Information om mig

fredag 22 september 2017

Vem var och hur tänkte Emmanuel Levinas? 3

Tar här reflektionen över filosofen Emmanuel Levinas, utgångspunkt i en text (från 2011) av Fredrik Svenaeus, publicerad på Under Strecket, till slut. Tycker om och finner ro med detta sätt att läsa, att kasta sig in i nya ämnen och texter för att se vad som händer, vilka kopplingar som aktiveras av orden och tankarna som presenteras. Så har det inte alltid varit, men det var när jag upptäckte att det fungerade så och att jag lärde mig bäst på det sättet som det lossnade för mig. Och när jag vågade praktisera det offentligt var det som tankarna fick vingar och jag bärs fortfarande fram av kraften i rörelsen som även ger mig mod och inspiration att fortsätta utveckla och sprida tankar.
Många har tolkat Levinas ansiktsetik som ett påbud om att bli varse den andra människans utsatthet och följa förbudet att göra våld på honom, såväl handgripligen som mer metaforiskt i meningen av att inte pådyvla honom min livssyn. Problemen med sådana tolkningar är många. Till att börja med verkar det förutsätta ett slags helgon- och martyretik när Levinas i sina senare verk säger saker som att jag inte bara är ansvarig för den andre, utan också för själva hans ansvarighet. Är offret då ansvarigt för bödeln? Hur skall jag kunna vara ansvarig för alla dessa andra människor samtidigt som vissa av dem inte alls verkar vilja vara ansvariga, varken för mig eller för varandra? Vad är egentligen ett ansikte? Går det inte att se det om jag vänder ryggen till? Eller är det bara en metafor för något som egentligen inte har med ögon, näsa, mun att göra?
Jag har som sagt inte läst Levinas, men jag har fastnat för ömsesidigheten i hans tankar om den andre. Tänker på Buber, som jag har läst lite av, på hans skillnad mellan jag- och du-relationer. Jag är enkelt, liksom att inta centrum och låta allt och alla cirkulera runt mig. Det är en lockande men inte särskilt hållbar tanke, för ur den synen på andra växer lätt paranoida vanföreställningar som gör den andre till ett hot mot mig och det som är mitt. Vi får ett allas krig mot alla, vilket skapar behov av samhällskontrakt (som naturligtvis kan brytas eller fuskas med). Om själva definitionen av människa är kollektiv, om människan inte ses som en utan flera, öppnas helt andra möjligheter. Där i den ömsesidighetstanken blir mellanrummet viktigare än jag och du. Om alla är flera måste vi lära oss lyssna på varandra, för vilken av alla röster man är den rätta? Om jag blir jag genom dina ögon och vi blir människor tillsammans avkrävs alla ett helt annat ansvar än om var och en ser som sitt eget hus; ett ansvar inte bara för den andre utan även för klimatet och människor man aldrig träffat, på andra sidan jorden.
I Cederbergs tolkning kan vi inte stanna i den humanism som Levinas utvecklar i ”Totalitet och oändlighet”, vi måste följa hans teori genom och bortom den kritik som den så kallade antihumanismen ger upphov till i Frankrike under 1960-talet. Roten till antihumanismen står att finna i strukturalismens diskursanalyser, men även i Heideggers ”Brev om humanismen”, som publiceras året efter andra världskrigets slut, 1946. Heidegger diagnosticerar mänsklighetens kris just som vuxen ur ett antropocentriskt perspektiv, där det fria subjektet, såväl i upplysningsfilosofin som i Sartres existentialism, ersatt ett tänkande av det som han kallar för varats tilltal. Humanismen är omänsklig just därför att den inte förmår tänka det sätt på vilket människan blir människa, utan istället förutsätter ett subjekt utan grund, en idé som Heidegger senare skall koppla till en kritik av 1900-talets scientism och teknokrati.
Hur BLIR människan människa? Den tanken bär på hopp och manar till ödmjukhet, för om man söker kunskap betyder det att man inte vet hur det är, man tar inget för givet. Och det har humanismen gjort, den har tagit människan för given och placerat mänskligheten i centrum och på det sättet sånär förött den enda plats i universum där människor kan leva. Det går nog att överleva i rymden, i alla fatt ett tag, men ÖVERLEVA kan människan bara göra på jorden. Människan är en integrerad del av livet på jorden, inte skapelsens krona. Det autonoma subjektet är en omöjligt dröm som tilltalar egot, fokuserar på jag och mig och det som är MITT. Heidegger gjorde aldrig avbön för sitt samröre med nazismen, men kanske ändå att han insåg vad dyrkan av subjektet och en överlägsen ras medför för risker, och integrerade den tanken i sitt fortsatta filosoferande. Hitler utgick från jag, ett till den ariska "rasen" utsträckt jag som hotades av utifrån kommande, annorlunda individer. Han ville inte mötas och accepterade ingen ömsesidighet. Relationer till andra och medmänsklighet betraktade och betraktar fortfarande nazisterna som tecken på svaghet. Vi behöver verkligen Levinas och andra tänkare som honom, fast vi behöver också en POST-humanism, en humanism efter humanismen som utgår från relationer och ägnar sig åt att utveckla förmågan att hantera mångfald.
