Vem var och hur tänkte Emmanuel Levinas? 3

Tar här reflektionen över filosofen Emmanuel Levinas, utgångspunkt i en text (från 2011) av Fredrik Svenaeus, publicerad på Under Strecket, till slut. Tycker om och finner ro med detta sätt att läsa, att kasta sig in i nya ämnen och texter för att se vad som händer, vilka kopplingar som aktiveras av orden och tankarna som presenteras. Så har det inte alltid varit, men det var när jag upptäckte att det fungerade så och att jag lärde mig bäst på det sättet som det lossnade för mig. Och när jag vågade praktisera det offentligt var det som tankarna fick vingar och jag bärs fortfarande fram av kraften i rörelsen som även ger mig mod och inspiration att fortsätta utveckla och sprida tankar.

Många har tolkat Levinas ansiktsetik som ett påbud om att bli varse den andra människans utsatthet och följa förbudet att göra våld på honom, såväl handgripligen som mer metaforiskt i meningen av att inte pådyvla honom min livssyn. Problemen med sådana tolkningar är många. Till att börja med verkar det förutsätta ett slags helgon- och martyretik när Levinas i sina senare verk säger saker som att jag inte bara är ansvarig för den andre, utan också för själva hans ansvarighet. Är offret då ansvarigt för bödeln? Hur skall jag kunna vara ansvarig för alla dessa andra människor samtidigt som vissa av dem inte alls verkar vilja vara ansvariga, varken för mig eller för varandra? Vad är egentligen ett ansikte? Går det inte att se det om jag vänder ryggen till? Eller är det bara en metafor för något som egentligen inte har med ögon, näsa, mun att göra?

Jag har som sagt inte läst Levinas, men jag har fastnat för ömsesidigheten i hans tankar om den andre. Tänker på Buber, som jag har läst lite av, på hans skillnad mellan jag- och du-relationer. Jag är enkelt, liksom att inta centrum och låta allt och alla cirkulera runt mig. Det är en lockande men inte särskilt hållbar tanke, för ur den synen på andra växer lätt paranoida vanföreställningar som gör den andre till ett hot mot mig och det som är mitt. Vi får ett allas krig mot alla, vilket skapar behov av samhällskontrakt (som naturligtvis kan brytas eller fuskas med). Om själva definitionen av människa är kollektiv, om människan inte ses som en utan flera, öppnas helt andra möjligheter. Där i den ömsesidighetstanken blir mellanrummet viktigare än jag och du. Om alla är flera måste vi lära oss lyssna på varandra, för vilken av alla röster man är den rätta? Om jag blir jag genom dina ögon och vi blir människor tillsammans avkrävs alla ett helt annat ansvar än om var och en ser som sitt eget hus; ett ansvar inte bara för den andre utan även för klimatet och människor man aldrig träffat, på andra sidan jorden.

I Cederbergs tolkning kan vi inte stanna i den humanism som Levinas utvecklar i ”Totalitet och oändlighet”, vi måste följa hans teori genom och bortom den kritik som den så kallade antihumanismen ger upphov till i Frankrike under 1960-talet. Roten till antihumanismen står att finna i strukturalismens diskursanalyser, men även i Heideggers ”Brev om humanismen”, som publiceras året efter andra världskrigets slut, 1946. Heidegger diagnosticerar mänsklighetens kris just som vuxen ur ett antropocentriskt perspektiv, där det fria subjektet, såväl i upplysningsfilosofin som i Sartres existentialism, ersatt ett tänkande av det som han kallar för varats tilltal. Humanismen är omänsklig just därför att den inte förmår tänka det sätt på vilket människan blir människa, utan istället förutsätter ett subjekt utan grund, en idé som Heidegger senare skall koppla till en kritik av 1900-talets scientism och teknokrati.

