En intellektuell ökenvandring

Som min lektorstjänst ser ut idag kan jag ägna en dag i veckan åt forskning, vilket i kombination med fritid och kreativ planering av undervisning och administration gör att jag tidvis i alla fall kan ägna en tredjedel av tiden åt forskning, kunskapsutveckling och tredje uppgiften. Utan de där 20 procenten och möjligheten till intellektuell stimulans som det innebär hade jag aldrig orkat vara kvar i dagens, tragiskt nog, allt mer avintellektualiserade akademi. Skulle jag lägga tiden som finns avsatt i tjänsten för forskning/kompetensutveckling på att söka pengar skulle tiden snabbt ätas upp, och med tanke på att 90 procent av alla ansökningar avslås skulle det innebära att jag inte skulle få möjlighet att forska alls. Jag vill undervisa och ser forskningen och undervisningen som ömsesidigt utvecklande, ja som förutsättningar för vartannat; Därför skulle jag även om jag sökte pengar ändå i praktiken bara få en marginell ökning av forskningstiden. 40 procent forskning och 40 procent undervisning (samt 20 procent administration) vore optimalt. Får jag externa medel försvinner tiden för kompetensutveckling, eller den bekostas av forskningsmedlen, vilket i praktiken innebär att jag skulle "offra" hela min nuvarande kompetensutvecklingstid, för en försvinnande liten chans att vinna ytterligare en dag till forskning i veckan, vilket det i praktiken inte blir för forskning med externa medel genererar mer administration än den helt fria tid jag nu kan ägna åt fri forskning och intellektuell utveckling. Det är inte värt det, inte för mig som kulturforskare.

Jag kan bidra med mer kunskap till samhället om jag INTE söker pengar än om söker. Tyvärr anses den som "bara" forskar och bidrar med samt sprider kunskap som en belastning i dagens ekonomifokuserade akademi, vilket visar sig i det faktum att den som är bra på att söka (och få) pengar varken behöver vara disputerad eller bidra med något annat än pengar till verksamheten för att betraktas som värdefull för organisationen. Kunskapens röst i akademin väger lätt som en fjäder i jämförelse med ekonmins. Mina arbetsuppgifter kräver bara i yttersta undantagsfall docentkompetens. Min titel är viktigare än det jag kan, som jag allt mer uppfattar som ett problem; både för mig som högutbildad och kunskapshungrande människa och för organisationen jag verkar i. Visst får jag ibland undervisa om saker som kräver mitt fula fokus och utgör en intellektuell utmaning, men lika oftare utför jag uppgifter som lika gärna kan utföras av adjunkter (som dessutom nästan alltid uppskattas med av studenterna). Jag vill ståla krav och värnar kvaliteten och den intellektuella höjden i kurserna jag är inne på, fast om jag underkänner för många eller ställer krav på studenterna upplevs jag som ett problem av organisationen, vars ekonomiska resultat står i direkt förbindelse med genomströmningen. Det känns orättvist på så många olika sätt, för det var för kunskapens skull jag sökte mig till högskolan och det var för möjligheten att utmanas intellektuellt jag stannade kvar. Jag måste säga att jag känner mig lurad.

Idag talar man mer om strategier för forskningsfinansiering än om forskning. Policydokument, rutiner, inköp av olika system och utbildning i handhavandet av dessa ägnas mer uppmärksamhet än kunskapen; det är som om verksamhetens intellektuella inslag löses upp och dunstar bort eller rinner som ökensand mellan fingrarna. Och den som ser och plågas av detta, den som påkallar uppmärksamhet om risken för förflackning, ropar i öknen. Det kontrollerbara och standardiserade, det enkla och entydiga ägnas stor uppmärksamhet, och det svåra och komplexa, det som kräver gedigen utbildning och forskarkompetens för att hantera, faller allt oftare utanför ramen för verksamheten. Det talas värdegrund och gödslas med plattityder, värdeord vänds och vrids på och strategidokument analyseras i detalj. Högskolans varumärke, ansiktet utåt, skenet, ägnas större uppmärksamhet och anses viktigare än den intellektuella kvaliteten på det som faktiskt görs bakom akademins fasad. Kunskapen och det intellektuella samtalet marginaliseras allt mer. Så länge pengarna strömmar in till lärosätet och forskarnas artiklar publiceras oftare och citeras mer än jämförbara högskolors nyckeltal anses allt vara frid och fröjd.