Man kan tycka att det varit klädsamt om Heidegger också ägnat en smula uppmärksamhet åt hur hans eget sätt att tänka denna subjektets grund genom varats historiska tilltal kunnat förirra sig in i en politisk filosofi, som visserligen knappast var ”Hitleristisk”, men ändock förvånande naiv och oansvarig. Den litauiskfödde Levinas, vars hela familj gick under i förintelsen, och som själv var nära att dö i tyskt fångläger, såg säkert inte med blida ögon på Heideggers avståndstagande från humanismen. För en annan judisk filosof, Jacques Derrida (1930-2004), var emellertid Heideggers tänkande avgörande när han 1964 i uppsatsen ”Våld och metafysik” formulerade en kritik av Levinas position, som tvingade den sistnämnde att ta ett steg framåt. Derrida riktar i Heideggers efterföljd in sig på att den kritik av den filosofiska traditionen som Levinas formulerar i ”Totalitet och oändlighet” måste kläs i termer som tillhör den metafysiska traditionen själv. När Levinas talar om en erfarenhet som föregår subjektet förutsätter han en begreppslighet som är metafysisk och därför enligt Levinas själv våldsam. Det finns, som Derridas dekonstruktion lär, inget annat språk tillgängligt för att formulera den etiska urerfarenheten. Ansiktet kan inte ses eller benämnas utan att fastna i den värld där våldets lag gäller.
Intressant att se hur tankar förser tankar som föder nya tankar och tingar tänkare att vända och vrida på sina tidigare försanthållanden. Det är så kritisk reflektion fungerar. Tyvärr leder det allt som oftast till debatt, istället för till samtal. Jag ser som sagt ingen motsättning mellan tänkarna som diskuteras i citatet ovan. Genom att erkänna, uppmärksamma och försöka förstå mellanrummet och genom att undersöka hur människan BLIR människa istället för att debattera olika svar på frågan placeras blivandet och ömsesidigheten i fokus på ett helt annat sätt än om man söker sanna, entydiga svar. Då kan och behöver man samtala och tillsammans vända och vrida på kunskapen som alla behöver för att överleva och utvecklas som människa.
Inspirerad av denna antihumanistiska kritik som misstror varje försök att klä det ursprungligt mänskliga i filosofiska termer försöker Levinas sedan formulera om den etiska grunden som en slags störning i varje mänsklig erfarenhet och teoribildning där kravet från den andre ger sig tillkänna. Utifrån detta formuleras i ”Annorlunda än varat eller bortom essensen” 1974 en distinktion mellan ”det sagda” och själva ”sägandet” där något kan visa sig som suddas ut så snart det systematiseras i en filosofisk teori. Sägandet och kanske framför allt lyssnandet till vad den andre säger blir till en kritik av den totalitära tendensen i varje etik och politisk filosofi. Det originella med Cederbergs bok är att han försöker visa att detta sätt att ”återsäga det mänskliga” bortom den naiva upplysningshumanismen och den strukturfixerade antihumanismen förblir en slags humanism, en teori som låter sig användas för att formulera och försvara exempelvis mänskliga rättigheter. Jag är inte riktigt säker på att Cederberg lyckas knyta ihop säcken här, men själva projektet är som sagt högintressant och öppnar för en tolkning av humanismen som snarare lägger tyngdpunkten vid den andres behov av mig, än på hans oberoende från mig. Det är gott så. Fortsättning kanske följer.
Hur skulle ett etiskt system kunna se ut, som bygger på tanken, dels att människan är del av livet på jorden, dels att människa är något man blir tillsammans, ett system som ser det mellanmänskliga som en förutsättning är att förhålla sig till, istället för ett problem som i möjligaste mån måste elimineras? Hur kan man tänka? Här lämnar jag Levinas som jag säkert återkommer till, och låter tankarna leva sitt eget liv. Jag vill se ett system som inte kontrollerar utan som reglerar, ett system som ingen kan överlåta några beslut till. Ett slags checklista, kanske? Lagen utgör stommen i detta system, liksom i det system vi har idag, men alla beslut som tas är preliminära och forskarens ansvar går aldrig att friskriva sig från. Ingen ska kunna stå i TV och säga att forskningen etikgranskats. Jag vill se ett system som ingen kan luta sig tillbaka på, ett system som saknar en högste ansvarige. Ansvaret i systemet ska placeras så nära den som forskningen rör som möjligt. Reglerna måste vara öppna för tolkning, och tolkningen ska vara transparent och möjlig att ifrågasätta och ta upp till diskussion så fort minsta misstanke om att det finns problem identifierats. Problemet med nuvarande system är att det finns så mycket att vinna på att ta lätt på forskningsetiken. Det är väldigt mycket pengar i omlopp i dagens forskning, i hög grad beroende på de många transfereringssystemen. Akademiska hus ska ta ut marknadsmässiga hyror och over-head-kostnaderna rusar i taket. Både forskarna och lärosätena tvingas ta ekonomiska hänsyn på ett olyckligt sätt som tar fokus från kunskapen och etiken. Det gäller att komma först med det senaste och kan man ta patent finns pengar att tjäna. I takt med att ekonomiseringen ökat har det vuxit fram ett system där risktagande premieras, vilket gör att behovet av kvalitetssäkringssystem och etikgranskning ökat. Jag vill se ett system som saknar sådana incitament, ett system där kunskapen är i centrum och som bygger på mellanmänsklig tillit, där det inte är ett misslyckande när allt inte går enligt planen, tvärtom ses det som ett tillfälle att lära och utveckla systemet. Jag vill se ett system där den mänskliga faktorn inte betraktas som ett problem, utan som en lika naturlig förutsättning för arbetet som problemen som befolkas.