Hur BLIR människan människa? Den tanken bär på hopp och manar till ödmjukhet, för om man söker kunskap betyder det att man inte vet hur det är, man tar inget för givet. Och det har humanismen gjort, den har tagit människan för given och placerat mänskligheten i centrum och på det sättet sånär förött den enda plats i universum där människor kan leva. Det går nog att överleva i rymden, i alla fatt ett tag, men ÖVERLEVA kan människan bara göra på jorden. Människan är en integrerad del av livet på jorden, inte skapelsens krona. Det autonoma subjektet är en omöjligt dröm som tilltalar egot, fokuserar på jag och mig och det som är MITT. Heidegger gjorde aldrig avbön för sitt samröre med nazismen, men kanske ändå att han insåg vad dyrkan av subjektet och en överlägsen ras medför för risker, och integrerade den tanken i sitt fortsatta filosoferande. Hitler utgick från jag, ett till den ariska "rasen" utsträckt jag som hotades av utifrån kommande, annorlunda individer. Han ville inte mötas och accepterade ingen ömsesidighet. Relationer till andra och medmänsklighet betraktade och betraktar fortfarande nazisterna som tecken på svaghet. Vi behöver verkligen Levinas och andra tänkare som honom, fast vi behöver också en POST-humanism, en humanism efter humanismen som utgår från relationer och ägnar sig åt att utveckla förmågan att hantera mångfald.

Man kan tycka att det varit klädsamt om Heidegger också ägnat en smula uppmärksamhet åt hur hans eget sätt att tänka denna subjektets grund genom varats historiska tilltal kunnat förirra sig in i en politisk filosofi, som visserligen knappast var ”Hitleristisk”, men ändock förvånande naiv och oansvarig. Den litauiskfödde Levinas, vars hela familj gick under i förintelsen, och som själv var nära att dö i tyskt fångläger, såg säkert inte med blida ögon på Heideggers avståndstagande från humanismen. För en annan judisk filosof, Jacques Derrida (1930-2004), var emellertid Heideggers tänkande avgörande när han 1964 i uppsatsen ”Våld och metafysik” formulerade en kritik av Levinas position, som tvingade den sistnämnde att ta ett steg framåt. Derrida riktar i Heideggers efterföljd in sig på att den kritik av den filosofiska traditionen som Levinas formulerar i ”Totalitet och oändlighet” måste kläs i termer som tillhör den metafysiska traditionen själv. När Levinas talar om en erfarenhet som föregår subjektet förutsätter han en begreppslighet som är metafysisk och därför enligt Levinas själv våldsam. Det finns, som Derridas dekonstruktion lär, inget annat språk tillgängligt för att formulera den etiska urerfarenheten. Ansiktet kan inte ses eller benämnas utan att fastna i den värld där våldets lag gäller.

Intressant att se hur tankar förser tankar som föder nya tankar och tingar tänkare att vända och vrida på sina tidigare försanthållanden. Det är så kritisk reflektion fungerar. Tyvärr leder det allt som oftast till debatt, istället för till samtal. Jag ser som sagt ingen motsättning mellan tänkarna som diskuteras i citatet ovan. Genom att erkänna, uppmärksamma och försöka förstå mellanrummet och genom att undersöka hur människan BLIR människa istället för att debattera olika svar på frågan placeras blivandet och ömsesidigheten i fokus på ett helt annat sätt än om man söker sanna, entydiga svar. Då kan och behöver man samtala och tillsammans vända och vrida på kunskapen som alla behöver för att överleva och utvecklas som människa.

Inspirerad av denna antihumanistiska kritik som misstror varje försök att klä det ursprungligt mänskliga i filosofiska termer försöker Levinas sedan formulera om den etiska grunden som en slags störning i varje mänsklig erfarenhet och teoribildning där kravet från den andre ger sig tillkänna. Utifrån detta formuleras i ”Annorlunda än varat eller bortom essensen” 1974 en distinktion mellan ”det sagda” och själva ”sägandet” där något kan visa sig som suddas ut så snart det systematiseras i en filosofisk teori. Sägandet och kanske framför allt lyssnandet till vad den andre säger blir till en kritik av den totalitära tendensen i varje etik och politisk filosofi. Det originella med Cederbergs bok är att han försöker visa att detta sätt att ”återsäga det mänskliga” bortom den naiva upplysningshumanismen och den strukturfixerade antihumanismen förblir en slags humanism, en teori som låter sig användas för att formulera och försvara exempelvis mänskliga rättigheter. Jag är inte riktigt säker på att Cederberg lyckas knyta ihop säcken här, men själva projektet är som sagt högintressant och öppnar för en tolkning av humanismen som snarare lägger tyngdpunkten vid den andres behov av mig, än på hans oberoende från mig. Det är gott så. Fortsättning kanske följer.

