sig är är räfflat, för att tala med Deleuze och Guattari, och rummet som Go relaterar till är slätt. I ett räfflat rum handlar territoriet och makten om något uttalat, definierat och rumsligt, medan det i ett slätt rum enbart handlar om sammanhållning.

The territory is not primary in relation to the qualitative mark; it is the mark that makes the territory.

I det räfflade rummet försvaras ett existerande territorium, medan det i det räfflade är sammanhållandet som skapar territoriet. Två olika logiker med olika konsekvenser. Det handlar som alltid hos Deleuze och Guattari om teorier, om sätt att förstå tänkandets underliggande logik; inte om hur det är i verkligheten där olika logiker blandas. När jag talar om Schack och Go här gör jag det för att illustrera teorin. Deleuze och Guattari skapar TANKEVERKTYG och det är upp till oss att använda dem för att förstå världen med hjälp av begreppen. Om verkligheten inte stämmer överens med kartan är det alltid verkligheten som gäller; därför är det meningslöst att strida om begrepp. Antingen fungerar de, eller också inte. Den enda berättigade kritiken mot begreppen är teoretisk, om begreppens inre logik brister är det naturligtvis viktigt att uppmärksamma.

Functions in a territory are not primary; they presuppose a territory-producing expressiveness. In this sense, the territory, and the functions performed within it, are products of territorialization.

Hur skapas territorier? Vad är det som gör att vissa platser, tankar, grupper och så vidare skyddas mot hot utifrån? Och vilka konsekvenser medför skapandet av territorier. Vad innebär territorialisering och deterritorialisering? Deleuze och Guattari använder många olika begrepp, men deras filosofiska system är i grund och botten variationer av ett fåtal grundläggande teman. De närmar sig samma tankar från ständigt nya håll. Refrängen handlar om sammanhållande. Vanligtvis tänker man på sammanhållande och murbyggande som ett sätt att skydda det som är värdefullt, det man redan äger och värderar högt, men Deleuze och Guattari vänder på det och säger att det är sammanhållandet, territorialiseringen som skapar territoriet och känslan att platsen (eller vad det nu är som skyddas, det kan även vara en teori, en tankestil) är värdefull. Vad är det människor kämpar om och försvarar egentligen? Som jag läser och använder Deleuze och Guattari är det just den typen av frågor jag fokuserar på: det är frågorna som texterna och arbetet med den ger upphov till som är det viktiga. Därför försvarar jag inte Deleuze och Guattari, jag använder deras tankar.

Territorialization is an act of rhythm that has become expressive, or of milieu components that have become qualitative.

Refrängen territorialiserar, den skapar en insida och en utsida och håller samman ett territorium i musikens släta rum. Rytmen uppstår mellan och den både skapar gränser och tänjer på dem. Ingenting är givet i det tankens universum som Deleuze och Guattari skapat, allt handlar om rörelser och tillblivelser inom aren för olika typer av kontexter. Ett sång är ett slags territorium som hålls samman av att den sjungs/spelas. Sångens värde står alltså i direkt relation till framförandet och miljön där musiken spelas.

The marking of a territory is dimensional, but it is not a meter, it is a rhythm. It retains the most general characteristic of rhythm, which is to be inscribed on a different plane than that of its actions.

Takt är något annat än rytm. Liksom i Schack är takt en strikt regel som ser likadan ut överallt, oavsett vilket territorium den utspelar sig i. Rytmen håller också samman, men alltid i RELATION till territoriet och delarna som finns och verkar där. Takt kan påföras utifrån, för att tillskansa sig makt över ett område, medan rytm uppstår mellan och skapar en insida och en utsida.

But now the distinction between the two planes is between territorializing expressions and territorialized functions. That is why we cannot accept a thesis like Lorenz's, which tends to make aggressiveness the basis of the territory: the territory would then be the product of the phylogenetic evolution of an instinct of aggression, starting at the point where that instinct became intraspecific, was turned against the animal's own kind.

Hur ska man förstå byggandet av territorier? Är det ett externt uttryck för en inre drift, vilket är Freuds sätt att se på saken. Handlar det om en rädsla för att förlora något man redan har eller om brist, om en önskan att fylla tomheten med mening? Är tillvaron och det som händer i den given, eller blir den till, skapas den där och då? Det spelar roll hur man tänker och därför är det olyckligt att strida för sin tolkning och den enda möjliga sanningen. Beroende på hur man tänker får det konsekvenser. Därför är det så viktigt att inte ta något för givet på förhand, utan att UNDERSÖKA värden. Vad är möjligt att förändra och vad måste man acceptera som det är? I spelet mellan dessa aspekter av verkligheten skapas världen och tillvaron.

A territorial animal would direct its aggressiveness against members of its own species; the species would gain the selective advantage of distributing its members throughout a space where each would have its own place. This ambiguous thesis, which has dangerous political overtones, seems to us to have little foundation.  

Om människan var en aggressiv och territoriell varelse, om det var biologiskt givet, borde medlemmarna vara utspridda som öar över världen, fast så ser det inte ut. Människor samverkar och är beroende av andra. Det vet vi, det är så det ser ut och fungerar. Därför menar jag, är det värt att reflektera över gränser och murbyggande. Varför samverkas det inte mer, och vad är det man skyddar sig mot egentligen? Nazismen och totalitarismen är extrema uttryck för territorialisering som bygger på eller växer fram genom att föreställningen om att rådande ordning är hotad. Förstår vi det tvingas vi alltid tänka på varifrån det verkliga hotet kommer egentligen, och det är precis så jag menar att man ska använda texterna och tankarna som Deleuze och Guattari skapade. Kritiken som riktas mot dem bygger på ett fatalt (eller medvetet) missförstånd. Deras filosofi är ett hot mot alla anspråk på absolut sanning, men den är inte en relativistisk filosofi!

It is obvious that the function of aggression changes pace when it becomes intraspecific. but this reorganization of the function, rather than explaining the territory, presupposes it. there are numerous reorganizations within the territory, which also affect sexuality, hunting, etc.; there are even new functions, such as building a place to live. These functions are organized or created only because they are territorialized, and not the other way around. The T factor, the territorializing factor, must be sought elsewhere: precisely in the becoming-expressive of rhythm or melody, in other words, in the emergence or proper qualities (color, odor, sound, silhouette...).

Är territoriet orsaken till eller orsakad av viljan till makt och sammanhållning? Bygger man murar och kontrollerar man rådande ordning för att försvara något ursprungligt, givet och värdefullt, eller är det bara så det framstår när man försvarar territorier och drar upp gränser? Kommer hoten mot samhällets långsiktiga hållbarhet utifrån eller inifrån? Som sagt, Deleuze och Guattari vet inte hur det är och talar inte om hur man ska tänka, de skapar verktyg och ger perspektiv; manar till reflektion och eftertanke. Just därför uppfattas de som hotfulla, för de agerar inte som forskare förväntas agera, de försvarar inget och strider inte för herravälde. Deras filosofi utgör bara ett hot mot den som menar sig sitta inne med sanningen, men som inte känner sig riktigt säker på att sanningen man kämpar för är den rätta.