Det nätverkas, knyts internationella kontakter och skrivs letter of intent. Myndiga företrädare för olika lärosäten åker jorden runt för att mötas och diskutera samverkan; ju större nätverk högskolan har desto bättre. Det intellektuella utbytet uteblir dock allt som oftast, det finns inte riktigt tid för det och det anses ändå viktigare att knyta kontakter och vidga lärosätets nätverk. Det är inte för kunskapen man möts idag, utan för att kunna visa upp hur många kontakter man har. Besök av gästforskare planeras i en hast och det hålls pliktskyldiga seminarier, och den ömsesidiga kunskapsutvecklingen ägnas inte särskilt mycket uppmärksamhet. Mycket viktigare är det att byta studenter med varandra (vilka kan examineras och därigenom generera pengar till verksamheten) och internationalisera verksamheten. Det är viktigare att internationalisera än att utveckla kunskap för kunskapens skull, det är viktigare att resa och skaffa sig internationell erfarenhet än att forska (om man inte gör det med extra medel vill söka) och sprida kunskap i hemlandet och det egna samhället.

Jag ser en intellektuell öken öppnas upp och den sprider sig förfärande snabbt. Det högre seminariet har ersatts av strategimöten, och finns inget strategiskt viktigt att tala om ställs mötena in. På en högskola och akademi där KUNSKAPEN verkligen är i centrum finns alltid något att samtala om och mötas kring för att analysera och lära sig mer om, tillsammans. Fast det är inte så dagens akademi ser ut och det är inte detta som prioriteras idag.

På möte efter möte sitter jag och tvingas lyssna på externa experter som undervisar på mig i triviala och grundläggande kunskaper, ofta om ämnen jag intresserat mig för samt studerat och forskat om sedan decennier. Istället för att läsa texter tillsammans och mötas i ömsesidigt utbyte av kunskap betas komplexa ämnen av genom föreläsningar som påfallande ofta håller bedrövligt låg intellektuell nivå.  Självklarheter lyfts upp till och behandlas som värdefulla nyheter som texten läggs ut om och publiken (som till stor del består av forskarutbildade) förväntas lyssna andäktigt och uppmärksamt på uttalanden som ibland till och med går på tvärs mot forskning och beprövad erfarenhet. Det talas oftare om hur man SKA tänka, och dessa åsikter byggs under med auktoritet och forskning, vana och tradition; än hur man KAN tänka, för att sedan vända och vrida på tankarna tillsammans för att gemensamt lära sig mer om saken. Följaktligen debatteras det mer och mer och samtalas allt mindre i dagens avintellektualiserade akademi. Det är plågsamt att vara så nära kunskaperna och utmaningarna jag sökte mig till utbildningen och forskningen för; som borde ha en given plats på högskolan, och ändå tvingas inse hur oåtkomliga de är.

Hur länge orkar jag vandra, torr i halsen och intellektuellt svältfödd, i den öken som dagens akademi håller på att utvecklas till+ Visst finns det fortfarande oaser av bildning och möjligheter att utmanas intellektuellt, men det blir glesare och glesare mellan dem. Öknen breder ut sig, törsten efter stimulans bränner i halsen och känslan av ensamhet och intellektuell nöd ökar för varje dag som går. De bildningsrelaterade inslagen i akademin (liksom i samhället i övrigt) är lika svåra att bevara som vatten i öken och lika svåra att få att gro som frön i torr sand. Hur hamnade vi här, undrar jag? Varför betyder bildning och intellektuell höjd ingenting längre; varför låter vi kunskapen förflackas? Varför säljer vi gåsen som på sikt kan fås att värpa guldägg för snabba cash? Varför anses tid att tänka, reflektion och samtal vara slöseri med tid och resurser? Hur gick det till när viljan att veta önskan att utvecklas förvandlades till ett problem i dagens akademi? Jag vet att jag inte är ensam, men det känns allt oftare som jag ropar i en öken.