Hur skulle ett etiskt system kunna se ut, som bygger på tanken, dels att människan är del av livet på jorden, dels att människa är något man blir tillsammans, ett system som ser det mellanmänskliga som en förutsättning är att förhålla sig till, istället för ett problem som i möjligaste mån måste elimineras? Hur kan man tänka? Här lämnar jag Levinas som jag säkert återkommer till, och låter tankarna leva sitt eget liv. Jag vill se ett system som inte kontrollerar utan som reglerar, ett system som ingen kan överlåta några beslut till. Ett slags checklista, kanske? Lagen utgör stommen i detta system, liksom i det system vi har idag, men alla beslut som tas är preliminära och forskarens ansvar går aldrig att friskriva sig från. Ingen ska kunna stå i TV och säga att forskningen etikgranskats. Jag vill se ett system som ingen kan luta sig tillbaka på, ett system som saknar en högste ansvarige. Ansvaret i systemet ska placeras så nära den som forskningen rör som möjligt. Reglerna måste vara öppna för tolkning, och tolkningen ska vara transparent och möjlig att ifrågasätta och ta upp till diskussion så fort minsta misstanke om att det finns problem identifierats. Problemet med nuvarande system är att det finns så mycket att vinna på att ta lätt på forskningsetiken. Det är väldigt mycket pengar i omlopp i dagens forskning, i hög grad beroende på de många transfereringssystemen. Akademiska hus ska ta ut marknadsmässiga hyror och over-head-kostnaderna rusar i taket. Både forskarna och lärosätena tvingas ta ekonomiska hänsyn på ett olyckligt sätt som tar fokus från kunskapen och etiken. Det gäller att komma först med det senaste och kan man ta patent finns pengar att tjäna. I takt med att ekonomiseringen ökat har det vuxit fram ett system där risktagande premieras, vilket gör att behovet av kvalitetssäkringssystem och etikgranskning ökat. Jag vill se ett system som saknar sådana incitament, ett system där kunskapen är i centrum och som bygger på mellanmänsklig tillit, där det inte är ett misslyckande när allt inte går enligt planen, tvärtom ses det som ett tillfälle att lära och utveckla systemet. Jag vill se ett system där den mänskliga faktorn inte betraktas som ett problem, utan som en lika naturlig förutsättning för arbetet som problemen som befolkas.

Det går inte kanske någon säger. Det är ett önsketänkande som skulle kräva en enorm omorganisation. På det svarar jag: Vill man inte så går det inte. Och vilket system är bäst; det som bygger på verkliga förutsättningar och som tar hänsyn till problemen, eller det system som blundar för problemen och bygger på drömmar om hur det borde vara snarare än hur det faktiskt är? Vad är mest etiskt; ett imperfekt system som fungerar så bra det går i praktiken och med hänsyn tagen till givna förutsättningar, eller ett perfekt system som fungerar i teorin men som tvingar människor att bli maskiner för att fungera i praktiken? Jag vill sätta mänskligheten och livet på jorden i centrum, inte människan, ekonomin eller något annat. Jag vill fokusera på det som händer mellan, för det är i mötet med andra människor vars ansikten möts utan att slå ner blicken, i mötet med individer som både liknar och skiljer sig från mig som ett hållbart samhälle växer fram.

Nu är det emellertid helg. Nu slappnar jag av och läser lite skönlitteratur för att övergången mellan skrivande och helgledighet ska bli mjuk.