Det går inte kanske någon säger. Det är ett önsketänkande som skulle kräva en enorm omorganisation. På det svarar jag: Vill man inte så går det inte. Och vilket system är bäst; det som bygger på verkliga förutsättningar och som tar hänsyn till problemen, eller det system som blundar för problemen och bygger på drömmar om hur det borde vara snarare än hur det faktiskt är? Vad är mest etiskt; ett imperfekt system som fungerar så bra det går i praktiken och med hänsyn tagen till givna förutsättningar, eller ett perfekt system som fungerar i teorin men som tvingar människor att bli maskiner för att fungera i praktiken? Jag vill sätta mänskligheten och livet på jorden i centrum, inte människan, ekonomin eller något annat. Jag vill fokusera på det som händer mellan, för det är i mötet med andra människor vars ansikten möts utan att slå ner blicken, i mötet med individer som både liknar och skiljer sig från mig som ett hållbart samhälle växer fram.

Nu är det emellertid helg. Nu slappnar jag av och läser lite skönlitteratur för att övergången mellan skrivande och helgledighet ska bli mjuk.

7 kommentarer:

  1. Varje inlägg jag läser skummar jag efter "människa blir man tillsammans med andra", och "kultur är det som händer i mellanrummen", eller liknande. De dyker nästan alltid upp! :-D

    (Som en parentes)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Repetition är inlärningens moder, är det inte så man brukar säga? Kanske får börja ransonera, dock.

      Radera
  2. Hej!
    Jag har egentligen ingen kommentar till denna text. Men har läst i Sarah Bakewells bok Existentialiserna några korta rader om Levinas där hon liknar hans förhållande till livet vid Sartres äckel inför livets förmåga att existera utan syfte, om varat som kontingent, och där Levinas beskriver det som något som håller nere en eller ett dovt brus. Hans "Il y a". "Det känns som om tomheten var full, som om tystnaden var ett ljud" säger han och att det är en mardrömsliknande förnimmelse av total yppighet som inte medger något utrymme för tankar – ingen inre grotta, skriver Bakewell. Jag har försökt googla om detta och framför allt detta som är som en mardröm, för jag förstår inte riktigt. Men jag hittar inget och ramlade in på din blogg. Vet du något om detta?
    Med vänlig hälsning Anna

    SvaraRadera
  3. Jag har fortfarande inte läst Levinas och Existentialisterna står också i bokhyllan och pockar på uppmärksamhet. Viljan att läsa och lusten att löpa böcker är större än tiden och ron att faktiskt ta sig tiden. Jaghar nog inget bra svar och vet inte om jag kan förklara vad jag tänker kring det du skriver, men jag tänker på ett begrepp från deleuze: Virtualitet som realiseras här och nu genom att dess överflöd begränsas genom att aktualiseras. Drömmarna och allt det som går att föreställa sig är alltid större än tillvarons begränsningar. Tänker man så blir tomheten full och tystnaden ett ljud. Inser man vad människor är kapabla till blir humanism ett problematiskt begrepp. Jag kan överväldigas av stress och press när jag tänker på allt som jag skulle vilja men inte hinner skriva, läsa och utveckla. Kanske är det något liknade han sätter ord på och uppfattas som en mardröm. Man vill att livet ska hänga ihop och ha en mening, men det är svämmar över alla brädder och det blir sällan som man önskar och tror. Därför går det inte att söka sig inåt för att få svar, för där är det fullt och finns ingen möjlighet till lugn och ro. Man tvingas konfrontera den andre som också saknar mening och som är lika sökande som en själv. Det går att skapa filosofiska och etiska system som fungerar i teorin, men livet är inte linjärt och kontrollerbart.

    Jag vet inte, men din fråga fick mig att tänka i dessa banor. Lycka till i ditt fortsatta sökande, och när jag läst Levinas blir det en bloggopst; jag vet bara inte när eller om det blir så.

    SvaraRadera
  4. Tack så väldigt att du tog dig tid att svara!
    Jag förstår. Om du vill kan du, eftersom du har boken, slå upp sidorna 120-122 och läsa. På sida 122 står en meningen: ”Vi blir civiliserade genom att fly den tyngd som pressar oss i våra mardrömmar, inte genom att omfamna den.” och egentligen är det den tanken jag undrar lite över vad den betyder. Vad jag förstått gillade Levinas till en början Heidegger, men när han förstod att han hade nazitiska sympatier valde han att gå ifrån hans tankar, och till skillnad från Heidegger kom Levinas fram till att man inte bör acceptera det råa varat som det är. Innebör det att man om man lever under förtryck inte ska acceptera det, tror du? Nu kanske du inte vill svara eftersom du inte är inläst på ämnet och personen, och det förstår jag. Men ville i alla fall höra om du har någon vidare tanke kring detta? :)

    SvaraRadera
  5. Jag gillar utmaningar och du har knuffat mig närmare en läsning av boken, så jag ska göra ett försök att svara, med reservationen att jag inte riktigt tänkt igenom det jag skriver. Ibland kan det dock finnas en poäng att (som Sartre) gå på känsla, också. Jag har läst Heidegger (och har bloggat om Vara och tid) och Husserl och fenomenologin är jag hyfsat bekant med. Det var bland annat därför jag blev nyfiken på Levinas.

    Det har tvistats om ifall Heideggers filosofi var nazistisk eller om hans fenomenologiska tankar utvecklades i den riktningen. Han söker ett ursprung i sakerna själva och det ursprungliga och finner det bland tyska bönder och deras liv i närhet med naturen. Kanske var det därför han lockas av nazisternas nationalism och dyrkan av renhet, deras tanke på det ariska folket som överlägset alla andra. Det skulle ju kunna tolkas som ett slags (skruvad) fenomenologisk återgång till "sakerna själva", och gillar man den tanken kan man säker komma att omfamna det råa varat som det är. Då kan man dessutom blunda för folkmord och annat, vilket Heidgger gjorde. Jag tolkar citatet från Levinas som en reaktion på Heideggers utveckling och ställningstagande, och tycker mig kunna förstå hur Levinas styr sina tankar i en annan riktning. Kanske både av avsky för Hedeggers nazism och för hans filosofi som uppenbarligen inte hindrade honom från att tänka om eller ta avstånd från nazismen som kan uppfattas som själva antitesen till civiliserad.

    Har man sett vad en ideologi kan göra med människor tankar och handlingar är det lätt att förstå hur man kan landa i övertygelsen om att civiliserad blir man genom att INTE följa känslorna och kroppens signaler, det råa varat. Mardrömmar kan ju handla om saker som människor är kapabla att göra, men det är ändå något som får dem att låta bli. Och det kan man tolka som civilisering. Jag vet inte om Levinas tänkte så, men det är så jag förstår citatet och passagen i boken som jag nu lägger överst i läshögen.

    Hoppas du kan bringa reda i mina tankar. Hur som helst tackar jag dig för att att du inspirerade mig att utmanas och även läsa boken!

    SvaraRadera
  6. Hmm jomen då var jag nog inne lite grann på rätt spår. Jag hade nog främst svårt att få in ”civiliserade” nånstans, men tack för att du hjälpt mig här (vet att det är din tolkning osv men det hjälper iaf). Tänkte att citatet tex skulle kunna handla om förtryck. Att en del av världen måste lida fattigdom för att den rika världen ska fortleva, lite som en parasit som suger ut livet ut ett annat liv och lever på det. Men Varat, allt som är i världen (och världen som enl sartre är kontingent, eller hur?), är ju alltså bara förställningar och mönster och inlärda beteenden mm och därmed bestridbara och de förtryckta behöver inte acceptera varat som det är. Eller bör jag skilja på varat och det råa varat? (Detta med förtryckta var bara ett exempel som sagt.)

    SvaraRadera